Gott Nytt Decennium!

Vi säger bye bye till 2009, som undertecknad inte gillade det minsta, och säger tjabba tjena hallå till 2010. Ett nytt decennuim, nytt år och garanterat ett bra år!

Ha en underbar nyårsnatt, men var rädda om varandra och drick bubbel med förnuft!

God Jul!

Från Tojjan till alla trogna, glada och fantasifulla bloggvänner i sajber önskas en rejält mysig, lugn och trivsam jul!

Krama om varandra hela julen och skänk en tanke (och kanske en slant) till de som av olika anledningar antingen inte finns med oss eller inte har möjlighet att fira den innerliga jul vi så träget önskar.

Tojjan med bihag och bohag rör sig över kulafton in i landet, där snön inte regnat bort och där barnen fortfarande har vett och etikett på att uppskatta den familjära tillställningen julen bör vara. Utan berg av klappar och glöggmosig röra.

Några ord...

...som passar just nu...i saliga ordklassröror...är följande:

tacksam, påföljd, stolta, trygg, glad(are), allvarligt, ödmjuk, innerlig, hoppfullt, allvar, upplagt, kontaktytor, lojala, luftslott, serverat, ärlighet, vittring, påläggskalvar, juridik, skratt, konsekvens, e-post, vänskap, karma, kvarnhjul, galghumor, lön, uppsträckning, ömhet, samtala, kyla, agerande, berg, hörn, trohet, bida, raljera, insikt, bubbla och tacksamhet.

Alla dessa ord. Vad glad jag är över att någon kommit på dem så att jag kan uttrycka dem.

Tänd ett ljus!

Det så svenska och bedårande lussetåget träder in i stugor och hem denna morgon. Mången gång har vi väl alla tagit ton i något tåg och låtit vänner och bekanta njuta (?) av lika svenska och bedårande lussevisor.

Det är med spänning jag kryper tillbaka till den varma sängen, släcker ner dator och lampa och med traditionell förväntan lyssnar efter tassande små fötter som närmar sig sovrummet. Kanske kommer luciatåget förbi mitt hem idag? Kanske, kanske...

God Lucia på er där ute i sajber. Tänd ett ljus idag för någon ni tänker på och bryr er om. Oavsett.

Fredagsreflektion, nr 6

I veckan fick jag anledning att reflektera över min humor. Tillsammans med ett gammalt vänskapsgäng, kallat Söndagsklubben, spåkade vi om vad som är roligt i livet. Värdsliga saker som TV-program, filmer, en åktur i Balder, forna festligheter, kära återseenden nvar givna. Vi mindes en hel del av just nämnda kuligheter och skrattade. Sedan sa jag att reklam är kul och det blev tyst i församlingen. Helt tyst.

Jag kan skratta till bra och rolig reklam. Kanske bottnar skrattet i känslan av att det där var så kul att jag bara inte fattar hur de kom på det, men oftast är det igenkänningsfaktorn som får mig att garva i kanalernas sponsrade programavbrott. Min senaste favorit är två röda överviktiga, helsärksklädda herrar som vältrar sig i en säng samtidigt som två personer vänslas lite sött. I samma säng. Inte särskilt kul, kanske du tänker. Men se det tycker jag eftersom budskapet i reklamen var att inte låta röda prickar störa intimlivet. Typ.

Först trodde jag att det handlade om någon (ny?) form av svamp vi kan drabbas av. Men snart begrep jag att det var rakning inblandat och aha! då trillade poletten ner och jag skrattade. Missförstå mig rätt. Jag varken skäms längre, använder hyvel annat än till ost längre, roas inte aldrig av överviktiga personer men dessa män i sina röda helkroppsdressar var oemotståndliga. Kanske kan även de röda prickarna bli det tack vare reklamen?

Säkert är jag inte ensam om att ha upptäckt röda prickar på generande ställen strax före eller i värsta fall mitt under en intim akt. Och jorå, de är pinsamma. Prickarna alltså. Äntligen hävdar del av den producerande mänskligheten att de nu löst detta problem och alla som idkar intimt umgänge och har känt av röda prickar jublar. Eller?

Jag skrattar iallafall vidare och jo vars, lite rodnad - som i generad - uppstår på kinderna. Raka med förnuft och undvik trångboddhet i sängen.
- Se reklamen och du förstår vad jag menar!

Det är de små sakerna i livet!

Jag kan känna glädje över de små sakerna i livet. Sådant som vi inte alltid tänker på, utan mer tar för givet. Närmast syftar jag till de vänliga handlingarna som ett hej, ett leende och en KPA, klapp på axeln.

När barnen säger god morgon besvarar vi det med ett leende och bekräftar därmed att barnet gör rätt i att säga god morgon. När en person ler mot oss besvarar vi förhoppningsvis det för att vi mår så väl inombords av att få ett leende och per automatik vill ge tillbaka samma härliga känsla. Och när vi får en KPA sträcker vi ut de kanske lite slitna ryggkotorna och växer någon millimeter. Det är de små sakerna i vardagen, de så enkla handlingarna som ger feedback och trivsamhet i det stora livet vi lever.

Ibland är det gött att få ge före det att man fått. Kanske är det typiskt svenskt, att vi inte riktigt fixar det där med komplimanger och beröm, och kanske borde vi bli bättre på att ta emot och att ge? Min önskeklapp till omgivningen är att vi skrotar allt vad prestige heter, tar en titt i (back-)spegeln och frågar oss om det är något i vårt beteende vi kan förbättra för att stärka oss själva och andra. Det är så sent nittiotal att vara en vandrande egotripp och enbart sörja för det som ligger en själv närmast.

Idag, torsdagen den 10 december, har vår svenska journalist Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea i 3000 dagar, det vill säga 8 år, utan att ha begått ett brott. Skicka ett hej, ett leende och ge en KPA till honom via tanken. Det är de små sakerna i livet, ni vet...

Länktips tack!

Ibland går det stilltje i att finna finurliga sidor på nätet. Inte ens den fantastiska sökmotorn google kan bistå med hjälp och lätta tristessen från tangentbordet. Så, en efterlysning! Vilket är din favoritlänk? Tips belönas med varma ord och stor repsket.

Var gärna kreativ och undvik svt.se, och dylikt. Dem hittar jag själv till. Däremot vore det en underbar bloggklapp att få öppna nya sajter och ta del av nya tankar och texter.

Fredagsreflektion, nr 5

Ikväll ska två bli tre och som alltid är det vi tittare som avgör. Jag har, i likhet med drygt två miljoner andra, följt kampen om sångpokalen anno 2009 i Idol varje vecka. Från start fångade Calle Kristiansson mitt (omusikaliska) hjärta och detsamma vad gäller Sveriges svar på Sebastian Bach Erik Grönwall. Tove Östman Styrke har jag däremot haft svårt att bli klok på. Ena veckan en rocker av hög klass, andra veckan en medioker sångerska. Jag vet att hon bara är nyss 17 fyllda, och säkert har en lysande karriär framför sig, men Idol känns inte som ett forum för henne. Inte i år, inte i konkurensen med herrarna Kristiansson och Grönwall.

Inför kvällens mycket viktiga framträdande sjunger Idolerna två låtar var som juryn valt ut åt dem. Utifrån min smak och tycke är allt klappat och klart:
Calle ska sjunga Walking in Memphis, Erik Run to the hills och Tove tar ton i Greatest love of all. Två av tre låtar känns klockrena och borgar för en rejäl duell, medan en känns både fel och överambitiös. Det är dessa låtar som kommer att avgöra, favör herrarna. Tror jag. Vad tror du?

God helg, mys på i andra adventstider och glöm inte att kolla spolarvätskan i bilen. Det är A och O att ha god sikt och undvika tunnelseende.

El(ände), el(ände)!

Vilka problem man kan ställas inför. Som om livet hade en inbygd mekanism att återkommande utmana individens förstånd, fysik och fömåga. Jag tänker på de så kallade I-landsproblemen, ni vet de som är synonyma med att det endast går att ta ut 500-lappar i bankomaten, att busstidtabellen alltid är felzynkad med Fröken Ur och att vi fick mindre bra plaster i biosalongen.

Just nu kämpar vår lilla familj med en ljusslinga på balkongen på andra våning. Vi vill ha upp den, vi vill pynta fint med konstgjort granris, men vi hittar ingen bra lösning på kopplingen av elen. Eländes elände. Mannen i hushållet, som för övrigt är elektriker i botten, gnuggar geniknölarna i jakt på en perfekt lösning medan jag ifrågasätter om det finns perfekta lösningar - av I-landsproblem i stort och övrigt generellt.

Vid frukostbordet, i sms under lunchrasten och vid middagsbordet presenteras diverse förslag på kabeldragning och annat. Vi vill ha ljus utanför vårt hus, och idén om att belysa balkongräcket har snart blivit en fix idé. Mannen ska lyckas och mannen ska lyckas lösa det helst igår.

Medan förslag förkastas och nya tillkommer, trär jag på mig förklädet, badar ungarna och pyntar på i hemmets vrå. Jag är övertygad om att belysningen kommer att lysa upp både balkong och tillvaro inom en överskådlig framtid, och tar det hela med viss ro. Var sak har sin tid. Så även att finna lösning på I-landsproblemen.

Detta är nog ett av de mer ytliga inlägg Tojjan tyckt till om, men vaddå? Om jag skulle presenterat de reella utmaningar som vi brottas med, skulle du aldrig (?) ha läst till detta ord. För det är väl så det är, att vi har fullt upp med våra respektive livssituationer, att det kan vara helt okej att raljera över, och läsa om, något så simpelt som en elslinga på balkongen?

Bildts blogg borta!

Sveriges utrikesminister har fått sin blogg bortcensurerad i Kina. Tydligen har hans uppladdade tankar om och kring läget i världen väckt en vargflocks ilskna känslor och konsekvensen av detta är att Bildts blogg inte längre går att hitta via Internet, om du är online i Kina.

Ganska intressant, tycker jag. Vad kan Bildt ha skrivit som av Kinas ledare uppfattas som olämpligt? Tja, kanske lite om de mänskliga rättigheterna, en del om demokrati och kanske något om yttrandefrihet? Jo, jag vet att det sista är en del av de mänskliga rättigheterna, men vilken annan punshline hade jag kunnat komma på?

Jag hade tydliga tankar om att Kina fick arrangera OS 2008. Jag har lika tydliga tankar idag om hur landet sköts och under vilka livsvillkor det vanliga folket måste leva. Viker faktiskt inte en millimeter i de tankarna. Och angående Bildts blogg, vilken jag inte tidigare besökt, är den numera lagd till listan över Favoriter i datorn. Det känns ju lite i-landsbusigt att läsa en blogg som stoppats av makthavarna i en av världens största nationer, utan att mitt IP-nummer registreras och lagras...eller?!

Frid, fred och fräcka paket!

På söndag är det dags. Första advent och i fönstren skall ljusen tindra. Barnen ska gnistra ikapp med ljuset som gatlamporna reflekterar i den snöfria asfalten under kvällstid, och vi vårdnadshavare ska proklamera julens allvar och budskap. Frid, fred och fräcka paket!

Jag är torsk på julen. När den väl är här. Typ klockan tre på eftermiddagen den 24 december. Då är det too late att ändra och ångra, deletefunktionen upphör att fungera och det är bara att gilla läget. Då gillar jag läget med julen. Frid infinner sig, fred(-ligare) tankar tänks och de fräcka paketen rycker allt närmare ett öppnande.

Inför söndagen och 2009 års första advent har jag planerat att ta tag i en hel drös med uppgifter. Förutom att putsa fönster så att ljusen kan tindra och utöver att sopa bort alla löv som täcker den asfalterade gången utanför hemmet, ska jag prioritera mina kontouppgifter. I år ska julklappskontot stramas åt. De fräcka paketen ska minsann minskas på allvar och inte förrens det är klappat och klart får jag fred i sinnet.

Det var som...

Det blir ingen fredagsreflektion idag. Den utgår för att ge plats åt ett grattis. Årets mottagare av Nobels fredspris, Barack Obama, just made my weekend.




Kommer nu att orka, eftersom jag återfått hoppet om det inneboende goda, fira en familjemedlems "jämna" födelsedag i dagarna tre.

En lokal - många minnen!

Igår klev jag in i en lokal och överrumplades av en hel flock minnen. Ett överraskande intryck som jag burit med mig under gårdagens kväll, natt och vidare in i dagens dag.

Jag fick en flashback över en tid som flytt. Jag såg mig själv i blåställ med målarförg i håret, skrattandes, svettandes och slitandes. Jag mindes min delaktighet i att bygga en idrottsanläggning, en basketarena. Och vilken lycka det var. Där och då. Men också igår.

Jag stod i lokalen igår och såg ut golven i de båda hallarna där många, och ännu fler, fötter trampat genom åren. Hörselminnen från basketbollar som i fast rytm dunkades mot golvet, det svischande ljudet från korgnätet när en trepoängare sänktes, och de genomborrande ljuden av visselpipornas signaler. Vad roligt vi hade, vad konstruktiva vi var och vilket bygge vi bygde.

Lukten av välanvända omklädningsrum var bekant. Likaså speglarna i desamma som jag satte alldeles för lågt. Jag är betydligt kotare än vad basketspelare generellt är, vilket reulterade i att drakarna på två meter endast kunde navelskåda sig själva i det reflekterande glasen. Men vi skrattde åt det. Och jag log av minnet igår.

Jag var med och bygde ett slags basketens mecka i vår stad. Byggnaden är konkret och går att ta på. Känslorna, minnena, dofterna och ljuden är däremot abstrakta och finns endast inuti mig. Dock kan jag ta på dem, mentalt, och jag mådde så gott av att få göra det. Och att göra det om och om igen, hela denna vackra höstdag.

Tack för att jag fått uppleva detta. Tack för resan. Nu börjar matchen - igen! På plan finns Tojjan, om än i en annan roll och utan blåställ och målarfärg!

Fredagsreflektion, nr 4

Är alla känslor av godo för vårt existerande och befinnande? Behöver vi känna känslor som oro för att känna säkerhet, rädsla för att uppnå trygghet eller sorg för att kunna uppleva glädje? Veckans fredagsreflektion ska handla om känslor och hur de påverkar mig.

I ungdomens ljuva år då förälskelserna avlöste varandra och tätt följdes av ett krossat hjärta skrev jag sida upp och sida ner i dagboken. Jag var lycklig och förväntansfull den ena dagen, bedrövad och nedstämd den andra.

Strax före de tjugo gjorde jag entré i arbetslivet och upplevde hur somliga människor levde sina liv alldeles ensamma. Oavsett om det var julafton eller en vanlig tisdag i maj var de ensamma. Sida upp och sida ner i dagboken fick ta emot tankar om framtiden och risken att även jag skulle bli ensam på äldre dar.

Vid trettio började de längtansfulla känslorna efter barn smyga sig på. Jag visste att barn inte var en rättighet, visste att inte alla kunde få barn, och givetvis skrev jag om detta i dagboken. Bilder av hur jag skulle få leva ett liv utan barn, i ett hem med man och kanske en Golden Retriver som symboliskt fick bli mitt barn var närvarande. Tills barnet, den förstfödde, kom till världen och jag istället uppfylldes av andra känslor.

Snart knackar medelåldern på min årsdörr. Jag undrar över min hälsa, känner viss vånda då mitt leverne inte alltid varit hälsosamt, sunt och fräscht. Jag borde ha fortsatt med idrotten, jag borde ha festat lite mindre, jag borde ha ätit mer varierat och jag borde ha...

Alla tankar jag tänker bottnar i en känsla. Eller är det tvärtom? Att tankarna uppstår på grund av en känsla? Oavsett, varje känsla och varje tanke, låg som hög, positiv som negativ, får mig att känna mig levande. När jag konstaterat detta är det därför upp till mig och jag vill leva i moll eller i dur.

Alla liv medför sorger och alla liv medför glädje. Vi vet av erfarenhet att våra individuella känsloryggsäckar emellanåt kan bli hutlöst tunga att bära, och att vi inte alltid kan se ett ljus i en dyster känslotunnel. Men vi vet också, i djupet av våra själars brunnar, att vi som art, homo sapiens, är finurligt utrustade med ett försvar och att det går att övervinna allt. Även de mest förvirrande känslorna vi tänker och bär med oss.

Så ja, jag anser att alla känslor av godo för vårt existerande och (väl-)befinnande. Och ja, jag anser att vi behöver känna känslor som oro för att känna säkerhet, rädsla för att uppnå trygghet eller sorg för att kunna uppleva glädje. Känner du som jag?

Har vi redan glömt?

"- Trots ett starkt motstånd fortsätter vi att gå framåt och fördubblar nästan våra mandat i kyrkomötet. Den ständigt uppåtgående trenden fortsätter och vi har fortfarande inte tappat röster i något val sedan partiet grundades. Det här bådar gott inför det kommande riksdagsvalet!"

Så säger Sverigedemokraternas partiledare dagen efter kyrkovalet. Jag undrar om vi tappat fotfästet fullkomligt eftersom detta högerextrema parti får våra röster? Har vi redan glömt vilka iskalla vindar som svepte över Europa för drygt 65 år sedan, och att allt började med ett "oskyldigt" valbart alternativ i forna Tyskland?

Jag röstade igår. Inte för att jag är överdrivet insatt i de kyrkopolitiska frågorna, utan för att jag inte vill ha in SD i något beslutande sällskap. Vare sig inom kyrkans värld, på riksdagsnivå eller i kommun- och landsting. Det är när vi sviker vår demokratiska skyldighet att rösta, som de extrema partierna kan vinna mark.

Ett år kvar till riksdagsval. Ett helt år att bestämma oss för vad vi vill. SD är för mig inget alternativ, därför kommer jag att lobba för allt vad jag är värd för övriga partier. Min ideologi står åt sidan, rött, blått eller diverse färgblandningar spelar ingen roll. Allt är bättre än SD!

Det är allas skyldighet att använda sin rösträtt i en demokrati för att upprätthålla demokratin. Våga värna om vår frihet, våra grundlagar och vårt land - utan att glida in i ett skymningsland som befolkas av politiker med främlingsförakt, nedlåtande attityd och syn på homosexuella samt människor med olika funktionshinder.

Fredagsreflektion nr 3

Är det enbart av godo att ha varit på en och samma arbetsplats i tjugo år? Vad kan jag, efter trogen tjänst i ett företag, om omvärlden och samhällets ständiga förändringar om jag traskar på i trygga spår på en och samma arbetsplats? Kan jag mycket om lite? Eller kan jag förvärva värdefull kunskap parallellt med att harva på i gamla spår?

En bekant, som just bytt arbetsplats, mötte en av sina nya kollegor på stan. Vi kan kalla min bekant för Axel och den nya kollegan för Max. Följande samtal uppstod:
Axel: - Hej där! Så du är också ute och handlar inför helgen?
Max: - Jo, frugan skickade ut mig att fylla på kylen du vet (skratt).
Axel: - Hur är det på jobbet? Gick det bra med det där projektet du skulle starta upp?
Max: - Absolut. Du vet, man har ju tjugo års erfarenhet av branschen. Nema problemas där inte.
Axel: - Schysst. Jo, erfarenhet är ju bra.
Max: - Jo, visst är det så. Jag fattar inte att du slutade hos oss. Du kunde det mesta.
Axel: - Mm, men det blev också ganska tråkigt till slut. Ingen utmaning, om du förstår.
Max: - Vaddå utmaning? Det är skönt att slippa jobba hårt (skratt igen).
Axel: - Jag tycker nog tvärtom jag. Gamla hjulspår blir lätt sliriga.
Max: - Äh, vad då? Så länge man blidkar chefen är allt lugnt (skratt för tredje gången).

Nu faller det sig så att min bekant Axel inte hinner fortsätta samtalet och avslutar med en att ge sin före detta kollega en klapp på axeln, ett "vi hörs" och går vidare. När Axel, efter att ha inhandlat det han skulle i stadens butiker, kommer hem är det en känsla i maggropen som maler och maler. Hade han gjort fel som sagt upp sig och bytt arbetsplats? Var det dumt att söka utmaningar i nya arbetsuppgifter? Max hade ju rätt i sak. Axel kunde sitt jobb. Och var mycket duktig på det.

Det som jag (Tojjan) reagerade på då historien återberättades för mig var den slentrian som Axels före detta kollega så tydlig stod för. Det där om att bara göra det allra nödvändigaste för att få fullfölja sin uppdragsbeskrivning och blidka chefen. Hur många fler sådana snubbar (och snubbor) hasar omkring på våra arbetsplatser? Och gör de ett bra jobb? Diskar de någonsin kaffekoppen i personalrummet, eller är det på grund av sådana som Max alla dessa varianter på "diska-din-egen-kopp-lappar" sätts upp?

Personligen har jag aldrig stannat längre än sex år på en och samma arbetsplats och för mig är det en merit. Å andra sidan, jag är inte tillräckligt gammal för att kunna ha varit på ett och samma jobb i tjugo år. Vem vet hur jag känner då? Men om jag blir en trött, bekväm, arbetsskygg (?) typ som bara hasar omkring och lyfter lön - säg till mig! Åtminstone om jag är kvar i samma bransch, vilken även Axel och Max är; i skolan som lärare!

Fredagsreflektion, nr 2

Fredag igen och en ny reflektion för er som ids läsa. Denna vecka har jag funderat över massmediernas inflytande på oss. Som exempel ska jag utgå från sommarens hybris kring svininfluensan..

Vid googling på ordet "svininfluensa" fick jag i augusti ("ungefär) 1 280 000 träffar på svenska sidor. Utöver kvällspressens frågelådor om den världsomspännande influensan, fann jag exempelvis att Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen och Läkemedelsverket varit om sig och kring sig och lagt ut information om sjukdomen. Dessa sidor kan anses som tillförlitliga och därmed som relevanta källor att hämta kunskap från. Inte lika trovärdiga anser jag att massmedierna.

Att sätta ordet svininfluensa i rubriken på löpsedeln lär ha sålt tusentals extra nummer under juni, juli och augusti. Om texten i tidningen dessutom spär på en redan skakad nations farhågor om insjuknande, är det inte så konstigt att vi fick hybris (och kanske fortfarande har) när det handlar om influensan. Eller vad sägs om följande saxade nyheter:

Enligt en prognos kommer över 400 000 svenskar att smittas av svininfluensa i höst även om vaccineringen kommer igång snabbt. I värsta fall kan fler än fem miljoner svenskar drabbas.
- Sydsvenskan.se den 14 juli 2009

WHO höjer till fas 5 på sin sexgradiga pandemiskala. Det innebär att influensaspridningen nu är så stor att en pandemi är förestående. (Pandemi betyder epidemi, vanligen av infektionssjukdom, som sprids över världsdelarTojjans anm.) - Aftonbladet.se den 3 augusti 2009

Och slutligen klippet som fick mig att sucka djupt:
Den höjda beredskapen märks på de populära semesterorterna på Cypern. Hotellgäster som klagar på huvudvärk och ber om en alvedon gör personalen nervös och får många följdfrågor. En kille från Varberg som var på Cypern för några veckor sedan ska, enligt uppgifter till HN, ha fått åka ambulans till sjukhuset efter en sådan förfrågan. Han fick också sitta i karantän på flygplatsen. Hallands Nyheter.se den 22 juli 2009

Men hallå! Vi har att göra med ett luftburet virus som orsakar feber, hosta, muskelvärk och trötthet. En klassisk influensa som smittar precis som alla tidigare influensor gjort. På den fronten intet nytt. Att viruset är en ny konstellation av influensavirus från gris, människa och fågel är den enda nyheten i sak. Och för guds skull, vi talar om en influensa - inte Digerdöden!

Som alltid i influensatider gäller det att undvika att bli spottad i ansiktet av en insjuknad, slarva med handhygienen och endast äta från sin egen tallrik. Jag frågar mig därför varför massmedierna låtit drevet gå mot dessa influensabakterier på det sätt som de gjort. Var sommarens nyhetstorka så torr att vi var tvungna att skapa hybris i folkhemmen och skriva om massvaccinationer, samhällshot och fara å land å rike? Det ska bli intressant när hösten är över att summera massmediernas hejarklacksrop på fritt vaccin till alla, farhågorna om samhället som kommer att haverera och om det verkligen blev det värsta scenariot; fem miljoner insjuknade bara i Sverige!

Tills dess ligger jag lågt i frågan, känner inte efter mer än nödvändigt då jag vaknar till ännu en vacker dag i Herrens fantastiska värld och fortsätter att umgås med mina snoriga lekkamrater. Prosit på er!

Ska jag spela den här matchen?

Ponera att din ännu icke vigda (med dig) livspartner vill lämna föreningen som omger den Svenska kyrkan för att partnern inte med gott hjärta kan ställa sig bakom föreningens stadgar, syften och mål.

Ponera att din partner tydligt proklamerar budskapet om Darwins teorier på diverse tillställningar och med vass tunga kritiserar allt från sanninghalten i att de tre vise männen verkligen hittade krubban och lille Jesus, till att Moses delade vattnet och skickade gräshoppor över Egypten.

Ponera att din partners kritik är otvetydig om var denne står i frågan kring föreningen Svenska kyrkan, och så snart året (varje år) lider mot sitt slut tänker säga upp medlemskapet. Dels utifrån ett ekonomiskt argument, dels utifrån argumentet om att vi aldrig ser några "matcher". Varför då heja på den föreningen? Förstår ni vad jag menar? Bra.

Förklara då gärna hur det kommer sig att densamme partner vill, om och när det skulle bli aktuellt, viga sig i kyrkan inför Gud, Jesus och alla de andra figurerna som representerar föreningen Svenska kyrkan. Var är logiken? Meningen med varför? Eller är det rent och skärt hyckleri?

Fotnot: Eventuella likheter mer personer i min omedelbara närhet är en ren slump.

Fredagsreflektion, nr 1

Jag ägnar denna första reflektion åt en snabb titt i backspegeln och frigör några tankar i ämnet semester. Den lexikala betydelsen av ordet semester är enligt ne.se följande:

"/.../ arbetstagares årliga, av arbetsgivaren betalda ledighet för rekreation."

Vidare kan vi läsa att det var 1938 som de anställda i Sverige fick lagstadgad rätt till semester, två veckors betald ledighet, att antalet veckor under senare år utökats för att idag vara föreskrivet i den så kallade semesterlagen att fem veckors årlig semester ska gälla. Detta om du har ett arbete och har tjänat in dina semesterdagar. Ne.se upplyser oss även om att semesterledigheten bör ge arbetstagaren en ledighetsperiod "av minst fyra veckor under juni, juli och augusti."

Okej. Så långt - inga frågor. Svensk lag lägger ribban, vi följer den och tar tacksamt emot vår ledighet. Frid och fröjd - inga frågor. Men hur har vi det på vår semester egentligen? Att semestern ska vara en tid för rekreation, tycks vara något som vissa grupper i samhället missat. Åtminstone efter vad jag sett sommaren 2009.

Grupp nr 1: Husvagnsfolket med (minst två) medföljande barn
Vi strövade genom en av vår stads många och vackra campinganläggningar en afton i juli. En av de fina, regnfria kvällarna. Oset av flintastek låg som en Londonfogg över området. I var förtält satt minst en uppsättning camparfamilj med barn och åt och drack. I många förtält satt flera familjer och idkade samkväm. En vacker svensk sommarvy.

Njae, inte den kvällen då vi passerade genom detta sätt att rekreera sig. Det var barnskrik, vuxenbråk, hundskall, tomgångsskörning, flaskklirr, husvagnsdörrar som smällde igen, tandagnisslan efter en vurpa med cykeln, hojtande om att lådvinet var slut, tjat om att få spela minigolf (igen) och en hel del annat liv som jag väljer att lätt censurera här.

- Hur orkar dom? frågade vi oss då vi kommit hem till vår lugna lya. Är det semester? Det enda batteri som laddas på campingplatsen vi strosade genom var väl bilbatterierna då vi faktiskt inte såg en enda bil i rullning (kanske berodde det på lådvinskonsumtionen?).

Grupp nr 2: Kulturfolket med (minst tre) medföljande barn
Denna grupp känns igen på sin relaxade klädstil; fördomsfullt kan de beskrivas att vara klädda i den inte allra senaste modellen av jeans, T-tröja och sandaler. Deras outfit har gälla färger, deras hår (iallafall barnens) detsamma. De äter medhavd matsäck, kör Volvo 745, har ingen koll på tiden men letar konstant efter kulturföreteelser att betrakta. Liseberg räknas inte (till barnens förtret) till något sådant. Nej, här gäller glasblåsning, silversmide, artefakter från medeltiden skogsstenar som talar, konstutställningar (utan inträde) och forntidslämningar som ingen förutom den svenska arkeologeliten förstår sig på.

Kulturfolket valsar runt på diverse visningar som kan bidra till ett kulturellt klimax och detta folk hänger på låset till vår stads museum var dag, i ur och skur, för att se allt - en gång till. Kulturfolkets barn som efter första museibesöket tappat sugen för det kulturella, blänger ilskt på lokalbefolkningen om vi kommer för nära. Som om det var vårt fel att de hittade en gubbe i en mosse, eller att nån godsherre fick spunk och skrev ner en massa visdomsord (även de obegripliga) på stenar i en skog. Kulturbarnen gör istället revolt. Mot allt och kallar sig plötsligt för anarkister, färgar håret i en än mer gäll färg och slutar att delta i det demokratiska livet. För nu.

- Hur orkar dom? frågade vi oss då vi kommit hem till vår lugna lya. Är det semester? Det enda kulturella klimax det folket uppnår är väl då de i samtal med likasinnade på sin bakgata i sin hemkommun kan visa upp polaroidbilderna av just gubben från mossen och de talande stenarna. Och då har deras barn hunnit färga håret i en ny färg - igen.

Det finns fler grupper att raljera och reflektera över och jag skriver detta med glimten i ögat. Var och en får givetvis använda sin lagstadgade ledighet till det de vill. Men samtidigt, när hade du och din familj en semester som var just en semester, det vill säga en tid av rekreation - utan happenings, minigolf, lådvin, kulturevenemang, gnäll och tandagnisslan?

Ett symboliskt inlägg

Så var vardagen här med arbete, hämta-och-lämna turer till förskolan, storhandla och "äntligen fredag"-längtan. Så även vardagen som innebär oslagbara minnen vid det alltid försenade frukostbordet, de spontana småbarnskommentarerna när det vinkas hej då i dörröppningen en duggregnig morgon och de njutfulla middagarna med familjen då veckans rabalder och stå redovisas över tacosfrossan.

Härligt att vara tillbaka i vardagen! Medger gärna att semestertider och svensk sommar inte är lika med lugn, ro och romantiska nätter. Inte längre. Annat var det förr, tiden före förskola, föräldraskap och fantasilösa (?) fredagsmiddagar. Då var vardagen det som höll uppe själen eftersom vardagen innebar vila från pub, danshak och ändlösa videosöndagar på sofflocket med kebabrulle och mycket kolsyrad dryck - utan spets av Absolut.

Vad skönt att var sak har sin tid, att vi inte fastnar i en ålder och sedan tvingas loopa i den år efter år. För ack och ve vad less jag varit på kebabrulle med veckans VHS om jag tvingats uppleva åren runt tjugo igen och igen och igen. Det som då var en självklarhet, är för mig en lyx idag.

Ser fram emot en höst då vi bojkottar tacos, är lite wild and crazy och hyr en rulle som vi avnjuter till en annan slags rulle från topplistan, och sedan somnar mätta och stinna med kolsyrebubblande bukar.

Välkommen kära vardag, anno hösten 2009!

Snart, snart snart...

...är undertecknad tillbaka med vasst tangentbord. Då ger det sig om det finns några "readers" kvar här ute i sajber.

Vi skrivs den 1 september.

Tips och tävling!

Avbryter bloggsemestern med ett länktips till en nydanande designer...Tvillingtand
Tävla om du vill, scrolla runt bland hennes alster och njut! Det är värt det!

Nu mer semester!

Semesterpaus!

Tack för efterfrågan om ordsnurrerier. Känns bra att vara saknad i sajber, och jag får villigt erkänna att jag saknar livet med bloggen, men att anat tagit tid under vår och sommar. Tojjan kvar, kommer att återvända med nya tyckar-stormar när sommarvindarna mojnat.

Tills vi skrivs, njut av månaderna utan bokstaven "r"...

Mellan hägg och syrén

Idag flyger Kristi sin himmelsfärd och vi befinner oss mellan hägg och syrén. Den vackraste tiden på året, enligt vissa. En kvämjelig tid för andra. Pollen når sitt klimax och min lilla famlij knaprar antihistaminer som om det vore lördagsgodis. Alla mynt har två sidor, allt har en bakisda.

Jag minns mina ungdomligare års skolavslutningar. Visst blommade syrénen då? Visst var gymnastiksalen, kyrskosalen och klassalen smyckade med dessa väldoftande blomster. Hur mådde allergikerna under sjuttio- och åttiotalen? Var det färre allergiker då, än idag? Eller hade inte antihistaminerna uppfunnits, eller var allergikerna förpassade till lufttäta vrår?

Blommor och blomster, vår och vackert väder i all ära. Men för familjeron behövs regn lite då och då som skäljer bort pollen från det offentliga rummet. Kontot för allergidämpande preparat närmar sig gränsen för att ha övertrasserats. Och än befinner vi oss mellan hägg och syrén. Än är det inte över.

Loppis, Moskva och ettåringar

Äntligen helg. Veckan har varit. Punkt slut. Nu ser vi ljuset i tunneln.

Dags att möta lediga dagar med att stå på loppis i en varm inomhushall, reta upp oss på den östeuropeiska dominansen i Eurovision Song Contest och idka samkväm med en hel drös ettåringar ute i det fria.

Vad ska du göra i helgen? Eller om du tittar in efter helgen, vad gjorde du?

Karaktärsfulla fjäderfän

Smilfinken - de kännetecknas av sitt stora intresse för att bli omtyckta. Deras sociala ritual går ut på att alltid le och vara trevliga mot alla, till och med mot rovfåglar. På så sätt tror de att de vinner social status.

Dårfinken - Man märker direkt då de kommer flygande. Fjäderdräkten är oftast udda, men fågeln har en munter sång och ett varierat läte. Den är dock en smula oberäknelig och den häckar precis där den känner för det. Den mår gott av att dricka alkohol.

Mesen - en mycket liten fågel, ofta beige. Man får anstränga öronen för att alls kunna höra den. Så fort större fåglar vistas i närheten, flyr mesen och tar skydd bakom andra mesar.

Ruggugglan - Känns igen på sin grälla, men ruggiga fjäderdräkt och hesa läte. Brukar mopsa sig mot andra ruggugglor och hävdar aggressivt sitt revir. Den hackar ofta på andra ruggugglor av samma kön.

Skatan - Brukar hacka på mesar, ruggugglor och andra arter. Söker sig till kackel. Häckar tillsammas med andra skator och då blir det en ganska skränig flock.

Muntergöken - En trevlig liten fågel som kan umgås med de flesta andra arter. Har en vacker röst och ett ljust sinnelag. Använder sällan näbben till att hacka på andra. Bryr sig oftast inte om att putsa fjädrarna utan ägnar hellre sin tid åt att underhålla andra med kvitter och sång.

Hackkycklingen - En fågel som befinner sig längst ner i näringskedjan av fåglar. Har som uppgift att reta upp sin omgivning så att andra fåglars rovdjursinstinkt inte går förlorad. Känner sig för osäker för att flyga.

Skrattmåsen - har röstresurser som slår det mesta och en av dess instinkter är att överrösta alla andra fåglar. Använder ett skrattliknande, gutturalt läte i de flesta sammanhag, även då den känner sig hotad, generad eller ilsken.

Källa: http://huvudbrydd.blogg.se/

Hur tänkte de här?

Det är kul att få post. Och när man flyttar kan det därför vara praktiskt att göra en adressändring så att alla roliga fönsterkuvert når fram.

Följande fin-fina formulering återfinns på en hemsida där denna ändring görs.

Vad kostar eftersändning?

Eftersändningen gäller 12 månader och kostar 400 kr. Är du under 26 år kostar den 400 kr.

Jag vet inte hur du tänker, men jag tänker att den som skrev det inte tänkte alls. Eller?

Bor ni så här, frågade flickan?

Av barn och andra spontana får man minsann höra sanningen om det mesta. Sedan flytten i april har vårt nya bo mest liknat ett testområde för missiler med hantverkare och jobbgubbar, golv och spackel samt damm och bråte överallt. Vi andas tungt inomhus eftersom luften konstant är full av lim-, primer-, svets- och svettaromer. Inte så att det luktar särskilt illa, mer att det inte luktar oss. En bekants dotter undrade vad som hänt hemma hos oss och tittade sig frågande omkring: "Bor ni så här?"

Vi hade just avslutat iordningsställandet av badrum nummer 2, när ett antal felaktigheter upptäcktes. Ett inte helt lyckat hantverk, enligt de som besiktigade och skulle ge sitt godkännande. Nu lever vi under oket att möjligen få göra om badrummet. Från scratch. Och det innebär ännu en vecka med (nya) hantverkare, nya dofter och nya prövningar. För även om vi vet att slutresultatet blir vackert, känns det tungt att samtidigt som det inplanerade bytet av parkettgolv sker, ska eventuellt badrummet rivas ner - igen. Allt medan vi lever med vardagsrummet i köket, köket i hallen och hallen på andra våning (med undantag ytterdörren då). Härda ut, tänker jag, och gömmer mig vid datorn. Bjud på kaffe och le mot jobbgubbarna som denna vecka kommer och piffar upp i boet...

Ja, vi bor så här. Hur länge vet vi inte. Murphys law tycks råda just nu. Murphy är en dryg jäkel som prövar den lilla familjen i det nya boet. Men skam heller att vi ger oss. Om Murphy vill fajtas är det en fajt han ska få. Så ja, vi bor väl så här då!

Nollåttor utanför Stockholm

Att vara hemma med barn är stimulerande på många sätt. Dels får man uppleva hur telningen växer och frodas, dels får man tillfälle att med gott samvete prata, fika och bara vara tillsammans med andra föräldralediga.

I vintras kläckte den föräldragruppen jag tillhör en idé om att samla alla de barn som föddes i vår stad 2008 till en träff på en av stränderna utmed vår stad. Via våra konton på Facebook spred vi informationen, vi pratade med folk på Öppna förskolan och vips var vi över 250 anmälda till den träff som går av stapeln den 17 maj. Hela 83 av de anmälda är bebisar som nu tultar i sitt första år.

Uppmärksamheten kring evenemanget har varit och är över all förväntan. Media, sponsorer och föräldrar till andra årsbarn än nollåttor stöttar och tycker idén är spännande. Kanske kan vi fortsätta att ordna träffar för telningarna, kanske kan det ge ett lite mildare klimat på gator och torg när dessa små blir tonåringar och ska "springa ute"? Kanske förbättras förutsättningarna för gemenskap något, när vi nästa söndag släpper fram våra nollåttor på beachen?

Vill du läsa mer och få en bättre bild om varför vi gör detta och hur det började, surfar du in på denna länk: http://hn.se/livetsgang/1.452840

Från dalen till höjden och trygga rutiner

Äntligen tid för inlägg. Och att ge eventuella intresserade en tillbakablick på Tojjans senaste tid (och förklaring till frånfälle i bloggsfären).

Vi flyttade på långfredagen från en av stadens dalar till en höjd där det nya boet inrymmer rum åt alla och några hundra meter närmare till centrum. Trevligt, barnvänligt och ett riktigt Svensson Svensson område. Grovt generaliserat kan man säga att mödrarna på området är hemma med minst ett barn i åldern 0-2 år, papporna packar matlåda och yrkesvalsanpassad portfölj varje morgon vid 08-tiden. Vinkar av sina "fruar", säger puss och vänder från hem mot jobb.

Dagarna löper på enligt föräldraledigas rutiner, och sandlådan vid lekplatsen blir ett naturligt nav för ledighetskommittén (jag vet att det är full fart att vara hemma med barn och sällan tid till ledighet, men ändå). Vi pratar, knyter föbund och jämför våra telningars olika utvecklingsstadium. När lunchtid närmar sig avfolkas de allmänna utrymmena, var och en går in i sitt bo för att kocka mat, men kaffet på maten tas så klart runt bordet vid lekplatsen.

Vid 16.10 börjar papporna droppa in på området. De hejar på "grannfruar" och deras barn, pussar sina egna och slår sig ned vid bordet på lekplatsen. Vi som varit lediga och lever i bubblan med hemmavarande barn, tar storögt emot rapporter om vad som hänt in the real world. Vi får uppdaterad information om logistik och varuhantering, om finmekanisk produktion och nedskärningar. Om sjuktransporter och operationer och om kommunens planering kring hur trafikkaoset i sommar ska undvikas. Tacksamma uppslag att prata vidare om nästa dag, då vi i ledighetskommittén åter samlas efter att ha vinkat av våra "män", för att umgås i vid vår plats på lekplatsen.

Det blir nog ett bra liv med trygga rutiner här på höjden i det nya boet!

Valborg och sköna maj!

Tack för alla värmande hälsningar via kommentarsfältet på Tojjan tycker till. Jag finns fortfarande kvar, tänker blogg nästan dagligen och hoppas komma igång igen så snart hantverkare och andra lämnar vår röra ifred. Och databord är installerat och klart på anvisad (just nu gapande tom) plats.

Önskar er alla tills vi skrivs, en virvlande Valborg och en skön Maj!

Flytt, flytt, flyttar aldrig igen!

Sitter i skräddarställning på ett golv med tangentbordet i knät. Dataskärmen står provisoriskt uppställd på en pall. Skrivställningen är sannolikt inte godkänd av arbetsmiljönämnden (finns den?), men vi reder oss. Ett tag. Tills benen somnat...

Jag är äntligen åter online med omvärlden och bloggsfären, och minsann - det har varit intressant att inte kunna surfa runt på nätet som en av de dagliga rutinerna. Jag har tänkt mycket på aktiviteten hos mina bloggfavoriter, funderat över egna inlägg att skriva när linje till sajber var återupprättad och uppriktigt saknat att inte kunna blogga samt blogga runt.

Flytten är avklarad så till vida att vårt bohag transporterats från ett ställe till ett annat. Nu väntar några månader med basrenovering av exempelvis badrum och barnrum. Lådor som packades har delvis packats upp. Men master bedroom ser ut som ett testområde för missiler och lär så göra ett tag framöver. Lustigt att man som vuxen (och som förälder) väljer att ordna sin egen oas sist. Att barnens rum, TV:n rum och kastrullernas rum har högre prioritet. Jag menar det är ju vare sig barnen, TV:n eller kastrullerna som behöver vila efter midnatt då ännu en lång dags rörighet når sitt slut.

Ja ja. Tojjan är tillbaka. Hoppas att några trogna läsare finns kvar där ute. På återskrivande, mina ben sover...

Upp och ner och överallt

Det lär bli lite mindre tid att blogga och surfa runt i bloggsfären den närmaste tiden. Orsak? Det är strax dags att ge sig av från vårt trivsamma bo till ett större. Lådor packas, saker slängs och skänks bort. Kläder sorteras och glas emballeras omsorgsfullt. Flyttlasset ska snart lastas. Adressändring är gjord. Vänner informerade om och när och var hjälp tacksamt tas emot för att kånka lådor, möbler och mer därtill.

Det är intressant att flytta. Dels finner man saker i gömslen och vrår som man inte minns att man hade. Dels ges ett utmärkt tillfälle att värdera det man samlat på sig. Behöver vi de gamla skorna från tiden då vi tränade för ett marathon? Vill vi ha kvar alla pocketböcker som är lästa om och om igen? Och hur är det med barnens leksaker?

Jag är något av en ordningsminister, men efter att ha levt i en upp och ner vänd värld (läs bo) med saker överallt i snart fyra veckor, måste jag erkänna att det är inte en undergång om det är lite skitigt i hörnen. Det är okej att inte ha en skinande, ny-vimmad diskbänk varenda dag, och det är ok att inte bädda sängen med överkast. Och det är okej att tvätten inte blir tvättad på stört. Det händer ju inget om inget blir gjort. Världen rämnar inte. Inte ens lite. Jag har därför tagit flytten som en slags terapi i att bota min fobi för rörighet. Jag är inte helt helad, men jag har kommit en bit på vägen.

Och apropå vägen. Det är dags att koppla ner. Nya tider väntar ivrigt runt hörnet, ett nytt bo att inreda och göra trivsamt. Det är spännande att flytta. Vi är på väg - äntligen!

Vad är det vi firar - egentlien?

Så var det då snart påsk. En av de största högtiderna i det kristna kyrkoåret. Vi firar med att äta ägg, lax, lamm och prinskorvar till de små. Vi dricker påskmust och låter nubben ta plats vid det dukade bordet. Så långt är jag med. Men varför firar vi påsk egentligen?

Inom judendomen firas påsken till minne av uttåget ur Egypten. En glad och positiv händelse. Nu tillhör jag inte judendomen, men hade nog hellre föredragit deras orsak till kalas kring påsk, än den kristna; här firar vi till minne av Jesu lidande, död och uppståndelse. Död?! Lidande?! Uppståndelse?!

Jo, jag är med på det glada i att Jesus återuppstod. Men ändå, känns det inte typiskt nordiskt att ha en tragisk händelse i botten för ett firande? Hur hade vi varit, verkat och sett på omvärlden om påsken firats till minne av Maria Magdalena och hennes betydelse för Jesus? En spännande fundering.

Vi hade ju också kunnat fira påsken för att Jesus gick bärsärkagång mot kapitalet (inte judarna) inne på marknaden i templet i Jerusalem? Jesus vände sig mot kommersen för att han ansåg branschen vara korrumperad, segregerad och individualiserad. Gör en jämförelse med fallskärmar, lönebonusar och svenskt näringsliv. Samtliga har sina tempel, LO-borgen eller Rosenbad eller något kontor i Stockholms innerstad. Om kollektivet (oss vanliga) och allmän välfärd bryr de sig inte så värst.

Knyter nu an med inledningen. Jesus dog -vi firar. Folket tågade ut ur ett land och blev fria - judarna kalasar för fullt. Är det konstigt att vi i Sverige har Jantelag och bitterheten som honnörsord? Nej. Inte alls. Från och med nu firar jag därför påsk för att hedra Maria Magdalena och för att Jesus var människa nog att redan på den gamla goda tiden inse att vi var på väg mot ett skamlöst orättvist samhälle där endast de rika kan (över-)leva gott.

Onödiga Oumbärliga Ting

Trots att jag tidigare skrivit att jag så sakteliga börjat ta avstånd från det ekorrshjul-lika konsumtionssamhället, vill jag ändå berömma en av de prylar och ting som förenklar mitt liv, så kallade OOT:n; ett ting som genom snillrika personer blivit uppfunnen för att skapa ett behov hos oss köpare vi inte visste att vi hade, men samtidigt underlätta vardagens små bestyr som vi inte före OOT:ets tid klagade över...

Jag hade jag klarat mig utan detta ting, men nu när jag har det, behåller jag det för alltid. Eller i alla fall ett tag.

Vilka oumbärliga men onödiga ting har du hemma hos dig?

April, april och året var 1976

Jag har inte den blekaste aning om jag idag kommer att bli lurad och aprillad upp på läktaren. Har inte hunnit vittra lokaltidningen på årets långnäsa. Inte heller rekat i morgonsofforna på TV eller lyssnat in radions eventuella försök till bedrägeri. Än. Men det hinns med under dagen.

Mitt bästa minne av att ha blivit blåst är då jag är sex år och går på lekis. Vår fröken Gunnel berättar på samlingen att ABBA uppträtt på stadens torg den morgonen och att Frida och Agneta var bedårande med snöflingor i håret. Jag bara dånade av avund över vad fröken Gunnel sett och vara nära att ta till lipen.

Jag satt där på golvet, i den klassiska ringen, iförd några plyschkläder som modet bar med sig vid den tiden, sockerplast på fötterna och med dagens frukt i ryggan ute i hallen. Jag skämdes fett (som ungarna av idag säger) när fröken Gunnel sa "april, april..." Undrar just om ett sådant barnbedrägeri gått igenom skolinspektionens kontrollorgan idag?

Jag erkänner gärna min svaghet för denna dag på året då det smygs in en del riktigt bra och genomtänkta aprillisar både här och där. Att bli fintad är kul. Om finten är bra. Eller vad tycker du? Känner du ett behov av att ha koll på tidigare års aprilskämt? Varsågod.

Att vara eller inte vara

Varde ljus och det vart ljus! Visst var mysfaktorn hög under den timma vi i afton släckte ner vår Moder Jord? Med stormen Gudrun färsk i minnet, var boet förberett för ett mörker. Värmeljus, godis, ficklampa och mera godis. Om vi i fortsättningen får veta när ljuset försvinner, ska åtminstone jag inte klaga om det händer igen (och undrar om det gjordes en massa barn, ni vet så som det brukar ske vid mörkläggningar och strömavbrott!).

Eftersom TV var tillåtet under den mörka men jordiska timmen i afton, undrar jag vad vi tyckte om Expedition Robinson ikväll ? Förra veckans premiärprogram skapade en smärre bloggbävning. Några tyckte programmet var OK, många undrade hur de tänkte när de satte i-landsmänniskor i ett träsk mitt ute i ingenstans och än fler hoppades att det på sista lappen i örådet skulle stå...Linda Isaksson.
Tojjan tänker inte tycka något i ämnet innan ni tyckt till, så bästa bloggvänner och medborgare i dokusåpalandet Sverige: gör eder röst hörd och låt universum (och Tojjan) få veta om Robinson ska få vara kvar, eller röstas ut.

Medan ni funderar tar jag mig en ostmacka, en kopp te och snabbspolar igenom veckans avsnitt av de desperata hemmafruarna. Nu är det full fart på elförbrukningen igen! Allt för att hålla igång de närliggande kärnkraftsreaktorerna till vår by.

Tojjan om kändisar i bloggsfärens

Det är frivilligt att besöka vår svenska kändiselits bloggar. Några av dem är mer läsvärda än andra. Alla (räknat hela skalan från A-Ö-kändisar samt wannabies och prospects), skriver inte skit om andra kändisar (vilket ord det är; kändisar), alla skriver inte om senaste modet inom pälssvängen och inte alla skriver om sina oändliga uppvaktare. En del skriver om sig själva, om sitt vardagsliv och sitt arbete.

Jag har halkat in på två sådana kändisars bloggar i den fantastiska sfären vi befinner oss i. Den ena är BODSTRÖMSSAMHÄLLET av och med Thomas Bodström, fd justitieminister. Han bloggar om allt från nya lagar till ungarnas kaninburar. Läsvärd blogg som säkert kommer att bli mer lättläst när vi tyckare fått tycka till!

Den andra är min ungdomshjältes, dito sanna idol (också ett intressant ord), MAGNUS UGGLA. Här kan jag följa med på fancy restaurants i New York, läsa om dotterns studenthippa samt skratta med i hans insiktsfulla anekdoter om det mesta och det minsta.

Snokar du runt hos någon kändis i bloggsfären? Vems isåfall, och varför?

Nu hälsar jag helgen varmt välkommen och hoppas på just värme. Tack för härliga och inspirerande kommentarer i veckan, ha det bra folket, vi skrivs igen. Kramen.


Bilderna är lånade från
http://www.tele2.se/images/Magnus_Uggla.jpg
http://www.ekero.se/upload/biblioteket/Bilder/bodstr%C3%B6m_thomas_1.gif

Heter nån så?

Idag ska jag vara inskränkt och fördomsfull. Ska med vasst tangentbord ifrågasätta två fenomen som jag inte blir klok på: Namn och namn i almanackan.

När jag analytiskt går igenom månad för månad (!) finner jag namn som jag ställer mig högst tveksam till om de någonsin kommer att bli moderna igen. Dagens inskränkthet har således beslutat sig för att alla namn inte blir moderna igen.

Dubbelnamn är ett kapitel för sig och kommer inte att avhandlas i detta inlägg, utan endast "singelnamn". Namn som stavningskontrollen i ordbehandlingsprogrammet till exempel inte släpper igenom, men som återfinns i almanackan.

För att ge exempel:
Styrbjörn - Frideborg - Ansgar - Anselm - Torun - Halvar - Gotthard - Borghild - Moses - Abel - Holmfrid - Tiburtius - Irmelin - Volmar - Rutger - Torborg - Botvid - Alfhild... Och så vidare.

Namn kan delvis uppfattas som ett kulturarv. Och den tanken gillar jag. Men tänk alla dessa moderna namn vars bärare aldrig får en namnsdag. Hur förklarar vi det? - Ja du lille Olger, om si så där hundra år ska du se att ditt namn blivit ett kulturarv och kommer med i almanackan. Hm. Lika osannolikt som att människan någonsin satt sin fot på månen.

Smått provocerande är att ifrågasätta föräldrarna till de moderna namnbärarna. Hur tänkte ni när ni satte namn på era telningar? Tror ni att barnet kommer att uppskatta att heta Destiny när hon är i tonåren? Eller att sonen ler stolt vid uppropet i första klass då fröken frågar om Mex är närvarande? Och vad som händer när kompisarna ropar på Humla kan jag bara skaka på huvudet åt.

Åh, vad snålsnävt att få vara motvals, ifrågasätta dåtid och kritisera nytid. Lovar att det inte ska upprepas - på ett tag. Förresten, hur tänkte ni när ni namnade telningarna runt er?

Vart är du på väg?

Vilket vårväder vi fått. Västkusten vaknar efter vinterns dvala och lustar väcks. Lökar letar sig upp ur jorden, det som planterades i höstas får nu visa sig för oss.

Vi var ute och kvällsstrosade igår. Himlen var som en romantisk tavla. Solnedgången i väst spred ett nästan magiskt sken över staden. Det var som om världen glödde.

Jag är på väg ut i solskenet för att hämta inspiration. Vart är du på väg?

En (ö-)känd generation

Vi som föddes mellan åren 1961-1979, styvt räknat, är barn till fyrtiotalister. Inte alla. Men de flesta, och vi kallas för Generation X. Om oss skrev Douglas Coupland (född 1961) en bok med den självklara titeln Generation X. Det beskrivs hur vi tillåtits fundera över religion, kultur, politik, den egna karriären på ett friare sätt än vad våra föräldrar fick. Det beskrivs även att vi upplevt IT-bubblan som sprack, katastrofhöga räntor och flera statsmord världen över. Påverkade detta oss?

Coupland fortsätter att berätta om generation X:s ständiga sökande efter meningsfullhet. Hur vi överkonsumerat, överdoserat och anammat ett översitteri. Allt för att uppnå någon form av lycka. Vi som druckit Festis ur trekantiga tetraförpackningar, läst om Babar och hans vänner i barndomen och fått testa diverse idrotter, vi skulle få den bästa av världar som vuxna och med alla säkerhet ta hand om fyrtiotalisterna som närt oss. De hade ju drillat oss så bra. Blev det så bra då?

Med influenser från popvärlden klädde vi oss i korta kavajer med axelvaddar. Med konsten som förebild fick plastiga posters ett universellt uppsving. Vi sprayade sönder ozonlagret med Studio Lines produkter och smetade ofattbara mängder Nivea Ultra på läpparna. Blå mascara, blå ögonskugga, trasiga jeans och bylsiga collagetröjor. Vi dansade till strax efter midnatt på något drogfritt diskotek och kunde namnen på de flesta fältassistenterna på stan. Vi kunde få allt, kunde uppnå allt och hade tillgång till nästan allt. Förstod vi hur vi levde?

När jag idag blickar tillbaka på allt från Razzel på TV till föräldrafria fester, känner jag ett vemod. Jag växte upp i en bubbla. Inte bara för att min familj var trygg, inte bara för att jag omgavs av ödmjuka vänner. Nej, vemodet är grundat i att min generation, X, inte ger tillbaka tillräckligt idag vad vi fick då. Var är samhällsengagemanget? När hjälpte vi en främling senast? Och hur stöttar vi upp våra egna barn?

Jag vet att ovan text generaliserar, fördömer rakt av och att det finns många ur vår generation som sätter sig själva i andra (och tredje) rummet för att ge tillbaka. Men tyvärr är det alldeles för få ändå. När ska vi inse att våra barn inte alls så självklart kommer att vilja ta hand om och hjälpa oss på höstens dagar eftersom vi missade att fatta det där med respekt, empati och lagen om Karma när vi växte upp? Skyll nu inte på fyrtiotalisterna. Jag är övertygad om att varenda en av dem gjorde så gott de kunde utifrån rådande förutsättningar. Men gör du det?

Vilken energi!

Vad glad jag blir av att mina bloggläsare tar sig tid och backar bakåt i inläggen och får fart i gamla texter. Just nu pågår en intressant diskussion kring inlägget om Sopplunch hos Frälsis. Ta gärna del av den, diskussionen alltså, och lämna en kommentar om du vill...

Alla häxor är ni klara?

-Jajamensan, fattas bara! Heja, heja, heja...

Snart påsk. För vissa betyder det lov och semester. För andra bråda tider med att måla ägg, klä ris och flyga kvast.

Jag ska försöka hinna med lite av varje och tänker i år mota vattkoppor och annat i grind, som kan sätta P för flygturer och rosa-rouge på kind. I år ska vi vara friska och glada.

Så preppa korgen, kitteln och kvasten - ni traditionstrogna, det drar sig mot spännande tider! Ha det trivsamt i helgen, vi skrivs igen. Kramen.

Prisa ovan för eltandborsten!

Det är inte den enklaste saken i världen att klippa naglarna på en junior som just börjat upptäcka världen. Rädd för att missa naglarna, och istället klippa i ett finger, kan göra även den tuffaste morsan byxis. Åtminstone känner jag så.

I helgen fann vi bot på "problemet" med långa (och sylvassa) naglar och tillhörande ans av dem. Vi satte oss på golvet i badrummet, tog junioren i famnen, startade eltandborsten och voilá!

Hade vi inte haft ett liv vid sidan av småbarnssysslorna, hade vi säkert fortfarande suttit på golvet i badrummet och njutit av att skötseln av naglarna genomfördes utan vare sig klipp i fingret eller rastlös junior.

Tänk vad en batteridriven liten mojäng kan göra somliga av oss lugna och lyckliga!

Varför klaga?

Jag har tänkt till. Om bloggandet. Och hur jag vill ha det. Mestadels, iallafall. Nu sticker jag ut hakan, beredd på en eller flera snytingar, men det är OK. Jag vet ju vad jag ger mig in på.

Vi klagar ofta på att det visas så negativa nyhetsinslag på TV, att debatterna alltid handlar om problem och att rubrikerna i pressen är nattsvarta. Hur ser det då ut i bloggsfären? Är vi amatörskribenter mer positiva eller använder vi våra privata och skapade forum för att gnälla, klaga och föra ut negativa åsikter?

Anledningen till denna funderingen startade med ett blogginlägg som du kan läsa här. En av landets främsta skribenter, dito skjutjärnsjournalister, kritiserar oss bloggare att vara okunniga, fara med osanning och sakfel samt att våra källor (oss själva?) inte är pålitliga. Alla har ju rätt att tycka vad de vill, och inom ramen för våra lagar också framföra tyckandet.

Men är vi bloggare verkligen undermåliga i vårt sätt att se på omvärlden? Har vi inga nyheter att komma med, inga sensationer att sprida eller erfarenheter värda att delas med andra? Jag vet inte hur insatt du är i andra människors liv, men under min tid som bloggare har jag lärt mig massor om massor. Allt från hur man trimmar hundar och hur en lärarstudent tänker, till vikten av att inte förneka det paranormala och hur man fixar mumsiga cupcakes. Dessutom har jag läst om hur svårt det kan vara att skola in barn på dagis, saknaden av en dotter som dog i cancer, livet med en funktionshindrad sambo samt underbara insyn i främmande bekantas liv.

Jag hävdar att bloggsfären gör oss till bättre människor, att vi utvecklar en bredare empati och att vi öppnar sinnena för nya fördomsfria möten. Jag hävdar att det är livet! Vad sedan experter tycker och tänker om oss, bekommer mig inte nämnvärt. De bloggar som jag följer ger alla kraft och energi till mig! För det tack!

FVC - för föräldrars utveckling

Blev just inspirerad att starta en entreprenörsverksamhet för småbarnsföräldrar. Vi är välsignade med BVC i vårt land där telningarna kontrolleras regelbundet så att de ökar i alla sina mått och omfång. Det bockas av ruta för ruta i takt med att barnen blir äldre, allt från att kunna vända sig och hålla upp huvudet då de ligger på mage, till att kunna balansera på en linje och rita huvudfotingar.

Nåväl. Min idé är att starta upp en central för föräldrar och med regelbundenhet checka av dem, en så kallad FVC. Några av de saker jag skulle kolla upp och föra journal över är:

• har mamman tappat graviditetsvikten?
• har pappan upptäckt att han behöver stötta nattetid om barnet är oroligt?
• har mamman hittat ett bra sätt att med barnet i famn sköta alla communitys på nätet?
• har pappan fått röka cigarr med grabbarna och bli på lyset i dito umgänge?
• har mamman återfått rörlighet i bäcken, rygg, nacke och axlar?
• har pappan lärt sig hur man snabbast knäpper på sig BabyBjörn-selen?
• har mamman varit på bio utan man, barn och amningsinlägg i handväskan?
• har pappan klarat att ta mammans humörsvängningar?
• har mamman insett att även mannen gick upp under graviditeten?
• har pappan förstått att barnet ska stanna i familjen i uppskattningsvis 20 år?

Det finns garanterat massor av bra tankar kring hur jag på bästa sätt kan lägga upp utvecklingsplanen för föräldrar. Kom gärna med idéer. Vem vet, slår jag samman denna verksamheten med den om Ge-Kås kan jag kanske anställa en eller två av er.

Hur är din tid?

Är jag den enda som tycker att tiden bara försvinner? Att veckorna rusar förbi som en skenande häst och blir till månader? Går inte 2009 ovanligt fort? Är tiden ur led, eller är det jag?

Tack och lov är det mot våren vi är på väg. Problemet för mig är att om första kvartalet svischade till i expressfart, hur ska då resterande delen av året te sig? Måtte det inte bli som det klassiska uttrycket: Jag går ut stenhårt och bara ökar. För då är det snart mörka tider igen. Och det behöver vi inte (?) just nu då alla möjliga och omöjliga områden är nattsvarta...

Önskar er en angenäm fredag (den trettonde) och helg, tackar samtidigt i vanlig ordning för en intressant bloggvecka där nya främmande bekanta knutit band med varandra. Bloggsfären är häftig, om det kan väl ingen tvista? Kramen.

Varannan damernas - för vem?

Så händer det igen. Moderaternas kandidater till valet 2010 ska utgöras av hälften kvinnor. Jättebra, eller? I praktiken innebär det att 20 procent kommer att vara helt nya inom politiken, och inte ha haft någon förtroendevald post tidigare, skriver TT. De (kvinnorna) får inte ens ha varit reserver i någon nämnd om de ska bli aktuella för att kvoteras in. Vilken fälla! Om de inte fått pröva, hur vet de då att de kan? Om en person (kvinna eller man) inte har erfarenhet av den politiska världen, inte mer än ett intresse då, undrar jag hur de ska kunna jobba som bäst?

Släng in mig på en curlingbana. Jag vet att det handlar om att knö stenar ur boet, kana och sopa på is, men hur förbannat halt det kan vara har jag ingen upplevd erfarenhet av. Visst, jag kan lära mig. Men jag lär ha en öm bakdel och ha sett ut som Bambi många gånger om, innan jag lärt mig konsten, knepen och lyckas sopa rent. Och då kommer jag att ställa mig frågan, var det värt det? Här upptäcker tyvärr många kvinnor att nej, det var det inte och lämnar politiken.

Det är samma sak med att kvotera in kvinnor i politiken (eller på arbetsplatser). En person ska var på en viss plats för att den han kompetens för det, inte för att den har ett visst kön. Skapa istället bättre förutsättningar för kvinnor att engagera sig inom patriarkatets universum. Öppna upp för kvinnor att ta del av spelet och verka i maktens korridorer.

Jag tycker att tanken "varannan damernas" inte tillför kvinnor någonting mer än att vi åter degraderas till att vara "bara" kvinnor. Jag vill bli vald till en post för att jag kan ämbetet. Inte för att bli en politiskt korrekt term! Jag vill kunna ta med mig erfarenheter från lekmannanivå upp i proffsligan, och känna att jag har verktyg att klara mig vidare med. I mitt universum är alltså varannan damernas en paradox. Oavsett parti som förespråkar den typen av kvotering.

Heureka!

Arkimedes ropade Heureka! när han klev ur badet och Tojjan fullkomligt vrålade Heureka! när hon lyfte ut en plåt med cupkcakes (muffins) idag!

Jag har, som återkommande läsare vet, alltid missat att lyckas med muffinsbak. Recept efter recept har prövats. Plåt efter plåt med vad som skulle blivit muffins har kastats. Uppgiven, bestört och med muffins-komplex, lät jag mig idag övertygas om att försöka bara en gång till.

Via den eminenta och smakfulla bloggen Kryddburken fann jag ett recept som jag, med blogginnehavarens goda minne, snodde. Slaviskt följde jag receptet med ett undantag. Istället för Dumlekolor vände jag ner Marabous chokladhjärtan. Man tager vad man haver, som Cajsa Warg sa. Dryga timme senare satt jag med tårfyllda ögon och tittade på de finaste muffins detta bo någonsin skådat.

Självklart ska det inte gå som en dans någonsin för mig vad gäller bakning, så ett litet missöde inträffade naturligtvis. I originalreceptet står att du ska använda 8-10 stora muffinsformar. Jag hade inga sådana, varpå jag resolut letade fram min muffinsplåt i teflon (?) som jag inhandlade på den tiden då det begav sig. Nu var jag väl inte riktigt klar över att det hade varit smart att smörja plåtens urholkade formar en aning, och drog därför lärdom av det då jag fick karva loss mina cupcakes.

Om du är sugen på att fixa något gott, snabbt och enkelt, till kvällsfikat så är mitt tips dessa cupcakes. Du kan toppa med någon mumsig kräm, men om det får du allt läsa själv hos Kryddburken.

Lång man rik(-are)?

Enligt söndagens DN (Dagens nyheter) har ett forskarlag i Kalmar kommit fram till slutsatsen att långa män har högre lön än korta män. I genomsnitt. Sambandet tros ligga i de långa männens uppväxt och i deras kognitiva förmåga, det vill säga att ta in och tolka information. Mer än så förklaras inte och det lämnar iallafall åt mig en del att önska i trovärdighet.

Jag vet inte, men jag tror nog att Magnus Uggla, Leif Pagrotsky, Ingemar Stenmark med flera som alla är korta (under 175 cm), tjänar hyfsat. Okej då, dessa goa gubbar hamnar väl utanför forskarnas genomsnitt. Men ändå.

Till er som fortfarande är singlar och vill ha en man: Ut och leta i landets basket- och volleybollhallar. Där finna skapligt långa karlar som kanske kan tjäna dryga sex procent mer än den kort(-are) mannen. Och till oss som nu känner att äkta hälften på dryga 190 cm tjänar för dåligt: ta ett snack med hans chef. Kan lova att chefen är kort som...men tjänar bra som...

Vinnande vetande, eller?