Ordmärkaren brer ut sig

Ibland kan det vara bra att ha koll på vad som komma skall, men att i förväg veta att det ska ske ett bankrån...är det möjligt? Ska man tro skyltmakaren bakom denna lapp, som idag sattes på en av stadens bankkontor, så är det solklart möjligt!


Bilden är lånad från hn.se

Om att ha sista ordet - alltid!

Alla grupper har sina givna karaktärer. Ett osorterat urval kan ungefär se ut så här; den diplomatiska, motvals-kärringen/gubben, den dominanta, den roliga och den som alltid ska ha sista ordet. Samtliga karaktärer har sina för- och nackdelar. En del har fler fördelar än andra, några fler avogsidor och nackdelar. Svårast att samarbeta med av de uppradade och outade karaktärerna är enligt mig, den som alltid ska ha sista ordet. Den som aldrig lämnar ett möte utan att ha sagt p-u-n-k-t. Suck.

Nu vill jag att du separerar sista-ordet-typen från besserwissern. Besserwissern kan man liksom leva med och samarbeta med eftersom det handlar om att förstå att besserwissern inte förstår. Men den där sista-ordet-typen är bara för mycket för att jag ska orka! Oavsett. Jag tror på, och värnar om, den demokratiska ideologin. Jag röstade mot EU en gång i tiden, men majoriteten sa Ja och inte fan motarbetar jag den europeiska klubben för det. Tvärtom. Jag gör det bästa av situationen. Dubbel suck.

Men den där sista-ordet-typen är odemoktratisk, osolidarisk och otrevlig. Vill klippa till verbalt med ett vad var det jag sa, eller ett det tycker inte jag efter det att mötesklubban nått bordet och beslut fattats. Eller bara rapar upp det som diskuterats under mötet med syfte att få det att låta som om allt var sista-ordet-typens egna ord. Från början till slutet. Trippel suck.

Nu drar jag söderut, checkar in på hotell och lär för livet i tre dagar. Ingen suck där inte! Punkt.

Snö, tö och skottade tak!

Vanligtvis brukar vi kustboendes i februarimånad prata utebliven snö, längtan efter tö och att det minsann varit ljuvligt med en meter vitt på taken. I år pratar vi om snön som vräker ner, om stundande hot om tö och hur vi minsann hjälpt än den ena än den andra med att skotta fram hustaken i grannområdet. Inte konstigt att vi upplever oss själva som gnällspikar. Är vi aldrig någonsin nöjda med väder och vind?

Såg att det skapats en grupp på Facebook dit man kunde ansluta sig och därmed lova att inte gnälla på värmen i sommar. Tanken är god. Sensmoralen efter denna vinter bättre, men om det kommer att hålla gnället borta när temperaturen stiger mot trettio plus - tveksamt. Det allvarliga i situationen som råder är att vi faktiskt lever under hot om tö. De osannolika mängderna av snö som kan komma att smälta, beräknat att göra så med start imorgon, har lett till att samtliga skolor och förskolor i kommunen håller stängt på måndag. Eleverna och barnen ska stanna hemma, personalen jobba. OK, tänker jag - vem tänkte (inte alls) till här?

Jag är ju i elevsvängen vilket innebär att jag får utrusta mig med skyddshjälm på måndag och kliva in på jobbet (läs skolan) och vara vackert försiktig. Min pedagogskalle är uppenbarligen inte lika mycket värd som de yngre medarbetarnas. Eller hur ska vi tolka kommunens direktiv? Är det mindre risk för takras och fallande istappar om bara personalen befinner sig i skollokalerna? Ibland förstår jag inte. Alls.

Syns inte - finns inte?

Tojjan följer upp egen tråd i föregående inlägg och publicerar exklusiva (!) bilder på den så sanslöst skrattretande snöröjningen på Västkusten. Förutom de faktum att vi inte vet var vi ska göra av all snö som faller - finns ju inga preppade uppsamlingsområden eftersom vi inte är vana vid detta väder - och att det enda vi pratar om är den bristfälliga och ologiska snöröjningen av stadens cykel- och gångstråk - har en del av oss det helt okej i vinterlandet.

För alla norrboende utomsocknes här ute i sajber, antar jag att det förefaller som om vi lamslagits av snön. För alla er med årtionden av erfarenhet vad gäller snö, röjning och utomhusaktiviteter i långkalsonger antar jag att det förefaller som om det är kaos i vår del av Sverige. Och jorå, nog är det kaos alltid. Idag fick vi det dessutom bekräftat av tabloidblaskan Aftonbladet som på löpet och ettan basunerar ut orden kaos och snö och västsverige.

Åter till de exklusiva bilderna sammankopplat med detta inläggs rubrik. Kan det vara så att kommungubbarna som har det ansvarsfulla jobbet att få undan det vita, tänker "syns inte - finns inte" eftersom de skottat in snön i gång- och cykeltunnlarna?

Undrar om jag kan göra likadant på mitt jobb? Skyffla undan eleverna i någon skrubb så att de inte syns och inte finns? Eller om skjuksköterskorna kan sopa ner patienterna i nån kulvert och hävda att "jajamensan, klart vi har plats". Det senare kanske är en idé med tanke på snöröjningens många halkoffer?

Fredagsreflektion, nr 9

Veckorna rusar förbi i expressfart. Även om jag just nu är i fas med omvärlden, har åtaganden, jobb och familjen i boet i schack känns det som om dagarna allt för fort blir till veckor som blir till månader. Kanske är det åldern, snart halvvägs säger en del, som gör att det snurrar fortare i mitt (ekorr-)hjul, kanske är det ett allmännt välmående som bidrar till ett flow?

Inför helgen är en så kallad klass 2 varning utfärdad i mina regioner. Tre decimeter nysnöska falla över omgivningarna och om det tycker jag väl sådär. Snöröjningen anno 2010 spräcker kommunens budget med råge, eftersom vi vanligtvis är en kal fläck på kartan. Undrar varifrån kommungubbarna tänker skjuta till pengar för extra skottning ifrån? Den redan bantade offentliga vården, de knägående skolorna eller från sina egna lönekonton? Det tidigare är ingen högoddsare.

Kramsnön faller tungt just nu, inatt fryser det på och imorgon sjunker temperaturen. Måtte hastigheten på tiden sakta ner en smula. Jag vill fortsätta att ha det som jag har det - alla tiders och fantastiskt lugnt. Ha en lugn helg, gott folk.

Fredagsreflektion nr 8

Det är så ofta vi tänker "äh, jag gör det imorgon". Och så gör vi det imorgon och livet går vidare som om inget skjutits upp. Allt är i sin ordning. Frid och fröjd. Men så inträffar situationer som du inte kan skjuta upp till morgondagen, eller någon annan dag alls, och stressen kommer krypandes. Några av oss arbetar bäst med piskan vilandes mot ryggen, andra brakar samman och klarar inte att tänka klart. Oavsett.

Jag sköt upp en sak som jag idag känner ånger över att jag inte där och då tog tag i. En före detta arbetskollega hade fått cancer, sjukdomsförloppet gick med ljusets hastighet och endast en vecka efter att jag fått beskedet om att personen var sjuk, nåddes jag av dödsbudet. När jag fick veta att den före detta kollegan var sjuk, låg inlagd för vård och att läkarna givit kollegan tid till påsk att leva, lindades min tanke om ett besök in i en bekväm linda. "Ja, men okej. Då hinner jag ju upp till sjukhuset närta vecka, tänkte jag".

Jag hann inte upp. Han steg upp ett steg före det att jag hann möta honom. Nu väntar begravning. En ceremoni jag bävar för. Inte för att begravningar är tillställningar jag ser fram emot generellt, men nu känns det tyngre än nödvändigt då mitt slöa jag och mitt "det jag inte gör idag gör jag imorgon"-tänkt ställt till det. Skit också att jag inte gick till honom när jag först tänkte tanken. Skit också att han inte längre finns här. Och skit också för att vi ännu inte lyckats läsa cancerproblematiken i världen!

Sensmoral: Gör inte det du kan göra idag någon annna dag. Just do it - today!

Jobbar du?

En dag för längesedan var jag engagerad i en studentverksamhet. När examen var avlagd och det var dags att söka arbete, kontaktade jag en av de personer som under tiden med studentverksamheten varit som en mentor för mig. Jag frågade vad han (för det var en man) ville läsa om de personer som sökte arbete hos honom. Hur ville han att eventuella kollegor till honom skulle beskriva sig i det personliga brevet du skickar in vid platsansökningar.

Mannen, som (givetvis?) satt på en hög position, var chef för drygt tjugotalet anställda. Branschen han var verksam inom hade expanderat enormt på tre år och nådde nu i stort sett samtliga delar av Sverige. Den personal som han anställde fick vara beredda på att arbeta hårt, vara flexibla utöver gängse lexikala betydelse för flexibilitet samt att arbeta med sin personliga utveckling.

- Jag skulle vilja läsa om att den som söker arbete hos mig är medveten om sina fel och brister och att personen jobbar med dem. Förstår du vad jag menar, undrade han och tittade på mig.
- Ja, jag fattar. Men vågar man verkligen skriva så i ett brev där det handlar om att framställa sig själv på bästa sätt?
- Vad är bättre än att du erkänner att du har mycket kvar att lära, ser att du kan utvecklas om du fortsätter att våga förbättra ditt tänk och ditt sätt att vara?
Han hade onekligen en god poäng där. Jag fortsatte lyssna då han fortsatte att tala.

- Jag är trött på att läsa om hur mycket en blivande anställd tränar, hur mycket skogspromenader och middagar med vännerna uppskattas. Det är ju ingen kontaktannons som ska skrivas, utan ett personligt brev till din blivande chef, sa han.
- Men är inte den sociala biten viktig då, frågade jag?
- Självklart. Men det är en yrkesmänniska vi söker och den personen som ser det naturligt att beskriva sina fel och brister anser jag per automatik ha en mycket hög social kompetens.

Det har nu gått ett antal år sedan samtalet ovan ägde rum. Jag har tyvärr fegat ur de gånger jag skrivit en arbetsansökan, men i samtalen med chefer jag haft och har, har jag varit mycket tydlig med att jag vet om mina fel och brister och att jag jobbar med dem. Dagligen.

Jobbar du med dina?