torsdag 15 april 2010

Jag: en sengångare!

Vet inte vad det är som händer. Upplever en trötthet just nu som inte går att sova bort. På jobbet är det full fräs som alltid, men hemma djup suck. Jag känner som junioren i boet säger: "orka" och fortsätter göra absolut ingenting. I mitt fall, i min tid just nu, är absolut ingenting mycket nätsurfande. Jag hittar allt från spännande butiker till fiffiga hemsidor. Det mesta är mer intressant och tilltalande just nu än mycket av sådant jag borde, skulle och måste.

Är det vårtrötthet? Vi har temperatur mot de 20 i solen nästan varje dag. Är det maten? Snabba E-nummers sockerinnehåll tar ut sin rätt. Jag håller inte på att rasa ihop, om nu någon (orkar) undra, men trött är jag. Så trött att det svider i skinnet. Aj, aj och svid.

Någon sa "det är åldern", en annan att "det är övergående" och en tredje att "go with the flow". Vilken tur då att dagens ålder är övergående och att jag inte kan verka mot tidens rand. Bara följa med. Men erkänn (som junioren i boet säger) att det är otippat att känna otippade saker i en tid då naturen får liv igen och då ljuset som når vår hud omvandlas till energi i kroppen. Kanske ska jag erkänna att det är vårkänslor och inte (vår)trötthet jag upplever. Isåfall tippar jag på att min trötthet är övergående och tippar på en rejält energifylld framtid.

måndag 5 april 2010

R.I.P och bakvatten

Just nu pågår down town en manifestation för David Birgersson. Efter att ha varit försvunnen i 56 dagar återfanns hans kropp i havet. Vad som orsakat hans död kommer obduktionsrapporten att tala om, och därmed förhoppningsvis sätta "p" för alla spekulationer som hans försvinnande omgivits av. Droger, självmord, bråk med invandrare - you name it - den här tragedin har gett alla CSI-inspirerade privatdeckare sitt lystmäte. Naturligt eller makabert?

Men. I bakvattnet av David Birgerssons tragiska öde har det startats en rad olika grupper på en rad olika forum där alla tillåts sörja honom. Tiotusentals människor som samlas i sajber och uttrycker sina kondoleanser till familj och anhöriga. Och det utan att ha känt David Birgersson. Jag kan inte tycka att det är helt naturligt. Mer makabert. Jag kan förstå att väldigt många engagerats i pojkens försvinnande, men en del av alla de anslutna till exempelvis den officiella sidan på Facebook, är tioåriga barn! Barn som sitter framför datorn, kanske utan en vuxen att prata med, och som med ett musklick deltar i en slagas sorggrupp. Är det rätt?

Jag förnekar inte människan att sörja i grupp. Tvärtom, men vore det inte bättre att vi skapade mötesplatser för sorg i det riktiga livet? Öppna upp fritidsgårdarna igen, låt fältassistenter bli ett naturligt inslag på gator och torg sena kvällar och möt människor i sorg där de är. Dock inte på nätet, som just nu har fler r.i.p-sidor/grupper än jag sett graffitti i gångtunnlarna Sverige runt! Ja, jag tycker det är makabert att sorgen närs på nätet.

Förstår ni vad jag menar? Jag vill inte provocera, men det är dags att ta tag i tioåringar som sörjer främmande människor på nätet omdedelbart! Tioåringen kan mycket väl triggas av all den uppmärksamhet, exempelvis David Birgersson fått, och själv få för sig både det ena och det andra. Get my point?