Valdramatik och valpanik?

Jag tror att det blir lite dramatik i valet trots allt. Om inte resultatet blir en thriller kommer iallafall Björklund att hamna mitt i en riktig rysare så snart lamporna i SVT:s studio släcks ner efter kvällens debatt. Han gör ju inte så lite bort sig på bästa sändningstid. Han misslyckas med det mesta men lyckas med att prata mot sin allians ståndpunkt i flertalet frågor.

Stackars Reinfeldt. Som om inte han hade tillräckligt med problem med att hålla Hägglund vid liv (syns inte - finns inte), Maud ovanför ytan i de mörka vatten hon simmar i samt sig själv och den skampåle han bundit fast de sjuka vid i det här landet.

Jag tror att det kan bli lite dramatik i valet trots allt.

Om att ha sista ordet - alltid!

Alla grupper har sina givna karaktärer. Ett osorterat urval kan ungefär se ut så här; den diplomatiska, motvals-kärringen/gubben, den dominanta, den roliga och den som alltid ska ha sista ordet. Samtliga karaktärer har sina för- och nackdelar. En del har fler fördelar än andra, några fler avogsidor och nackdelar. Svårast att samarbeta med av de uppradade och outade karaktärerna är enligt mig, den som alltid ska ha sista ordet. Den som aldrig lämnar ett möte utan att ha sagt p-u-n-k-t. Suck.

Nu vill jag att du separerar sista-ordet-typen från besserwissern. Besserwissern kan man liksom leva med och samarbeta med eftersom det handlar om att förstå att besserwissern inte förstår. Men den där sista-ordet-typen är bara för mycket för att jag ska orka! Oavsett. Jag tror på, och värnar om, den demokratiska ideologin. Jag röstade mot EU en gång i tiden, men majoriteten sa Ja och inte fan motarbetar jag den europeiska klubben för det. Tvärtom. Jag gör det bästa av situationen. Dubbel suck.

Men den där sista-ordet-typen är odemoktratisk, osolidarisk och otrevlig. Vill klippa till verbalt med ett vad var det jag sa, eller ett det tycker inte jag efter det att mötesklubban nått bordet och beslut fattats. Eller bara rapar upp det som diskuterats under mötet med syfte att få det att låta som om allt var sista-ordet-typens egna ord. Från början till slutet. Trippel suck.

Nu drar jag söderut, checkar in på hotell och lär för livet i tre dagar. Ingen suck där inte! Punkt.

Farbror Blå åker in?

Jag vet inte hur jag ska tackla den information som nu strömmar fritt om polischefen som står åtalad för flertalet våldtäkter och förberedelser till våldtäkt mot barn. Senaste uppgifterna gör gällande att han även sysslat med koppleriverksamhet. Vad är nästa snedsteg? Egen bordell? Sexköpsresor och egenhändigt ihopklistrade kvitton samt standarssvaret "det hade jag ingen aaaaaning om"? Kanske inte, i en månad har han suttit häktad. Men senare? Han nekar nämligen mot alla anklagelser som riktas mot honom.

Hur illa kan man resonera som en Farbror Blå? Visst. Det finns grötskallar inom alla yrkeskårer, men detta tar nästan dumhetspriset. Hur många anmälda våldtäkter har han, i sin position, sopat under mattan på grund av en annan syn på det illegala än lagens ramar? Hur många kvinnor (och kanske män) som anmält att de utsatts för brott på den station han var verksam, kan idag känna sig trygga med att allt gått rätt till i utredning och hantering av deras anmälningar? Hur tänkte denna Farbror Blå när han förgrep sig på barn? Igen och igen.

Tvi. Det ska bli intressant att se vad påföljden för hans sjuka gärningar blir. Om det blir någon... En farbror Blå med smak för barn lär få det förbannat tufft på Kumla eller Hall. Han är där fel i dubbel bemärkelse.

Snö, tö och skottade tak!

Vanligtvis brukar vi kustboendes i februarimånad prata utebliven snö, längtan efter tö och att det minsann varit ljuvligt med en meter vitt på taken. I år pratar vi om snön som vräker ner, om stundande hot om tö och hur vi minsann hjälpt än den ena än den andra med att skotta fram hustaken i grannområdet. Inte konstigt att vi upplever oss själva som gnällspikar. Är vi aldrig någonsin nöjda med väder och vind?

Såg att det skapats en grupp på Facebook dit man kunde ansluta sig och därmed lova att inte gnälla på värmen i sommar. Tanken är god. Sensmoralen efter denna vinter bättre, men om det kommer att hålla gnället borta när temperaturen stiger mot trettio plus - tveksamt. Det allvarliga i situationen som råder är att vi faktiskt lever under hot om tö. De osannolika mängderna av snö som kan komma att smälta, beräknat att göra så med start imorgon, har lett till att samtliga skolor och förskolor i kommunen håller stängt på måndag. Eleverna och barnen ska stanna hemma, personalen jobba. OK, tänker jag - vem tänkte (inte alls) till här?

Jag är ju i elevsvängen vilket innebär att jag får utrusta mig med skyddshjälm på måndag och kliva in på jobbet (läs skolan) och vara vackert försiktig. Min pedagogskalle är uppenbarligen inte lika mycket värd som de yngre medarbetarnas. Eller hur ska vi tolka kommunens direktiv? Är det mindre risk för takras och fallande istappar om bara personalen befinner sig i skollokalerna? Ibland förstår jag inte. Alls.

Syns inte - finns inte?

Tojjan följer upp egen tråd i föregående inlägg och publicerar exklusiva (!) bilder på den så sanslöst skrattretande snöröjningen på Västkusten. Förutom de faktum att vi inte vet var vi ska göra av all snö som faller - finns ju inga preppade uppsamlingsområden eftersom vi inte är vana vid detta väder - och att det enda vi pratar om är den bristfälliga och ologiska snöröjningen av stadens cykel- och gångstråk - har en del av oss det helt okej i vinterlandet.

För alla norrboende utomsocknes här ute i sajber, antar jag att det förefaller som om vi lamslagits av snön. För alla er med årtionden av erfarenhet vad gäller snö, röjning och utomhusaktiviteter i långkalsonger antar jag att det förefaller som om det är kaos i vår del av Sverige. Och jorå, nog är det kaos alltid. Idag fick vi det dessutom bekräftat av tabloidblaskan Aftonbladet som på löpet och ettan basunerar ut orden kaos och snö och västsverige.

Åter till de exklusiva bilderna sammankopplat med detta inläggs rubrik. Kan det vara så att kommungubbarna som har det ansvarsfulla jobbet att få undan det vita, tänker "syns inte - finns inte" eftersom de skottat in snön i gång- och cykeltunnlarna?

Undrar om jag kan göra likadant på mitt jobb? Skyffla undan eleverna i någon skrubb så att de inte syns och inte finns? Eller om skjuksköterskorna kan sopa ner patienterna i nån kulvert och hävda att "jajamensan, klart vi har plats". Det senare kanske är en idé med tanke på snöröjningens många halkoffer?

OS 2010, del 1 (och kanske den enda)

I lördags var det alla sportfånars paraddag. Invigning av världens största vinteridrottstävling. Vad vackert det var! Nej, jag är inte ironisk. Det var ett suveränt skådespel, välregisserat och så gnistrande som bara en OS-invigning kan vara. Jag är definitivt en av alla som sitter naglad framför dumburken och tittar på än det ena än det andra i sådana här sammanhang. Jag gillar sport i allmännhet, och OS i synnerhet. Fredsbudskapet når fram och de gamla grekerna som en gång i urtiden kom på att tävla så här, borde vara glada idag eftersom traditionen lever vidare.

Ändå var det med visst tvivel jag såg på showen från invigningen. Urbefolkningen tilläts ta plats (första gången?) och hyllningen till Canadas rötter hade ingen botten. Fint. Men vad kostade allt detta? Utan att bli en moraltojjan vill jag ändå väcka frågan. Behöver nationerna ta i från tårna och glänsa över varandra var fjärde år? Bara att fixa frisyrerna för alla statister lär ha kostat mer än vad vi skänkt till Haiti so far.

Om vi gav bort lika mycket till välgörenhet som det kostar att fixa ett OS skulle Tojjan tiga. Det känns lite orättvist att vi som kan får mer, medan de som vill inte får. Get my point?

Så. Nu har jag gnällt. Nu laddar jag om och hejar fram kronor, damer och andra gul-blåa atleter.

Vilket klipp!

För drygt tre miljader svenska kronor har nu Spyker (äntligen) fått lov att köpa SAAB. Jag kör visserligen inte SAAB längre, någon stal min lilla svarta i börja av förra decenniet och då sa jag "aldrig mer", men givetvis är jag glad å alla SAAB-ägare, - arbetare, - fans, - pampar att bolaget fortsätter produera bilar med avsändare Sverige!

Det finns väl inga garantier att SAAB kommer att överleva i all evighet, med tanke på konkurrens och sin litenhet, men återigen - vad skönt att affären innebär att x antal kan behålla sina jobb, slappna av och se våren an med tillförlit!

Att Fiats VD dömer ut affären beror säkert på att han inte fick köpa SAAB! Tji fick han!

Det är de små sakerna i livet!

Jag kan känna glädje över de små sakerna i livet. Sådant som vi inte alltid tänker på, utan mer tar för givet. Närmast syftar jag till de vänliga handlingarna som ett hej, ett leende och en KPA, klapp på axeln.

När barnen säger god morgon besvarar vi det med ett leende och bekräftar därmed att barnet gör rätt i att säga god morgon. När en person ler mot oss besvarar vi förhoppningsvis det för att vi mår så väl inombords av att få ett leende och per automatik vill ge tillbaka samma härliga känsla. Och när vi får en KPA sträcker vi ut de kanske lite slitna ryggkotorna och växer någon millimeter. Det är de små sakerna i vardagen, de så enkla handlingarna som ger feedback och trivsamhet i det stora livet vi lever.

Ibland är det gött att få ge före det att man fått. Kanske är det typiskt svenskt, att vi inte riktigt fixar det där med komplimanger och beröm, och kanske borde vi bli bättre på att ta emot och att ge? Min önskeklapp till omgivningen är att vi skrotar allt vad prestige heter, tar en titt i (back-)spegeln och frågar oss om det är något i vårt beteende vi kan förbättra för att stärka oss själva och andra. Det är så sent nittiotal att vara en vandrande egotripp och enbart sörja för det som ligger en själv närmast.

Idag, torsdagen den 10 december, har vår svenska journalist Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea i 3000 dagar, det vill säga 8 år, utan att ha begått ett brott. Skicka ett hej, ett leende och ge en KPA till honom via tanken. Det är de små sakerna i livet, ni vet...

Bildts blogg borta!

Sveriges utrikesminister har fått sin blogg bortcensurerad i Kina. Tydligen har hans uppladdade tankar om och kring läget i världen väckt en vargflocks ilskna känslor och konsekvensen av detta är att Bildts blogg inte längre går att hitta via Internet, om du är online i Kina.

Ganska intressant, tycker jag. Vad kan Bildt ha skrivit som av Kinas ledare uppfattas som olämpligt? Tja, kanske lite om de mänskliga rättigheterna, en del om demokrati och kanske något om yttrandefrihet? Jo, jag vet att det sista är en del av de mänskliga rättigheterna, men vilken annan punshline hade jag kunnat komma på?

Jag hade tydliga tankar om att Kina fick arrangera OS 2008. Jag har lika tydliga tankar idag om hur landet sköts och under vilka livsvillkor det vanliga folket måste leva. Viker faktiskt inte en millimeter i de tankarna. Och angående Bildts blogg, vilken jag inte tidigare besökt, är den numera lagd till listan över Favoriter i datorn. Det känns ju lite i-landsbusigt att läsa en blogg som stoppats av makthavarna i en av världens största nationer, utan att mitt IP-nummer registreras och lagras...eller?!

Det var som...

Det blir ingen fredagsreflektion idag. Den utgår för att ge plats åt ett grattis. Årets mottagare av Nobels fredspris, Barack Obama, just made my weekend.




Kommer nu att orka, eftersom jag återfått hoppet om det inneboende goda, fira en familjemedlems "jämna" födelsedag i dagarna tre.

Har vi redan glömt?

"- Trots ett starkt motstånd fortsätter vi att gå framåt och fördubblar nästan våra mandat i kyrkomötet. Den ständigt uppåtgående trenden fortsätter och vi har fortfarande inte tappat röster i något val sedan partiet grundades. Det här bådar gott inför det kommande riksdagsvalet!"

Så säger Sverigedemokraternas partiledare dagen efter kyrkovalet. Jag undrar om vi tappat fotfästet fullkomligt eftersom detta högerextrema parti får våra röster? Har vi redan glömt vilka iskalla vindar som svepte över Europa för drygt 65 år sedan, och att allt började med ett "oskyldigt" valbart alternativ i forna Tyskland?

Jag röstade igår. Inte för att jag är överdrivet insatt i de kyrkopolitiska frågorna, utan för att jag inte vill ha in SD i något beslutande sällskap. Vare sig inom kyrkans värld, på riksdagsnivå eller i kommun- och landsting. Det är när vi sviker vår demokratiska skyldighet att rösta, som de extrema partierna kan vinna mark.

Ett år kvar till riksdagsval. Ett helt år att bestämma oss för vad vi vill. SD är för mig inget alternativ, därför kommer jag att lobba för allt vad jag är värd för övriga partier. Min ideologi står åt sidan, rött, blått eller diverse färgblandningar spelar ingen roll. Allt är bättre än SD!

Det är allas skyldighet att använda sin rösträtt i en demokrati för att upprätthålla demokratin. Våga värna om vår frihet, våra grundlagar och vårt land - utan att glida in i ett skymningsland som befolkas av politiker med främlingsförakt, nedlåtande attityd och syn på homosexuella samt människor med olika funktionshinder.

Ska jag spela den här matchen?

Ponera att din ännu icke vigda (med dig) livspartner vill lämna föreningen som omger den Svenska kyrkan för att partnern inte med gott hjärta kan ställa sig bakom föreningens stadgar, syften och mål.

Ponera att din partner tydligt proklamerar budskapet om Darwins teorier på diverse tillställningar och med vass tunga kritiserar allt från sanninghalten i att de tre vise männen verkligen hittade krubban och lille Jesus, till att Moses delade vattnet och skickade gräshoppor över Egypten.

Ponera att din partners kritik är otvetydig om var denne står i frågan kring föreningen Svenska kyrkan, och så snart året (varje år) lider mot sitt slut tänker säga upp medlemskapet. Dels utifrån ett ekonomiskt argument, dels utifrån argumentet om att vi aldrig ser några "matcher". Varför då heja på den föreningen? Förstår ni vad jag menar? Bra.

Förklara då gärna hur det kommer sig att densamme partner vill, om och när det skulle bli aktuellt, viga sig i kyrkan inför Gud, Jesus och alla de andra figurerna som representerar föreningen Svenska kyrkan. Var är logiken? Meningen med varför? Eller är det rent och skärt hyckleri?

Fotnot: Eventuella likheter mer personer i min omedelbara närhet är en ren slump.

Vilken energi!

Vad glad jag blir av att mina bloggläsare tar sig tid och backar bakåt i inläggen och får fart i gamla texter. Just nu pågår en intressant diskussion kring inlägget om Sopplunch hos Frälsis. Ta gärna del av den, diskussionen alltså, och lämna en kommentar om du vill...

Varannan damernas - för vem?

Så händer det igen. Moderaternas kandidater till valet 2010 ska utgöras av hälften kvinnor. Jättebra, eller? I praktiken innebär det att 20 procent kommer att vara helt nya inom politiken, och inte ha haft någon förtroendevald post tidigare, skriver TT. De (kvinnorna) får inte ens ha varit reserver i någon nämnd om de ska bli aktuella för att kvoteras in. Vilken fälla! Om de inte fått pröva, hur vet de då att de kan? Om en person (kvinna eller man) inte har erfarenhet av den politiska världen, inte mer än ett intresse då, undrar jag hur de ska kunna jobba som bäst?

Släng in mig på en curlingbana. Jag vet att det handlar om att knö stenar ur boet, kana och sopa på is, men hur förbannat halt det kan vara har jag ingen upplevd erfarenhet av. Visst, jag kan lära mig. Men jag lär ha en öm bakdel och ha sett ut som Bambi många gånger om, innan jag lärt mig konsten, knepen och lyckas sopa rent. Och då kommer jag att ställa mig frågan, var det värt det? Här upptäcker tyvärr många kvinnor att nej, det var det inte och lämnar politiken.

Det är samma sak med att kvotera in kvinnor i politiken (eller på arbetsplatser). En person ska var på en viss plats för att den han kompetens för det, inte för att den har ett visst kön. Skapa istället bättre förutsättningar för kvinnor att engagera sig inom patriarkatets universum. Öppna upp för kvinnor att ta del av spelet och verka i maktens korridorer.

Jag tycker att tanken "varannan damernas" inte tillför kvinnor någonting mer än att vi åter degraderas till att vara "bara" kvinnor. Jag vill bli vald till en post för att jag kan ämbetet. Inte för att bli en politiskt korrekt term! Jag vill kunna ta med mig erfarenheter från lekmannanivå upp i proffsligan, och känna att jag har verktyg att klara mig vidare med. I mitt universum är alltså varannan damernas en paradox. Oavsett parti som förespråkar den typen av kvotering.

Jobbar du?

En dag för längesedan var jag engagerad i en studentverksamhet. När examen var avlagd och det var dags att söka arbete, kontaktade jag en av de personer som under tiden med studentverksamheten varit som en mentor för mig. Jag frågade vad han (för det var en man) ville läsa om de personer som sökte arbete hos honom. Hur ville han att eventuella kollegor till honom skulle beskriva sig i det personliga brevet du skickar in vid platsansökningar.

Mannen, som (givetvis?) satt på en hög position, var chef för drygt tjugotalet anställda. Branschen han var verksam inom hade expanderat enormt på tre år och nådde nu i stort sett samtliga delar av Sverige. Den personal som han anställde fick vara beredda på att arbeta hårt, vara flexibla utöver gängse lexikala betydelse för flexibilitet samt att arbeta med sin personliga utveckling.

- Jag skulle vilja läsa om att den som söker arbete hos mig är medveten om sina fel och brister och att personen jobbar med dem. Förstår du vad jag menar, undrade han och tittade på mig.
- Ja, jag fattar. Men vågar man verkligen skriva så i ett brev där det handlar om att framställa sig själv på bästa sätt?
- Vad är bättre än att du erkänner att du har mycket kvar att lära, ser att du kan utvecklas om du fortsätter att våga förbättra ditt tänk och ditt sätt att vara?
Han hade onekligen en god poäng där. Jag fortsatte lyssna då han fortsatte att tala.

- Jag är trött på att läsa om hur mycket en blivande anställd tränar, hur mycket skogspromenader och middagar med vännerna uppskattas. Det är ju ingen kontaktannons som ska skrivas, utan ett personligt brev till din blivande chef, sa han.
- Men är inte den sociala biten viktig då, frågade jag?
- Självklart. Men det är en yrkesmänniska vi söker och den personen som ser det naturligt att beskriva sina fel och brister anser jag per automatik ha en mycket hög social kompetens.

Det har nu gått ett antal år sedan samtalet ovan ägde rum. Jag har tyvärr fegat ur de gånger jag skrivit en arbetsansökan, men i samtalen med chefer jag haft och har, har jag varit mycket tydlig med att jag vet om mina fel och brister och att jag jobbar med dem. Dagligen.

Jobbar du med dina?

Hushåll och nära tjänster

Ibland finns det anledning att fundera över vilken värld vi lever i. Kanske inte alltid den stora, yttre världen, utan den lilla, den man lever i var dag och vecka ut och vecka in. Vad vi väljer att lägga tid på och vad vi gallrar bort...

Har hört att det blir allt mer poppis att anlita städ- och tvätthjälp för att få tiden att räcka till. Så kallade hushållsnära tjänster. Jag har inte de pengar som krävs för att köpa sådan tjänster, inte heller viljan. För min skitiga tvätt och mina dammråttor vill jag nog helst ha hand om själv. Men disken vore kanske något att leja bort.

Städ av vind, förråd och andra samlingsutrymmen för diverse bröte vore också skönt att få hjälp med. Om du är en rask, effektiv, stark och gärna pratglad person som känner för att kånka en massa "jag-sparar-kan-vara-bra-att-ha-saker" ned från en vind, kan du maila undertecknad. Kaffe, lunch och gott sällskap utlovas!

Sopplunch hos Frälsis!

En av mina goda vänners mor är engagerad inom Svenska kyrkan och dess verksamhet. Det är en driven mor, vill alla väl och som vid flertalet tillfällen ställt upp för de mindre bemedlade i samhället. En förebild med andra ord. Senaste projektet modern engagerat sig i är att hjälpa de hemlösa i vår stad. Flera samfund har gått samman kring syftet och ska tillsammans arbeta för att skapa goda förutsättningar för de som saknar en egen härd att krypa in i.

Trots att vi bor i en relativt liten stad, drygt 56.000 invånare, har situationen för hemlösa blivit ett "problem" på kommunens stora bord som ingen handlingskraftigt velat ta i. Frälsningsarmén, med sina kokande grytor och sjungande arméer, upplåter därför helt naturligt sina lokaler där det på lördagarna serveras sopplunch, och där de olika samfunden arbetar sida vid sida.

I lördags blev jag inbjuden att tillsammans med min vän och den engagerade modern avnjuta en lunch i Frälsis lokaler. En "riktig" kock hade ställt upp ideellt för att koka soppa som serverades med creme fraiche och färskt bröd. Soppan, en form av gulasch, var vällagad och smakade mumma. Priset för lunchen, inklusive kaffe och kaka, var 20 kronor per person. Inte många proffslagade lunchrestauranger som kan matcha det!

Nåja. Vi åt och tog för oss, betalade och pratade med några av gästerna. Tro nu inte att alla som var där tillhörde de lägre samhällsklasserna, tvärtom! Där satt egenföretagaren, där var journalisten och dit kom konstnären och ett glatt pensionärsgäng. För en stund kändes det som om vi var på samma våglängd, oavsett bakgrund och missbruk eller inte. Oavsett om vi hade en fast bostad eller slaggade på någon offentlig toalett vid torget. Det var en härlig känsla.

När lunchen var över hade jag och vännen beslutat oss för att en kommande lördag i vår kocka soppa hos Frälsis. Om den blir lika god som den vi åt, vågar jag inte spekulera kring, vi är inga proffs, men vi kommer att lägga ner själ och hjärta i tillagningen. Och det bästa av allt, vi kan vara kaxiga över att få vara med om och dra ett litet strå till stacken.

Vilket strå drar du? Berätta - jag lyssnar! Och du, kolla upp Frälsis verksamhet i din stad. Kanske värt ett (smakfullt) besök?

Varför så trött?

Jag har inte, vad jag vet, dansat till mig vare sig en infarkt eller inre blödning. Jag har inte slarvat med kosten, istället givit upp allt vad godis heter, och mumsar medvetet lagom söt frukt. Jag har inte ruinerat mitt bankkonto, inte heller slarvat med nattsömnen. Men jag är så trött.

Vädret på vår bedårande West Coast har äntligen vänt från att ha varit mulet, blåsigt, kallt och grått till att vara uppfyllt av blå himmel, frostig mark, ett par minus och relativt vindstilla. Alltså kan vi vistas utomhus och ha behållning av det. Men jag är så trött.

Böckerna jag läser är spännande och intressanta. TV-programmen av underhållningskaraktär så att balansen mellan tyngd och rymd blir lagom. Radion skvalar inte längre Rix FM sedan den ersatts av en än värre pratig kanal och de få CD-skivor som når spelaren är mest för de yngre familjemedlemmarna. Jag kan ju frosssa bland utbudet hos Spotify! Men jag är så trött.

Är det omvärldsproblemen som trängt sig in i min borg? Ja. Jag börjar tro det. För idag fick jag vakna till ännu en korkad och idiotisk nyhet. Folkpartiet vill slopa ämnesundervisning på modersmål för landets invandarelever. Det innebär, enligt förslaget som ska utredas, att matematik och andra ämnen endast ska undervisas i på svenska. Jag undrar hur Folkpariets ledamöter tänker här. Vad ska invandrarungdomarna då i skolan och göra överhuvudtaget?

Jan Björklund; du måste ju vara tröttare än jag! Om inte, sluta trötta mig med befängda och segregerande förslag! Det är bra nu.

Jag skrev en (lång) kommentar...

Jag brukar titta in hos en bloggare som utifrån ett egenupplevt perspektiv skriver om mobbning. Idag fann jag ett inlägg med rubriken Vuxna är småbarn i verkligheten. En spännande rubrik som lockade mig till läsning.

När jag tagit del av inlägget, skrev jag ett svar till skribenten. Jag försvarar inte att någon, i något sammanhang, blir diskriminerad, men ville försvara ett av de dokument vi inom skolan är tvungna, enligt lag, att upprätta; den så kallade Handlingsplanen vilken ska beskriva hur och vad vi gör för att motverka negativa beteendemönster och exempelvis regelrätt mobbning på vår (pedagogernas) och elevernas arbetsplats.

Bloggskribenten hade en tydlig åsikt om detta dokument och skriver: "Det är så uppenbart att skolorna inte bryr sig om sin egen handlingsplan de skapat. Det är ju bara för att det ska se bra ut, utifrån att ha den planen"...

Jag svarade: "Som lärare på en skola med en fungerande och ständigt aktiv handlingsplan vill jag försvara "fenomenet" handlingsplan en del. Skolverket granskar dessa bokstavligt vid de besök som de gör på landets skolor. I samtal med skolledning, kommun och pedagoger förs kontinuerligt en diskussion om hur vi ska arbeta, både då det hänt något av diskriminerande art, men också hur vi arbetar förebyggande.

Att handlingsplanen är en pappersprodukt som ingen följer kan säkert stämma i vissa fall, men lika många skolor har ett mycket gott fungerande och förebyggande arbete mot alla former av diskriminering. Jag hoppas att du, om du har dåliga erfarenheter av handlingsplaner, kan få goda inputs från skolor där det fungerar. Vi som jobbar i skolans föränderliga värld, har så mycket positivt som vi vill förmedla, men vi får ständigt brottas med allt negativt som människor i omvärlden tycker.

Med en stark föräldraförening på en skola, med ett innovativt arbetssätt i arbetslagen och där exempelvis kartor över "otäcka" skrymslen och vrår markeras av eleverna, kan vi vuxna agera snabbare och ha våra ögon än mer öppna.

Problemet jag upplever jag som lärare, är inte främst det som sker på skolan utan att förringa det, utan det som sker via internet och till exempel sms. Den typen av diskriminering är så svår att komma åt som lärare. Hur tycker du att vi ska göra, du som är mångt mer insatt i ämnet än jag?"

Anledningen till mitt (långa) svar är att ånyo möts vi av att det som inte fungerar i skolan lyfts fram. Jag hade velat ta del av en undersökning som visar om mobbning minskar, om skolorna lyckas (någon skola?) att komma till viss rätta (ända fram i bästa fall) med problemen. Det talas det dock aldrig om. Jag undrar vilken spinn-off effekt det hade haft bland våra elever om vi visade att diskrimeneringen på skolorna minskade. Hade det varit lika "lätt" att ge sig på någon då? Eller hade det blivit o-coolt att trycka ner någon annan?

Fram med positiva förebilder, artister och andra, som aktivt talar om, för och till alla oss som vistas i skolan och har med den att göra, att det ä r mesigt, löjligt, töntigt och o-coolt att diskriminera någon. Fram för en positiv bild där vi ställer oss bakom att alla duger!

Skolan, del 4: Signaler

Vi sänder dagligen ut signaler om hur den svenska skolan fungerar och vad som inte fungerar. Ofta är rubrikerna nattsvarta när det handlar om skolan. Lärare som klagar på löner, elever som upplever stress och diskriminering och rektorer som går in i den berömda väggen. Sällan talas det om allt det positiva som skolan ger, gör och signalerar. Varför är det så? Säljer positiva nyheter så dåligt att vi måste trycka ner och undan en av Sveriges största arbetsplaster?

Hur tror vi att eleverna, de över miljonen arbetstagarna som det handlar om, upplever skriverierna? Säkert inte positivt. Säkert cementeras bara negativa spiraler än mer. Gnället fortsätter, nya rubriker, bråk eskalerar, nya skriverier och den politiska oenigheten om hur skolan bäst ska skötas rör till det än mer. Mitt i allt sitter eleverna och ska drillas inför nationella prov. Funkar det?

Jag har nu i tre inlägg skrivit fritt kring skolans värld. Jag älskar mitt arbete, njuter av att möta unga människor mitt i deras trotsiga tonårstid och söker så mycket jag orkar nya utmaningar att vidareutveckla. Det är inte alltid jag når mina mål om en perfekt lektion eller arbetsvecka, men lätträknade är de gånger jag undrat vad jag håller på med och börjat fundera på att byta yrke. Men det har hänt, att jag funderat på att sadla om. Inte minst när jag såg Idrottsgalan från Globen och den entusiasmerande pedagogen Stavros Louca, känd från serien Klass 9 A, skulle dela ut ett av galans priser. Musiken han entrade scenen till var Pink Floyds´ We don´t need no education. Vilka signaler ger det om utbildning? Fy för ansvariga på SVT och stackars Stavros Louca. Jag såg hans ilska blixtra till. Såg du? Provokationen var så onödig. De hade ju lika gärna kunnat spela When I kissed the teacher...Eller? Probably not. Då hade garanterat telefonväxeln på SVT blivit nerringd av människor som hävdade att det var sexistiskt typ. Jösses.