Sportlov då och nu och sen!

1990. Vi drar söderut. Till Österrike och besegrar Alperna i sju dagar. Lion Alpin är researrangör, vi är ett gäng på cirka 14 pers från samma stad och vi regerar i backarna och på After Ski-kvällarna. Konstant. Ingen är trött, ingen är sliten och ingen backar ur. Det enda vi backar vi rör oss bland är de vi åker i. Varje dag. Upp och ner, höger på transportaträckor och vänster i opistade pistar. Livet lever och vi står på toppen av vår alpina karriär. Those were the days!

2010. Vi drar norrut. Till Norge och åker på dalskidan i Skanderna. Vi arrangerar resan själva, en liten familj om fyra från samma bo, och har inte ens tänkt tanken att delta i något After Ski-likande event. Inte alls. Alla är trötta efter bilresa, uppackning och efter timmarna i (barn-)backen. Vi backar ur när det blåser på toppen, avvaktar i en värmestuga i nån timma och vet att detta är början på slutet av vår alpina karriär. Theese are the days!

2023. Barnen drar västerut. Till Klippiga bergen och åker off-pist i tre veckor på betald arbetstid. Oavbrutet och samvetslöst. Alla gör det då. Ingen av barnen är på toppen av sin alpina karriär, de är mitt i livet (åja, nästan iallafall) och skickar på sin höjs något meddelande via satellit hem till oss, de åldrande paranteserna som sitter hemma vid datorn och minns alla sportloven vi upplevt. That will be the days!

Tänk vad tiden går.

OS 2010, del 1 (och kanske den enda)

I lördags var det alla sportfånars paraddag. Invigning av världens största vinteridrottstävling. Vad vackert det var! Nej, jag är inte ironisk. Det var ett suveränt skådespel, välregisserat och så gnistrande som bara en OS-invigning kan vara. Jag är definitivt en av alla som sitter naglad framför dumburken och tittar på än det ena än det andra i sådana här sammanhang. Jag gillar sport i allmännhet, och OS i synnerhet. Fredsbudskapet når fram och de gamla grekerna som en gång i urtiden kom på att tävla så här, borde vara glada idag eftersom traditionen lever vidare.

Ändå var det med visst tvivel jag såg på showen från invigningen. Urbefolkningen tilläts ta plats (första gången?) och hyllningen till Canadas rötter hade ingen botten. Fint. Men vad kostade allt detta? Utan att bli en moraltojjan vill jag ändå väcka frågan. Behöver nationerna ta i från tårna och glänsa över varandra var fjärde år? Bara att fixa frisyrerna för alla statister lär ha kostat mer än vad vi skänkt till Haiti so far.

Om vi gav bort lika mycket till välgörenhet som det kostar att fixa ett OS skulle Tojjan tiga. Det känns lite orättvist att vi som kan får mer, medan de som vill inte får. Get my point?

Så. Nu har jag gnällt. Nu laddar jag om och hejar fram kronor, damer och andra gul-blåa atleter.

En lokal - många minnen!

Igår klev jag in i en lokal och överrumplades av en hel flock minnen. Ett överraskande intryck som jag burit med mig under gårdagens kväll, natt och vidare in i dagens dag.

Jag fick en flashback över en tid som flytt. Jag såg mig själv i blåställ med målarförg i håret, skrattandes, svettandes och slitandes. Jag mindes min delaktighet i att bygga en idrottsanläggning, en basketarena. Och vilken lycka det var. Där och då. Men också igår.

Jag stod i lokalen igår och såg ut golven i de båda hallarna där många, och ännu fler, fötter trampat genom åren. Hörselminnen från basketbollar som i fast rytm dunkades mot golvet, det svischande ljudet från korgnätet när en trepoängare sänktes, och de genomborrande ljuden av visselpipornas signaler. Vad roligt vi hade, vad konstruktiva vi var och vilket bygge vi bygde.

Lukten av välanvända omklädningsrum var bekant. Likaså speglarna i desamma som jag satte alldeles för lågt. Jag är betydligt kotare än vad basketspelare generellt är, vilket reulterade i att drakarna på två meter endast kunde navelskåda sig själva i det reflekterande glasen. Men vi skrattde åt det. Och jag log av minnet igår.

Jag var med och bygde ett slags basketens mecka i vår stad. Byggnaden är konkret och går att ta på. Känslorna, minnena, dofterna och ljuden är däremot abstrakta och finns endast inuti mig. Dock kan jag ta på dem, mentalt, och jag mådde så gott av att få göra det. Och att göra det om och om igen, hela denna vackra höstdag.

Tack för att jag fått uppleva detta. Tack för resan. Nu börjar matchen - igen! På plan finns Tojjan, om än i en annan roll och utan blåställ och målarfärg!

Loppis, Moskva och ettåringar

Äntligen helg. Veckan har varit. Punkt slut. Nu ser vi ljuset i tunneln.

Dags att möta lediga dagar med att stå på loppis i en varm inomhushall, reta upp oss på den östeuropeiska dominansen i Eurovision Song Contest och idka samkväm med en hel drös ettåringar ute i det fria.

Vad ska du göra i helgen? Eller om du tittar in efter helgen, vad gjorde du?

Lång man rik(-are)?

Enligt söndagens DN (Dagens nyheter) har ett forskarlag i Kalmar kommit fram till slutsatsen att långa män har högre lön än korta män. I genomsnitt. Sambandet tros ligga i de långa männens uppväxt och i deras kognitiva förmåga, det vill säga att ta in och tolka information. Mer än så förklaras inte och det lämnar iallafall åt mig en del att önska i trovärdighet.

Jag vet inte, men jag tror nog att Magnus Uggla, Leif Pagrotsky, Ingemar Stenmark med flera som alla är korta (under 175 cm), tjänar hyfsat. Okej då, dessa goa gubbar hamnar väl utanför forskarnas genomsnitt. Men ändå.

Till er som fortfarande är singlar och vill ha en man: Ut och leta i landets basket- och volleybollhallar. Där finna skapligt långa karlar som kanske kan tjäna dryga sex procent mer än den kort(-are) mannen. Och till oss som nu känner att äkta hälften på dryga 190 cm tjänar för dåligt: ta ett snack med hans chef. Kan lova att chefen är kort som...men tjänar bra som...

Vinnande vetande, eller?

Kärlek...

Det är inte ofta jag får länkar till externa sidor som jag anser vara värda att tipsa andra om, men idag fanns det ett undantag i inkorgen på min mail.

Läs först den korta texten, ta dig sedan vidare till länken.

En dag frågar en son sin far:
- Pappa, springer du en maraton med mig?
- Ja, svarade pappa och de sprang sin första maraton.

En dag frågar sonen sin far:
- Pappa, springer du ett maraton till med mig?
- Ja, svarade pappan och de sprang ytterligare ett maraton.

En dag frågar sonen sin far:
- Pappa, vill du göra en Ironman tillsammans med mig (4 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning)?
- Ja svarade pappan.

Varsågod, här är bilderna till den här berättelsen. fungerar inte länken, kopiera adressen och klistra in den i adressfältet på din dator.

http://www.youtube.com/watch?v=VJMbk9dtpdY

Rapport från en åskådare x 2, del 1

Vi begav oss i lördags ut på två sportevenemang. Ett var gratis och innehöll blivande stjärnor i klass med Ljungberg, Zlatan och Allbäck. Ett kostade en hel del och bjöd på de som redan är stjärnor, bland annat Wesslau, Bremberg och Kallio.

Det första evenemanget spelades på trägolv, det andra på blankspolad is. Vi hade behållning av båda fast på olika sätt, och jag lyckades samla ihop ett par intressanta intryck som jag vill berätta om här. I två separata inlägg...Låt oss börjar så här.

Åskådning no 1:
Föräldrar till barn som idrottar beter sig inte alltid föredömligt. Vissa föräldrar tror att de är coacher/ledare och att de minsann vet bäst hur en lång boll ska slås på Bengt. Sådant gör mig förbannad. Inte nog med att de skämmer ut sig inför övriga åskådare (föräldrar), de underminerar tränarnas roller och gör barnen på plan så gruvligt förvirrade. Kan inte dessa besswerwissrar till pappor (för det är oftast pappor) hålla klaffen och låta ledarna göra sitt jobb? Om jag varit gift med en läktarcoach hade jag stängt av vederbörande på obestämd framtid.

Åskådning no 2:
Idrottsmän och kvinnor som har förmånen att få betalt för att utöva sin hobby (jag vet att det är ett jobb) tycks ha lättare för att lacka ur och bli sura så fort de möter motstånd på plan. Ett rejält jävlar anamma saknas lite väl ofta bland våra inhemska proffs och det är synd att de inte kan ta i från tårna när drygt 11 500 personer betalar en himla massa slantar för att titta på dem (och direkt bidraga till deras lön). Inte sjutton får en VD för ett företag tjura sönder sig på sitt kontor och skita i att göra sitt jobb vara för att företagsaktierna dalar lite. Nä, mer företagsanda och jävlar anamma i svensk idrott (läs hockey).

Slutsats no 1:
När barnen är små och fortfarande har kul på planen är allt tillåtet. Det är OK att missa en straff, OK att bli utbytt och OK att faktiskt förlora en match. Ledarna lyfter, peppar (de gapande papporna på läktaren slutar oftast gapa efter den missade straffen, de ger upp?) och bär fram de blivande stjärnorna mot kommande matcher. Underbart. Heja landets positiva ledare!

Slutsats no 2:
När barnen blivit äldre, och efter diverse gallringar i ungdomsåren, är några av de få som kan livnära sig på sin idrott tycks glädjen rinna ur dem lika snabbt som svetten under visiret rinner från deras pannor. Varför? När slutade det att vara kul att spela sin lagsport? När lönen blev tillräckligt (?) fet? När fel tränare tog över laget, eller när bakåtmålet innebar att slutspelet försvann ur sikte? Oavsett. De spelare som spelar på elitnivå måste ta ett större ansvar för att ha roligt på jobbet.

Jag har kul på mitt jobb, och jag har varken is, trägolv, fet lön eller ny chef. Hur har du det på ditt jobb?