P.S Jag älskar dig...

...idag. Och efter idag och under hela resan. Det vet jag att du vet och av det mår jag bra. Gör du? 

Ännu doftar sommar...

Idag fick Bästkusten tillbaka lite av värmen som nyss var här. Det strålade, det värmde och det doftade sommar. Jag som just hade givit upp, släppt taget och accepterat att hösten var här. För aldrig förr har väl en sommar passerat så fort?

Jag är normalt en höstlig typ som gärna kryper inomhus och gottar till det i boet. Men med åren kommer behov jag inte visste fanns. Allt tantprat om ljuset hit och ljuset dit förstår jag idag. Jag tantar själv på i diverse sammanhang helt osammanhängande om att ack, ve och hur kunde det bli mörkt så fort?

Imorgon ska det stråla och värma och dofta igen. Iallafall om jag förlitar mig på SMHI. Men imorgon är idag passerat och vi arbetar inomhus hela dagen. Vi ser inte solen, känner inte värmen och den enda doft som nässan nosar upp är doften av skola. Ni vet. För ni minns väl doften från er barndoms skola?

Jag minns att jag har kaffe på G. Det doftar. Vad doftar du här och nu?

Valdramatik och valpanik?

Jag tror att det blir lite dramatik i valet trots allt. Om inte resultatet blir en thriller kommer iallafall Björklund att hamna mitt i en riktig rysare så snart lamporna i SVT:s studio släcks ner efter kvällens debatt. Han gör ju inte så lite bort sig på bästa sändningstid. Han misslyckas med det mesta men lyckas med att prata mot sin allians ståndpunkt i flertalet frågor.

Stackars Reinfeldt. Som om inte han hade tillräckligt med problem med att hålla Hägglund vid liv (syns inte - finns inte), Maud ovanför ytan i de mörka vatten hon simmar i samt sig själv och den skampåle han bundit fast de sjuka vid i det här landet.

Jag tror att det kan bli lite dramatik i valet trots allt.

Kalastrend: Innovativa bjudningar!

Umgängeskretsen, flertalet födda 1970, har levererat en av årets bästa innovationer. Istället för att få galna fyrtioårspresenter i form av en obegriplig skulptur i glas, ett set tallrikar som aldrig kommer att ätas på eller en ljusstake i fejkat silver, betalar vi in en mindre summa till kalaset. Vi får mat, dryck, lajvband och polerat golv - de får mätta, glada och dansanta gäster utan dödsångest för vad de ger bort.

När jag fyller fyrtio (om si så där 12 år i min fantasi) skulle jag också kunna tänka mig en sådan innovativ festgrej. Jag har allt jag vill ha (exklusive trasiga ledband i fötterna, inklusive ett antal kilon för mycket på fel ställe) och vill hellre kunna tacka ärligt för firandet, än att med dåligt samvete knasa över att den där skulpturen måste stå framme om ifall att de som gav den kommer på oväntat besök.

I skymningen, god afton!

Bakåtsträveri och galenpannor!

Det finns alltid saker att reta sig på. Är det inte källsorteringen i kvarteret där du bor, är det expediten i närbutiken som snorkar sig. Du kan reta dig på grannens katt som ockuperat din rabatt som toalett, du kan reta dig på din käresta för att tandkrämstubens midjemått alltid är lika med Barbies.

Och så kan du kanske, som jag, reta dig på bakåtsträveri och galenpannor. En inte alltför sällsynt kombination som ofta gör sig uppmärksammade på arbetsplatser. Jag fattar inte riktigt det här med att ständigt säga "det var bättre förr". Att ständigt påpeka andra människors fel och brister och att snacka skit som om det vore en livsuppehållande kraft.

Det var ta mej fan inte bättre förr. Om vi håller oss att diskutera samhäleliga strukturer och välmående. Det var så illa en gång i tiden i det här landet att en verbalt begåvad journalist döpte Sverige till lort-Sverige. Kvinnor fick först 1984 söka alla arbeten i landet. 1982 föll hustrumisshandel (misshandel inom äktenskapet) under allmännt åtal. Det var ta mej fan inte bättre förr. Tiderna förbättras, vi förändras. Det senare allt för ofta till det sämre.

Med ett tappat vidvinkelpespektiv kommer bitterheten som ett brev på posten. Innovation ska bekämpas med cementerade strukturer och Jantelagen styrks som en vittnesmål i rätten. Galenpannor träder fram och yrar mössan av oss om att saker mår bäst av att vara. Ifred.

Nu tänker jag på allvar börja säga ifrån. Min strategi det senaste åren har varit att bida min tid, men nu är det ta mej fan färdigbidat. Dags att agera och använda den där muskeln man har innanför pannbenet. Bort ska allt bakåsträveri. Fram ska galenpannorna så att de blottar sin okunskap och faller på eget grepp.

Det är dags att de vuxna slutar att kränka barn i den svenska skolan!

Kristallkaos och karusellsjuka!

Man lär så länge man lever och idag har jag fått känna att jag lever - snurrigt! Jo, det är snurrigt hos Tojjan. Natten till torsdagen vaknade jag av att hela världen snurrade och att det inte gick att fästa blicken på ett enda ting i det (som jag tyckte) roterande sovrummet. Säkert såg jag ut som en trött orm i Robin Hood när jag satte mig på sängkanten och försökte fokusera blicken. Jag fick snabbt reflektera över onsdagskvällens måltidsdryck - kranvatten - och sträva efter att logiskt nå en slutsats om att vattnet varit rent, men inte som i Renat. Jag kände mig alltså riktigt, riktigt onykter.

När klockan efter omsömn väcker mig ramlar jag bokstavligen ur sängen. Allt för snabbt reser jag mig upp, förvånad över att ansiktet kysst golvet, och fick en ny erfarenhet av hur det är att starta dagen med att därefter ramla in i en vägg. Var jag packad på riktigt, hade någon givit mig sprit intravenöst eller ingick vårt bo numera i Lisebergs åkpark?

Arbetsdagen blev en sjösjuk historia och mina ögon fladdrade runt i sina hålor med jämna melanrum då yrseln lekte tafatt med mina sinnen. En god kollega tyckte att det inte var helt normalt att gå omkring i plana korridorer och yrsla, utan tyckte att en läkare kanske borde konsulteras. Efter ytterligare någon timmas karusellåkning abdikerade min motvilja till vårdcentraler och ett akut läkarbesök bokades.

Det tog den eminenta läkaren typ två minuter att ställa diagnos. Detta efter att jag under våra två minuter tillsammmans hunnit med att nästan trilla av en stol, riva ner en plansch på väggen samt dra omkull ett stålbord med diverse tops och träpinnar. Jag fick veta att mina kristaller i öronen gått ut i vild strejk och orsakade kaos på den inre stambanans balans. Kristaller? I öronen? Jo, jag sa ju det - man ler så länge man lever! Läs gärna om den mycket vanliga åkomman på här! Kroppen är en kul grej!

Tills vi skrivs - måtte allt snurra på för er del, med kristallerna på rätt plats.

Äntligen vardag!

Om 48 timmar har livet stabiliserat sig och semester anno 2010 är över. Det känns helt okej, jag har blivit en dekadent högborg i sommar och inte gjort ett enda måste. Det har varit skönt, fast det injobbande vuxenansvaret har varit konstant närvarande och spökat när ännu en drink med färgglatt paraply tömts. Kanske förstår någon sjuttiotalist vad jag menar? Herregud, vi håller ju på att bli gamla och sommaren som passerade var på något underligt vis en flashback. Är nästa stora partysommar 2020 då vi blir 50 år?

Nåja. Nu är det vardag och med det hämta - lämna på förskola, rätta prov och bedömma insatser, veckohandla, tvätta färgade kkläder var för sig och fredgasmys! Hm. Inte helt fel. Har beslutat att hösten ska få innehålla en hel del måsten. Däribland den egna hälsan som ska rätas upp, födelsedagen som ska firas och familjen som ska prioriteras.

Tror ni jag får ihop det?

Sensommar, svalt vin och superartist!

Ikväll vankas Dan Reed på stage i vår bästkuststad. En upplevelse som för tankarna bakåt i tiden till dagar då håret var längre, lockarna fler, kläderna beiga och snedlugg ett begrepp det inte gick att leva utan. Vilka tider - vilka dagar - och vilka ungdomsnätter!

Ikväll sitter vi och laddar upp med Spotify, lyssnar in på de år som passerat och njuter av kvällssolen. Vi konstaterar att var tid har sin charm, men erkänner att det gör mer ont idag - när vi vaknar imorgon - än då! Å andra sidan, det var väl på just nittiotalet som någon sa (läs sjung) imorgon är en annan dag.

Go´afton folket! Nu loggar Tojjan ut och löser in entrébiljetten till sommarens retroevent nummer ett - alla kategorier. Rainbow child - here we come, tjugo år senare!

Helt perfa!

Lagom till aftonutflykt med "flerbarnshavarna" anländer en känsla av högsommar till staden. Perfa, som kiddsen i skolan säger.

Innan jag skriver helg och innan jag dansar ut på lövade bryggor (bildligt - inte bokstavligt) skickar jag en Karmakram till er som av någon anledning inte har lugn, ro, värme, kall dryck och glatt humör. Ett tips skaffa allt - det gör livet helt perfa!

Bästkustens grejer är det bästa som finns!

Vad mycket det finns att upptäcka i vår stad när det finns tid för expeditioner. Utöver ett traditionellt Bästkustenutbud med salta dopp och smidiga klippor, vita stränder och lockande krabbfiske, pockar insjöar i glesbygden, konstsafari utanför stadskärnan och lata glass-ätar-stunder på ett undanskymt café på uppmärksamhet. Om du ger dig till att hitta dit vill säga.

Jag och de mina har i år bojkottat alla måsten på ledigheten. Inget får gå före det vi själva vill göra, med undantag för familjära tillställningar som kalas och sammankomster. Vi har lovat oss att inte inhysa förbipasserande vänner från när och fjärran a´la modell vandrarhem och vi har lovat varandra att ignorera den renovering gräsmattan egentligen hade behövt. Vi tänker ändå inte tillbringa ledigheten i trädgården, så varför bry oss - just nu?

Det finns så mycket att upptäcka i vår stad och det tänker vi göra ända in i nästa arbetsperiod. Tänker du upptäcka din stad, ort eller by i på din ledighet?

Hoppsan Kerstin!

Glad sommar! Jag är på G, men det tar lite tid. Har en del sidekicks som ska underhållas och som pockar på uppmärksamhet, men jag har tankarna här i denna sfär. Sanning!

Bada, bubbla och busa på. Det gör jag och de mina i sommarboet.

Om jag inte hade haft några barn så...

...hade inte kräks loopat i boet som värsta åkattraktionen på Liseberg.
...hade helgerna tillbringats med shoping, inte att gräva ur sandlådan om och om igen.
...hade ekonomin inte kretsat kring barnbidrag, vabavdrag eller barnomsorgsavgifter.
...hade maten varit mer varierande än dess nuvarande likhet med bambasedelns kost.
...hade glamrock från åttiotalet dundrat ut högtalarna, inte Mora Träsk vol 4.
...hade inte urvuxna skor ramlat ner från hyllplanet i klädkammaren.
...hade en najs After Work inneburit fortsatt nattliv, inte däckad och seg klockan 19.
...hade sambon lekt med mig (minus byggklossar) och jag hade skrattat.
...hade tiden på dygnet räckt till och blivit över.

...hade livet varit så oändligt mycket mindre värt, torftigare och påtagligt innehållslöst.

Till alla kids i boet: Jag älskar er!

Jag: en sengångare!

Vet inte vad det är som händer. Upplever en trötthet just nu som inte går att sova bort. På jobbet är det full fräs som alltid, men hemma djup suck. Jag känner som junioren i boet säger: "orka" och fortsätter göra absolut ingenting. I mitt fall, i min tid just nu, är absolut ingenting mycket nätsurfande. Jag hittar allt från spännande butiker till fiffiga hemsidor. Det mesta är mer intressant och tilltalande just nu än mycket av sådant jag borde, skulle och måste.

Är det vårtrötthet? Vi har temperatur mot de 20 i solen nästan varje dag. Är det maten? Snabba E-nummers sockerinnehåll tar ut sin rätt. Jag håller inte på att rasa ihop, om nu någon (orkar) undra, men trött är jag. Så trött att det svider i skinnet. Aj, aj och svid.

Någon sa "det är åldern", en annan att "det är övergående" och en tredje att "go with the flow". Vilken tur då att dagens ålder är övergående och att jag inte kan verka mot tidens rand. Bara följa med. Men erkänn (som junioren i boet säger) att det är otippat att känna otippade saker i en tid då naturen får liv igen och då ljuset som når vår hud omvandlas till energi i kroppen. Kanske ska jag erkänna att det är vårkänslor och inte (vår)trötthet jag upplever. Isåfall tippar jag på att min trötthet är övergående och tippar på en rejält energifylld framtid.

R.I.P och bakvatten

Just nu pågår down town en manifestation för David Birgersson. Efter att ha varit försvunnen i 56 dagar återfanns hans kropp i havet. Vad som orsakat hans död kommer obduktionsrapporten att tala om, och därmed förhoppningsvis sätta "p" för alla spekulationer som hans försvinnande omgivits av. Droger, självmord, bråk med invandrare - you name it - den här tragedin har gett alla CSI-inspirerade privatdeckare sitt lystmäte. Naturligt eller makabert?

Men. I bakvattnet av David Birgerssons tragiska öde har det startats en rad olika grupper på en rad olika forum där alla tillåts sörja honom. Tiotusentals människor som samlas i sajber och uttrycker sina kondoleanser till familj och anhöriga. Och det utan att ha känt David Birgersson. Jag kan inte tycka att det är helt naturligt. Mer makabert. Jag kan förstå att väldigt många engagerats i pojkens försvinnande, men en del av alla de anslutna till exempelvis den officiella sidan på Facebook, är tioåriga barn! Barn som sitter framför datorn, kanske utan en vuxen att prata med, och som med ett musklick deltar i en slagas sorggrupp. Är det rätt?

Jag förnekar inte människan att sörja i grupp. Tvärtom, men vore det inte bättre att vi skapade mötesplatser för sorg i det riktiga livet? Öppna upp fritidsgårdarna igen, låt fältassistenter bli ett naturligt inslag på gator och torg sena kvällar och möt människor i sorg där de är. Dock inte på nätet, som just nu har fler r.i.p-sidor/grupper än jag sett graffitti i gångtunnlarna Sverige runt! Ja, jag tycker det är makabert att sorgen närs på nätet.

Förstår ni vad jag menar? Jag vill inte provocera, men det är dags att ta tag i tioåringar som sörjer främmande människor på nätet omdedelbart! Tioåringen kan mycket väl triggas av all den uppmärksamhet, exempelvis David Birgersson fått, och själv få för sig både det ena och det andra. Get my point?

Fredagsreflektion, nr 11

Sällan har ett program väckt så starka känslor som SVT:s Uppdrag granskning i onsdags. Jag har, som säkert många andra, reagerat och agerat! Jag överlåter denna fredagsreflektion åt mina bloggläsare att själva reflektera.

En utgångspunkt kan vara att starta här och sedan läsa vidare via de länkar du finner! Ett annat sätt är att du ansluter dig till Facebookgruppen. Hur en hel bygd kan bete sig så nedrigt är för mig som salt tant utmed kusten en gåta!

Som underlag för din reflektion kan du ju läsa domen.

Allt går att fixa!

Det papperslösa informationssamhället har sina för- och nackdelar. Mycket av våra uppgifter transporteras via sajber, men emellanåt måste även en traditionell papperskopia upprättas.

Undrar just vad det blivande äkta paret tycker om att nedan dokument läckt ut på nätet. Eller är månne så att detta dokument är en offentlig handling och att det är helt okej att publicera det?

För inte kan det väl vara så att hela grejen är en bluff? Inte att de ska bli ett äkta par då, utan att pappersprodukten är fejk? (Klicka på bilden för att förstora den)

Ordmärkaren brer ut sig

Ibland kan det vara bra att ha koll på vad som komma skall, men att i förväg veta att det ska ske ett bankrån...är det möjligt? Ska man tro skyltmakaren bakom denna lapp, som idag sattes på en av stadens bankkontor, så är det solklart möjligt!


Bilden är lånad från hn.se

Hemma - aa-a-a-a-a...

När man efter ett dygn inte kan bli fri från en reklamjingel, borde det vara på sin plats att skicka ett gratulationskort till reklamabyrån som skapat jingeln. Right?

Jag har nu skrålat, nynnat, trallat och sjungt Hemma-aa-a-a-a-a i minst ett dygn och lär inte komma ur den loopen i första taget. När någon på jobbet idag sagt något har jag svarat med att byta ut ordet hemma till ett annat ord som passat in på kollegans prat men sjungt fram ordet med melodin. Hänger ni med?

Varför fastnar inget vinnande vetande på samma sätt? Tänk vad praktiskt om saker man lärde sig i skolan för hundra år sedan hakade fast lika fort som dagens reklamjinglar. Kära nån vilka betyg jag skulle haft! Prova nu inte att nynna på Hemma-aa-a-a-a-a. Du fastnar. Det kan jag lova. Lova-aa-a-a-a-a...

Om att ha sista ordet - alltid!

Alla grupper har sina givna karaktärer. Ett osorterat urval kan ungefär se ut så här; den diplomatiska, motvals-kärringen/gubben, den dominanta, den roliga och den som alltid ska ha sista ordet. Samtliga karaktärer har sina för- och nackdelar. En del har fler fördelar än andra, några fler avogsidor och nackdelar. Svårast att samarbeta med av de uppradade och outade karaktärerna är enligt mig, den som alltid ska ha sista ordet. Den som aldrig lämnar ett möte utan att ha sagt p-u-n-k-t. Suck.

Nu vill jag att du separerar sista-ordet-typen från besserwissern. Besserwissern kan man liksom leva med och samarbeta med eftersom det handlar om att förstå att besserwissern inte förstår. Men den där sista-ordet-typen är bara för mycket för att jag ska orka! Oavsett. Jag tror på, och värnar om, den demokratiska ideologin. Jag röstade mot EU en gång i tiden, men majoriteten sa Ja och inte fan motarbetar jag den europeiska klubben för det. Tvärtom. Jag gör det bästa av situationen. Dubbel suck.

Men den där sista-ordet-typen är odemoktratisk, osolidarisk och otrevlig. Vill klippa till verbalt med ett vad var det jag sa, eller ett det tycker inte jag efter det att mötesklubban nått bordet och beslut fattats. Eller bara rapar upp det som diskuterats under mötet med syfte att få det att låta som om allt var sista-ordet-typens egna ord. Från början till slutet. Trippel suck.

Nu drar jag söderut, checkar in på hotell och lär för livet i tre dagar. Ingen suck där inte! Punkt.

Premiär: 06.30.2010

I väntan på den tredje filmen i Twilightserien, kan du hålla till godo md trailern. Den lockar säkert många till biograferna i sommar, men jag blir faktiskt besviken. Är detta "allt"?

Trailern hittar du här!

Fredagsreflektion, nr 10

Vem uppfann hostan? Finns det någon person som kan ta på sig ansvaret dit jag kan skicka mina klagomål kring denna företeelse? Jag menar, det är helt OK att då och då hosta till lite. Men att hosta sönder strupe, hals och svalg. Att ha träningsvärk långt ner i torso för att hostan attackerar som värsta T-rex. Nej tack. Passar på det. Nu är jag mitt i (host-host-host) en personlig mardröm (i-landsreferens på mardröm, I know) och tycker så ömmande synd om mig själv.



Nattetid är jag förpassad till soffan efter familjeråd tidigare i veckan där medlemmarna i boet röstade ut mig från sovavdelningarna. Vaddå Robinson minus tropisk värme och anemonblått hav! Jag hann inte ens ana en pakt innan jag var borträknad och ute ur rummen med de ljuvliga DUX-sängarna. Lipar lite!


Jag har bestämt mig för att vara tolerant och demokratisk mot alla baskelusker i ett dygn till. Därefter är det förklarat krig mot virus, luftrörsinfektioner och humörsänkande tillstånd.


God helg på er, och må ni vara och förbli friska och utan (host-host) krämper!

David Birgersson, försvunnen i en månad!

Idag läser vi i Aftonbladet att polisen lägger ner utredningen om David Birgersson och hans försvinnande. Utan ett enda spår har polisen inget att gå på, inga tips kommer in och de eftersökningar som gjorts har inte givit något resultat. Varberg står fortfarande still. Trots det vägrar privatpersoner att ge upp hoppet och letar varje helg efter David Birgersson. Det är så svårt att förstå att en artonåring, efter en gymnasiefest i en liten stad som Varberg, kan försvinna utan att lämna ett enda avtryck. Ingen har sett honom efter klockan 01.22 då han ses på de övervakningskameror som finns utanför nattklubben Oscars. Ingen har kunnat uppge bärande vittnesmål för polisen och ingen kan förklara vad som hänt. Ofattbart och otäckt.

Över hela Sverige sitter lappar uppe med David Birgerssons bild och information om hans försvinnande. Via facebook har människor från hela landet engagerat sig i fallet, och det är väl den enda ljusstrimman i ett annars ganska tungt mörker. Att vi ställer upp för varandra, oavsett om vi känner varandra eller inte.

Här kan du ladda ner lappen och sätta upp den i din stad!

Viva våren!

Så var (nog) den sista riktiga vinterveckan över på Västkusten. Nu töar det och nu börjar snämassorna att smälta undan.

Det blev några intensiva vintriga veckor med massor av snö. Vi har, oavsett ålder, kunnat leka av oss. Gjort snöänglar utan att ha fått grus innanför täckjackan, åkt skidor utan ha skrapat sönder vallan mot fjolårets gräs och skrikit oss hesa i pulkbackarna av ren förtjusning och inte - som tidigare år - på grund av våta kläder.

Nu nalkas vår och solen värmer. Vilken känsla.

Py, pyspunka och parodi!

Gårdagens Melodifestival innehöll inte något som gjorde schlagerfantasten Tojjan trygg. Med ett undantag. Dolph. Om det inte vore för honom, skulle hela tillställningen göra pyspunka på sig självt. Har Björkman en låtskrivarmaffia bakom kulisserna vars uppdrag går ut på att tre låtskrivare ska skriva allt? Eller har Björkman spelat bort sig själv som ess i leken och ruinerat Sverige på bra musik? Tycker, om det senare stämmer, att han kan plocka fram kvalitén i Melodifestivalen igen. Fort, annars riskerar showen att snart bli en enda lång och svindyr TV-avgiftsfinansierad parodi.



Så sist. En fråga. Vem var det som sjöng låten Magisk stjärna? Ozzy Osbourne eller en framtida femtioårig Shirley Clamp? Eller var det Py Bäckman - trots allt?

Bildkällan hittar du här.

Farbror Blå åker in?

Jag vet inte hur jag ska tackla den information som nu strömmar fritt om polischefen som står åtalad för flertalet våldtäkter och förberedelser till våldtäkt mot barn. Senaste uppgifterna gör gällande att han även sysslat med koppleriverksamhet. Vad är nästa snedsteg? Egen bordell? Sexköpsresor och egenhändigt ihopklistrade kvitton samt standarssvaret "det hade jag ingen aaaaaning om"? Kanske inte, i en månad har han suttit häktad. Men senare? Han nekar nämligen mot alla anklagelser som riktas mot honom.

Hur illa kan man resonera som en Farbror Blå? Visst. Det finns grötskallar inom alla yrkeskårer, men detta tar nästan dumhetspriset. Hur många anmälda våldtäkter har han, i sin position, sopat under mattan på grund av en annan syn på det illegala än lagens ramar? Hur många kvinnor (och kanske män) som anmält att de utsatts för brott på den station han var verksam, kan idag känna sig trygga med att allt gått rätt till i utredning och hantering av deras anmälningar? Hur tänkte denna Farbror Blå när han förgrep sig på barn? Igen och igen.

Tvi. Det ska bli intressant att se vad påföljden för hans sjuka gärningar blir. Om det blir någon... En farbror Blå med smak för barn lär få det förbannat tufft på Kumla eller Hall. Han är där fel i dubbel bemärkelse.

Fredagsreflektion, nr 10

Om fyra månader har vi firat midsommar. Dansat runt björkrisklädd stång, druckit en nubbe i gröngräset till kryddig sill och samlat blommor att lägga under huvudkudden. Om fyra månader bör det vara högsommar, varmt så det klibbar och grillen på konstant glöd. Fatta?

Vägen dit känns lång. Belöningen för en lång väntan blir den grönska som vi alla vet kommer. I sinom tid.

Ha en underbar tö- och rasfri helg. Håll humöret uppe! Snart är det vår.

Snö, tö och skottade tak!

Vanligtvis brukar vi kustboendes i februarimånad prata utebliven snö, längtan efter tö och att det minsann varit ljuvligt med en meter vitt på taken. I år pratar vi om snön som vräker ner, om stundande hot om tö och hur vi minsann hjälpt än den ena än den andra med att skotta fram hustaken i grannområdet. Inte konstigt att vi upplever oss själva som gnällspikar. Är vi aldrig någonsin nöjda med väder och vind?

Såg att det skapats en grupp på Facebook dit man kunde ansluta sig och därmed lova att inte gnälla på värmen i sommar. Tanken är god. Sensmoralen efter denna vinter bättre, men om det kommer att hålla gnället borta när temperaturen stiger mot trettio plus - tveksamt. Det allvarliga i situationen som råder är att vi faktiskt lever under hot om tö. De osannolika mängderna av snö som kan komma att smälta, beräknat att göra så med start imorgon, har lett till att samtliga skolor och förskolor i kommunen håller stängt på måndag. Eleverna och barnen ska stanna hemma, personalen jobba. OK, tänker jag - vem tänkte (inte alls) till här?

Jag är ju i elevsvängen vilket innebär att jag får utrusta mig med skyddshjälm på måndag och kliva in på jobbet (läs skolan) och vara vackert försiktig. Min pedagogskalle är uppenbarligen inte lika mycket värd som de yngre medarbetarnas. Eller hur ska vi tolka kommunens direktiv? Är det mindre risk för takras och fallande istappar om bara personalen befinner sig i skollokalerna? Ibland förstår jag inte. Alls.

Lyxigt lättlagad, söt currygryta

Om du är sugen på att prova en lagom spicy rätt som tar mindre än 20 minuter att göra kan du med gott mod planka nedan recept.

Tojjans toppensvägerska bjöd till bords och serverade den här rätten och till och med de annars så kryddkänsliga barnen åt och njöt!

Recept beräknat för fyra personer

• 4 kycklingfiléer

• 3 dl mellangrädde som vispas lätt


• 1 dl mango chutney


• 1 stor grön paprika som delas i bitar


• 1-2 pressade färska vitlöksklyftor


• 1 tsk curry


• 1-2 msk sambal olek

Bryn kycklingbitarna och lägg i smmord form.

Blanda ner övriga ingredienser i grädden och häll över kycklingen.

In i ugnen, 200 grader i 25-30 minuter.

Servera med jasminris och fräsch (svalkande) sallad.

Och nu till det positiva med snön...

För den givna objektivitetens skull publiceras här några bomullsinbäddade vyer över staden.
Kanske är det once in a lifetime som vi upplever snö i sådana mängder som vi just nu gör? Varför då ensidigt gnälla och gny på den i-landsproblematik som vinter med massor av snö medför? Nä. Dax att visa att även Tojjan tycker om vintertäcket som lagt sig över vår annars kala fläck. Och ni norrbor, visst har vi gott om det?

Syns inte - finns inte?

Tojjan följer upp egen tråd i föregående inlägg och publicerar exklusiva (!) bilder på den så sanslöst skrattretande snöröjningen på Västkusten. Förutom de faktum att vi inte vet var vi ska göra av all snö som faller - finns ju inga preppade uppsamlingsområden eftersom vi inte är vana vid detta väder - och att det enda vi pratar om är den bristfälliga och ologiska snöröjningen av stadens cykel- och gångstråk - har en del av oss det helt okej i vinterlandet.

För alla norrboende utomsocknes här ute i sajber, antar jag att det förefaller som om vi lamslagits av snön. För alla er med årtionden av erfarenhet vad gäller snö, röjning och utomhusaktiviteter i långkalsonger antar jag att det förefaller som om det är kaos i vår del av Sverige. Och jorå, nog är det kaos alltid. Idag fick vi det dessutom bekräftat av tabloidblaskan Aftonbladet som på löpet och ettan basunerar ut orden kaos och snö och västsverige.

Åter till de exklusiva bilderna sammankopplat med detta inläggs rubrik. Kan det vara så att kommungubbarna som har det ansvarsfulla jobbet att få undan det vita, tänker "syns inte - finns inte" eftersom de skottat in snön i gång- och cykeltunnlarna?

Undrar om jag kan göra likadant på mitt jobb? Skyffla undan eleverna i någon skrubb så att de inte syns och inte finns? Eller om skjuksköterskorna kan sopa ner patienterna i nån kulvert och hävda att "jajamensan, klart vi har plats". Det senare kanske är en idé med tanke på snöröjningens många halkoffer?

Fredagsreflektion, nr 9

Veckorna rusar förbi i expressfart. Även om jag just nu är i fas med omvärlden, har åtaganden, jobb och familjen i boet i schack känns det som om dagarna allt för fort blir till veckor som blir till månader. Kanske är det åldern, snart halvvägs säger en del, som gör att det snurrar fortare i mitt (ekorr-)hjul, kanske är det ett allmännt välmående som bidrar till ett flow?

Inför helgen är en så kallad klass 2 varning utfärdad i mina regioner. Tre decimeter nysnöska falla över omgivningarna och om det tycker jag väl sådär. Snöröjningen anno 2010 spräcker kommunens budget med råge, eftersom vi vanligtvis är en kal fläck på kartan. Undrar varifrån kommungubbarna tänker skjuta till pengar för extra skottning ifrån? Den redan bantade offentliga vården, de knägående skolorna eller från sina egna lönekonton? Det tidigare är ingen högoddsare.

Kramsnön faller tungt just nu, inatt fryser det på och imorgon sjunker temperaturen. Måtte hastigheten på tiden sakta ner en smula. Jag vill fortsätta att ha det som jag har det - alla tiders och fantastiskt lugnt. Ha en lugn helg, gott folk.

Sportlov då och nu och sen!

1990. Vi drar söderut. Till Österrike och besegrar Alperna i sju dagar. Lion Alpin är researrangör, vi är ett gäng på cirka 14 pers från samma stad och vi regerar i backarna och på After Ski-kvällarna. Konstant. Ingen är trött, ingen är sliten och ingen backar ur. Det enda vi backar vi rör oss bland är de vi åker i. Varje dag. Upp och ner, höger på transportaträckor och vänster i opistade pistar. Livet lever och vi står på toppen av vår alpina karriär. Those were the days!

2010. Vi drar norrut. Till Norge och åker på dalskidan i Skanderna. Vi arrangerar resan själva, en liten familj om fyra från samma bo, och har inte ens tänkt tanken att delta i något After Ski-likande event. Inte alls. Alla är trötta efter bilresa, uppackning och efter timmarna i (barn-)backen. Vi backar ur när det blåser på toppen, avvaktar i en värmestuga i nån timma och vet att detta är början på slutet av vår alpina karriär. Theese are the days!

2023. Barnen drar västerut. Till Klippiga bergen och åker off-pist i tre veckor på betald arbetstid. Oavbrutet och samvetslöst. Alla gör det då. Ingen av barnen är på toppen av sin alpina karriär, de är mitt i livet (åja, nästan iallafall) och skickar på sin höjs något meddelande via satellit hem till oss, de åldrande paranteserna som sitter hemma vid datorn och minns alla sportloven vi upplevt. That will be the days!

Tänk vad tiden går.

OS 2010, del 1 (och kanske den enda)

I lördags var det alla sportfånars paraddag. Invigning av världens största vinteridrottstävling. Vad vackert det var! Nej, jag är inte ironisk. Det var ett suveränt skådespel, välregisserat och så gnistrande som bara en OS-invigning kan vara. Jag är definitivt en av alla som sitter naglad framför dumburken och tittar på än det ena än det andra i sådana här sammanhang. Jag gillar sport i allmännhet, och OS i synnerhet. Fredsbudskapet når fram och de gamla grekerna som en gång i urtiden kom på att tävla så här, borde vara glada idag eftersom traditionen lever vidare.

Ändå var det med visst tvivel jag såg på showen från invigningen. Urbefolkningen tilläts ta plats (första gången?) och hyllningen till Canadas rötter hade ingen botten. Fint. Men vad kostade allt detta? Utan att bli en moraltojjan vill jag ändå väcka frågan. Behöver nationerna ta i från tårna och glänsa över varandra var fjärde år? Bara att fixa frisyrerna för alla statister lär ha kostat mer än vad vi skänkt till Haiti so far.

Om vi gav bort lika mycket till välgörenhet som det kostar att fixa ett OS skulle Tojjan tiga. Det känns lite orättvist att vi som kan får mer, medan de som vill inte får. Get my point?

Så. Nu har jag gnällt. Nu laddar jag om och hejar fram kronor, damer och andra gul-blåa atleter.

Hjärta du!

En hel tunna med röda och vackra och innerliga hjärtan skickar jag ut och iväg via sajber. Ta ett om du vill, behöver och har lust. Tunnan är djup, precis så som sann kärlek ska vara.

Tojjan tillbringar sista dagen i karantän med medlemmarna i boet och får fylla de ljusa timmarna med att teckna, titta på OS och önska lite vår. Tojjan tillägnar också ett stort antal hjärtan till de som inte gillar kommersiella dravveldagar som den här, eller som i likhet med Tojjan är utestängd från att handla på grund av köpstopp. Hjärta er!

Och du, hjärtat i mitt liv: jag hjärta du!

Fredagsreflektion, nr 8

Och när kräkset tog slut och det lite bättre humöret visade sig satt vi, nyss ynkligt sjukliga, nu feberfria kring matbordet och spånade fram allt bra vi kan göra i väntans tider. Nej, inget tillskott i boet är på gång, men en karantän a´ 48 timmar för att undvika smitta har inletts.

Alltså. Där satt vi, i reklampauserna på fyran och då OS-preppen kändes torftig, och babblade. Jag och den äldste av de små. Inga andra registrerade bomedlemmar medverkade då de ansåg sig ha personliga förhinder. Följande kom vi på att göra i helgen:

• städa ur skåpet i köket där pennorna och en miljard andra saker står
• sanera "stäschet", det lilla utrymmet under trappan där allt försvinner in
• röja legolådor, arbetslådor och andra lådor som inget vill erkänna som sina
• spela ett TV-spels-marathon från nu till söndag
• torka bort kladdiga handavtryck på insidan av boets alla rutor (inklusive speglar)
• rensa garderoberna från sådant som bara hänger och sådant som bara ligger

Ja, det var ju en hel del bra idéer som kom fram där. Kreativa och av karatären "fängschii". Och vi valde, efter seriöst övervägande och noga genomtänkande (trumvirvel) TV-spels-marathon. Vi ses och hörs (tidigast) på söndag!

Minusgrader, kräks och bomull

Det blev plötsligt kallt. Fjorton minusgrader och ett landskap som stelnar av kylan. Trots en klarblå förmiddagshimmel, är förmiddagen inte god. Dels för att David Birgersson fortfarande är spårlöst försvunnen, dels för att två fjärdedelar av boet är sjuka och kräks.

Så klart är det första värre än det andra, så klart är det vanisnnigt att ens jämför de två orsakerna eftersom dess konsekvenser är så vitt skilda. Men ändå.

Vi bor i bomull känns det som. Alla ljud är liksom dämpade. Både ute och inne. Hur har du det?

Som om allt stannat

Vi var nog flera som när måndagsmorgonen kom, barnen skickades iväg till skola, och vi begav oss till våra respektive arbetsplatser, hade en slags ny medvetenhet och känsla i maggropen. Vi var nog flera som när vardagen kickade igång efter helgens dramatiska händelser, tänkte lite extra på nära och kära.

Kanske skickades ett extra sms till sambo och barn med en enkel hälsningsfras, men fullt av värme. Kanske ringde vi någon vi inte talat med på ett tag under dagen, bara för att höra hur läget var. Och kanske kommer vi att värna om nuet, mer carpe diem så att säga, då vår västkustpärla till stad toppat nyheterna i landet på i ett otäckt sammanhang.

För några av stadens medborgare finns inte längre en vanlig vardag. Det finns istället ett före och ett efter det som hänt. Ännu vet vi inget om utgången. Vi - oavsett om vi tillhör den närmsta sfären kring 18-årige David Birgersson eller inte - fortsätter nära hoppet om lyckligt slut och att vi ska nås av positiva besked.

För vi vill inte bära på den molande och ororsfyllda känslan en endaste sekund till. Vi vill inte heller att någon skulle ha bragt David Birgersson om livet, och på fri fot, kanske utan skuld, vandrar bland oss. Vi vill inte ha ett Varberg före och ett Varberg idag. Vi vill ha David Birgersson tillbaka, vi vill ha lugnet tillbaka och vi vill ha en vardag tillbaka.

Nu är det inte så - än. Och just nu är det som om allt stannat. Precis allt.

Och medan timmarna går...

...är vi fler och fler som sänder tankar och energi till de närmast anhöriga, vänner och klasskamrater till David Birgersson. I väntan på uppdaterad information kan kanske Aftonbladet.se påverka någon, som vet något, att höra av sig till Polisens tipstelefon. Alla iakttagelser är viktiga, tveka inte att ringa och berätta om du har sett eller hört något.

Under dagen, fram tills mörkret sänkte sig över Varberg, deltog frivilliga i den fortsatta sökningen efter den försvunna 18-åringen. Polisen kommer att återuppta sökningarna under måndagen, och enligt vad vi erfar ikväll, även att dyka utmed stadens kustlinje i början av veckan.

Medan timmarna går, och de tips som inkommit till polisen i Varberg noga gås igenom, sänder vi tankarna till David Birgerssons anhöriga. Vi är många, många som finns med er i tanken.

Vi hoppas att ni känner det!

Rekommenderade länkar:

Hallands Nyheter

Radio Halland

Eloger, empati och envishet!

Hundratalet frivilliga har under gårdagen och idag organiserat sökt efter 18-årige David Gunnarsson som försvann efter en gymnasiefest natten till fredagen. Via Hallands Nyheter kan vi hålla oss informerade om vad som händer i sökandeet, och därmed hålla ryktesspridning och felaktiga uppgifter om än det ena än det andra på avstånd.

Det finns en familj, släkt och vänner som idag mår riktigt dåligt och som oroar sig på gränsen till vansinnighet på grund av David Birgerssons försvinnande. Det finns också de som på ett förvånande sätt sprider rykten, spekulerar och skriver om hypotetiska antaganden som skulle kunna utgöra en förklaring till det som hänt, men som dessvärre bara bidrar till ett större kaos.

Låt polis, frivilliga och andra seriöst engagerade få vara befriande från spekulationer som sårar. Låt de anhöriga få slippa läsa om hur "nära vänner" i press uttalar sig om sådant de inte har en aning om. Ta ditt ansvar, håll dig till fakta och det du får veta som förstahandsinformation. Lämna allt annat snack därhän.

En eloge till alla de som engagerar sig i sökandet och som visar envis medmänsklighet i detta nu, oavsett om de känner David Birgersson eller inte.

Försvunnen 18-åring!

David Birgersson, 18 år, är försvunnen sedan natten till fredag. Efter en gymnasiefest på nattklubben Oscars i centrala Varberg, finns inte ett spår efter 18-åringen. Klockan 01.22 ses David Birgersson gå västerut, därefter har ingen sett honom.

Över stora delar av Varberg sitter lappar uppsatta med uppmaning om att den eller dom sett, hört eller vet något ska höra av sig till polisen! David Birgersson var vid försvinnandet klädd i traditionell tyrolerdress då festen han deltog i var en maskerad.

Lärare, släkt, vänner och klasskamrater letar efter David Birgersson, och kanske kan det vara så att någon av alla er där ute i bloggsfären fått nys om något? Ring isåfall till polisen i Varberg! Minsta lilla sak kan vara viktig i sammanhanget - låt de som har erfarenhet av sådana här försvinnanden avgöra om informtionen du har är "värd något" eller inte. Bara ring!

Namn och bild publiceras med föräldrarnas tillstånd på aftonbladet.se

Gratis är gott!

Vi prövar att ha köpstopp i familjen under en månad. I familjen och i familjen, det kanske är en sanning med modifikation. Köpstoppet gäller inte alla i boet. Inte en shälften. Närå, stoppet gäller bara mig av någon obegriplig anledning och infördes vid ett husmöte i helgen. Samtliga i boet, som var gamla nog att begripa att räcka upp handen på rätt ställe, fick rösta och då blev utgången 2-1, förlorare jag. Trots att jag försökte muta tjugomånadersbabyn att sträcka en vänsterarm mot taket och lockade med kex, föll jag på målet och var den enda som röstade till fördel för mig.

Nu har jag underkastat mig att hålla redigt hårt i slantarna i trettio dagar från och med nyss. Gah! Magsår redan nu. Inte så att jag brukar shoppa varje vecka, eller ens varje månad, men valfriheten har funnits där. Att kunna shoppa om jag velat. Nu vill jag ju shoppa konstant. Kopplas samman detta plötsliga begär med ordet "förbud" och fattar att det som är stoppat det lockar och at det suget är det tuffaste suget av dem alla.

Nu får de kommersiella hjulen alltså snurra en månad utan mina bidrag. Jag ber om ursäkt till alla butiksbiträden och alla snabbmatskockar. Förlåt att jag sänker er omsättning.

Fredagsreflektion nr 8

Det är så ofta vi tänker "äh, jag gör det imorgon". Och så gör vi det imorgon och livet går vidare som om inget skjutits upp. Allt är i sin ordning. Frid och fröjd. Men så inträffar situationer som du inte kan skjuta upp till morgondagen, eller någon annan dag alls, och stressen kommer krypandes. Några av oss arbetar bäst med piskan vilandes mot ryggen, andra brakar samman och klarar inte att tänka klart. Oavsett.

Jag sköt upp en sak som jag idag känner ånger över att jag inte där och då tog tag i. En före detta arbetskollega hade fått cancer, sjukdomsförloppet gick med ljusets hastighet och endast en vecka efter att jag fått beskedet om att personen var sjuk, nåddes jag av dödsbudet. När jag fick veta att den före detta kollegan var sjuk, låg inlagd för vård och att läkarna givit kollegan tid till påsk att leva, lindades min tanke om ett besök in i en bekväm linda. "Ja, men okej. Då hinner jag ju upp till sjukhuset närta vecka, tänkte jag".

Jag hann inte upp. Han steg upp ett steg före det att jag hann möta honom. Nu väntar begravning. En ceremoni jag bävar för. Inte för att begravningar är tillställningar jag ser fram emot generellt, men nu känns det tyngre än nödvändigt då mitt slöa jag och mitt "det jag inte gör idag gör jag imorgon"-tänkt ställt till det. Skit också att jag inte gick till honom när jag först tänkte tanken. Skit också att han inte längre finns här. Och skit också för att vi ännu inte lyckats läsa cancerproblematiken i världen!

Sensmoral: Gör inte det du kan göra idag någon annna dag. Just do it - today!

Vilket klipp!

För drygt tre miljader svenska kronor har nu Spyker (äntligen) fått lov att köpa SAAB. Jag kör visserligen inte SAAB längre, någon stal min lilla svarta i börja av förra decenniet och då sa jag "aldrig mer", men givetvis är jag glad å alla SAAB-ägare, - arbetare, - fans, - pampar att bolaget fortsätter produera bilar med avsändare Sverige!

Det finns väl inga garantier att SAAB kommer att överleva i all evighet, med tanke på konkurrens och sin litenhet, men återigen - vad skönt att affären innebär att x antal kan behålla sina jobb, slappna av och se våren an med tillförlit!

Att Fiats VD dömer ut affären beror säkert på att han inte fick köpa SAAB! Tji fick han!

Fredagsreflektion, nr 7

Ibland fryser tillvaron till rejält och det blir snuskigt kallt om baken. Trots att man är inomhus. En vän berättade om en kille som kände en tjej som hade en pappa som ägde en butik. Här kommer en sann och ganska färsk berättelse, som är svinkall men som har en krum på slutet som visar att någon där uppe minsann inte tappat handtaget om rättvisan!

Butiksägaren, fortsättningsvis kallad Kalle Karma, var smygrasist och hävdade att univerums alla snatterier begicks av invandrare. Kalle Karma portade gärna och ofta människor med, ett för honom, avvikande utseende från sin butik och berättade med yviga gester att han så gjorde. Kalle Karma skröt ikapp med måsarna om hur lite svinn han minsann hade i sin butik, och att han minsann hade vett på att sätta span på skumma kunder.

Kalle Karmas butik delade entré med en annan butik och i den andra butiken hade saker börjat försvinna. Konstigt, tyckte personalen som inventerade, det stämde illa med kvitto och kvar på hylla. En anställd i den andra butiken drog sig till minnes att Kalle Karmas son synts vandra runt bland hyllorna och vid ett tillfälle burit på en hel hög med diverse varor. Var var de varorna nu? Konstigt, tyckte personalen som inventerade och pratade med Kalle Karma.

Nu kommer den lilla krummen. Vet ni vem som snattat massa, massa, massa varor i den andra butiken, den som delade entré med Kalle Karmas? Jo, Kalles egen son! Och han är tokblond, blåögd och minsann inte alls avvikande från den svenska modellen. Jag kan inte känna något medlidande med Kalle Karma, jag gör nämligen sällan det med smygrasister, när han och hans butik nu gått i konkurs. Ni ser när ryktet nådde byn att Kalle, som i alla år klandrat invandrare för brottstatistiken, närt en snattare vid sin barm, valde byfolket att inte handla hos Kalle Karma.

Inga kunder, inga pengar och Kalle Karma körde i konken!

Så svårt!

Jag inser att jag lovat något som jag inte kan hålla. Om jag ska hålla löftet måste jag sluta blogga. Jag klarar helt enkelt inte av att inte KLAGA. Jag vet. Patetsikt. Men om jag inte får klaga på, låt säga blindgalna makthavare, odemokratiska idioter, trångsynta tanter, slappa sillar och makalösa män så vet jag inte om vad jag ska skriva. Ibland.

Det är ju inte så att jag har ett behov av att klaga var eviga dag, men att få sänka saker, skeendern och händelser i närliggande flod då och då, är väl ändå en mänsklig rättighet? Jag fixar inte att vara rar och redig i bloggsfären längre. På jobbet måste jag vara det konstant och utan undantag, så jag behöver nog en ventil...bloggen! Därför, framöver kommer Tojjan att tycka till som Tojjan kan, vill och bör (?) göra. Ah, vad gott att ha klargjort mitt misslyckande med att vara klagolösheten personifierad.
Let´s rock!

Det blev tyst och stilla!

Fråga: Vad är det som varit dött, legat nere och inte fungerat en endaste sekund de senaste sju dagarna? Svar: Boets trådlösa IP-telefoni och bredband. Klassisk (idrotts-)fråga: Hur kändes det? Ett inte lika klassiskt svar: Det kändes tyst och stilla. Och kanoners bra!

Vi har varit avskärmade från sajber och från telefontrådar i fler än sju dagar och registrerat att det varken kivats om datorer eller pratats i telefon till natten. Vi har njutit av att lojt landa i soffan för att titta på TV eller läsa en bok samt att ha en massa finfina moments över till varandra. Vi har haft det tyst och stilla. Och nästan ändrat livsstil i boet. Nu vet vi att det (fortfarande) funkar alla tiders utan facebook, blogg och e-post. Bra att vi vet det!

Den gamla Tojjan hade ju självklart skrivit ner det trådlösa strulnätet, klagat över inre stress att inte kunna läsa jobbrelaterade mail på fritiden, definitivt upplevt att livet blev något gråare utan sajber och minst nio gånger i tanken formulerat ett potentiellt soptunnebrev till Sverker. Den nya klagofria Tojjan tackar för all underbar tid som frigjordes och skriver minsann inte ett uns negativt om den trådlösa, med betoning på lösa, vardagen vi just upplevt.

Det är skönt att (fortfarande) inte ha klagat (annat än i hypotetiska fall) 2010!

Utan att klaga - är det möjligt?

Jag kände av det stora vemodet på nyårsnatten. Med raketer och barn som exploderade i individuella yror runt mig, insåg jag hur förbannat bra vi har det i vår vrå av världen. Inga krig, ingen nationell hungersnöd, inga livsfarliga småkryp eller ormar. Vad klagar vi för? Är det den där Jante med sin lag som ställer till det i vårt optimistiska sinne med ojämna mellanrum, eller är det en del av människans (o)natur att låta klagan höras och spridas?

Jag yttrade inga nyårslöften på nyårsafton. Av tradition sedan ett år tillbaka (oj oj) basuneras numera alla "jag-ska-aldrig-mer" och alla "nu-ska-jag-bannemej"-löften ut efter trettondagshelgen. Då är feta fester och kuliga kalas över och vardagen återintar sin position som ohotad etta i rutinledet. och först då kan jag fokusera på det jag vill förbättra.

Men, tillbaka till vemodet på nyårsnatten. Jag tänker inte klaga en enda gång (offentligt) under 2010. Jag ska se, om än makrolitet, något positivt i allt som sker och jag ska inte klaga! Jag tror nämligen att alla, inklusive jag själv, kommer att må väldans mycket bättre om glaset är halvfullt och inte halvtomt. Jag ska välja det halvfulla vid eventuella vägskäl jag ställs inför.

Att jag i generna är en ganska problemfri typ som sällan gnyr över smält smör, kan ju onekligen ge mig en viss fördel, men även Tojjan får sina klagobryt och blir en bitter typ. Ibland. Men nu är det slut, över och finito med det. Iallafall under 2010.