Fredagsreflektion, nr 7

Ibland fryser tillvaron till rejält och det blir snuskigt kallt om baken. Trots att man är inomhus. En vän berättade om en kille som kände en tjej som hade en pappa som ägde en butik. Här kommer en sann och ganska färsk berättelse, som är svinkall men som har en krum på slutet som visar att någon där uppe minsann inte tappat handtaget om rättvisan!

Butiksägaren, fortsättningsvis kallad Kalle Karma, var smygrasist och hävdade att univerums alla snatterier begicks av invandrare. Kalle Karma portade gärna och ofta människor med, ett för honom, avvikande utseende från sin butik och berättade med yviga gester att han så gjorde. Kalle Karma skröt ikapp med måsarna om hur lite svinn han minsann hade i sin butik, och att han minsann hade vett på att sätta span på skumma kunder.

Kalle Karmas butik delade entré med en annan butik och i den andra butiken hade saker börjat försvinna. Konstigt, tyckte personalen som inventerade, det stämde illa med kvitto och kvar på hylla. En anställd i den andra butiken drog sig till minnes att Kalle Karmas son synts vandra runt bland hyllorna och vid ett tillfälle burit på en hel hög med diverse varor. Var var de varorna nu? Konstigt, tyckte personalen som inventerade och pratade med Kalle Karma.

Nu kommer den lilla krummen. Vet ni vem som snattat massa, massa, massa varor i den andra butiken, den som delade entré med Kalle Karmas? Jo, Kalles egen son! Och han är tokblond, blåögd och minsann inte alls avvikande från den svenska modellen. Jag kan inte känna något medlidande med Kalle Karma, jag gör nämligen sällan det med smygrasister, när han och hans butik nu gått i konkurs. Ni ser när ryktet nådde byn att Kalle, som i alla år klandrat invandrare för brottstatistiken, närt en snattare vid sin barm, valde byfolket att inte handla hos Kalle Karma.

Inga kunder, inga pengar och Kalle Karma körde i konken!