Äntligen vardag!

Om 48 timmar har livet stabiliserat sig och semester anno 2010 är över. Det känns helt okej, jag har blivit en dekadent högborg i sommar och inte gjort ett enda måste. Det har varit skönt, fast det injobbande vuxenansvaret har varit konstant närvarande och spökat när ännu en drink med färgglatt paraply tömts. Kanske förstår någon sjuttiotalist vad jag menar? Herregud, vi håller ju på att bli gamla och sommaren som passerade var på något underligt vis en flashback. Är nästa stora partysommar 2020 då vi blir 50 år?

Nåja. Nu är det vardag och med det hämta - lämna på förskola, rätta prov och bedömma insatser, veckohandla, tvätta färgade kkläder var för sig och fredgasmys! Hm. Inte helt fel. Har beslutat att hösten ska få innehålla en hel del måsten. Däribland den egna hälsan som ska rätas upp, födelsedagen som ska firas och familjen som ska prioriteras.

Tror ni jag får ihop det?

Helt perfa!

Lagom till aftonutflykt med "flerbarnshavarna" anländer en känsla av högsommar till staden. Perfa, som kiddsen i skolan säger.

Innan jag skriver helg och innan jag dansar ut på lövade bryggor (bildligt - inte bokstavligt) skickar jag en Karmakram till er som av någon anledning inte har lugn, ro, värme, kall dryck och glatt humör. Ett tips skaffa allt - det gör livet helt perfa!

Fredagsreflektion, nr 9

Veckorna rusar förbi i expressfart. Även om jag just nu är i fas med omvärlden, har åtaganden, jobb och familjen i boet i schack känns det som om dagarna allt för fort blir till veckor som blir till månader. Kanske är det åldern, snart halvvägs säger en del, som gör att det snurrar fortare i mitt (ekorr-)hjul, kanske är det ett allmännt välmående som bidrar till ett flow?

Inför helgen är en så kallad klass 2 varning utfärdad i mina regioner. Tre decimeter nysnöska falla över omgivningarna och om det tycker jag väl sådär. Snöröjningen anno 2010 spräcker kommunens budget med råge, eftersom vi vanligtvis är en kal fläck på kartan. Undrar varifrån kommungubbarna tänker skjuta till pengar för extra skottning ifrån? Den redan bantade offentliga vården, de knägående skolorna eller från sina egna lönekonton? Det tidigare är ingen högoddsare.

Kramsnön faller tungt just nu, inatt fryser det på och imorgon sjunker temperaturen. Måtte hastigheten på tiden sakta ner en smula. Jag vill fortsätta att ha det som jag har det - alla tiders och fantastiskt lugnt. Ha en lugn helg, gott folk.

Sportlov då och nu och sen!

1990. Vi drar söderut. Till Österrike och besegrar Alperna i sju dagar. Lion Alpin är researrangör, vi är ett gäng på cirka 14 pers från samma stad och vi regerar i backarna och på After Ski-kvällarna. Konstant. Ingen är trött, ingen är sliten och ingen backar ur. Det enda vi backar vi rör oss bland är de vi åker i. Varje dag. Upp och ner, höger på transportaträckor och vänster i opistade pistar. Livet lever och vi står på toppen av vår alpina karriär. Those were the days!

2010. Vi drar norrut. Till Norge och åker på dalskidan i Skanderna. Vi arrangerar resan själva, en liten familj om fyra från samma bo, och har inte ens tänkt tanken att delta i något After Ski-likande event. Inte alls. Alla är trötta efter bilresa, uppackning och efter timmarna i (barn-)backen. Vi backar ur när det blåser på toppen, avvaktar i en värmestuga i nån timma och vet att detta är början på slutet av vår alpina karriär. Theese are the days!

2023. Barnen drar västerut. Till Klippiga bergen och åker off-pist i tre veckor på betald arbetstid. Oavbrutet och samvetslöst. Alla gör det då. Ingen av barnen är på toppen av sin alpina karriär, de är mitt i livet (åja, nästan iallafall) och skickar på sin höjs något meddelande via satellit hem till oss, de åldrande paranteserna som sitter hemma vid datorn och minns alla sportloven vi upplevt. That will be the days!

Tänk vad tiden går.

OS 2010, del 1 (och kanske den enda)

I lördags var det alla sportfånars paraddag. Invigning av världens största vinteridrottstävling. Vad vackert det var! Nej, jag är inte ironisk. Det var ett suveränt skådespel, välregisserat och så gnistrande som bara en OS-invigning kan vara. Jag är definitivt en av alla som sitter naglad framför dumburken och tittar på än det ena än det andra i sådana här sammanhang. Jag gillar sport i allmännhet, och OS i synnerhet. Fredsbudskapet når fram och de gamla grekerna som en gång i urtiden kom på att tävla så här, borde vara glada idag eftersom traditionen lever vidare.

Ändå var det med visst tvivel jag såg på showen från invigningen. Urbefolkningen tilläts ta plats (första gången?) och hyllningen till Canadas rötter hade ingen botten. Fint. Men vad kostade allt detta? Utan att bli en moraltojjan vill jag ändå väcka frågan. Behöver nationerna ta i från tårna och glänsa över varandra var fjärde år? Bara att fixa frisyrerna för alla statister lär ha kostat mer än vad vi skänkt till Haiti so far.

Om vi gav bort lika mycket till välgörenhet som det kostar att fixa ett OS skulle Tojjan tiga. Det känns lite orättvist att vi som kan får mer, medan de som vill inte får. Get my point?

Så. Nu har jag gnällt. Nu laddar jag om och hejar fram kronor, damer och andra gul-blåa atleter.

Fredagsreflektion nr 8

Det är så ofta vi tänker "äh, jag gör det imorgon". Och så gör vi det imorgon och livet går vidare som om inget skjutits upp. Allt är i sin ordning. Frid och fröjd. Men så inträffar situationer som du inte kan skjuta upp till morgondagen, eller någon annan dag alls, och stressen kommer krypandes. Några av oss arbetar bäst med piskan vilandes mot ryggen, andra brakar samman och klarar inte att tänka klart. Oavsett.

Jag sköt upp en sak som jag idag känner ånger över att jag inte där och då tog tag i. En före detta arbetskollega hade fått cancer, sjukdomsförloppet gick med ljusets hastighet och endast en vecka efter att jag fått beskedet om att personen var sjuk, nåddes jag av dödsbudet. När jag fick veta att den före detta kollegan var sjuk, låg inlagd för vård och att läkarna givit kollegan tid till påsk att leva, lindades min tanke om ett besök in i en bekväm linda. "Ja, men okej. Då hinner jag ju upp till sjukhuset närta vecka, tänkte jag".

Jag hann inte upp. Han steg upp ett steg före det att jag hann möta honom. Nu väntar begravning. En ceremoni jag bävar för. Inte för att begravningar är tillställningar jag ser fram emot generellt, men nu känns det tyngre än nödvändigt då mitt slöa jag och mitt "det jag inte gör idag gör jag imorgon"-tänkt ställt till det. Skit också att jag inte gick till honom när jag först tänkte tanken. Skit också att han inte längre finns här. Och skit också för att vi ännu inte lyckats läsa cancerproblematiken i världen!

Sensmoral: Gör inte det du kan göra idag någon annna dag. Just do it - today!

Fredagsreflektion, nr 7

Ibland fryser tillvaron till rejält och det blir snuskigt kallt om baken. Trots att man är inomhus. En vän berättade om en kille som kände en tjej som hade en pappa som ägde en butik. Här kommer en sann och ganska färsk berättelse, som är svinkall men som har en krum på slutet som visar att någon där uppe minsann inte tappat handtaget om rättvisan!

Butiksägaren, fortsättningsvis kallad Kalle Karma, var smygrasist och hävdade att univerums alla snatterier begicks av invandrare. Kalle Karma portade gärna och ofta människor med, ett för honom, avvikande utseende från sin butik och berättade med yviga gester att han så gjorde. Kalle Karma skröt ikapp med måsarna om hur lite svinn han minsann hade i sin butik, och att han minsann hade vett på att sätta span på skumma kunder.

Kalle Karmas butik delade entré med en annan butik och i den andra butiken hade saker börjat försvinna. Konstigt, tyckte personalen som inventerade, det stämde illa med kvitto och kvar på hylla. En anställd i den andra butiken drog sig till minnes att Kalle Karmas son synts vandra runt bland hyllorna och vid ett tillfälle burit på en hel hög med diverse varor. Var var de varorna nu? Konstigt, tyckte personalen som inventerade och pratade med Kalle Karma.

Nu kommer den lilla krummen. Vet ni vem som snattat massa, massa, massa varor i den andra butiken, den som delade entré med Kalle Karmas? Jo, Kalles egen son! Och han är tokblond, blåögd och minsann inte alls avvikande från den svenska modellen. Jag kan inte känna något medlidande med Kalle Karma, jag gör nämligen sällan det med smygrasister, när han och hans butik nu gått i konkurs. Ni ser när ryktet nådde byn att Kalle, som i alla år klandrat invandrare för brottstatistiken, närt en snattare vid sin barm, valde byfolket att inte handla hos Kalle Karma.

Inga kunder, inga pengar och Kalle Karma körde i konken!

Några ord...

...som passar just nu...i saliga ordklassröror...är följande:

tacksam, påföljd, stolta, trygg, glad(are), allvarligt, ödmjuk, innerlig, hoppfullt, allvar, upplagt, kontaktytor, lojala, luftslott, serverat, ärlighet, vittring, påläggskalvar, juridik, skratt, konsekvens, e-post, vänskap, karma, kvarnhjul, galghumor, lön, uppsträckning, ömhet, samtala, kyla, agerande, berg, hörn, trohet, bida, raljera, insikt, bubbla och tacksamhet.

Alla dessa ord. Vad glad jag är över att någon kommit på dem så att jag kan uttrycka dem.

Det är de små sakerna i livet!

Jag kan känna glädje över de små sakerna i livet. Sådant som vi inte alltid tänker på, utan mer tar för givet. Närmast syftar jag till de vänliga handlingarna som ett hej, ett leende och en KPA, klapp på axeln.

När barnen säger god morgon besvarar vi det med ett leende och bekräftar därmed att barnet gör rätt i att säga god morgon. När en person ler mot oss besvarar vi förhoppningsvis det för att vi mår så väl inombords av att få ett leende och per automatik vill ge tillbaka samma härliga känsla. Och när vi får en KPA sträcker vi ut de kanske lite slitna ryggkotorna och växer någon millimeter. Det är de små sakerna i vardagen, de så enkla handlingarna som ger feedback och trivsamhet i det stora livet vi lever.

Ibland är det gött att få ge före det att man fått. Kanske är det typiskt svenskt, att vi inte riktigt fixar det där med komplimanger och beröm, och kanske borde vi bli bättre på att ta emot och att ge? Min önskeklapp till omgivningen är att vi skrotar allt vad prestige heter, tar en titt i (back-)spegeln och frågar oss om det är något i vårt beteende vi kan förbättra för att stärka oss själva och andra. Det är så sent nittiotal att vara en vandrande egotripp och enbart sörja för det som ligger en själv närmast.

Idag, torsdagen den 10 december, har vår svenska journalist Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea i 3000 dagar, det vill säga 8 år, utan att ha begått ett brott. Skicka ett hej, ett leende och ge en KPA till honom via tanken. Det är de små sakerna i livet, ni vet...

Länktips tack!

Ibland går det stilltje i att finna finurliga sidor på nätet. Inte ens den fantastiska sökmotorn google kan bistå med hjälp och lätta tristessen från tangentbordet. Så, en efterlysning! Vilket är din favoritlänk? Tips belönas med varma ord och stor repsket.

Var gärna kreativ och undvik svt.se, och dylikt. Dem hittar jag själv till. Däremot vore det en underbar bloggklapp att få öppna nya sajter och ta del av nya tankar och texter.

El(ände), el(ände)!

Vilka problem man kan ställas inför. Som om livet hade en inbygd mekanism att återkommande utmana individens förstånd, fysik och fömåga. Jag tänker på de så kallade I-landsproblemen, ni vet de som är synonyma med att det endast går att ta ut 500-lappar i bankomaten, att busstidtabellen alltid är felzynkad med Fröken Ur och att vi fick mindre bra plaster i biosalongen.

Just nu kämpar vår lilla familj med en ljusslinga på balkongen på andra våning. Vi vill ha upp den, vi vill pynta fint med konstgjort granris, men vi hittar ingen bra lösning på kopplingen av elen. Eländes elände. Mannen i hushållet, som för övrigt är elektriker i botten, gnuggar geniknölarna i jakt på en perfekt lösning medan jag ifrågasätter om det finns perfekta lösningar - av I-landsproblem i stort och övrigt generellt.

Vid frukostbordet, i sms under lunchrasten och vid middagsbordet presenteras diverse förslag på kabeldragning och annat. Vi vill ha ljus utanför vårt hus, och idén om att belysa balkongräcket har snart blivit en fix idé. Mannen ska lyckas och mannen ska lyckas lösa det helst igår.

Medan förslag förkastas och nya tillkommer, trär jag på mig förklädet, badar ungarna och pyntar på i hemmets vrå. Jag är övertygad om att belysningen kommer att lysa upp både balkong och tillvaro inom en överskådlig framtid, och tar det hela med viss ro. Var sak har sin tid. Så även att finna lösning på I-landsproblemen.

Detta är nog ett av de mer ytliga inlägg Tojjan tyckt till om, men vaddå? Om jag skulle presenterat de reella utmaningar som vi brottas med, skulle du aldrig (?) ha läst till detta ord. För det är väl så det är, att vi har fullt upp med våra respektive livssituationer, att det kan vara helt okej att raljera över, och läsa om, något så simpelt som en elslinga på balkongen?

En lokal - många minnen!

Igår klev jag in i en lokal och överrumplades av en hel flock minnen. Ett överraskande intryck som jag burit med mig under gårdagens kväll, natt och vidare in i dagens dag.

Jag fick en flashback över en tid som flytt. Jag såg mig själv i blåställ med målarförg i håret, skrattandes, svettandes och slitandes. Jag mindes min delaktighet i att bygga en idrottsanläggning, en basketarena. Och vilken lycka det var. Där och då. Men också igår.

Jag stod i lokalen igår och såg ut golven i de båda hallarna där många, och ännu fler, fötter trampat genom åren. Hörselminnen från basketbollar som i fast rytm dunkades mot golvet, det svischande ljudet från korgnätet när en trepoängare sänktes, och de genomborrande ljuden av visselpipornas signaler. Vad roligt vi hade, vad konstruktiva vi var och vilket bygge vi bygde.

Lukten av välanvända omklädningsrum var bekant. Likaså speglarna i desamma som jag satte alldeles för lågt. Jag är betydligt kotare än vad basketspelare generellt är, vilket reulterade i att drakarna på två meter endast kunde navelskåda sig själva i det reflekterande glasen. Men vi skrattde åt det. Och jag log av minnet igår.

Jag var med och bygde ett slags basketens mecka i vår stad. Byggnaden är konkret och går att ta på. Känslorna, minnena, dofterna och ljuden är däremot abstrakta och finns endast inuti mig. Dock kan jag ta på dem, mentalt, och jag mådde så gott av att få göra det. Och att göra det om och om igen, hela denna vackra höstdag.

Tack för att jag fått uppleva detta. Tack för resan. Nu börjar matchen - igen! På plan finns Tojjan, om än i en annan roll och utan blåställ och målarfärg!