Igår klev jag in i en lokal och överrumplades av en hel flock minnen. Ett överraskande intryck som jag burit med mig under gårdagens kväll, natt och vidare in i dagens dag.
Jag fick en flashback över en tid som flytt. Jag såg mig själv i blåställ med målarförg i håret, skrattandes, svettandes och slitandes. Jag mindes min delaktighet i att bygga en idrottsanläggning, en basketarena. Och vilken lycka det var. Där och då. Men också igår.
Jag stod i lokalen igår och såg ut golven i de båda hallarna där många, och ännu fler, fötter trampat genom åren. Hörselminnen från basketbollar som i fast rytm dunkades mot golvet, det svischande ljudet från korgnätet när en trepoängare sänktes, och de genomborrande ljuden av visselpipornas signaler. Vad roligt vi hade, vad konstruktiva vi var och vilket bygge vi bygde.
Lukten av välanvända omklädningsrum var bekant. Likaså speglarna i desamma som jag satte alldeles för lågt. Jag är betydligt kotare än vad basketspelare generellt är, vilket reulterade i att drakarna på två meter endast kunde navelskåda sig själva i det reflekterande glasen. Men vi skrattde åt det. Och jag log av minnet igår.
Jag var med och bygde ett slags basketens mecka i vår stad. Byggnaden är konkret och går att ta på. Känslorna, minnena, dofterna och ljuden är däremot abstrakta och finns endast inuti mig. Dock kan jag ta på dem, mentalt, och jag mådde så gott av att få göra det. Och att göra det om och om igen, hela denna vackra höstdag.
Tack för att jag fått uppleva detta. Tack för resan. Nu börjar matchen - igen! På plan finns Tojjan, om än i en annan roll och utan blåställ och målarfärg!
3 kommentarer:
Hej goa du!
Mmmm jag skrattade gott åt speglarnas placering...Va härligt att du är på G här i bloggvärlden. Själv går jag på sparlåga just nu men lyckades få till ett inlägg ikväll.
Visst är det lustigt med lukter som man kan associera till. Jag har råkat på en lukt som påminde mig och barndomens lek och pyssel...lustigt ja, men fashinerande...
Kram från svägerskan
Trevligt att du är tillbaka. Läser allt om än jag inte kommenterar.
Minnen ja från speciella tillfällen många bra och roliga men tyvärr även svåra. Det är väl så livet är antar jag.
Kram
Birgitta, Carolas mamma
Min morfar (en klok man) brukar ondgöra sig över att ungdomarna av idag bara vill ha och vill ha utan att göra något själva. han brukar då berätta (om och om igen) om hur det gick till när de fick en fotbollsplan till byn. Hur de högg träd, drog upp rötter, plöjde sådde, ansade osv. Han berättar om svetten som lackade och valkiga händer, men också om gemenskap, fikastunder, att ligga på rygg i slänten och ta igen sig medan man snackade med kompisarna. Han pratar med stolthet och värme om den plan de gjorde och som de sedan använde med vörda. Jag tror att du kommer bli som min morfar och berätta om ditt hallbygge för dina barnbarn med stolthet - och kanske, kanske kan du förmedla lite av känslan du hade. då är mycket vunnit.
Själv tänker jag tillbaka på minnen jag har, där man varit med och åstadkommit något. Det är lite skönt...!
Skicka en kommentar