Fredagsreflektion, nr 4

Är alla känslor av godo för vårt existerande och befinnande? Behöver vi känna känslor som oro för att känna säkerhet, rädsla för att uppnå trygghet eller sorg för att kunna uppleva glädje? Veckans fredagsreflektion ska handla om känslor och hur de påverkar mig.

I ungdomens ljuva år då förälskelserna avlöste varandra och tätt följdes av ett krossat hjärta skrev jag sida upp och sida ner i dagboken. Jag var lycklig och förväntansfull den ena dagen, bedrövad och nedstämd den andra.

Strax före de tjugo gjorde jag entré i arbetslivet och upplevde hur somliga människor levde sina liv alldeles ensamma. Oavsett om det var julafton eller en vanlig tisdag i maj var de ensamma. Sida upp och sida ner i dagboken fick ta emot tankar om framtiden och risken att även jag skulle bli ensam på äldre dar.

Vid trettio började de längtansfulla känslorna efter barn smyga sig på. Jag visste att barn inte var en rättighet, visste att inte alla kunde få barn, och givetvis skrev jag om detta i dagboken. Bilder av hur jag skulle få leva ett liv utan barn, i ett hem med man och kanske en Golden Retriver som symboliskt fick bli mitt barn var närvarande. Tills barnet, den förstfödde, kom till världen och jag istället uppfylldes av andra känslor.

Snart knackar medelåldern på min årsdörr. Jag undrar över min hälsa, känner viss vånda då mitt leverne inte alltid varit hälsosamt, sunt och fräscht. Jag borde ha fortsatt med idrotten, jag borde ha festat lite mindre, jag borde ha ätit mer varierat och jag borde ha...

Alla tankar jag tänker bottnar i en känsla. Eller är det tvärtom? Att tankarna uppstår på grund av en känsla? Oavsett, varje känsla och varje tanke, låg som hög, positiv som negativ, får mig att känna mig levande. När jag konstaterat detta är det därför upp till mig och jag vill leva i moll eller i dur.

Alla liv medför sorger och alla liv medför glädje. Vi vet av erfarenhet att våra individuella känsloryggsäckar emellanåt kan bli hutlöst tunga att bära, och att vi inte alltid kan se ett ljus i en dyster känslotunnel. Men vi vet också, i djupet av våra själars brunnar, att vi som art, homo sapiens, är finurligt utrustade med ett försvar och att det går att övervinna allt. Även de mest förvirrande känslorna vi tänker och bär med oss.

Så ja, jag anser att alla känslor av godo för vårt existerande och (väl-)befinnande. Och ja, jag anser att vi behöver känna känslor som oro för att känna säkerhet, rädsla för att uppnå trygghet eller sorg för att kunna uppleva glädje. Känner du som jag?