Om att ha sista ordet - alltid!

Alla grupper har sina givna karaktärer. Ett osorterat urval kan ungefär se ut så här; den diplomatiska, motvals-kärringen/gubben, den dominanta, den roliga och den som alltid ska ha sista ordet. Samtliga karaktärer har sina för- och nackdelar. En del har fler fördelar än andra, några fler avogsidor och nackdelar. Svårast att samarbeta med av de uppradade och outade karaktärerna är enligt mig, den som alltid ska ha sista ordet. Den som aldrig lämnar ett möte utan att ha sagt p-u-n-k-t. Suck.

Nu vill jag att du separerar sista-ordet-typen från besserwissern. Besserwissern kan man liksom leva med och samarbeta med eftersom det handlar om att förstå att besserwissern inte förstår. Men den där sista-ordet-typen är bara för mycket för att jag ska orka! Oavsett. Jag tror på, och värnar om, den demokratiska ideologin. Jag röstade mot EU en gång i tiden, men majoriteten sa Ja och inte fan motarbetar jag den europeiska klubben för det. Tvärtom. Jag gör det bästa av situationen. Dubbel suck.

Men den där sista-ordet-typen är odemoktratisk, osolidarisk och otrevlig. Vill klippa till verbalt med ett vad var det jag sa, eller ett det tycker inte jag efter det att mötesklubban nått bordet och beslut fattats. Eller bara rapar upp det som diskuterats under mötet med syfte att få det att låta som om allt var sista-ordet-typens egna ord. Från början till slutet. Trippel suck.

Nu drar jag söderut, checkar in på hotell och lär för livet i tre dagar. Ingen suck där inte! Punkt.

Ge-Kås: shoppingparadiset, eller?

Har förmånen (?) att bo nästgårds till det smått världsberömda varuhuset Ge-Kås i Ullared, Halland. Kan med andra ord en tröttsam torsdag, i exempelvis februari, sätta mig i bilen och inom trettiofem minuter kliva in i det enormt stora shoppingparadiset. Där kan jag strosa runt med min kundvagn, som för övrigt rymmer en bilbarnstol, och glo på allt som går att köpas för pengar. Avundsjuk?

Varje år slussas en ofantlig mängd människor via olika transportmedel till Ullared. Med fulltankade kreditkort, meterlånga inköpslistor och energi i hinkvis rusar de kors och tvärs, hit och dit, fram och tillbaka för att få med sig schampo, kläder, aluminiumfolie, CD-skivor, ryktborstar till hästen, madrasser till spjälsängen och mera kläder. Och så godis så klart. Ahlgrens bilar försörjer åtta procent av sin årsproduktion via Ge-Kås. Himla många Ahlgrens bilar blir det.

Jag tänker på alla er som inte bor nästgårds, men som i samtal med svärmor, vännen, maken eller kusinen från Flen drömmer om dagen när ni äntligen ska få åka till Ge-Kås (igen). Åh, vad ni ska shoppa loss. Åh, vad ni ska handla allt det där som ni minsann inte hann med förra gången. Och åh, vad roligt det är att spendera en hel dag i ett varuhus stort som, jag vet inte hur många, fotbollsplaner! Eller?

Kanske vore värsta bästa affärsidén att bli personlig inköpare åt alla er som bor på ett längre avstånd än, låt säga 30 mil? Ni mailar mig vad ni ska ha. Jag handlar åt er en tröttsam dag i februari, mars eller annan valfri månad som har ett namn med bokstaven "r" i sig.

Vaddå, tänker ni nu? Vad menas? Jo, minns ni hur det var med AD-dropparna förr i tiden? Barnet skulle ha dessa livsviktiga droppar alla månader utom de som saknade ett "r" i namnet: maj, juni, juli och augusti. Likhetstecknet mellan AD-droppar och Ge-Kås då? Hur får jag till det? Jo ni förstår, just de där r-lösa månaderna får ni bannemej själva stå tre timmar i en kö som är fyrahundrameter lång, bara för att komma in! Ut ska vi inte tala om. Kan ta lika lång tid en av de många rekorddagarna som varuhuset såväl tangerar som överträffar varje år!

Nåväl - nån som ska ha nåt?

Gästbologgare: Joel tipsar

Hej, och hjärtligt välkomna skall ni vara till Joels blogg. Det står "Tojjan tycker till" som ni ser, men jag ska ändra det snart. Idag tänkte jag skriva om något som hade passat jättebra här för några veckor sedan när det var pinsamma-händelser-tema här, men nu är jag sent ute, och istället blir mitt inlägg snarare som en ljudlig fis under arbetsintervjun. Konstigt.

Det var sensommar och jag strosade runt i Stockholms centrala delar. Jag kom från centralstation och ett tåg från Småland, varifrån jag rest tidigt på morgonen. resten av min dag var oplanerad och jag lät mina steg föra mig till Gamla stan. Det blev turistrundan kring slottet där jag en gång stått och vaktat. Och plötsligt såg jag den. Den mäktiga dörren in till Museum Tre Kronor.

Vilket utmärkt tillfälle, tänkte jag. Jag som kände mig så glad. Glad över vädret, och min vackra huvudstad, glad på livet och glad över min relativt nyavslutade lumpentid. Jag smög mig in och kunde efter påpekandet av mitt eget slottsvaktande få tillgång till museets alla våningar.

Jag gick långsamt fram i den välpyntade källarvåningen och kikade på gamla vapen och målningar. När jag tagit mig igenom den första etappen kom jag ut i en något modernare avdelning, där garderober och toaletter var placerade. Jag påmindes genast om att jag behövde genomgå en s.k snabbantning, då tågets festivaldass hade hållit mig ifrån detta. Men nu såg jag chansen att på kunglig mark få mina behov uträttade.

Jag tog god tid på mig. Hängde prydligt upp rocken och skjortan. Jag kände att mina fötter inte hade det så bra efter många timmar i fångenskap, så jag bestämde mig även för att låta dem andas en stund. Här i min nyfunna fristad kände jag att jag kunde pusta ut ordentligt. Sitta en stund och filosofera, läsa lite kanske. Med tanke på att jag inte sett alls många andra gäster på museet hade jag inte för avsikt att skynda mig.

När jag kände mig belåten kunde jag konstatera att gårdagens middag gått hårt åt min mage, och jag längtade efter lite frisk luftkonditionering. Jag tog på mig kläderna, knäppte skjortan, passade på att rätta till frisyren med mitt medhavda hårvax och hängde därefter upp mina båda väskor på axlarna. Jag öppnar dörren, och i samma ögonblick den fräscha, oförorenade luften från museets salar tränger in i mina näsborrar sköljer en iskall våg av skam över mig. Utanför stod nu, till skillnad från när jag gick in på toaletten för 20 minuter sedan, en halv busslass med benkorsade människor. Jag sänkte kvickt mitt huvud och stegade mot utgången. De två obeesökta våningarna fick vänta - detta är ett gäng människor jag för allt i världen inte vill se igen.

Foto th: Åke E:son Lindman

Pinsam hotellgäst!

Vi fortsätter på avdelningen resor och pinsamheter, och levererar en berättelse till. Dock kan inte jag ta åt mig cred för den här historien, utan detta råkade en vän, till en vän till en...ut för.

På ett hotellrum i de östliga delarna av Europa checkar en svensk civilingenjör in. I receptionen på det pittoreska hotellet möts han av en trevlig, men tyvärr enspråkig, receptionist. Personalen varken talade eller förstod engelska och språkförbistringen blev ett faktum.

Ingenjören får sin nyckel och går upp på sitt hotellrum. Det är ett rent och fint rum med utsikt över en vacker vik. Plötsligt känner ingenjören behov nr 2 göra sig påmint och går in på toaletten och uträttar behovet. När det är avklarat och dags att spola, finner ingenjören att toalettens spolanordning inte fungerar. Toaletten är av modell äldre, en sådan där med vattenbehållaren ovanför själva stolen, och med en liten spak som man ska röra upp eller ner för att spola.

Ingenjören för spaken upp. Och sen ner. Inget händer. Försöker igen, samma resultat, det vill säga noll vatten. Konfunderad kliar ingenjören sig i huvudet, överlägger med sig själv om det är möjligt att ur handfatet ösa vatten så att behoven spolas ner. Men icke, det finns inget att ösa med. Kan man låta det vara så här, funderar ingenjören vidare, och inser att nej det går inte. Lukten skulle sannolikt bli förskräcklig inom bara någon timma. Nåja, då återstår endast att bege sig ner till den rara receptionisten och förklara läget; att vattenbehållaren är ur funktion och att hjälp behövs.

Väl på plats nere i receptionen påbörjas så försöken att på engelska för den enspråkiga receptionisten förklara problemet. Och det är nu språkförbistringen ställer till med problem. Receptionisten fattar ingenting trots att ingenjören gestikulerar och gör charader. Efter ett par minuters tappra försök, ger ingenjören upp, tar resolut receptionisten i handen och går upp till rummet. In på toaletten, och där, där pekar ingenjören på behov nr 2 som ligger väl synligt mot det vita kaklet, för spaken på behållaren upp och ner och... VIPS, då fungerar allt som det ska! Behov numer två virvlar ner i avloppet och försvinner.

Svensken ler och tänker oj då. Receptionisten ler inte det minsta. Receptionisten stirrar istället på den välutbildade svensken, stirrar sedan på toaletten, backar långsamt, vänder på klacken och rusar ut från toaletten och hotellrummet med armarna viftandes ovanför huvudet.

Ingenjören såg inte receptionisten mer under sin vistelse på det lilla pittoreska hotellet i de östliga delarna av Europa. Inte alls konstigt tycker jag. Vad hade du tänkt om en hotellgäst som var stolt över att ha utfört behov nr 2 och ville visa dig det?

Pinsam passagerare!

På en blogg som jag emellanåt besöker hittade jag idag en uppmaning om att berätta om det mest pinsamma man varit med om. Intressant och kul uppmaning, som jag plankar! Jag har en del pinsamheter i min garderob, det här är en av dem. Vilka har du?

1994 tog jag och en vän en restresa till härliga Algarvekusten. En vecka med sol, sena mornar och slappa i massor. På flygresan ner mot målet informerade kabinpersonalen oss passagerare om att det skulle serveras en lättare lunch bestående av potatisgratäng och nötkorv. "-Nötkorv, tänkte jag och hajade till. Jag är ju allergisk mot nötter!" Jag funderade ett tag och fick lite panik. Tänk om jag får en allergireaktion ombord på planet. Inte bra alls. Inte riktigt den 10 000 metersklubben jag vill vara med i.

Jag tillkallade, genom att trycka på "Lasse Åberg-knappen", personal och en vänlig flygvärdinna kom till min plats. "-Jo, öh, stammade jag. Nu är det så att jag är allergisk mot nötter och undrar om ni möjligtvis har något alternativ till nötkorven?" Flygvärdinnan tittade på mig. Min väninna i sätet bredvid tittade på mig. "-Förlåt? sa flygvärdinnan". Jag upprepade min fråga, artikulerade tydligt, och försökte låta så lite omständlig som det bara gick. "-Nötkorv, sa jag, jag tål inte nötter. Får problem med andningen och så. Har ni något annat jag kan äta istället?" Återigen tittade flygvärdinnan på mig. Denna gången med ett snett leende. Så böjde hon sig fram över sätet och sa sakligt: "-Korven har inga nötter i sig. Den är gjord av nötkött!"

Riktigt pinsamt! Resterande tid i kabinen ägnade jag åt att föröka försvinna. Än idag kan jag höra hur personalen skrattar åt den dumma passageraren och hennes nötkorv!

Hufvudstaden, del 3: Lant-lollan

Stockholm har utsetts till en av världens vackraste städer. Jag kan förstå det. Mycket är vackert med staden, men en del är också underligt. Lant-lollan noterade tre saker:

Exempel 1: Om jag tittade ut från sjunde våning på vårt hotell kunde jag, utan att luta mig ut, utan att leta noggrant, räkna till nio byggkranar som likt robotar ur en science fiction film svängde över hustaken. Skanska eller PEAB stod det på kranarna, och byggjobbarna höll igång även lördag och söndag. Hur mycket kan egentligen byggas uppåt och hur mycket kan det byggas uppe på redan befintliga hus?

Exempel 2: Flertalet affärer har klämts in i gallerior som är näst intill gigantiska från golv till tak när vi väl kliver innanför den relativt anspråkslösa entrédörren. En kvav shoppingvärld öppnas upp, där Levís, Mexx, Gant, Armani, Hugo Boss och andra mer eller mindre fashionabla märken trängs vägg i vägg, och där glasscafé, ölcafé, yougurtcafé och andra aptitretare delar av gallerians markplan som ett pärlhalsband för den sugne estradören. Varför ska affärer ligga inne i en galleria? Är det så fräscht att servera mat mitt i en strid ström av folk med skitiga ytterkläder?

Exempel 3: Stockholms gator är hela och till synes fria från håligheter och skvavanker. Jag försökte vid ett av promenadtillfällena att studera just infrastrukturens kvalité och fann snabbt att vår hemkommuns beslutsfattare inom gata-parkförvaltningen (och nämnd) har en hel dela att lära. Jag vrickade inte fötterna en enda gång och jag blev inte blöt om fötterna en enda gång! De har så fina gator i Stockholm att fotfolket går i stort sett hela tiden - de stannar inte ens för röd gubbe vid övergångsstället utan kliver rakt ut på den fina asfalten. Att tjugo bilar tvingas stanna för en eller två gångtrafikanters iver, tycks inte spela någon roll. För dem, men hoppsan vad bilförarna tutade och svor och pekade finger. Nästan som en fars!

Nu kanske det låter som om lant-lollan fått sig en överdos av storstaden? Nja, kanske inte riktigt. Jag har varit i hufvudstaden förr, till och med bott där. Men det var för några år sedan och då var byggkranar, gallerior och antal övergångsställen något färre jämfört med idag. Jag hoppas Stockholm snart stannar upp, inte bara river för att bygga nytt och låter sig själva njuta av den vackra stad de lever i, om den bara går ner i varv något. För när dagen övergår i kväll och alla lampor lyser upp innerstaden är Stockholm riktigt vackert!

Hufvudstaden, del 2: middagarna

Stockholm är en stad med många krogar, restauranger, barer och ölhak. Vi valde och frossade i utbudet en månad i förväg och föll för två säkra kort som huvudmål under trippen. Det första är inget vi egentligen kan rekommendera som gourmé, men Jensen's Bøfhus funkar bra för den köttätande middagsgästen, som kan acceptera mat för massorna och lite slit och släng så där. Personalen var dessutom måttligt intresserade av oss, och bad inte ens om ursäkt över att de schabblat bort vår bokning (vilken vi kunde styrka genom utskrift av bokningsbekräftelse).

Greken på Hörnet däremot är en av de absolut bättre restaurangerna jag och mitt sällskap någonsin ätt på. Redan 2003 stiftades den första bekantskapen med denna lilla kvarterskrog, och redan då imponerade precis allt på oss. Maten, miljön, personalen, stämningen och priset. En tvårättersmiddag med rött vin samt öl till maten, en drink till dessert fick notan att landa strax under tvåtusen för fyra personer. Värt varenda krona! Jag tänker inte rekommendera någon speciell rätt ur menyn, men proppsar stenhårt på att om du ska besöka Stockholm ska du låta dina smaklökar få sitt lystmäte på denna krog! Boka bord i tid, det är en välbesökt restaurang!

Hufvudstaden, del 1: tågresan

Första punkten jag delar med mig är styrhytten på tåget som jag fick förmånen att besöka. Trots att jag antagligen för länge sedan passerat "vill-du-träffa-lokföraren-åldern" var det ett nöje att få göra det. Och jag passade på att ställa följande frågor till herr lokförare:
- Körde du på några djur under vår resa mellan Göteborg och Stockholm?
och
- Måste du sitta och titta på spåret hela tiden när du kör?

Två intelligenta och djupa frågor som jag tror att fler än jag funderat på under en X 2000-resa! Va? Vad då? Ah, svaren! OK. På fråga ett svarade han Nej, och på fråga två svarade han Nej. Inga döda djur och ganska trevligt att kunna se en spännande DVD-film , läsa sin favoritbok igen eller surfa runt bloggvärlden. Och få betalt för det!

Jag ska allvarligt fundera över att bli lokförare i mitt nästa liv. Inte fel att förutom eget rum på tåget, kunna strosa runt på stan (varierande stad beroende på arbetsrutt) i fyra timmar innan det är dags att åter vända tåget till motsatt kust.

I dessa klimatsmarta tider kändes det mycket motiverat att åka tåg. Det var hyfsat billigt tack vare vår "rajslajter" som var på hugget hos SJ 90 dagar före avfärd och fixade fram bra priser. Jag slår ett slag för SJ!

Fula gubbar, Charles Dickens och Jamaica-man!

Som rubriken kanske skvallrar om har det varit fult upp i den kungliga hufvudstaden. Just nu står vi i lobbyn, har checkat ut och ska med något slitna sinnen ge oss ut på en kortare promenix innan tåget (utan en mig i styrhytten) tar oss till motsatt kust.

"Så liiiiten han är", sa sambon när Uggla entrade scen igår. "Vem är Charles Dickens?" undrade någon annan något senare på kvällen, och vad ville egentligen Jamaica-man sälja till undertecknad vid tre-bläcket inatt utanför "määcken"? Hm. Storstad. Puls. Ingen vila, ingen ro?

Nu vänder vi hemåt till lantligt lugn, bubbliga barn och eget kylskåp.

Rött, blött och styrhytt!

Framme, efter en fantastiskt mysig tågresa som avslutades med att undertecknad fick kliva in i styrhytten på X 2000. Najs, som, kidsen säger.

Vädret är kallare än hemma, men nu nalkas värme med god lunch, shoping och någon värmande dryck...

Mer utförlig rapport om vad som hänt här uppe återkommer jag med efter helgen.