Bakåtsträveri och galenpannor!

Det finns alltid saker att reta sig på. Är det inte källsorteringen i kvarteret där du bor, är det expediten i närbutiken som snorkar sig. Du kan reta dig på grannens katt som ockuperat din rabatt som toalett, du kan reta dig på din käresta för att tandkrämstubens midjemått alltid är lika med Barbies.

Och så kan du kanske, som jag, reta dig på bakåtsträveri och galenpannor. En inte alltför sällsynt kombination som ofta gör sig uppmärksammade på arbetsplatser. Jag fattar inte riktigt det här med att ständigt säga "det var bättre förr". Att ständigt påpeka andra människors fel och brister och att snacka skit som om det vore en livsuppehållande kraft.

Det var ta mej fan inte bättre förr. Om vi håller oss att diskutera samhäleliga strukturer och välmående. Det var så illa en gång i tiden i det här landet att en verbalt begåvad journalist döpte Sverige till lort-Sverige. Kvinnor fick först 1984 söka alla arbeten i landet. 1982 föll hustrumisshandel (misshandel inom äktenskapet) under allmännt åtal. Det var ta mej fan inte bättre förr. Tiderna förbättras, vi förändras. Det senare allt för ofta till det sämre.

Med ett tappat vidvinkelpespektiv kommer bitterheten som ett brev på posten. Innovation ska bekämpas med cementerade strukturer och Jantelagen styrks som en vittnesmål i rätten. Galenpannor träder fram och yrar mössan av oss om att saker mår bäst av att vara. Ifred.

Nu tänker jag på allvar börja säga ifrån. Min strategi det senaste åren har varit att bida min tid, men nu är det ta mej fan färdigbidat. Dags att agera och använda den där muskeln man har innanför pannbenet. Bort ska allt bakåsträveri. Fram ska galenpannorna så att de blottar sin okunskap och faller på eget grepp.

Det är dags att de vuxna slutar att kränka barn i den svenska skolan!

Varför så trött?

Jag har inte, vad jag vet, dansat till mig vare sig en infarkt eller inre blödning. Jag har inte slarvat med kosten, istället givit upp allt vad godis heter, och mumsar medvetet lagom söt frukt. Jag har inte ruinerat mitt bankkonto, inte heller slarvat med nattsömnen. Men jag är så trött.

Vädret på vår bedårande West Coast har äntligen vänt från att ha varit mulet, blåsigt, kallt och grått till att vara uppfyllt av blå himmel, frostig mark, ett par minus och relativt vindstilla. Alltså kan vi vistas utomhus och ha behållning av det. Men jag är så trött.

Böckerna jag läser är spännande och intressanta. TV-programmen av underhållningskaraktär så att balansen mellan tyngd och rymd blir lagom. Radion skvalar inte längre Rix FM sedan den ersatts av en än värre pratig kanal och de få CD-skivor som når spelaren är mest för de yngre familjemedlemmarna. Jag kan ju frosssa bland utbudet hos Spotify! Men jag är så trött.

Är det omvärldsproblemen som trängt sig in i min borg? Ja. Jag börjar tro det. För idag fick jag vakna till ännu en korkad och idiotisk nyhet. Folkpartiet vill slopa ämnesundervisning på modersmål för landets invandarelever. Det innebär, enligt förslaget som ska utredas, att matematik och andra ämnen endast ska undervisas i på svenska. Jag undrar hur Folkpariets ledamöter tänker här. Vad ska invandrarungdomarna då i skolan och göra överhuvudtaget?

Jan Björklund; du måste ju vara tröttare än jag! Om inte, sluta trötta mig med befängda och segregerande förslag! Det är bra nu.

Jag skrev en (lång) kommentar...

Jag brukar titta in hos en bloggare som utifrån ett egenupplevt perspektiv skriver om mobbning. Idag fann jag ett inlägg med rubriken Vuxna är småbarn i verkligheten. En spännande rubrik som lockade mig till läsning.

När jag tagit del av inlägget, skrev jag ett svar till skribenten. Jag försvarar inte att någon, i något sammanhang, blir diskriminerad, men ville försvara ett av de dokument vi inom skolan är tvungna, enligt lag, att upprätta; den så kallade Handlingsplanen vilken ska beskriva hur och vad vi gör för att motverka negativa beteendemönster och exempelvis regelrätt mobbning på vår (pedagogernas) och elevernas arbetsplats.

Bloggskribenten hade en tydlig åsikt om detta dokument och skriver: "Det är så uppenbart att skolorna inte bryr sig om sin egen handlingsplan de skapat. Det är ju bara för att det ska se bra ut, utifrån att ha den planen"...

Jag svarade: "Som lärare på en skola med en fungerande och ständigt aktiv handlingsplan vill jag försvara "fenomenet" handlingsplan en del. Skolverket granskar dessa bokstavligt vid de besök som de gör på landets skolor. I samtal med skolledning, kommun och pedagoger förs kontinuerligt en diskussion om hur vi ska arbeta, både då det hänt något av diskriminerande art, men också hur vi arbetar förebyggande.

Att handlingsplanen är en pappersprodukt som ingen följer kan säkert stämma i vissa fall, men lika många skolor har ett mycket gott fungerande och förebyggande arbete mot alla former av diskriminering. Jag hoppas att du, om du har dåliga erfarenheter av handlingsplaner, kan få goda inputs från skolor där det fungerar. Vi som jobbar i skolans föränderliga värld, har så mycket positivt som vi vill förmedla, men vi får ständigt brottas med allt negativt som människor i omvärlden tycker.

Med en stark föräldraförening på en skola, med ett innovativt arbetssätt i arbetslagen och där exempelvis kartor över "otäcka" skrymslen och vrår markeras av eleverna, kan vi vuxna agera snabbare och ha våra ögon än mer öppna.

Problemet jag upplever jag som lärare, är inte främst det som sker på skolan utan att förringa det, utan det som sker via internet och till exempel sms. Den typen av diskriminering är så svår att komma åt som lärare. Hur tycker du att vi ska göra, du som är mångt mer insatt i ämnet än jag?"

Anledningen till mitt (långa) svar är att ånyo möts vi av att det som inte fungerar i skolan lyfts fram. Jag hade velat ta del av en undersökning som visar om mobbning minskar, om skolorna lyckas (någon skola?) att komma till viss rätta (ända fram i bästa fall) med problemen. Det talas det dock aldrig om. Jag undrar vilken spinn-off effekt det hade haft bland våra elever om vi visade att diskrimeneringen på skolorna minskade. Hade det varit lika "lätt" att ge sig på någon då? Eller hade det blivit o-coolt att trycka ner någon annan?

Fram med positiva förebilder, artister och andra, som aktivt talar om, för och till alla oss som vistas i skolan och har med den att göra, att det ä r mesigt, löjligt, töntigt och o-coolt att diskriminera någon. Fram för en positiv bild där vi ställer oss bakom att alla duger!

Skolan, del 4: Signaler

Vi sänder dagligen ut signaler om hur den svenska skolan fungerar och vad som inte fungerar. Ofta är rubrikerna nattsvarta när det handlar om skolan. Lärare som klagar på löner, elever som upplever stress och diskriminering och rektorer som går in i den berömda väggen. Sällan talas det om allt det positiva som skolan ger, gör och signalerar. Varför är det så? Säljer positiva nyheter så dåligt att vi måste trycka ner och undan en av Sveriges största arbetsplaster?

Hur tror vi att eleverna, de över miljonen arbetstagarna som det handlar om, upplever skriverierna? Säkert inte positivt. Säkert cementeras bara negativa spiraler än mer. Gnället fortsätter, nya rubriker, bråk eskalerar, nya skriverier och den politiska oenigheten om hur skolan bäst ska skötas rör till det än mer. Mitt i allt sitter eleverna och ska drillas inför nationella prov. Funkar det?

Jag har nu i tre inlägg skrivit fritt kring skolans värld. Jag älskar mitt arbete, njuter av att möta unga människor mitt i deras trotsiga tonårstid och söker så mycket jag orkar nya utmaningar att vidareutveckla. Det är inte alltid jag når mina mål om en perfekt lektion eller arbetsvecka, men lätträknade är de gånger jag undrat vad jag håller på med och börjat fundera på att byta yrke. Men det har hänt, att jag funderat på att sadla om. Inte minst när jag såg Idrottsgalan från Globen och den entusiasmerande pedagogen Stavros Louca, känd från serien Klass 9 A, skulle dela ut ett av galans priser. Musiken han entrade scenen till var Pink Floyds´ We don´t need no education. Vilka signaler ger det om utbildning? Fy för ansvariga på SVT och stackars Stavros Louca. Jag såg hans ilska blixtra till. Såg du? Provokationen var så onödig. De hade ju lika gärna kunnat spela When I kissed the teacher...Eller? Probably not. Då hade garanterat telefonväxeln på SVT blivit nerringd av människor som hävdade att det var sexistiskt typ. Jösses.

Skolan, del 3: Hur gör jag, med vad och varför?

Ofta diskuterar vi pedagoger vad som är kunskap och hur den kan överföras på bästa sätt till eleverna. Är det via ren teori, att kunna recitera den svenska kungalängden? Eller genom praktiska övningar, att kunna bygga ihop ett batteri med krokodilklämmor och få en bomullstuss att sväva? Eller en kombination av teori och praktik? Hur? och Vad? och På vilket sätt?. Tre nyckelord för engagerade lärare.

Varje elev är unik och lär på olika sätt. En del vill lyssna, andra läsa och några pilla med händerna. Kan jag då, som ivrig pedagog, nå alla elever i en klass om trettio elever? Kanske. Om jag vågar förändra min metodik (med vad jag undervisar), min didaktik (hur jag undervisar) och vilken pedagogisk modell (lära) jag utgår ifrån.

Exempel 1: Svensk grammatik. Låt eleverna skapa egna meningar att hitta substantiv, verb, subjekt och predikat med mera ur. Låt eleverna klippa sönder sina meningar, byta ord med varandra och skapa nya grammatiska meningar.

Exempel 2: Matematik. Använd skolan som ett matematiskt medel. Skicka ut elevena att göra egna uträkningar, statistiska exempel och ekvationer genom att använda antal stolar i matsalen, vespor på parkeringen, antal röda bilar som passerar skolan. Praktisk matematik är roligt och stimulerar eleverna att se att matematik finns överallt.

Exempel 3: Idrott och hälsa. Fotboll, basket och innebandy i all ära, redskapsgymnastik och styrketräning likaså, en hur är det med idrottens historia? Har vi ägnat oss åt innebandy alltid i det här landet? Vem uppfann tennisen och hur tränar vi bäst för att orka mer i skolan? Låt det oerhört viktiga ämnet idrott och hälsa samverka med övriga skolämnen så att även de ointresserade eleverna ser meningen med motion.

Jag vet att väldigt många skickliga lärare arbetar enligt ovan exempel och de gör ett mycket gott arbete. Men fortfarande är det alltför ofta "mina lektioner", mina ämnen" och "min planering" som gäller bland oss lärare. Det är som om vi inte vågade låta ämnena i skolan mötas och därifrån plocka det bästa. Varför? Om det svenska näringslivet inte tagit in idéer från andra områden än det egna, hade utvecklingen inom många branscher sannolikt stått helt stilla. Varför uppfattas skolan emellanåt att stå stilla?

Skolan, del 2: Input, ja tack!

När skolan vid mitten av 1990-talet decentraliserades, fick kommunerna mer inflytande och makt att utforma sin utbildningsverksamhet för den obligatoriska skolan (år 0-9). Ett bra beslut, men som tyvärr har en del baksidor. Bland annat blev betygssättningen och bedömningen flummig(-are).

Skola X utformade nämligen sina egna kriterier för bedömning, skola Y likaså. Detta utan att någon vidare kommunal diskussion fördes, och ledde till att skolor i en och samma kommun har vitt skilda betygskriterier. Inte alls bra. I kläm kommer eleverna. Vi lär elever på skola X en sak utifrån de bedömningsramar vi skapat, eleverna på Y annat. När de senare möts på gymnasiet har de dels olika kunskaper, dels kunskaper som blivit olika bedömda. Detta trots att vi har nationella styrdokument och betygskriterier.

Att som förälder inte engagera sig i den lokala skolpolitiken är som att utebli från ett möte på den egna arbetsplatsen när arbetsuppgifter, innehåll och löner ska diskuteras. Jag vågar påstå att det är få föräldrar som skolkar från möten på sina arbetsplatser där agendan handlar om deras jobb. Men från föräldramöten skolkar de. Inte alla, men en del. Varför? Vad kan vara viktigare än att engagera sig i sina barns utbildning och framtid? Vad kan vara viktigare än att arbeta för ett rättvist betygssystem? Spinning?

För att nå ett betygs- och bedömningssytem som är likvärdigt, åtminstone i den egna kommunen, krävs att pedagoger får stöttning och input utifrån. Från föräldrar och vårdnadshavare. Insynen om vad vi gör i skolan med ditt barn bör öka så att du känner dig delaktig. Hur uppnår vi det? Vad skulle krävas av skolan för att du som förälder ska känna dig mer delaktig?