När jag tagit del av inlägget, skrev jag ett svar till skribenten. Jag försvarar inte att någon, i något sammanhang, blir diskriminerad, men ville försvara ett av de dokument vi inom skolan är tvungna, enligt lag, att upprätta; den så kallade Handlingsplanen vilken ska beskriva hur och vad vi gör för att motverka negativa beteendemönster och exempelvis regelrätt mobbning på vår (pedagogernas) och elevernas arbetsplats.Bloggskribenten hade en tydlig åsikt om detta dokument och skriver: "Det är så uppenbart att skolorna inte bryr sig om sin egen handlingsplan de skapat. Det är ju bara för att det ska se bra ut, utifrån att ha den planen"...
Jag svarade: "Som lärare på en skola med en fungerande och ständigt aktiv handlingsplan vill jag försvara "fenomenet" handlingsplan en del. Skolverket granskar dessa bokstavligt vid de besök som de gör på landets skolor. I samtal med skolledning, kommun och pedagoger förs kontinuerligt en diskussion om hur vi ska arbeta, både då det hänt något av diskriminerande art, men också hur vi arbetar förebyggande.
Att handlingsplanen är en pappersprodukt som ingen följer kan säkert stämma i vissa fall, men lika många skolor har ett mycket gott fungerande och förebyggande arbete mot alla former av diskriminering. Jag hoppas att du, om du har dåliga erfarenheter av handlingsplaner, kan få goda inputs från skolor där det fungerar. Vi som jobbar i skolans föränderliga värld, har så mycket positivt som vi vill förmedla, men vi får ständigt brottas med allt negativt som människor i omvärlden tycker.Med en stark föräldraförening på en skola, med ett innovativt arbetssätt i arbetslagen och där exempelvis kartor över "otäcka" skrymslen och vrår markeras av eleverna, kan vi vuxna agera snabbare och ha våra ögon än mer öppna.
Problemet jag upplever jag som lärare, är inte främst det som sker på skolan utan att förringa det, utan det som sker via internet och till exempel sms. Den typen av diskriminering är så svår att komma åt som lärare. Hur tycker du att vi ska göra, du som är mångt mer insatt i ämnet än jag?"
Anledningen till mitt (långa) svar är att ånyo möts vi av att det som inte fungerar i skolan lyfts fram. Jag hade velat ta del av en undersökning som visar om mobbning minskar, om skolorna lyckas (någon skola?) att komma till viss rätta (ända fram i bästa fall) med problemen. Det talas det dock aldrig om. Jag undrar vilken spinn-off effekt det hade haft bland våra elever om vi visade att diskrimeneringen på skolorna minskade. Hade det varit lika "lätt" att ge sig på någon då? Eller hade det blivit o-coolt att trycka ner någon annan?Fram med positiva förebilder, artister och andra, som aktivt talar om, för och till alla oss som vistas i skolan och har med den att göra, att det ä r mesigt, löjligt, töntigt och o-coolt att diskriminera någon. Fram för en positiv bild där vi ställer oss bakom att alla duger!
8 kommentarer:
Självklart vet jag att många lärare arbetar allt vad de kan för att förebygga mobbning. Men det handlar om majoriteten av lärarna, som faktiskt inte orkar eller vill bry sig om att se problemen. Det är inte bara min egen erfarenhet, utan även mina vänner + alla artiklar som skrivs om åren om olika offer där både rektor, lärare och elever blundar för problemet. Om du läste mitt senaste inlägg, om hur vårt psyke fungerar att ignorera bort saker, när det inte angår oss själva.
Såklart har jag inget självklart svar på hur lärare, rektorer ska göra, men fram för allt våga se problemet i ögonen, INTE flytta/byta skola på offret eller mobbaren, utan låta dom få samtal med tex kurator för dom båda har problem, man måste våga prata öppet om problemet, man ska lära barnen redan ifrån års kurs 1 att alla är lika värda, det ska finnas en utbildning för nyblivna lärare om hur man reagerar när man upptäcker probleme mobbning. ALLA har ansvaret att mobbning förekommer...
Till Björn H: Du har så rätt i det du skriver. det är allas ansvar. Vad jag söker är en positiv bild av skolan. En konstruktiv debatt. Vi kan ändå ta del av den mängd av personliga berättelser som vittnar om år av diskriminering på skolorna. Det är viktiga beskrivningar och av dem kan vi ta lärdom. Men jag vill åt kärnan i problematiken och önskar därför att vi blir mer konstruktiva och framåtsträvande.
Den "diskussion" du och jag för nu är viktig anser jag. Vi lyfter fram mobbningen, ser den och förhoppningsvis kan vi skapa ett engagemang. Dock tror jag att vägen till att få med sig den stora massan är att vara mer positiv och komma med idéer om hur vi ska arbeta.
Du ska fortsätta skriva på din blogg, verka i media och samtala med elever och personal du möter. Jag ska ta mitt ansvar och med de dokument som lagligen binder mig till uppdraget att verka mot diskriminering, göra det som jag förväntas göra och lite till.
Vi jobbar för samma sak, du och jag.
//mvh Tojjan
Som med allt annat är det viktigt att vi pratar öppet om det som händer och att vi vågar säga ifrån. Det är viktigt att lära våra barn detta också tror jag.
Bara undrar var föräldrarnas ansvar kommer in?? Som Vickan skrev så sker den mesta mobbningen på Internet och är det då lärarnas ansvar?? Samtal med kurator.., herregud vilken värld lever du i?? Det är väl en självklarhet att det sker samtal med båda parterna med både kurator, kamratstödjare mfl. Att byta skola är den absolut sista åtgärden och det har nog inte under mina år som lärare hänt...
Jag skulle vilja börja med att ödmjukt tacka Björn för att han skriver om sitt personliga helvete. Det är sådant som behövs. Vi behöver får höra rösten från innanför muren, att den får ett personligt ansikte.
Jag måste sedan fortsätta med att citera min rektor i en intervju med skolverket.
" Jag kan aldrig gå ut och säga att det inte förekommer mobbning på min skola. Då skulle jag begå tjänstefel. Jag kan berätta för er att vi gör allt som står i vår makt för att förebygga, förhindra och stoppa mobbning, men vi kan aldrig vara säkra på att vi har lyckats fullt ut."
Det tycker jag är ett ödmjukt sätt att förhålla sig till frågan Man kan bara göra sitt yttersta för att få stopp på denna vidriga företeelse, men kan aldrig vara säker på att den är borta.
Tyvärr måste jag dock hålla med Björn om att alla inte gör sitt yttersta. Det är lätt att gömma sig bakom besparingar och tunga arbetsbördor, och visst spelar de in också, men ibland kanske det är så att man får gå in på en lektion och faktiskt säga till eleverna att idag har jag inte hunnit förbereda mig tillräckligt inför lektionen eftersom jag har jobbat mot mobbning. Jag undrar vad det hade fått för reaktioner? Det hade säkert blivit intressanta diskussioner!
Om det varit självklart att det altid sker samtal med alla parter när mobbning händer hade ju inte problemet varit så stort. Jag tycker inte att man ska tro det, inte generalisera så, för det är ju skitfarligt.
Lotta skriver om sin rektor och jag blir glad. Vilken bra rektor du har som säger som det är. Vilken skola är det jag borde ha mina döttrar där : D
Det här var intressant. Jag tror du har rätt i att det är viktigt med positiva förebilder, och att förringning i alla former är "farligt". Men samtidigt måste jag tyvärr säga att jag vet fall där lärarna på en skola faktiskt inte tar tag i ett fall av känd mobbning. Jag tror inte dom kan helt enkelt. Och inte tar sig för att be om hjälp. Det är dåligt. Men också förståligt. Lärare är bara människor dom (ni) också. Om än lite viktigare människor än många andra. På gott eller ont...
Ahja det här kanske inte var helt nytt men det är alltid aktuellt på något sätt. Snubblade in som av en händelse - jäklar i mig vad sant du skriver
Skicka en kommentar