fredag 9 januari 2009

Fem är fler än fyra och mitt Waterloo är du...

Jag anser mig vara en tänkande, någorlunda allmänbildad och uppdaterad person. Som barn var jag förveten om det mesta och tröttnade, enligt min mor, aldrig på att ställa frågor. Ibland kunde jag ställa samma fråga om och om igen. Det var som om jag sökte ett visst svar på en viss fråga. Och ofta handlade det om att jag ville förstå sammanhang. Senare i livet har jag lärt mig att sammanhang ses bäst på avstånd.

Nåväl. Detta ska inte handla om min barndom eller om avstånd. Nej, detta ska handla om hur jag som vuxen vid två tillfällen - hittills - fått den berömda Poletten att trilla ner med sådan kraft att jordskalvet södra Sverige upplevde strax före jul, bleknar i jämförelse. Åtminstone på min ego Richter-skala. Och det har handlat om, ja just det, sammanhang!

2005 pluggade jag på högskolan med målet lärare. Vi analyserade, talade om kontexter och paradoxer. Läste experters avhandlingar och forskningsresultat. En intressant, men smal väg. I en trappa inne på högskolan, jag var på väg uppåt, mot slutet av utbildningen, tvärnitade jag en dag och utbrast:
- Ah, N U förstår jag!
Det jag förstått var det genialiska med titeln Fem myror är fler n fyra elefanter. Dels beskriver titeln storlek på djuren, dels beskriver den storleken hos talen. Dessutom, det är de minsta djuren som "vinner" över de stora djuren. M a o en liten kan också, ungefär som David och Goliat. Pricken över i:et är att titelförfattarna även får med det språkliga: det heter ju fler än, inte mer än. Där och då, i trappan, blev jag lycklig.

Alldeles nyss upplevde jag samma lycka igen! Ännu en Polett trillade ner. ABBA, Napoleon och Waterloo. Textraden i refrängen lyder på svenska: Wa Wa Wa Wa Waterloo - du är mitt öde, mitt Waterloo. Fram till alldeles nyss har jag uppfattat att sången handlade om Waterloo, slaget år 1815 som blev slutet för den franske kejsaren Napoleon. Jag hade m a o inte fattat att sången handlade om en mindre sund kärleksrelation. Waterloo som slag har inte ett jota med textinnehållet att göra annat än att det är en liknelse.
- D U är mitt öde, M I TT Waterloo.
Personen som är någons öde är alltså också personens Waterloo (undergång).

Med risk för att detta blogginlägg blir mitt Waterloo vad gäller att uppfattas som en tänkande, någorlunda allmänbildad och uppdaterad person, önskar jag Eder alla en vacker sammanhängande helg...

5 kommentarer:

Amanda sa...

Den andra hade inte jag heller fattat, trodde precis som du. Jag tror aldrig jag haft någon sådan där stor polett som ramlat över mig, många små men kan inte dra exempel eftersom jag har extremt dåligt minne.
Däremot Beatrice kom för ett tag på att filmen Madagaskar hette det efter ön ^^

PisanTösen sa...

Poletter, det tycker jag trillar ner lite då och då, det är bara lite olika storlekar på dem. I skrivandets stund kan jag dock inte komma på någon särskild, kanske mest för att klockan är tio minuter över midnatt, och jag har klarat av femte dagen på pulver! ;-)

Anonym sa...

BLOGSPION A hör av sej. Länge sen, hehe. Fast jag läser dom flesta inläggen som du skriver. Jag blev glad att din pollett strillade ner. Två gånger. Haha. Jag gravade som fan. Jag har väll också några sånna men om dom berättar jag ju inte här. Ha´t bra du.
Kram från BLOGSPION A

Anonym sa...

Kul insikt. Sådana behövs. Bra blogg i övrigt. Tittade bara förbi. Återkommer säkert.

Johan

Anonym sa...

När poletten trillar ner blir man så lycklig och vill bara dela med sig till hela världen.Man vill berätta om det där häftiga, intressanta, sjuka som man precis förstått och inte tror att någon annan har fattat, eftersom man själv precis kommit på det. - Det känns lite mindre kul när den man berättar för tittar på en ungefär som om man vore helt väck, och ser ut som om "det där har väl alla vetat ALLTID - typ"...! Jag undrar om det där tvånget att dela med sig av det man själv har fattat hör ihop med ens yrkesval...?

Kul inlägg!

Kram Lotta