Glöggfest med tradition

Jag har haft turen att få ha mina närmaste inom en radie av bara några mil från den egna bostaden vilket innebär att vi i familjen kan ses i stort sett när som helst med endast några minuters varsel. Det är lyx.

En annan lyx är att ha vänner som varje år vill vaka in advent med mig och som tack vare den viljan skapat en tradition. På lördag är det dags att anno 2008 dricka årgångsglögg, äta god mat och skråla julsånger a´la Absolute Christmas.

Jag hoppas att också du har familj, vänner och traditioner att njuta av. Om inte - välkommen hem till oss. Vår dörr är (för det mesta) öppen. Åtminstone i glöggtider!

Var sak har sin tid

Ju äldre jag blir, desto arbetsbekvämare blir vännen i mig. Jag erbjuder inte längre först och högst min extra säng när polarens kusins mammas moster kommer på besök och inte har någonstans att bo. Inte heller hoppar jag högt av glädje då någon i bekantskapskretsen ska flytta och behöver hjälp med att konka kartonger, städa sovrum eller bygga badrum. Allt mer glest är det mellan gångerna då jag finner mig själv i bilen klockan halv fem på morgonen körandes iklädd nattkläder för att hämta upp en kompis (oftast killkompisarna) som hamnat fel i festyran och fått hon-ser-ut-som-ett-troll--jag-måste-hem-nu-ångest och ringt mig för undsättning! Nej, istället hör jag mig själv nu för tiden hänvisa alla dessa vänners behov till vandrarhem, flyttfirmor och taxibolag. Och tro det eller ej, men det funkar. Nästan varje gång.

Hur långt ska vi vara beredda att agera för våra vänner? Är talesättet genom eld och över vatten (typ) det som ska gälla, eller kan vi gena över en bro eller via en tunnel ibland? Är ärlighet det bästa - i alla situationer? Och hur mycket kan vännerna kräva och förvänta sig av oss? Beroende på hur just du är som person, om du ser dig själv som en Robin Hood i urbaniserad dräkt, eller som en smitare från vänskapliga "plikter", resonerar vi olika inför ovan nämnda frågeställningar. Är du personen som erbjuder dig dina tjänster, eller är du personen som sitter tyst när vännerna ber om hjälp? Är du den som hör dig själv tala åt andra eller talar du alltid i egen sak?

Jag har alltid varit den första. Därav att det lite för ofta ses som en självklarhet att jag alltid ska ställa upp. Mina vänner har liksom alltid kunnat räkna med mig - en roll jag gärna tagit och ett ansvar jag gärna axlat. Men strax vid den gyllene medelåldern, börjar jag istället ladda för att hämta barnen mitt i natten på något diskotek i orrapinnebygden, hjälpa barnen att flytta hemifrån och hjälpa barnens svärföräldrar med kost och logi över en weekend. Hm, fast tänk vad mycket jag missat om jag inte ställt upp och roddat hem saker och ting åt vänner, vänners bekanta och bekantas vänners bekanta samt deras kusiner! Well, var sak har sin tid, så är det.

Kyckling- och baconpaj

Ett av familjens favoritrecept utgår från basingredienser i en matpaj och har spetsats till med lite extra kryddning och något mindre äggstanning. Receptet är beräknat till en normalstor pajform (även om det på slutbilden är tre pajer).

Deg
3 dl vetemjöl
1½ dl lättkesella
100 g margarin eller smör
Mixa samman allt i matberedare. Knåda ut och forma till passande storlek. Lägg den måttade degen i smord form, picka den med en gaffel och förgrädda i cirka 10 minuter på 200 grader.

Fyllning
2 kycklingfiléer
1 pkt bacon
2 krdm grillkrydda
2 färskpressade vitlöksklyftor (alternativt vitlökskrydda)
Dela kyckllingfiléen i flera mindre bitar. Bryn baconet hastigt och lägg i kycklingbitarna. Blanda ner grillkrydda och vitlök. Låt allt "smaka samman" i pannan i cirka 5 minuter på låg värme.

Äggstanning
2 ägg
1 ½ dl mjölk
salt och peppar
Vispa samman allt och slå över fyllningen efter att du lagt den i pajformen.

Garnera pajen med 3 skivade tomater och 2 dl riven ost. In i ugnen i 30 minuter, eller till osten fått färg. Servera med sallad och tzatziki.

Du kan med fördel göra ett par pajdegar i förväg och frysa in. Då känns det kanske lite effektivare att göra paj oftare om halva jobbet är gjort.

Bon apetit!

"Exitmetod"

Vet du vad en "exitmetod" är? Om inte, kan du efter några enkla musklick landa i vad jag personligen skulle vilja kalla en del av Internets stinkande bakgård. Exitmetod är ett annat ord för hur du tar livet av dig, med vilka metoder var och när.

Ordet är hämtat från en en sajt som steg för steg, i rapportutförande stil, beskriver in i minsta lilla detalj hur du ska begå självmord. Sajten vänder sig till "den som funderar på självmord men inte vet hur dom ska gå tillväga". Fattar vi hur sjukt det är att detta finns på nätet till allas beskådan? Hur kan vi stillasittande (?) låta sådant material få publiceras? Och vem står bakom sajten och kan bedömas som ansvarig utgivare? Den enda formen av kontakt med den eller de som lagt ut sidan, och förmodar jag, sammanställt "självmordsguiden" är en e-postadress: info@fajaf.com

Vad har hänt med vår värld? Jag blir så förbannad av sådana här sidor, och återigen funderar jag över tryckfriheten i Sverige. Är det bra att sådant här får läggas ut på nätet? Jag skulle söka på anhörigverksamhet för dem som har någon nära som tagit sitt liv, googlade och denna idiotiska sajt kom upp som första träff. Sajten, bland det mer osmakliga jag någonsin surfat in på (och då har jag under åren inom media haft anledning att besöka en hel del skitiga sidor), föreslår till och med dagar att ta livet av sig på; fars dag, mors dag, nyår och andra högtider.

Är jag ensam om att reagera (eller överreagera) på detta? Jag ska samla mina tankar, skriva ett brev uppåt i den svenska hierarkin, och bara f r å g a om detta är okej? Väl medveten om att barnpornografi, rasism, sidor som förespråkar anorexi, obduktionsbilder och annan skit förekommer på nätet och säkert inte går att hejda, vill jag ändå skrika och reagera!

Överreagerar jag? Oavsett, jag fick i alla fall avreagera mig...för nu.

Helgen före första advent!

Undertecknad har för första gången blivit omnämnd i någon annans blogg! Helt otippat och jättekul! En blogg som ger mig en del tankeställare och känns matnyttig att återkoppla mitt jobb som lärare till. Jag ska bli lärare är väl värd ett besök, oavsett om du arbetar i skolans värld eller ej.

Min blogg tycks ha en relativt lojal och trogen läskrets, det är i runda slängar samma antal besök varje dag. Tack till alla er som tar er tid att surfa in och ögna igenom mina texter. Det värmer att veta att ni gör det!

Önskar er trevlig helg, glöm nu inte preppa glöggen, leta upp julgardiner och annat rött, för nästa helg är det första advent!

Hufvudstaden, del 3: Lant-lollan

Stockholm har utsetts till en av världens vackraste städer. Jag kan förstå det. Mycket är vackert med staden, men en del är också underligt. Lant-lollan noterade tre saker:

Exempel 1: Om jag tittade ut från sjunde våning på vårt hotell kunde jag, utan att luta mig ut, utan att leta noggrant, räkna till nio byggkranar som likt robotar ur en science fiction film svängde över hustaken. Skanska eller PEAB stod det på kranarna, och byggjobbarna höll igång även lördag och söndag. Hur mycket kan egentligen byggas uppåt och hur mycket kan det byggas uppe på redan befintliga hus?

Exempel 2: Flertalet affärer har klämts in i gallerior som är näst intill gigantiska från golv till tak när vi väl kliver innanför den relativt anspråkslösa entrédörren. En kvav shoppingvärld öppnas upp, där Levís, Mexx, Gant, Armani, Hugo Boss och andra mer eller mindre fashionabla märken trängs vägg i vägg, och där glasscafé, ölcafé, yougurtcafé och andra aptitretare delar av gallerians markplan som ett pärlhalsband för den sugne estradören. Varför ska affärer ligga inne i en galleria? Är det så fräscht att servera mat mitt i en strid ström av folk med skitiga ytterkläder?

Exempel 3: Stockholms gator är hela och till synes fria från håligheter och skvavanker. Jag försökte vid ett av promenadtillfällena att studera just infrastrukturens kvalité och fann snabbt att vår hemkommuns beslutsfattare inom gata-parkförvaltningen (och nämnd) har en hel dela att lära. Jag vrickade inte fötterna en enda gång och jag blev inte blöt om fötterna en enda gång! De har så fina gator i Stockholm att fotfolket går i stort sett hela tiden - de stannar inte ens för röd gubbe vid övergångsstället utan kliver rakt ut på den fina asfalten. Att tjugo bilar tvingas stanna för en eller två gångtrafikanters iver, tycks inte spela någon roll. För dem, men hoppsan vad bilförarna tutade och svor och pekade finger. Nästan som en fars!

Nu kanske det låter som om lant-lollan fått sig en överdos av storstaden? Nja, kanske inte riktigt. Jag har varit i hufvudstaden förr, till och med bott där. Men det var för några år sedan och då var byggkranar, gallerior och antal övergångsställen något färre jämfört med idag. Jag hoppas Stockholm snart stannar upp, inte bara river för att bygga nytt och låter sig själva njuta av den vackra stad de lever i, om den bara går ner i varv något. För när dagen övergår i kväll och alla lampor lyser upp innerstaden är Stockholm riktigt vackert!

Hufvudstaden, del 2: middagarna

Stockholm är en stad med många krogar, restauranger, barer och ölhak. Vi valde och frossade i utbudet en månad i förväg och föll för två säkra kort som huvudmål under trippen. Det första är inget vi egentligen kan rekommendera som gourmé, men Jensen's Bøfhus funkar bra för den köttätande middagsgästen, som kan acceptera mat för massorna och lite slit och släng så där. Personalen var dessutom måttligt intresserade av oss, och bad inte ens om ursäkt över att de schabblat bort vår bokning (vilken vi kunde styrka genom utskrift av bokningsbekräftelse).

Greken på Hörnet däremot är en av de absolut bättre restaurangerna jag och mitt sällskap någonsin ätt på. Redan 2003 stiftades den första bekantskapen med denna lilla kvarterskrog, och redan då imponerade precis allt på oss. Maten, miljön, personalen, stämningen och priset. En tvårättersmiddag med rött vin samt öl till maten, en drink till dessert fick notan att landa strax under tvåtusen för fyra personer. Värt varenda krona! Jag tänker inte rekommendera någon speciell rätt ur menyn, men proppsar stenhårt på att om du ska besöka Stockholm ska du låta dina smaklökar få sitt lystmäte på denna krog! Boka bord i tid, det är en välbesökt restaurang!

Hufvudstaden, del 1: tågresan

Första punkten jag delar med mig är styrhytten på tåget som jag fick förmånen att besöka. Trots att jag antagligen för länge sedan passerat "vill-du-träffa-lokföraren-åldern" var det ett nöje att få göra det. Och jag passade på att ställa följande frågor till herr lokförare:
- Körde du på några djur under vår resa mellan Göteborg och Stockholm?
och
- Måste du sitta och titta på spåret hela tiden när du kör?

Två intelligenta och djupa frågor som jag tror att fler än jag funderat på under en X 2000-resa! Va? Vad då? Ah, svaren! OK. På fråga ett svarade han Nej, och på fråga två svarade han Nej. Inga döda djur och ganska trevligt att kunna se en spännande DVD-film , läsa sin favoritbok igen eller surfa runt bloggvärlden. Och få betalt för det!

Jag ska allvarligt fundera över att bli lokförare i mitt nästa liv. Inte fel att förutom eget rum på tåget, kunna strosa runt på stan (varierande stad beroende på arbetsrutt) i fyra timmar innan det är dags att åter vända tåget till motsatt kust.

I dessa klimatsmarta tider kändes det mycket motiverat att åka tåg. Det var hyfsat billigt tack vare vår "rajslajter" som var på hugget hos SJ 90 dagar före avfärd och fixade fram bra priser. Jag slår ett slag för SJ!

Fula gubbar, Charles Dickens och Jamaica-man!

Som rubriken kanske skvallrar om har det varit fult upp i den kungliga hufvudstaden. Just nu står vi i lobbyn, har checkat ut och ska med något slitna sinnen ge oss ut på en kortare promenix innan tåget (utan en mig i styrhytten) tar oss till motsatt kust.

"Så liiiiten han är", sa sambon när Uggla entrade scen igår. "Vem är Charles Dickens?" undrade någon annan något senare på kvällen, och vad ville egentligen Jamaica-man sälja till undertecknad vid tre-bläcket inatt utanför "määcken"? Hm. Storstad. Puls. Ingen vila, ingen ro?

Nu vänder vi hemåt till lantligt lugn, bubbliga barn och eget kylskåp.

Rött, blött och styrhytt!

Framme, efter en fantastiskt mysig tågresa som avslutades med att undertecknad fick kliva in i styrhytten på X 2000. Najs, som, kidsen säger.

Vädret är kallare än hemma, men nu nalkas värme med god lunch, shoping och någon värmande dryck...

Mer utförlig rapport om vad som hänt här uppe återkommer jag med efter helgen.

Gör något!

Kan du inte lova att göra något du inte gjort på länge i helgen? Kanske ringa någon som saknar att höra från dig? Varför inte gå ut och gå, köpa ett vackert vykort och med (snigel-)post skicka en varm hälsning till någon du bryr dig om? Lagen om Karma, mina vänner, den styr och den finns. Jag använder lagen och sänder extra energi till lilla S med familj som befinner sig en bit hemifrån just nu! Kram på er!

I tacksamhetens tidevarv (åtminstone i helgen), vi skrivs på andra sidan söndag!

På kanten

Ett mynt har två sidor. Det mesta har två sidor. Så även att vara föräldraledig mor och hemma med ett nyfött knyte, företrädesvis enligt sjuksköterskor och bättre vetande vänner, dygnet-runt- ammandes. Livet ter sig då underbart. Allt är ljusblått eller rosa, lyckönskningarna är oräkneliga och njutningen av att få uppleva en spädbarnstid tycks vara bättre än allt. Eller vad sägs om dessa fördelar med att vara föräldraledig mor:

• du får se en ny liten person formas och växa och som upptäcker nya saker varje dag
• du tillåts vara okoncentrerad och okontrollerad i huvudet, lite lagom spånig typ
• du förväntas inte veta vem som vann valet i USA utan vilken blöjsort som är bäst mot väta
• du vaknar med skadeglädje dagen efter festen då andra vaknar med herr Backus Fullus
• du kan utan ursäkter vandra omkring i förra årets mode och förr-förra årets frisyr
  

Mm, så kan det vara, men det finns alltid två sidor av allt. Här kommer några mindre fördelaktiga saker som säkert någon mer än jag reflekterat kring en stund eller fyra.

• den lilla personen är som lera på en drejskiva, medan du formar kan ett för hårt eller för löst grepp få oanade konsekvenser
  
• bristen på koncentration blir snart ett irritationsmoment för övriga i familjen eftersom du inte längre kan komma ihåg någonting åt någon och förlägger allt - hela tiden, varje dag
  
• du gråter uppgivet när du upptäcker att det amerikanska valet inte hade en kandidat den här gången vid namn George (valfri bokstav) Bush och inser att världen snurrat ett varv
• du längtar, drömmer och kan smackandes minnas känslan av annan måltidsdryck än vatten, mjölk och juice och lovar tyst att bjuda in Backus Fullus så snart det är möjligt
• att du tvingas fortsätta bära förra årets mode eftersom din kropp inte riktigt återhämtat sig till storleken du minns att du var van vid, och att håret mest känns som något att göra rent grillen med

Ett mynt har två sidor. Alltid. Men jag är född optimist (menar jag) och letar positiva vinklar i det mesta. Myntet har ju en kant, och på den kanten tillåter jag mig själv balansera, dribbla och flumma runt i tanke och själ medan jag ömsom njuter av ledigheten, ömsom längtar tillbaka till arbetslivet. Hur gör du med ditt knyte och med dina tankar?

Okej...

Världen är full av skyltar. Vet inte om du någon gång räknat, lagt märke till eller läst all den information som skyltarna vill förmedla. Jag tror att de allra flesta skyltarna, just på grund av att de är så många, riskerar att inte bli lästa.

Ibland kan dock en skylt vara högst underhållande och till och med statuera ett (ofrivilligt) exempel på skyltöverflödet i vår omvärld.

Felskrivningar, eller kanske feltryck i skyltfallen, borde väl rättas till så snart någon upptäcker felet? För allas intresse och för tydlighetens skull? För det var väldans så förvirrat det kan bli ibland på grund av en liten skylt.

Väl mött i den skyltrika världen.

Äppel-päppel-pirum...

Med risk för att tillfälligt tappa det radikala och samhällskritiska perspektivet, vill jag vara lite domestic och berätta om den trevliga sysselsättningen hela familjen ägnade sig åt i lördags. När sockerkakan, kladdkakan och tigerkakan var bakade (trogna läsare minns kanske att jag numera inte låter varor förspillas - äggen gick ut den åttonde), klädde vi på oss trädgårdsutstyrseln och knatade ut på våra domäner. Det var dags att plocka ner icke uppäten frukt från träden. Äpplena, som trots fyrahundratrettiosju äppelkakor/pajer/kompotter/sylt och mos-tillagningar fortfarande envist tyngde grenarna, höll på att förgås på grund av frosten. Å se det har jag minsann fått talat om för mig att det går ju inte bara för sig att låta frukt gå till spillo.

Vi plockade sålunda ner de röda c-vitaminrika frukterna. La de maskätna i en säck och släpade (äldsta sonen fick släpa-rollen) de ratade äpplena till närmsta kompost för att låta vår naturliga frukt återgå till naturen. Inte för att jag har en aning - men det känns så korrekt att säga att det varit ett osannolikt bra fruktår att det inget gör om vi sorterar bort de maskätna. De andra, de som fortfarande var fina, frystes efter hack och rens in! Jag kände mig verkligen domestic, redig och urmoderlig när vi räddat frukten från frosten och detta måste ju bara ge galet många pluspoäng i vuxenstatistiken!

När så detta var klart, det värsta lyckoruset lagt sig, gick vi inomhus och utmanade varandra på en omgång landslagsfotboll på X-box. Då intog tävlingsmänniskan undertecknad och borta var alla hemtrevliga och ödmjuka känslor. Nu räknades bara vinst, oavsett om den skulle komma mot den äldre sonen, den lånade kusinen eller sambon. Ja, man måste ju balansera saker och ting! Eller hur?

Ha en bra vecka!

Skön helg!

Fredag och ledighet. Denna helg utökas vår familj med en kusin till barnen så det blir extra-allt på middagsbordet. Vi hoppas få till en bowlingmatch med de större juniorerna och se någon bra film. Däremellan önskar vi att molntäcket över kusten lättar så att vi kan vara ute och njuta av senhösten.

Tack för alla kommentarer under veckan, som väl ändå i minnesbanken får sorteras in under stora händelser? Jag tänker på Barack Obama. Intressant. Spännande. Nyvaknande.

Ha det gott, vi skrivs på andra sidan helgen!

Jag har en dröm

...om att jag vaknar imorgon bitti efter en god natts sömns, slår på text-TV och läser att USA fått en ny president. Jag har en dröm om att det inte är en åldring som vill fortsätta kriga mot ett sargat Irak, inte en vit konservativ klasskonstruerande 72-årig gammal man med en side-kick vid namn Palin som sammantaget ger ett mer vansinnigt intryck än Jack Nicholson i filmen Gökboet.

Jag har en dröm om att det är en svart, 47-årig, tvåbarnsfar med statsvetarexamen och juristexamen från Harvard. En radikal, innovativ och genomslagskraftig motståndare till Irakkriget som redan skrivit in sig i historieböckerma med sitt namn: Barack Obama.

Frågan är bara vad som står efter namnet. I min dröm står det USA:s president 2008 till...

Det var på den tiden...

Låt oss backa tiden till juni 1989. Året då jag tog studenten, tog körkort och tog ett par saker alldeles för givna. Det är året då hovrätten friade Christer Pettersson för mordet på statsminister Olof Palme (Pettersson som jag för övrigt intervjuade på sexårsdagen av mordet), eran Ingemar Stenmark börjar färden mot slutet och årets julklapp blev en videokamera.

1989. Det var på den tiden då bostadsförmedlingen kom ut till treorna på gymnasiet och bad dem sätta upp sig i bostadskön eftersom det fanns många lediga lägenheter i staden. Det var på den tiden då lärarna fick åka på skolresor med sina elever till Göteborg, besöka nöjesfält och bo på vandrarhem. Det var på den tiden då det funkade alldeles utmärkt att börja jobba efter år 9 och inte alls alla behövde plugga vidare på vare sig gymnasieskola eller högskola/universitet. Och det var på den tiden då det var status att jobba i vården, hjälpa andra och visa att man minsann brydde sig om sina grannar.

Året var alltså 1989. Sommaren är i sin linda, mitten av juni. Jag stod inför ett midsommarfirande med vännerna, höll på att landa efter pärsen att ha fått betyg i alla ämnen och erkänt min moders påpekande om att det var dax att ta tag i livet! Med det menat att skaffa ett jobb!

Sagt och gjort. Jag ringde kommunens växel, ställde några frågor, och var ett par dagar senare på väg in på socialkontoret för att prata med chefen om jobb i hemtjänsten.

- När kan du börja, undrade chefen?

- Måndagen efter midsommar, svarade jag.

- Skriv din namnteckning här, ett anställningsbevis och en penna räcktes över till mig. Kvinnan på andra sidan skrivbordet pekade med fingret på raden där jag skulle signa min autograf.

Jag gjorde som hon sa, fick en adress till det områdeskontor i hemtjänsten som jag just fått anställning vid, knäppte min jeansjacka, tackade för mig och lämnade kontoret. Jag hade fått mitt första riktiga jobb! Jordgubbarna som jag plockade, glassen jag sålde och hotellrummen jag städade somrarna före 1989 räknades liksom inte. Det var ju tillfälliga jobb medan jag fortfarande gick i skolan. Detta var ju skillnad! Nu hade jag ingen skola att gå tillbaka till i augusti och kunde därför säga jobb utan att sätta exempelvis sommar- före.

Drygt 20 år senare. 2008, är jag akademiskt utbildad eftersom försörjningsmöjligheterna inom vården blev färre och med sämre löner. Vårdtagarna, de blir tvärtom fler, och färre personal gör numera jobbet. Eller vänta lite, det är ju inte längre samma jobb vi talar om. 1989 var det vård och omsorg och social omtanke. Idag är det på sin höjd viss vård, men ingen tid finns till att se vårdtagarna, prata med dem, vara social och ge dem en klapp på kinden. Den personal som fortfarande sliter på inom hemtjänsten är mina vardagshjältar. Jag är imponerad av deras ork! Det är med befogad (?) rädsla jag spånar om vilka som kommer att ta hand om mig på ålderns höst. Och var jag kommer att bli omhändertagen någonstans.

Dax att återinföra ättestupa, fattighus och sockengång? Och i mitt huvud snurrar tankarna på dem som inte kan, vill eller bryr sig om att plugga vidare. De som bara vill gå till en kommunal chef på lagom mellannivå och fråga:
- När kan jag börja?
Var ska vi gömma undan dem? Ungdomsstup, skamvrå eller rätt ut i skogen?