Ju äldre jag blir, desto arbetsbekvämare blir vännen i mig. Jag erbjuder inte längre först och högst min extra säng när polarens kusins mammas moster kommer på besök och inte har någonstans att bo. Inte heller hoppar jag högt av glädje då någon i bekantskapskretsen ska flytta och behöver hjälp med att konka kartonger, städa sovrum eller bygga badrum. Allt mer glest är det mellan gångerna då jag finner mig själv i bilen klockan halv fem på morgonen körandes iklädd nattkläder för att hämta upp en kompis (oftast killkompisarna) som hamnat fel i festyran och fått hon-ser-ut-som-ett-troll--jag-måste-hem-nu-ångest och ringt mig för undsättning! Nej, istället hör jag mig själv nu för tiden hänvisa alla dessa vänners behov till vandrarhem, flyttfirmor och taxibolag. Och tro det eller ej, men det funkar. Nästan varje gång.
Hur långt ska vi vara beredda att agera för våra vänner? Är talesättet genom eld och över vatten (typ) det som ska gälla, eller kan vi gena över en bro eller via en tunnel ibland? Är ärlighet det bästa - i alla situationer? Och hur mycket kan vännerna kräva och förvänta sig av oss? Beroende på hur just du är som person, om du ser dig själv som en Robin Hood i urbaniserad dräkt, eller som en smitare från vänskapliga "plikter", resonerar vi olika inför ovan nämnda frågeställningar. Är du personen som erbjuder dig dina tjänster, eller är du personen som sitter tyst när vännerna ber om hjälp? Är du den som hör dig själv tala åt andra eller talar du alltid i egen sak?
Jag har alltid varit den första. Därav att det lite för ofta ses som en självklarhet att jag alltid ska ställa upp. Mina vänner har liksom alltid kunnat räkna med mig - en roll jag gärna tagit och ett ansvar jag gärna axlat. Men strax vid den gyllene medelåldern, börjar jag istället ladda för att hämta barnen mitt i natten på något diskotek i orrapinnebygden, hjälpa barnen att flytta hemifrån och hjälpa barnens svärföräldrar med kost och logi över en weekend. Hm, fast tänk vad mycket jag missat om jag inte ställt upp och roddat hem saker och ting åt vänner, vänners bekanta och bekantas vänners bekanta samt deras kusiner! Well, var sak har sin tid, så är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar