Det var på den tiden...

Låt oss backa tiden till juni 1989. Året då jag tog studenten, tog körkort och tog ett par saker alldeles för givna. Det är året då hovrätten friade Christer Pettersson för mordet på statsminister Olof Palme (Pettersson som jag för övrigt intervjuade på sexårsdagen av mordet), eran Ingemar Stenmark börjar färden mot slutet och årets julklapp blev en videokamera.

1989. Det var på den tiden då bostadsförmedlingen kom ut till treorna på gymnasiet och bad dem sätta upp sig i bostadskön eftersom det fanns många lediga lägenheter i staden. Det var på den tiden då lärarna fick åka på skolresor med sina elever till Göteborg, besöka nöjesfält och bo på vandrarhem. Det var på den tiden då det funkade alldeles utmärkt att börja jobba efter år 9 och inte alls alla behövde plugga vidare på vare sig gymnasieskola eller högskola/universitet. Och det var på den tiden då det var status att jobba i vården, hjälpa andra och visa att man minsann brydde sig om sina grannar.

Året var alltså 1989. Sommaren är i sin linda, mitten av juni. Jag stod inför ett midsommarfirande med vännerna, höll på att landa efter pärsen att ha fått betyg i alla ämnen och erkänt min moders påpekande om att det var dax att ta tag i livet! Med det menat att skaffa ett jobb!

Sagt och gjort. Jag ringde kommunens växel, ställde några frågor, och var ett par dagar senare på väg in på socialkontoret för att prata med chefen om jobb i hemtjänsten.

- När kan du börja, undrade chefen?

- Måndagen efter midsommar, svarade jag.

- Skriv din namnteckning här, ett anställningsbevis och en penna räcktes över till mig. Kvinnan på andra sidan skrivbordet pekade med fingret på raden där jag skulle signa min autograf.

Jag gjorde som hon sa, fick en adress till det områdeskontor i hemtjänsten som jag just fått anställning vid, knäppte min jeansjacka, tackade för mig och lämnade kontoret. Jag hade fått mitt första riktiga jobb! Jordgubbarna som jag plockade, glassen jag sålde och hotellrummen jag städade somrarna före 1989 räknades liksom inte. Det var ju tillfälliga jobb medan jag fortfarande gick i skolan. Detta var ju skillnad! Nu hade jag ingen skola att gå tillbaka till i augusti och kunde därför säga jobb utan att sätta exempelvis sommar- före.

Drygt 20 år senare. 2008, är jag akademiskt utbildad eftersom försörjningsmöjligheterna inom vården blev färre och med sämre löner. Vårdtagarna, de blir tvärtom fler, och färre personal gör numera jobbet. Eller vänta lite, det är ju inte längre samma jobb vi talar om. 1989 var det vård och omsorg och social omtanke. Idag är det på sin höjd viss vård, men ingen tid finns till att se vårdtagarna, prata med dem, vara social och ge dem en klapp på kinden. Den personal som fortfarande sliter på inom hemtjänsten är mina vardagshjältar. Jag är imponerad av deras ork! Det är med befogad (?) rädsla jag spånar om vilka som kommer att ta hand om mig på ålderns höst. Och var jag kommer att bli omhändertagen någonstans.

Dax att återinföra ättestupa, fattighus och sockengång? Och i mitt huvud snurrar tankarna på dem som inte kan, vill eller bryr sig om att plugga vidare. De som bara vill gå till en kommunal chef på lagom mellannivå och fråga:
- När kan jag börja?
Var ska vi gömma undan dem? Ungdomsstup, skamvrå eller rätt ut i skogen?