Gästbologgare: Joel tipsar

Hej, och hjärtligt välkomna skall ni vara till Joels blogg. Det står "Tojjan tycker till" som ni ser, men jag ska ändra det snart. Idag tänkte jag skriva om något som hade passat jättebra här för några veckor sedan när det var pinsamma-händelser-tema här, men nu är jag sent ute, och istället blir mitt inlägg snarare som en ljudlig fis under arbetsintervjun. Konstigt.

Det var sensommar och jag strosade runt i Stockholms centrala delar. Jag kom från centralstation och ett tåg från Småland, varifrån jag rest tidigt på morgonen. resten av min dag var oplanerad och jag lät mina steg föra mig till Gamla stan. Det blev turistrundan kring slottet där jag en gång stått och vaktat. Och plötsligt såg jag den. Den mäktiga dörren in till Museum Tre Kronor.

Vilket utmärkt tillfälle, tänkte jag. Jag som kände mig så glad. Glad över vädret, och min vackra huvudstad, glad på livet och glad över min relativt nyavslutade lumpentid. Jag smög mig in och kunde efter påpekandet av mitt eget slottsvaktande få tillgång till museets alla våningar.

Jag gick långsamt fram i den välpyntade källarvåningen och kikade på gamla vapen och målningar. När jag tagit mig igenom den första etappen kom jag ut i en något modernare avdelning, där garderober och toaletter var placerade. Jag påmindes genast om att jag behövde genomgå en s.k snabbantning, då tågets festivaldass hade hållit mig ifrån detta. Men nu såg jag chansen att på kunglig mark få mina behov uträttade.

Jag tog god tid på mig. Hängde prydligt upp rocken och skjortan. Jag kände att mina fötter inte hade det så bra efter många timmar i fångenskap, så jag bestämde mig även för att låta dem andas en stund. Här i min nyfunna fristad kände jag att jag kunde pusta ut ordentligt. Sitta en stund och filosofera, läsa lite kanske. Med tanke på att jag inte sett alls många andra gäster på museet hade jag inte för avsikt att skynda mig.

När jag kände mig belåten kunde jag konstatera att gårdagens middag gått hårt åt min mage, och jag längtade efter lite frisk luftkonditionering. Jag tog på mig kläderna, knäppte skjortan, passade på att rätta till frisyren med mitt medhavda hårvax och hängde därefter upp mina båda väskor på axlarna. Jag öppnar dörren, och i samma ögonblick den fräscha, oförorenade luften från museets salar tränger in i mina näsborrar sköljer en iskall våg av skam över mig. Utanför stod nu, till skillnad från när jag gick in på toaletten för 20 minuter sedan, en halv busslass med benkorsade människor. Jag sänkte kvickt mitt huvud och stegade mot utgången. De två obeesökta våningarna fick vänta - detta är ett gäng människor jag för allt i världen inte vill se igen.

Foto th: Åke E:son Lindman