Hej, och hjärtligt välkomna skall ni vara till Joels blogg. Det står "Tojjan tycker till" som ni ser, men jag ska ändra det snart. Idag tänkte jag skriva om något som hade passat jättebra här för några veckor sedan när det var pinsamma-händelser-tema här, men nu är jag sent ute, och istället blir mitt inlägg snarare som en ljudlig fis under arbetsintervjun. Konstigt.
Det var sensommar och jag strosade runt i Stockholms centrala delar. Jag kom från centralstation och ett tåg från Småland, varifrån jag rest tidigt på morgonen. resten av min dag var oplanerad och jag lät mina steg föra mig till Gamla stan. Det blev turistrundan kring slottet där jag en gång stått och vaktat. Och plötsligt såg jag den. Den mäktiga dörren in till Museum Tre Kronor.
Vilket utmärkt tillfälle, tänkte jag. Jag som kände mig så glad. Glad över vädret, och min vackra huvudstad, glad på livet och glad över min relativt nyavslutade lumpentid. Jag smög mig in och kunde efter påpekandet av mitt eget slottsvaktande få tillgång till museets alla våningar.
Jag gick långsamt fram i den välpyntade källarvåningen och kikade på gamla vapen och målningar. När jag tagit mig igenom den första etappen kom jag ut i en något modernare avdelning, där garderober och toaletter var placerade. Jag påmindes genast om att jag behövde genomgå en s.k snabbantning, då tågets festivaldass hade hållit mig ifrån detta. Men nu såg jag chansen att på kunglig mark få mina behov uträttade.
Jag tog god tid på mig. Hängde prydligt upp rocken och skjortan. Jag kände att mina fötter inte hade det så bra efter många timmar i fångenskap, så jag bestämde mig även för att låta dem andas en stund. Här i min nyfunna fristad kände jag att jag kunde pusta ut ordentligt. Sitta en stund och filosofera, läsa lite kanske. Med tanke på att jag inte sett alls många andra gäster på museet hade jag inte för avsikt att skynda mig.
När jag kände mig belåten kunde jag konstatera att gårdagens middag gått hårt åt min mage, och jag längtade efter lite frisk luftkonditionering. Jag tog på mig kläderna, knäppte skjortan, passade på att rätta till frisyren med mitt medhavda hårvax och hängde därefter upp mina båda väskor på axlarna. Jag öppnar dörren, och i samma ögonblick den fräscha, oförorenade luften från museets salar tränger in i mina näsborrar sköljer en iskall våg av skam över mig. Utanför stod nu, till skillnad från när jag gick in på toaletten för 20 minuter sedan, en halv busslass med benkorsade människor. Jag sänkte kvickt mitt huvud och stegade mot utgången. De två obeesökta våningarna fick vänta - detta är ett gäng människor jag för allt i världen inte vill se igen.
Foto th: Åke E:son Lindman
8 kommentarer:
Oj då, ja det kan jag lugnt förstå... I det läget skulle man vilja ha sett/hört de där människorna innan man öppnade dörren och kunnat smita ut en "bak"väg:)
Kram Pia
Tojjan...jag är helt med i ditt tänk.
Underbart! Det är så befriande att läsa om andras blundrar. Då får man lite mer perspektiv på sina egna. Du har skön stil när du skriver Joel och jag kommer nog att titta in till din blogg.
Tack för inlägget!
Haha, vad kul att se min egen pinsamma text på någon annans blogg. Ja, som ni förstår är ni hjärtligt välkomna att följa mina inlägg hemma hos mej, men några fler toaletthistorier kanske jag inte bjuder på den närmsta tiden.
TACK Tojjan för utrymmet!
Hälsningar Joel
Och just det, vilka fina bilder du la till. Ett riktigt lyft!
Till Joel: Jag ska tacka dig för att du hakade på idén. Eftersom vi inte vet vilka vi är, du och jag irl, kan jag förstå om du undrade vilket toka det var som från intet frågade om du ville gästblogga!
Jag hade, som Pia skrivit, velat se och höra kommentarerna från de som stod på kisstur...Vi är nog många som väntat läääänge på en person som ockuperat en offentlig toalett. Och det är ju inte alltid lätt att stå med korsade ben i en kvart... =)
//Kram Tojjan
nää! joel!! säg att du high-fajvade åtminstone dom fyra första i kön?
Haha! Härligt inlägg Joel.
Jag har tagit en bloggpaus annars. Läser knappt nåt ens längre. Måste vila upp mig på soffan ett tag känner jag, barnen har kramat musten ur mig. :-)
Skicka en kommentar