Jag har redan tappat all koncentration när det gäller att följa min handlingslista. Vet inte vad jag redan har plockat ner i korgen och vad som fattas. Det här var säkert den hundrade gången under det senaste året som jag försökt att berätta om tragedin i mitt liv inne i en mataffär. Försökt att beskriva hur det går att leva vidare utan sin 18-årige son som jag älskade, och fortfarande älskar, så oerhört mycket. Svarat på frågor om hur det går i sökandet efter hans kropp och svarat att vi fortfarande inte har hittat honom. Han försvann i havet under sin skotertur den 20 januari 2008. Skotern är hittad, hjälmen hittades några månader senare men inte Marcus. Eller rättare sagt kroppen efter Marcus.Nu märker jag hur trött jag är på att vika ut mitt innersta känsloliv inne på Ica. Jag förstår också varför jag blir så enormt trött efter jag varit och handlat. Jag har ju både handlat och varit beredd på att bli stucken rakt in i själen bakom vilken hylla som helst. Sedan när frågorna kommer så krävs all kraft till att hålla ihop och inte gråta hejdlöst. För det gör man inte på Ica, i en liten stad. Eller kanske vore det bättre att göra det?
När jag står i kassakön tänker jag på att jag kanske hade tänkt likadant som min före detta arbetskamrat. För ett år sedan och 26 dagar sedan hade jag tänkt: "Det händer inte mig för det går inte. Inget kan hända mina barn därför jag älskar dem alldeles för mycket."
Och ändå hände det. Det som var omöjligt.
Nu är ingenting självklart längre och varje dag handlar om att hitta något meningsfullt med just den här dagen. Det handlar om att leva för dem som lever. Och det handlar om att acceptera det som hänt och inte gömma undan sina känslor.
Jag försöker se verkligheten som den är och lägga kraften och energin på det som känns rätt och äkta. Konstigt nog finns det ändå så mycket i livet som fyller på. Jag får lägga tankarna där och inte slösa tankekraft på sådant som tömmer mig på kraft. För nu, när det gått ett år sedan Marcus olycka, har jag insett hur många gånger jag möts av rädsla.Jag personifierar alla föräldrars mardröm. Det är inte konstigt att många föräldrar blir rädda när de träffar mig eller att de tar på sig de stora skygglapparna.
Nu när jag har lärt mig att det är rädsla jag möter så känns det inte längre lika farligt. Och jag blir då inte heller lika trött av att gå på Ica.
9 kommentarer:
Tack!
Tack för att du orkar beskriva ett vardagsmöte från andra sidan sorgen. Med andra sidan menar jag inte att den är borta och att du har kommit ut på andra sidan, utan just att du beskriver den från andra sidan jämfört med oss som möter dig. Jag vet hur svårt det är att träffa den där personen som mist någon, eller där något svårt har hänt, men jag vet också hur oerhört viktigt det är att man finns där och att man orkar höra av sig, och kanske bara säga "Jag vet inte vad jag ska säga. Det finns ingen rättvisa eller mening med det här, men jag finns här och jag lyssnar gärna, eller hjälper dig med det du behöver. Jag kan aldrig förstå, men jag förstår att du har det tungt."
Det låter så lätt att säga, men det kan vara väldigt svårt, och jag tror att du sätter fingret på vad det är som är så svårt när du säger "rädslan".
Återigen - tack!
"Lotta" har skrivit det så bra innan så jag vet inte vad jag ska tillägga mer än att jag också blir berörd och vet hur det känns när människor inte säger något eller säger för mycket när det hänt en tragedi. Vår familj förlorade ett syskon till mina döttrar, en liten grabb, när han bara var tre veckor. Så många vi är som mist någon och det är skönt att Ingrid klarar av att dela med sig.
Tack från mig med.
Risk för upprepning, men tack för din text, Ingrid.
Tack också för förtroendet att låta Marcus "ta plats" på min blogg.
Respekt.
Starkt av dig att skriva om dina innersta känslor, om denna mardrömshändelse. Kanske är det din räddning? Jag tror att precis som du skriver så är andra föräldrar rädda för att något sådant kan hända, det blir så påtagligt när dom träffar dig.
Jag tror också att dom liksom jag inte menar att hålla sig undan eller ställa fel frågor, men man vet helt enkelt inte hur man ska bete sig.
Jag vill tacka dig för att du delar med dig till oss!!
Stoooora kramen från Pia
Hej Tojjan!
Självklart kan du låna texten. Bra att påminna om lite fågelskådning här fram på vårkanten. :)
Alltså det är svårt att veta hur jag ska kommentera för inget hemskt har hänt min familj. Men jag tycker texten var jättebra och det var bra att den tar upp känslorna som mamman har.
Det är svårt att veta vad vi ska säga till andra som är med om en tragedi. Det är därför det är så viktigt med sådana som klarar att berätta för andra. Men "Anonym" skriver ju en bra komentar och det kan ju vara bra så. Mer kanske inte behövs menar jag.
Tack för ett väldigt starkt inlägg, berör mig djupt, antagligen så är det rädslan som gör själva mötet så vanvettigt svårt även om ingen människa går omkring och tror att tragedier smittar... Men just att möta sin värsta mardröm kan för många bli så svårt att de väljer att blunda eller titta bort.
Trodde att jag var så stark och erfaren, vilket tragiskt ord att ta till i ett sånt här sammanhang, men bland det mest skrämmande mötet jag varit med om själv var när jag mötte en vän från tonårstiden. Han var sjuk i cancer, under behandling men utgången var oviss. Då blev jag tyst, vad säger man?
Väldigt starkt skrivet och jag kommer att titta in hos dig, alla mina tankar till dig och de dina!
/Efwa
Väldigt fint och öppet skrivet, men all den insikt bara den människa har som själv gått genom allt det där. Önskar att jag hade den där visheten inom mig själv. Jag förstår ju ännu inte varför min far tog livet av sig då jag var 15, 1978.
Och man har så många andra frågor och rädslor också.
Skicka en kommentar