Fredagsreflektion nr 3

Är det enbart av godo att ha varit på en och samma arbetsplats i tjugo år? Vad kan jag, efter trogen tjänst i ett företag, om omvärlden och samhällets ständiga förändringar om jag traskar på i trygga spår på en och samma arbetsplats? Kan jag mycket om lite? Eller kan jag förvärva värdefull kunskap parallellt med att harva på i gamla spår?

En bekant, som just bytt arbetsplats, mötte en av sina nya kollegor på stan. Vi kan kalla min bekant för Axel och den nya kollegan för Max. Följande samtal uppstod:
Axel: - Hej där! Så du är också ute och handlar inför helgen?
Max: - Jo, frugan skickade ut mig att fylla på kylen du vet (skratt).
Axel: - Hur är det på jobbet? Gick det bra med det där projektet du skulle starta upp?
Max: - Absolut. Du vet, man har ju tjugo års erfarenhet av branschen. Nema problemas där inte.
Axel: - Schysst. Jo, erfarenhet är ju bra.
Max: - Jo, visst är det så. Jag fattar inte att du slutade hos oss. Du kunde det mesta.
Axel: - Mm, men det blev också ganska tråkigt till slut. Ingen utmaning, om du förstår.
Max: - Vaddå utmaning? Det är skönt att slippa jobba hårt (skratt igen).
Axel: - Jag tycker nog tvärtom jag. Gamla hjulspår blir lätt sliriga.
Max: - Äh, vad då? Så länge man blidkar chefen är allt lugnt (skratt för tredje gången).

Nu faller det sig så att min bekant Axel inte hinner fortsätta samtalet och avslutar med en att ge sin före detta kollega en klapp på axeln, ett "vi hörs" och går vidare. När Axel, efter att ha inhandlat det han skulle i stadens butiker, kommer hem är det en känsla i maggropen som maler och maler. Hade han gjort fel som sagt upp sig och bytt arbetsplats? Var det dumt att söka utmaningar i nya arbetsuppgifter? Max hade ju rätt i sak. Axel kunde sitt jobb. Och var mycket duktig på det.

Det som jag (Tojjan) reagerade på då historien återberättades för mig var den slentrian som Axels före detta kollega så tydlig stod för. Det där om att bara göra det allra nödvändigaste för att få fullfölja sin uppdragsbeskrivning och blidka chefen. Hur många fler sådana snubbar (och snubbor) hasar omkring på våra arbetsplatser? Och gör de ett bra jobb? Diskar de någonsin kaffekoppen i personalrummet, eller är det på grund av sådana som Max alla dessa varianter på "diska-din-egen-kopp-lappar" sätts upp?

Personligen har jag aldrig stannat längre än sex år på en och samma arbetsplats och för mig är det en merit. Å andra sidan, jag är inte tillräckligt gammal för att kunna ha varit på ett och samma jobb i tjugo år. Vem vet hur jag känner då? Men om jag blir en trött, bekväm, arbetsskygg (?) typ som bara hasar omkring och lyfter lön - säg till mig! Åtminstone om jag är kvar i samma bransch, vilken även Axel och Max är; i skolan som lärare!