OS 2010, del 1 (och kanske den enda)

I lördags var det alla sportfånars paraddag. Invigning av världens största vinteridrottstävling. Vad vackert det var! Nej, jag är inte ironisk. Det var ett suveränt skådespel, välregisserat och så gnistrande som bara en OS-invigning kan vara. Jag är definitivt en av alla som sitter naglad framför dumburken och tittar på än det ena än det andra i sådana här sammanhang. Jag gillar sport i allmännhet, och OS i synnerhet. Fredsbudskapet når fram och de gamla grekerna som en gång i urtiden kom på att tävla så här, borde vara glada idag eftersom traditionen lever vidare.

Ändå var det med visst tvivel jag såg på showen från invigningen. Urbefolkningen tilläts ta plats (första gången?) och hyllningen till Canadas rötter hade ingen botten. Fint. Men vad kostade allt detta? Utan att bli en moraltojjan vill jag ändå väcka frågan. Behöver nationerna ta i från tårna och glänsa över varandra var fjärde år? Bara att fixa frisyrerna för alla statister lär ha kostat mer än vad vi skänkt till Haiti so far.

Om vi gav bort lika mycket till välgörenhet som det kostar att fixa ett OS skulle Tojjan tiga. Det känns lite orättvist att vi som kan får mer, medan de som vill inte får. Get my point?

Så. Nu har jag gnällt. Nu laddar jag om och hejar fram kronor, damer och andra gul-blåa atleter.