Vi var nog flera som när måndagsmorgonen kom, barnen skickades iväg till skola, och vi begav oss till våra respektive arbetsplatser, hade en slags ny medvetenhet och känsla i maggropen. Vi var nog flera som när vardagen kickade igång efter helgens dramatiska händelser, tänkte lite extra på nära och kära.
Kanske skickades ett extra sms till sambo och barn med en enkel hälsningsfras, men fullt av värme. Kanske ringde vi någon vi inte talat med på ett tag under dagen, bara för att höra hur läget var. Och kanske kommer vi att värna om nuet, mer carpe diem så att säga, då vår västkustpärla till stad toppat nyheterna i landet på i ett otäckt sammanhang.
För några av stadens medborgare finns inte längre en vanlig vardag. Det finns istället ett före och ett efter det som hänt. Ännu vet vi inget om utgången. Vi - oavsett om vi tillhör den närmsta sfären kring 18-årige David Birgersson eller inte - fortsätter nära hoppet om lyckligt slut och att vi ska nås av positiva besked.
För vi vill inte bära på den molande och ororsfyllda känslan en endaste sekund till. Vi vill inte heller att någon skulle ha bragt David Birgersson om livet, och på fri fot, kanske utan skuld, vandrar bland oss. Vi vill inte ha ett Varberg före och ett Varberg idag. Vi vill ha David Birgersson tillbaka, vi vill ha lugnet tillbaka och vi vill ha en vardag tillbaka.
Nu är det inte så - än. Och just nu är det som om allt stannat. Precis allt.
1 kommentar:
Ja vi är nog många som tänker på honom och undrar vad som har hänt. Fruktansvärt att en människa bara kan "försvinna"
Precis som du säger måste alla nära och kära inte ge upp hoppet!
Kram svägerskan
Skicka en kommentar