Det är så ofta vi tänker "äh, jag gör det imorgon". Och så gör vi det imorgon och livet går vidare som om inget skjutits upp. Allt är i sin ordning. Frid och fröjd. Men så inträffar situationer som du inte kan skjuta upp till morgondagen, eller någon annan dag alls, och stressen kommer krypandes. Några av oss arbetar bäst med piskan vilandes mot ryggen, andra brakar samman och klarar inte att tänka klart. Oavsett.
Jag sköt upp en sak som jag idag känner ånger över att jag inte där och då tog tag i. En före detta arbetskollega hade fått cancer, sjukdomsförloppet gick med ljusets hastighet och endast en vecka efter att jag fått beskedet om att personen var sjuk, nåddes jag av dödsbudet. När jag fick veta att den före detta kollegan var sjuk, låg inlagd för vård och att läkarna givit kollegan tid till påsk att leva, lindades min tanke om ett besök in i en bekväm linda. "Ja, men okej. Då hinner jag ju upp till sjukhuset närta vecka, tänkte jag".
Jag hann inte upp. Han steg upp ett steg före det att jag hann möta honom. Nu väntar begravning. En ceremoni jag bävar för. Inte för att begravningar är tillställningar jag ser fram emot generellt, men nu känns det tyngre än nödvändigt då mitt slöa jag och mitt "det jag inte gör idag gör jag imorgon"-tänkt ställt till det. Skit också att jag inte gick till honom när jag först tänkte tanken. Skit också att han inte längre finns här. Och skit också för att vi ännu inte lyckats läsa cancerproblematiken i världen!
Sensmoral: Gör inte det du kan göra idag någon annna dag. Just do it - today!
2 kommentarer:
Tojjan förstår känslan men det är svårt förutse att det går så fort ibland med en så lömsk sjukdom som cancer.
Extra kram
Birgitta, Carolas mamma
Jag vet inte vad det är med sjukdomar, kanske framförallt cancer, som gör det så oerhört lätt att bara putta på ett besök eller "vänta". En lömsk sjukdom, som Birgitta skriver, som man inte ska gömma sig bakom alla dessa "en annan dag" som man har :-(
Har också en arbetskamrat, en tvilling, på alla sätt utom att vi inte delar mamma, annars är vi födda på samma dag, samma år. Vi drabbades, eller vad man nu säger, av varsitt diskbråck i nacken ungefär samtidigt. Sen försvann ju jag från jobbet, hon kämpade vidare, MOT allt sunt förnuft :-( Jag fick min epilepsi, det gick några år till och PANG så fick hon ett par kraftiga hjärnblödningar.
Jag kom mig inte iväg i början av hennes tid på sjukhuset, "annan dag" för fulla muggar och numer bor vi hur nära som helst men hon vill inte att jag ska komma och hälsa på :-(
Man kan säga att jag sumpade min chans, fanns inte där när det behövdes, numer sitter hon hemma, rullstollsbunden, epileptisk förstås för det följer ju ofta med, och deppig och jag vill ju så gärna få komma tillbaka till hennes liv men inte...
Det känns förstås inte bra men samtidigt förstår jag, tror jag ivf. Själv fick jag tänka om när jag fick reda på vad som hänt, jag borde kanske vara tacksam över att jag "bara" har de problemen jag har?.....
Ta hand om dig och kram, om du inte är rädd för förkylningar ;-)
Skicka en kommentar