Det är inte ofta jag får länkar till externa sidor som jag anser vara värda att tipsa andra om, men idag fanns det ett undantag i inkorgen på min mail.
Läs först den korta texten, ta dig sedan vidare till länken.
En dag frågar en son sin far:
- Pappa, springer du en maraton med mig?
- Ja, svarade pappa och de sprang sin första maraton.
En dag frågar sonen sin far:
- Pappa, springer du ett maraton till med mig?
- Ja, svarade pappan och de sprang ytterligare ett maraton.
En dag frågar sonen sin far:
- Pappa, vill du göra en Ironman tillsammans med mig (4 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning)?
- Ja svarade pappan.
Varsågod, här är bilderna till den här berättelsen. fungerar inte länken, kopiera adressen och klistra in den i adressfältet på din dator.
http://www.youtube.com/watch?v=VJMbk9dtpdY
5 kommentarer:
Wow... Jag har inte ord så det räcker till... DET är kärlek det!
TACK!
Ståpäls och tårögd och värme i hjärtat är min reaktion. Andra ord är överflödiga.
Vet du jag fick adressen till den här filmen av en vän och tittade, den är otroligt gripande. Våra barn betyder så mycket för oss alla detta är ändå något utöver det vanliga. En sån enastående person hans far är. Nog sitter man med gråten i halsen och tårar i ögonen.
Kram
Birgitta, Carolas mamma
*hrm hrm*
Som den bitterfitta jag nu en gång är så kan jag ju inte hjälpa att jag tänker på alla dessa mammor som år ut och år in offrat alla sina intressen, sina pengar och sin tid på att uppfylla drömmar och önskningar för sina handikappade barn, inte sällan är de ensamstående.Så kommer det en pappa och gör något, som han förmodligen själv också tycker är roligt, och vips är inte ett enda öga torrt och det pratas om självuppoffrande och kärlek.
Naturligtvis vill jag inte förringa pappans idrottsprestation eller deras fader-sonrelation.
Men jag har väninnor som arbetar heltid, springer med sitt handikappade barn på ridning, simning, muskelträningar, massage och ändå hittar tid för barnets syskon. Ibland får de tuppjuck och kräver en stunds avlastning av barnens pappa.
Inte görs det sentimentala filmer med musik tdill eras tid i stallet och i simhallen av deras prestationer inte.
Bitterfitta är jag
Till Marie: Du har rätt. Vi glömmer tyvärr kvinnans konstanta slit. Jag kanske borde (eller du) spela in en film, lite E Ramazotti till det och ut med snutten på Youtube. =) Säkert hade inte männen suttit vid datorerna och gråtit om det var en kvinna som genomförde det som pappan i filmen gör...Eller vad tror du?
//Kram
Skicka en kommentar