Vi som föddes mellan åren 1961-1979, styvt räknat, är barn till fyrtiotalister. Inte alla. Men de flesta, och vi kallas för Generation X. Om oss skrev Douglas Coupland (född 1961) en bok med den självklara titeln Generation X. Det beskrivs hur vi tillåtits fundera över religion, kultur, politik, den egna karriären på ett friare sätt än vad våra föräldrar fick. Det beskrivs även att vi upplevt IT-bubblan som sprack, katastrofhöga räntor och flera statsmord världen över. Påverkade detta oss?Coupland fortsätter att berätta om generation X:s ständiga sökande efter meningsfullhet. Hur vi överkonsumerat, överdoserat och anammat ett översitteri. Allt för att uppnå någon form av lycka. Vi som druckit Festis ur trekantiga tetraförpackningar, läst om Babar och hans vänner i barndomen och fått testa diverse idrotter, vi skulle få den bästa av världar som vuxna och med alla säkerhet ta hand om fyrtiotalisterna som närt oss. De hade ju drillat oss så bra. Blev det så bra då?
Med influenser från popvärlden klädde vi oss i korta kavajer med axelvaddar. Med konsten som förebild fick plastiga posters ett universellt uppsving. Vi sprayade sönder ozonlagret med Studio Lines produkter och smetade ofattbara mängder Nivea Ultra på läpparna. Blå mascara, blå ögonskugga, trasiga jeans och bylsiga collagetröjor. Vi dansade till strax efter midnatt på något drogfritt diskotek och kunde namnen på de flesta fältassistenterna på stan. Vi kunde få allt, kunde uppnå allt och hade tillgång till nästan allt. Förstod vi hur vi levde?När jag idag blickar tillbaka på allt från Razzel på TV till föräldrafria fester, känner jag ett vemod. Jag växte upp i en bubbla. Inte bara för att min familj var trygg, inte bara för att jag omgavs av ödmjuka vänner. Nej, vemodet är grundat i att min generation, X, inte ger tillbaka tillräckligt idag vad vi fick då. Var är samhällsengagemanget? När hjälpte vi en främling senast? Och hur stöttar vi upp våra egna barn?
Jag vet att ovan text generaliserar, fördömer rakt av och att det finns många ur vår generation som sätter sig själva i andra (och tredje) rummet för att ge tillbaka. Men tyvärr är det alldeles för få ändå. När ska vi inse att våra barn inte alls så självklart kommer att vilja ta hand om och hjälpa oss på höstens dagar eftersom vi missade att fatta det där med respekt, empati och lagen om Karma när vi växte upp? Skyll nu inte på fyrtiotalisterna. Jag är övertygad om att varenda en av dem gjorde så gott de kunde utifrån rådande förutsättningar. Men gör du det?
5 kommentarer:
Jag kände igen mig i det du skrev. Sprayade min lugg till ofattbara höjder...)
Efter att ha läst boken -medmänniskor så vill jag göra ännu mera för mina medmänniskor...Belöningscentrat i hjärna mår betydligt bättre när man ger istället för när man får...
Författaren har också skrivit en bok som heter-konsten att vara snäll. Den ska jag också läsa!
Underbara givande böcker.
Kram Pia
Känner du dig inte riktigt gammal när jag inte fattar hälften av det du skriver om? ;)
Men jag förstår vad du menar även om jag inte tror att ni har vuxit upp till respektlösa monster, hela världen har förändrats sedan dina föräldrar var ungdomar, likadant med mina. Alla generationer ändras, men det är precis lika självklart för mig att ta hand om mina föräldrar på ålderns höst som det skulle ha varit för hundr år sedan.
Okej, det var kanske lite slarvigt skrivit men jag hoppas du fattar.
Kram!
Jag tror ju att alla gör så bra de kan alltid men att det blir fel ibland. De som föddes på 40-talet har fått kämpa för mycket men jag kanske är rädd för att de kommer att kräva mycket nu när de börjar bli gamla. Så jag vet inte om det kommer att bli lätt trots att jag respekterar dom och så. Jag kan märka på mitt jobb att de vill tycka att de är bättre än oss lite yngre i allt och så är det ju inte.
Jag skrattade och finns en massa minnesbilder när jag läste om spray och nivea. Jag var nog med och förstörde miljön med allt som jag hade i håret.
Kram C
Har sett dig lite här å där och vart nyfiken, därför kikar jag nu in och började med att läsa det här inlägget. Jättebra! Först lite nostalgi sen en liten örfil :)
Men guuuu vad snygg man va back then. Undra hur många färre som fick kliva på bussen på den tiden pga platsbrist. Ja menar - axelvaddarna - kunde dom bli för stora...
Har funderat mycket på ge vs få, begreppet medmänniska mm. Det "kostar" så lite att göra ngn annan glad, eller hur.
Kikar vidare lite
Ulrika
Fick vi kanske en lite för stor släng av 80-talisternas mantra - satsa på dig själv, utveckla dig själv, förverkliga dig själv? Jag håller med dig, solidariteten och en hel del av medmänskligheten har förpassats till baksätet. Det finns där, men är inte lika viktigt. Samtidigt blir livet lite tråkigare, ensammare och mer isolerat. Vem vinner på det?
För övrigt måste jag hålla med Amanda. Mycket klokt!
Skicka en kommentar