Skorpioner och bakelser

Konstnären som gjort skorpionen på bloggens startsida heter Hasse, håller till i Kulla Skolor, strax utanför vår centralort och gör fantastiska verk i bland annat smide. Skorpionen (mitt stjärntecken) kom "på köpet" när sambon flyttade in. Visst är den fin, om än lite läskigt levande. Passar ju bra en helg som denna... Trick or treat?

Vi lite äldre kommer i afton att vara vakande över våra busungar när de ger sig ut för att knacka dörr. Vi nådde en kompromiss gällande Halloween; idag får barnen busa, imorgon får vi vuxna dinera i ett stillsamt tempo. Alla blir nöjda. Alla blir glada.

Vi förmanar och manar de små till försiktighet, ödmjukhet och vänlighet när de plingar på hos grannar och bekanta med hopp om att fylla korgen med gott. Själv har jag köpt jätteäckliga och billiga klubbor att dela ut, hittade tyvärr inget marmeladgodis som M Uggla tipsade om!

Trick or treat på er!

Det har gått tio år...

Vissa händelser glömmer man aldrig. Brandkatastrofen på Backaplan 1998, i media kallad Diskoteksbranden, där 63 ungdomar miste livet, är en sådan. Idag är det 10 år sedan. Då och då har tankarna vandrat till de ungdomar som omkom. Några av dem hade jag varit i kontakt med tack vare att vi delade intresset för en viss bollsport. Några av dem kom inte till de resterande seriematcherna som spelades efter den 29 oktober. Några matchställ fick ligga kvar i trunken den säsongen. Några spelare felades sina lagkamrater. För alltid.

I tanken har jag då och då återvänt till katastrofen. Så ock idag.

Trick or treat eller inte alls?

I hemmet pågår en diskussion om trick or treat. Diskussionen är sansad och saklig. Sonen förstår att helgen som står för dörren inte har med godis att göra, utan att det är en tid där vi ska stanna upp och tänka till. Kanske på de som gått vidare ur detta liv, kanske de som ännu finns bland oss. Sonen har alltså förstått att det är en afton som inte handlar om godis.
- Men fredagen då? säger han och tittar på oss. Då är det ju inte afton. Då kan vi gå ut och trick or treat. Mamma, snäällllaaaa...I almanackan står det ju till och med Halloween!
- Va, utbrister jag, och undrar när det tåget passerade. Vaddå Halloween i vår svenska almanacka. Sen när då? Vi har väl Alla helgons afton...?

Hur ska vi vuxna förhålla oss till detta för att alla ska bli nöjda?. Är säker på att vi har många svenska traditioner som i sina begynnelsetider uppfattades både skrämmande, smaklösa och respektlösa. Trick och treat hör samman med Halloween. Firar vi Halloween i Sverige? Eller är det ett kommersiellt jippo där företagen är de som egentligen trickar när de lockar (lurar?) ungarna att köpa Liemannen-kläder att ränna runt i.

Förra året uppmanades de som ville ha besök av utklädda busfrön att ställa ett brinnande ljus i fönstret...eller var det tvärtom? Hm. Vill vi ha besök som ringer på och trick or treat hela kvällen? Och vilken kväll ska vi vara beredda - med godis - isåfall?

Min stora lille idol, Magnus Uggla, berättade att han alltid köpte sådana där kletiga gröna marmeladliknande sockerdoppade godisar att dela ut till fröna som ringde på. Han menade att snart spred sig ryktet bland gatans barn att "i det där huset får du bara äckligt godis så skit i att ringa på där" och att dörrklockan snart förblev tyst. Kanske en bra idé? Gelédallrande grönt äckligt godis. Men hur gör jag med min egen trick or treat sugna unge? Ska jag låta barnen ge sig ut och samla kletigt godis ur grannarnas skålar eller ska jag vara marodör-morsa och sätta P för detta med trick or treat? Vad skulle du göra?

Irriterande mamma

Tryckfrihet är bra, rätten att demonstrera och rätten att få campa i naturen en natt helt avgiftsfritt är också bra. Men är yttrandefrihet alltid bra? Kan för mycket yttrande leda till att en slags "Peter och vargen"-effekt uppstår på, låt säga, lokaltidningarnas insändarsidor? Ska alla yttranden i demokratin tryckas så länge de inte kränker eller förtalar? Och vem bestämmer vad som ska tryckas, vad som anses kränkande, kan uppfattas som förtal eller till och med som hets mot folkgrupp? Balansgången är hårfin och jag avundas inte de redaktörer som tvingas skära i insändarflödet till landets lokaltidningsredaktioner. För det måste vara ett riktigt tröttande jobb...Eller vad sägs om det här:

Signaturen Irriterad mamma lämnade sitt yttrandefrihets-bidrag på insändarsidan i vår lokala tidning i förra veckan. Insändaren var kort, rakt på sak och tydlig. Budskapet gick fram. Irriterad mamma var så upprörd över sin sak att en insändare sannolikt var enda vägen ut ur hennes vrede. Utan att klä in sina åsikter i fina floskler vräkte hon ur sig sin syn på saken om att det är "ursuselt att inköparna i stan inte kunde räkna ut att alla femåringar minsann behöver regnkläder på hösten." Den högst uppretade mamman ifrågasatte inköparnas kompetens och lät oss läsare veta att hon "tvingas runt hela stan" i jakten på regnställ.

Jag erkänner villigt att få ting och företeelser i världen kan få mig så uppgivet irriterad som totalt fördummande yttranden i det offentliga rummet och som publiceras på insändarsidorna i någon tidning. I flera år har jag försökt att intala mig själv att alla människor har olika referensramar för innebörden av katastrof, kaos och uruselt.

För mig är tsunamin i Asien 2004 en katastrof eftersom människor blev hemlösa och utan tillgång till färskvatten. För mig är kaos det som uppstod efter mordet på statsminister Olof Palme 1986 då ingen visste vad den andre gjorde och alla undrade vem Hans Holmér var. För mig är uruselt betyget på de förändrade a-kasse- och sjukpenningsreglerna i vårt land eftersom arbetslösa och sjukskrivna riskerar att slås ut ur alla trygghetszoner.

Inte skriver jag en insändare om regnställen på H&M är slut! Inte låter jag himmel och jord rivas upp för ett sådant i-landsproblem och inte offentliggör jag min egen dåliga inköpsplanering av regnkläder eller andra årstidsbundna kläder och dumgör mig (visserligen anonymt) i en insändare över det! Signaturen Irriterad mamma borde ju veta att varje höst regnar det, så varför denna stackars referensramssnäva moder inte i augusti köpte regnställ till sin femåring är något jag däremot kan tänka mig att skriva en insändare om. Snart kommer dessutom vintern (se snön som lurar bakom träd) och med den behovet av skor med tjock sula och jackor av varmare slag. Bara ett tips, till irriterande mammor i vår stad.

Hög och låg

Jag klättrade upp på en höjd, såg ut över nejderna och inväntade bra idéer. Jag stod där, beundrade staden från ovan och insåg att den vackra utsikten endast förvirrade min idétorra tankevärld och då klättrade jag ner från höjden igen.

Väl hemma, sjönk jag ned vid köksbordet, slog upp en av veckans tidningar, och där var det! Uppslaget jag väntat på! Med andra ord är bloggverksamheten på väg att startas upp igen efter en vecka med andra åtaganden så som en bruten axel, god medmänniska och lyssnerska...

Trevlig helg, vi skrivs till veckan!

Framtidshopp!

De är ofta skalliga, dreglar, fiser offentligt och kräks lite här och där utan att be om ursäkt och kan somna mitt i ett samtal. Allt som om det vore det mest naturliga i världen, och för dem är det det. För vi talar om bebisar. Ett gäng goa ungar som gärna känner sig för på varandra, tittar fram ur bärsjalens trygga näste och skrattar gemensamt åt något lustigt som någon säger.

En dag i veckan, några timmar helt frivilligt, träffas ett gäng glada flerbarnsföräldrar i det som i "hetast just nu-listan" är döpt till måndagsklubben. Tretton, fjorton fantastiska föräldrar i olika åldrar, med olika erfarenheter, olika upplevelser och bakgrunder med olika små framtidshopp.

Det som gör den här måndagsklubben så förträfflig är dels den öppenhet och ärlighet som genomsyrar samtalen, dels det vidvinkelperspektiv som var och en av de vuxna utrustats med och som ger oss en förståelse för allas rätt till olikheter!

Det känns förmånligt att vi i ett ganska ytligt, stressigt och materiellt samhälle tillåts att stanna upp med våra framtidshopp några timmar i veckan och låta dem lukta på livet. Där på golvet i en babyblandning ligger kort, lång, ljus, mörk.

Där ligger någon som kommer att få tandställning, en annan glasögon, någon som blir berömd för det stora, en annan kommer att uträtta stora saker i det tysta. Alla dessa framtidshopp - så levande och nyfikna. Så leendes och lyckliga!

Jag var först!

Ibland blir jag glad. Ibland arg. Eller som idag, konfunderad. Över en kopp nybryggt frukostkaffe läser jag lördagens lokala tidning. På sidan 2 finns ett stort uppslag om ett ämne jag igår kväll skrev en blogginlägg om. Hur ska jag nu göra, tänker jag. Publicera min text, och framstå som värsta plankerskan, eller strunta i att publicera inlägget?

Efter en kvick överläggning med sambon (som idag utsåg sig själv till chefredaktör för bloggen) väljer vi (jag och chefredaktören) att låta texten bli läst på bloggen. Sträcker på mig, texten hamnar under det datum då jag skrev den om jag inte ändrar i inställningarna. Kanske var det mitt gamla journalist-jag som i veckan insåg att stamkundsrabatter är ett ämne som kommer att bli hett? Isåfall - jag var först, läs gärna texten, den ligger ute under den 16 oktober!

Go´ helg på er!

En inte fullt lika vacker höstvecka är över, men det är otroligt vad veckorna flyger förbi. Hinner ni stanna upp och andas och bara vara? Ett långsammare tempo gör gott för hjärta och hjärna. Lita på mig, jag vet, med tanke på min enastående förmåga att inte göra ett endaste något i flera långa sköna timmar!

Tack för härliga, roliga, tänkvärda och rådande kommentarer i bloggen under veckan. Min inspiration stannar utan er! Trevlig helg till er alla.

P.S Vilket gensvar som ljuder till inlägget V a r läser du... Tack! D.S

Chokladbollar de luxe

Familjen befinner sig i en partyintensiv period där de inneboende funnit ett nytt favoritrecept på ett klassisk godisrecept. Jag valde att köra allt samman i matberedaren och använda kokosflingor som topping för att inte få för mycket sockersmak. Det blir godare så, eller som den äldste sonen sa: "-De smakar som de riktiga vi köper i affären, mamma!"

• 150 g smör eller margarin
• 2 dl socker
• 3 ½ dl havregryn
• 1 dl kokosflingor (endast till smeten, ej beräknat till topping)
  
• 1 ½ msk vaniljsocker eller vanillinsocker
• 5 msk kakao
• ½ dl kallt starkt kaffe (önskas mildare kaffesmak, minska på mängden)

Blanda socker och smör till en jämn smet. Tillsätt havregryn, kokosflingor, kakao, vaniljsocker samt kaffe och mixa detta till en fin smet.

Använd en matsked och måtta ut bollarna som du sedan rullar i kokosflingor. Ställ godiset kallt, eller frys in det till kommande fester.

Övervakad stamkund

Vår numera medvetna familj fortsätter att planera veckomatsedlar, storhandla, frysa in (och frosta av frys) och har som biståndshjälp av en av de butiker vi handlar regelbundet i, fått en tryckt påminnelse om vårt (o-)hälsosamma matliv. Som stamkund hos en av landets livsmedelsbutikskedjor får du varje månad från och med oktober skräddarsydda rabattkuponger. Systemet bygger på att vi vid ett visst antal tillfällen, under en viss period, handlat en viss produkt. Dessa lottas runt i en stor datatombola - typ - och skickas sedan ut till stamkunderna.

- Skitsmart, var det första vi sa när vi satt samlade vid köksbordet och med spänning pillade på det plastförslutna personliga utskicket med kupongerna.
- Nu sänker vi matkostnaderna än mer, och dessutom på de varor vi äter mest av!

Glädjen blev inte särskilt långvarig, jublet övergick abrupt i kväsande, genanta stön som kombinerades med ett fingrande på bordsskivan och tystanden blev total för en tusendels sekund. Så plötsligt:
- Herregud! Vad är det vi har för vana att bära hem från affären? utbrast sambon och tittade på mig. Vad är det vi äter?
- Öh, va, men, du...stammade jag, och tittade på rabattkupongerna.

Där fanns valfri Pastamixer - nu avslöjas det alltså att min sååå goda lasange inte alls är hemlagad utan en knorrig halvfabrikatsprodukt. Där fanns Kelda såser, samma sak här, busted som Clint Eastwood skulle sagt! Och där fanns de färdiga vitlöksbaguetterna i praktiskt 6-pack. Aj då. Oj då. För mitt inre såg jag hur mitt kulinariska förtroende hos sambon trycktes ner i färspressen (kanske samma som de heta kebabspetten körts genom?).
- Ja vi får väl tänka till i fortsättningen, sa jag till sambon. Big Brother ser ju allt, FRA-lag eller inte, nu vet de till och med vad vi åt i somras. Det var ett försök att få diskussionen bort från den färgglada sanningen på bordet framför oss.
- Får hoppas det, svarade sambon. Synd bara att alla de nyttiga saker som grönsaker, frukt och mager korv minsann inte fanns rabbatterade.

Mitt inre hoppade till. Glädjen gjorde en dubbel saltomotal och jag replikerade kvickt:
- Ja, för vi äter faktiskt massor av sånt i vår familj. Och titta, Physalis finns med! Ha!
Situationen var räddad. För nu. Inser ju att nästa månads rabatter speglar sensommarens inköp och att eftersläpningen på vår nya medvetenhet inte kommer att synas i datatombolan på ett tag. Men sen, då rackarn´s. Då ska det utnyttjas personliga stamkunsdrabatter!

V a r läser du?

Jag läser i sängen, vid köksbordet och på toaletten. Sedan barnen utökade familjeantalet är just det senare stället min favorit-bokhörna! På en hylla i det privata rummet ligger ständigt någon av de böcker jag läser. Och för mig funkar det perfekt!

Egentligen började det under min tid som lärarstudent. Tungt tråkiga statliga rapporter om exempelvis den svenska skolans verksamhet, kurslitteratur som krävde ett lexikon parallellt för att begripa eller någon bok, torr som fnöske, om vetenskapliga teorier för nybörjare var som gjorda för toalettläsning! Det var där, och endast där, som jag fick läst en enda rad i dem. Var annanstans i hemmet fanns lockande och absolut mer stimulerande sysselsättning än just kurslitteraturen.

Där, på toa, satt och sitter jag stilla (ni som av någon anledning nu tar illa vid er av att jag blir personlig, ombedes logga vidare till en annan blogg) och har ju inte så mycket annat att läsa. När vi får gäster händer det att min själsfrände påpekar att det ligger skönlitterär lektyr på toa och att vi kanske borde plocka undan det innan gästerna behöver besöka vår (bok-)toalett. Jag tycker inte att vi ska ta bort böckerna. Det ser intellektuellt ut att ha dem där och hemtrevligt. Dessutom finns det ytterligare två eminenta fördelar med toaböcker: dels får gästerna något att läsa, dels får vi något att prata om under kvällen då just böcker med sin fantastiska värld är ett fullvärdigt samtalsämne.

Weather on the Westcoast

Regn. Blåst. Mörkt. Men helt okej ändå. Tillbringade förmiddagen hos god vän, en bit utanför centralorten. Också det okej. Nu hemma vid "arbetsbänken" för att göra försök nr 3 vad gäller att få till ätbara, attraktiva och chokladiga muffins.

Vad gör jag för fel? Help, I need somebody - help!
Recept emottages ödmjukt!

Tryckt i verkligheten?

Vad trevligt att bli uppmuntrad av "mina"bloggläsare att skicka in det jag tyckt till om till vår lokala tidning för en vidare publicering! Det innebär ju att åtminstone några av er trogna läsare anser att det jag tycker till om har substans.

Det ska bli spännande att se om texten blir publicerad, kanske håller den endast för min blogg, och inte för tryckpressar i verkligheten? Oavsett - tack för uppmuntran - det är kul att väcka tankar, känslor och kanske till och med inspirera någon.

Och vad bidde det då?

Jag hör till de lyckligas skara vad gäller att ha ett arbete. Jag hör till dem som med ett högerstyrt land får ta del av regeringens löften om sänkta skatter, ökade förmåner till de som jobbar och sliter samt ökad valfrihet i både det ena och det tredje. Jag föll som en fura för statsministern och hans hov då jag märkte att jag faktiskt hade fler sköna slantar att spendera efter skatt i jämförelse med när den vänsterledda regeringens styrde och ställde och fördelade finanserna. Tänk att ett positivt vallöfte gick att infria - men vänta lite, är det så positivt, det här löftet?

Alla tjo- och tjim tillställningar har en baksida - så ock den med sänkta skatter. För vilka skatter är det som regeringen sänkt? Jo, bland annat de kommunala. Och vad händer då? Jo, kommunerna måste ta av sina sparade pengar för att behålla den standard man låtit medborgarna vänja sig vid. Och vad händer när sparslantarna börjar sina och kassakistans botten gapar mot de lokala pamparna i styrande ställning? Jo, pamparna eskar pengar från regeringen som säger "näää, inga fler pengar till er inte". Lokalstyrande (borgar-)pampar får då börja skära i de kommunala verksamheterna, och det är då jag drabbas. det är då det positiva vallöftet bli ett hot mot min trygghet.

Det mest skrattretande är de kommuner där högern styr. De som lovat skattesänkningar, genomfört dessa, tagit av sparkapitalet och snart står på ruinens brant och plötsligt har en lokal offentlig sektor som skakar kraftigare än efter ett vinterdopp i havet. Borgarpamparna ställs till svars för en nedbantad skola med större klasser, sämre lokaler och fler elever (barnkullarna ökar). Färre socionomer, fältassistenter och kommunala vårdbiträden och en generation äldre i behov av hemvård hänvisas till att anlita privata och vinstdrivande företag att sköta om deras hem och behov, med argumenten att det står var och fritt att välja vårdare. Mm, trygg valfrihet? Mm, smart att sänka kommunskatten?

Vad händer då med mig? Jo, jag som jobbar inom den kommunala offentliga sektorn får slita hårdare så att dessa offentliga hjul hålls i rullning. Allt till ett pris av några hundralappar extra i plånboken per månad. Är det värt det? Nej, inte en chans! För i min värld blir det ett nollsummespel; färre personer i exempelvis skolan ska göra mer jobb.

Vad bidde det då av den sänkta kommunala skatten? En stunds lycka. Många stunders vånda.

Ödmjukt förvånad!

Tänk att denna blogg haft över 120 besök på en vecka! Överträffar de vildaste fantasier om att bli sedd och läst hos skribenten. Tack till alla, känd som okänd, för att ni tar del av mina tankar. Det inspirerar att skriva mer.

Den gångna veckan var en fantastisk vädervecka. Bilden är tagen måndagen den 6 oktober! Svårt att förstå...Men måtte ljuset bestå. Det behövs!

Vi skrivs och hörs i kommande vecka!
Trevlig helg!

Consuetudinis vis magna est

Det är min övertygelse om att vi alla har en slags vana som vi inte riktigt kan frigöra oss ifrån. Vi låter i detta sammanhang rökning, snusning och andra laster vara exkluderade, och fokuserar på sådant som att exempelvis inte gå på A-brunnar men gärna på K-brunnar, slå av och på en strömbrytare ett visst antal gånger eller att dubbelchecka - trippelchecka - om jag låste bilen, lägenheten, dagboken etcetera.

Consuetudinis vis magna est - vanans makt är stor, och just det där med brunnslock ställer till en del för mig då jag är ute och promenerar med junioren i barnvagn. Om jag vill undvika (sju års?) olycka ska jag parera A-brunnar, så långt är nog de flesta av oss skrockfyllda vanemänniskor överrens; A-brunn lika med otur. Men gäller det både mig (läs mina fötter) och barnvagnen (läs hjulen)? Och vilken skrockfylld innebörd ha V-brunnarna? De små luriga som så där retligt sticker upp en bit ovanför asfalten...Kan jag gå, trampa, på dem utan fara å färde? A-brunnarnas farlighet har jag lärt mig, av gammal vana svänger hela jag inklusive eventuell barnvagn undan dem. Oftast. När jag riskerar att kollidera med andra människor på gång- eller cykelbanan chansar jag givetvis och spelar högt och tvingas trampa på dem. Spottar dock snabbt över båda axlarna för att gardera mig mot olycka!

En väninna berättar om sin kusin: halvvägs till bilen, han måste vända, gå in i sin lägenhet igen, kolla spisen. Framme vid bilen, han måste vända, kolla så att han låste ytterdörren. Framme vid resmålet, han får halv panik eftersom hemmet nu är på ett icke kontrollbart avstånd, och han kan inte kolla om allt var släckt och låst och avstängt! Min väninna berättar att kusinen då ringer sin granne o ber denne kolla!

Tålmodig granne, tycker jag och tycker samtidigt synd om väninnans kusin. Han ska dock vara glad att han inte bor med mig! Jag kollar inte något upprepade gånger, förutom e-posten, facebook, mobilen, bloggen, sms...och peppar, peppar, ta i trä - än har inget hänt. Eller?

Gott och enkelt!

Varsågoda! Ett favoritrecept, gott för både stor och lite mindre, enkelt men festligt!

Pasta med fläskfilé och färska champinjoner
4-6 port

Ingredienser

• 1 fläskfilé som putsas, skärs i medaljonger alternativt centimeter tjocka strimlor
• 250 g färska champinjoner
• 3 schalottenlökar, finhackade
• 2-3 vitlöksklyftor
• 2,5 dl matlagningsgrädde, gärna mager
  
• 1,5 dl lättcremefraiche
• 1 dl vatten
• 1 tärning (kub) köttbuljong
• 1 msk soja
• 1 msk worchestershiresås
• salt & peppar efter smak och tycke
• Maizenaredning (ljus eller brun är efter egen smak)

Fräs svamp och lök i smör i het panna. Lägg i köttet och bryn det hastigt runt om. Häll i vatten, buljongtärning, matlagningsgrädde och cremefraiche. Pressa vitlöken och rör ner den i pannan.

Smaksätt med soja, worchestershiresås, salt & peppar. Låt allt puttra samman tills köttet är genomkokt. Red av såsen med Maizena till önskad konsistens.

Du väljer själv vilken pasta du serverar till den smakfulla filén, men jag kan rekommendera Pasta Penne för fyllighetens skull.

Smaklig måltid!

Receptet i original finns på matplatsen.se

Ting (-el tangel)

Hösten är en vacker årstid med dess färger och höga luft. När sommaren passerat, plockas ljuslyktor och vämeljushållare fram, den tätt vävda filten tar plats i soffan och frysens nedersta fack fylls av kanelbullar. Husligt och hemtrevligt.

Ett av de bättre spontana köp jag gjort det senaste året är just en vämeljushållare och tack vare att den matchar fondvägg och bokylla alldeles precist, tycker även den ekonomiskt återhållsamma sambon att den är vacker.

I vår familj vet vi att det är höst när ljusen tänds. Vi myser gärna med dämpad belysning, något gott att dricka och diverse tekniska apparater i offläge. Kvalitetstid kallar vi det, ni vet när samtalet handlar om allt och inget, barnen sover och morgondagen känns oändligt långt borta på ett positivt sätt.

Tänd ett ljus du med. Unna dig att bara sitta ner och inte göra någonting. Det är helt okej, du kvalificerar dig inte till någon dekadensens liga på grund av en stund i soffan under en filt med något gott att dricka. Nope, så lätt är det inte. Ladda istället dina batterier, låt dig omslutas av värme från ljus och hjärta. Mysfaktorn ska vara maxad!

Konst eller...?

En vanlig dag utmed någon av stadens vackra promenadstråk kan jag beskåda konst i det offentliga rummet. Det är mer regel än undantag att en elcentral, ett plank eller en viadukt är smyckad med färg, figurer och fantasifulla kreationer. Eller?

Vad tycker jag om graffiti? Är det en konstform eller bara klotter? Finns det en gräns, och isåfall vem avgör var den ska dras? Ska vi skattebetalare betala dyra pengar för att tvätta bort kladdet, eller ska vi samhällsmedborgare låta oss förföras av att initiativrika (ofta unga) konstnärer delar med sig av sina alster?

Jag kan inte ta ställning - än. Trots att jag bor granne med en elcentral, har ett plank i anslutning till trädgården och nästan dagligen vandrar under viadukter som alla är sprayade på ett eller annat sätt. Om jag tar ställning mot graffiti, kan jag vara konstruktiv nog och hjälpa dessa sprayburksinnehavande kreatörer med något annat alternativ? Dilemma, dilemma...

Trekant på brädan!

Vi hade middagsgäster på besök. De hade läst om mina tjockbladade, gröna vänner på fönsterbrädorna i denna blogg, och som bevis bar de på en trekantseuforbia när de klev in i hallen!

För eventuella oinvigda är denna trekant en suckulent växt och en av de sorter som numera klädsamt sprider grön fägring i mitt hem. Växten är, enligt middagsgästerna, även känd under namnet High Chaparal. Blink, blink till de observanta gästerna!

Sanningen om: Skottegryta

Det plingade till i e-postlådan, och där var det. Sanningen om Skottegrytan! Tre fina äpplen och en stor kram till en av mina bloggföljare för förklaringen! Så här ligger det alltså till...

"Kära Tojjan.
Efter att ha läst din härliga blogg känner jag att jag bara måste upplysa dig om Skottegrytans historia.

Det finns en gammal klassisk maträtt vid namn Sjömansbiff som i skolbespisningarnas snålt tilltagna budget gjordes om till Skottegrytan. Skillnaden mellan dessa båda maträtter är att i Sjömansbiffen använder man dyrt kött, (läs lövbiff, vilket det oftast var, alltså inte styckade sjömän, jag såg förresten också Debatt om Catrine la Costa), men i Skottegrytan bytade man ut köttet mot den billigare köttfärsen. Så söker du på Sjömansbiff kan du följa det receptet men byta kött mot köttfärs och Vips! har du din Skottegryta! Namnet kan ev. ha något med fördomen om skottarnas snålhet att göra, jag tror inte köttfärsen bestod av styckade, nedmalda små skotte-hundar i alla fall!"
Kram, E

P.S Lycka till med veckomatsedeln! Från en som kört detta koncept i ett antal år, tills tonåringarna började tvärvägra, när det var deras tur att tänka ut middagsrätter, d.v.s. var fjärde vecka. Numera är det bara jag som som står för "tänket" med viss hjälp av den eminenta tidningen ICA-kurirens tips på 5 lättlagade måltider som tar under 20 min. att tillaga. Kan varmt rekommenderas! D.S

Liseberg - för liten och större!

Tillsammans med goda vänner gjordes den årliga trippen till Göteborg med besök på Liseberg. Det är en återkommande tradition och tillfredsställer djupt de i familjen som får åka med. Alla får nämligen inte.

Vi vuxna har ett par kriterier du måste uppfylla för få följa med. Varför vi valt att ha det så beror enbart på egoistiska skäl - vi vill åka karuseller, käka spunnet socker och dricka massor med läsk och det ifred från trånande barnaögon som mellan toalettbesöken tittar storögt på oss och utbrister att ”ja åka faffas bila ijän!”

Vad jag menar är att barn under 80 centimeter gärna får åka med likaså barn över 135 centimeter, medan barn där emellan får stå på tillväxt. Balder, Kanonen, Uppswinget och de andra supersköna åkattraktionerna tillåter inte barn som är för korta (eller små), och vi vill åka oss hesa i dessa sugande, svängande och skräckfyllda attraktionerna. Inte åka oss stela i ”Faffas bila”.

Vi är medvetna om att detta segregerade tänk och agerande vare sig är föredömligt eller pedagogiskt. Men anser oss vara föräldrar i världsklass årets övriga 364 dagar så en dag utan de 81-134 centimeter korta barnen kan vi väl få komma undan med? Vi har ju så roligt, och ”mellanbarnen” kompenseras med något lugnare där vi roar oss i deras takt utifrån deras behov, kanske löser häften med kuponger istället för åkpass...

Ses nästa sommar, Liseberg!

Dekadensens högborg, del 3

Nu är vi där. Det tredje och per dagens datum sista måstet ska luftas. Det är nu det sker, cirkeln sluts och jag blir ett med förväntningarna om att ro mina komplexa måsten i land. Tror vi att jag fixar detta? Det är alltså det tredje måstet, att lyckas med de två första!

De två första måstena kräver fysisk insats, medan det tredje och sammanfattande är en fråga om mental styrka - den vi alla har men har olika lätt att ta fram. Tiden är inne för allmän uppstramning! Klarar jag det? Vilka mentala referensramar kan jag matcha stavmixern och motionscykeln mot? Vad kan jag tala och intala mig själv för att få göra egen barnmat och motionera bort de transfettsfria Ballerinakexen? Räcker det att jag lyfter fram hälsan som skäl? Eller behövs en mer skrämmande propaganda som att ekonomin kommer att haverera om jag inte stökar och bökar barnmaten och efter det trampar mig till Peking på cykeln i vardagsrummet?

Om jag hade svaret på hur jag lyckas med det tredje måstet skulle jag inte ha behövt basunera ut de två första. Då hade jag med sansat sinne varit en husmor av rang, i god kondition med en vilja stark nog att försätta berg. Istället känner jag viljan att inte anstränga mig i onödan, ser tid som pengar och möjligen, men bara möjligen, cykla till affären när jag köper barnmaten - på burk!

Jag skrev aldrig att jag skulle klara mina måsten idag, nu eller ens denna månaden. Jag skrev att det var dax att ta tag i dem, belysa dem som företeelser i mitt liv. Och det har jag väl ändå gjort? Skuttar vidare i livet, lite lättare, lyckligare och återigen - lurad och bedragen av mig själv! Sånt är livet i min dekadenta högborg. Hur har du det i din?

En tanke...

Tack till var och en, för mig känd som okänd, som tagit tid och energi att skriva en kommentar till något av mina inlägg. Det är julafton varje morgon - med det sagt att det betyder mycket att bli läst för en amatör som mig! Trevlig helg, önskar skribenten.

Dekadensens högborg, del 2

Ett av tre måsten är utlagda i sajberspace, för den som önskar att ta del av, men även för mig att leva upp till. Att låta lättjan fullkomligt ta över rodret i min vardag, att ignorera de tre måsten jag redovisar, vore att dräpa självkänslan och i bekantskapskretsen be om verbalt stryk. Inte utan strid tänker jag ge mina tvivlande bekanta en fajt om mina måsten.

2. Motionscykeln i vardagsrummet ska sluta vara klädhängare och förvaringsplats och istället tas i bruk för det syfte den är skapad: att cyklas med. Det fanns en tid då jag tre mornar i veckan begav mig till ett gym, sadlade upp motionscykeln och trampade si så där femton kilometer i lagom lunk. Vilka tider! Vilken energi! Och vilken powerstart på dagen!

När så barn och annat kom in i mitt universum, blev tiden på morgonen inte längre lika lätt att frigöra. Det var då idén med en egen cykel kom på tal med sambon. Fortfarande är det ett mysterium varför sambon inte där och då drog i bromsen med tanke på att cykeln för utomhusbruk blivit ett inventarium i förrådet med pyspunka på grund av icke-slitage. Vilka odds talade för att en cykel för inomhusbruk skulle bli mer använd?

Nåväl, en motionscykel inhandlades och jag vet att jag inte är den enda i världen som minsann lovat sig själv och andra att "bara jag får en egen cykel hemma ska jag cykla varje dag". Varje dag blev inte en enda dag. Och nu står den där, dammig och onyttjad, som ett monument i dekadensens högborg. Jag tycker om monument, de är oftast väldigt vackra och rogivande, men knappast detta monumentet. Jag får förhöjd puls bara av att titta på det, och det beror inte enbart på den dåliga konditionen jag har, utan på att cykeln kostar ångest!

Hur svårt ska det vara att komma igång och träna? Likväl som att ligga i sängen och följa The Oprah show, kan jag cykla och titta. Så får det bli. Imorgon. Måste ju först hitta skor, byxor, tröja, svettband, vattenflaska...

Del 3 av Dekadensens högborg publiceras imorgon. Välkommen åter!

Dekadensens högborg, del 1

Jag är lättjan personifierad. Jag är frosseriet i en samlad lekamen och jag kan känna lusta över girighet och vara högmodet avundsjuk. Ja, egentligen är jag en replikation av Dantes sju dödssyner - på en och samma gång. Det är dax att ta tag i saker och ting. Bokstavligt talat, metaforernas tid är över - från tanke till handling i detta nu!

Tre måsten upptar min tankeverkstad för närvarande. Tre måsten som jag i förrgår borde närmat mig och som det inte längre är sunt att skjuta framför mig. Samtliga tre måsten påverkar dessutom övriga familjen på ett inte helt igenom positivt sätt vilket borgar för att jag måste agera. Så nu ska jag slå på egen trumma, parera dilemman och sluta komma med krystade ursäkter till att...

1. Använda stavmixern när det nu ska börjas med smakportioner för den yngsta junioren. Findus och Semper i all ära, men tillsatser och annat som de lockande glasburkarna fyllts med är ett måste att undvika. Argumenten för att köpa barnmat istället för att tillaga den själv känns omoderna, klimat-o-smarta och o-ekologiska. Inte för att jag odlar morötter, majs och potatis i trädgårdslandet, men nog blir det väl bättre för den lille mannen om jag själv mixar och stökar med hans mat? Alla andra rediga småbarnsföräldrar berättar sååå gärna att det är sååå enkelt och sååå mycket nyttigare att fixa maten på hemmaplan. OK, jag lovar att i dekadensens högborg ge stavmixen och den egenlagade barnmaten en (eller två) chanser innan jag med matt och blank blick börjar bära hem barnmatsburkarna från affären...

Del 2 av Dekadensens högborg publiceras imorgon. Välkommen åter!

Suckulent på brädan

Jag blev inte född med gröna fingrar. Tvärtom, de växter som flyttar in hos mig måste ha en vilja att överleva torka, svält och obefintlig dialog. Kunskapen om hur de gröna liven mår bäst är inget vinnande vetande jag samlat på mig, och av den anledningen göre sig blommande växter icke besvär i min lya. Istället får hårdbladade växter som suckelenter pryda fönsterbrädorna.

Suckulenta växter innehåller så kallad vattenvävnad, i vilket vatten magasineras. Det är därför växterna kan uthärda svår torka och ofta förekommer dels på torra, varma platser, dels på platser som tidvis utmärks av torka. Med andra ord är mitt hem en utmärkt bostad för suckelenter, för även jag kan ha en ljus stund och minnas att ge dem vatten vilka de då så snillrikt lagrar i de kraftiga bladen.

Suckelenter hör hemma i många växtfamiljer och har roliga namn! Vad sägs om fetknoppar och taklökar, stenblad och törelväxter? Kanske ska du ge bort en trekantseuforbia i gåva nästa gång du går på middag? Oavsett, är du som jag, vissen i fingertopparna vad gäller växter, är den suckulenta världen ett paradis att vandra in i, frossa bland och handla hem delar av. Ständigt manipuleras det fram nya varianter och modeller och ju fler desto bättre - då har nämligen även mitt hem en chans att se grönt och välskött ut.

Grönt är skönt!