Lika som bär

Önskar god fortsättning. Har en paus i bloggandet, men spånar för fulla muggar på inlägg att publicera efter nyår. I väntan på textmassor får ni hålla tillgodo med en klassiker; lika som bär.

Ta det lugnt de sista skälvande dagarna av 2008, och börja lugnt de första av 2009.

God Jul
- till var och en, Ni inspirerar!

Många kramar
Tojjan

Klapp för fattiglapp

Om du har mycket lite pengar att spendera på klappar i jul, kommer här några sista-minuten-tips där det finurliga är att du ger och får i samma klapp! (Julälskande personer varnas då inlägget innehåller mindre stämningsfulla formuleringar)

Ett inramat fotografi
a) på barnen: till någon som behöver se dem lite oftare eller bli påmind om dem, din övertidsarbetande fru kanske, eller din svärfar som hellre spelar golf på Kanarieöarna än umgås med sin familj eller din styvmor som inte lärt sig namnen på dina barn fast de är 12 och 15 år gamla. Barnen alltså. Styvmorsan är åtminstone en bit över tjugo...tror du...
b) på någon kåkstad i världen: till din snåla bankman som vägrade lägga om topplånet på huset trots att ni nu renoverat upp köket och in ett mini-spa i källaren. Lånen steg på huset, men det gjorde minsann inte värdet, enligt den snorkiga civilekonomiutbildade maran på banken.
c) på upploppen i Göteborg: till chefen med garanti om att du inte kommer tillbaka efter nyår men lovar att rekommendera honom som köpare på Tradera.com när du sålt dina företagsaktier till honom!
En ask med choklad
a) till bror/syster: för att de lyckades med kursen i Viktväktarna, GI-metoden och Atkinsons på en och samma gång och du inte med något, inte ens nära.
b) till barnens lärare: med hopp om att vederbörande ska bli snällare och ge barnen bättre omdömen och färre kvarsittningar.
c) till gamla Faster Inga-Lena: för att hon har diabetes och ni har oddsat på hur högt hennes blodsocker stiger efter att hon ätit en ask med Paradispraliner.Förra årets (eller äldre) julklapp
(alla har väl fått något någon gång de inte vill ha?)
a) till din trendiga syster: grytlappen i silikon från IKEA, funkar sådär och är så ute (som det mesta av silikon är nu för tiden)!
b) till din ordningssamma mamma: asken med kylskåpspoesi, bara ordet är förvirrande rörigt och eftersom du gillar att skapa kaos hos andra, åker du regelbundet hem till mamma och ser till att stöka till det på hennes kylskåp genom att skapa grammatiskt felaktiga och ofullständiga meningar av de små platsbitarna!
c) till din nya pojk- eller flickvän: vad än det var du fick av ditt ex förra året kan du nu återvinna genom att ge det till din nya partner. Finns ju inte en chans att den nya/nye får reda på det, du spar pengar och alla blir glada och sentimentala!
God Jul, hela julen!

Ett stötande namn?

Vad hade du gjort om du bodde granne med den familj i USA vars tre barn alla har naziklingande namn? Deras två första barn heter JoyceLynn Aryan Nation (läs det och lyssna hur du uttalar det) och Honszlynn Hinler. Deras tredje barn, en liten oskyldig treåring, heter Adolf Hitler och är döpt till detta för att han ska vara ensam i världen om att heta så. Öh, är det nån risk i världen att någon annan döper sitt barn till Adolf Hitler? Nä, tror inte det.

Att namnen skapar rubriker världen över förvånar familjen:
- Det här är inte rättvist mot våra barn, hur kan ett namn vara stötande, frågar sig pappan.
Vi som inte blir förvånade över reaktionen svarar honom med vass ironi: Nä hur kan ett namn som Adolf Hitler vara stötande?

Mänsklighetens dumhet tycks ha så många fler ansiktet än jag i mitt ledighetsslöa huvud någonsin kan förstå. Jag måste skriv ner det på en post-it lapp och sätta på ett bra ställe där jag ofta tittar så att jag slipper reta upp mig i onödan!

Hej där...

...är det mycket nu, eller hinner du med allt? Sitter du säkert denna julen med eller håller du på att straffa ut dig på grund av stress? Stanna upp lite.
Vem du än är, vad du än gör, lämna gärna ett avtryck i form av en kommentar om vad just du gör. Oavsett om vi känner varandra eller inte, är en hälsning två civiliserade människor emellan något som faktiskt kan berika och glädja. - Kram -

Traditioner del 3: julpyssel

Traditioner är enkom av godo, eller? Luciatåget är demokratiskt och firandet av ljustes drottning en lugn och högtidlig sed? Att julpyssla är bara kul-kul och julavslutningen i kyrkan är fenomenalt stämningsfull? Under den gångna helgen fick jag väl en del av mina traditionsbundna åsikter förskjutna. Ganska rejält. Vi tar det i tre delar.
Detta är del 3.

Den lilla familjen hade sedan veckor tillbaka kryssat för aftonen i den gemensamma köksalmanackan för julmat, julpyssel och julkort. Tillsammans skulle vi umgås i ett glöggdoftande kök, glada och förväntansfulla med pirr i hela kroppen inför den stundande högtiden och ledigheten. Familjen skulle umgås och ha det bra. Det visade sig snart att vi fick lägga betoning på umgås eftersom det mesta, åtminstone för undertecknad, avlöpte bara så där bra.

Endast tre av fyra i hushållet äter annat än välling och barngröt. Endast två av fyra är över 18, vilket innebär att endast två fick dricka glögg.
- Bra, tänkte jag, då blir det mer glögg till mig och far, och fyllde på glöggmuggen för tredje gången. Jag såg ut över köket som vid det här laget innehöll inte bara disken efter maten, utan även vetemjölet från pågående bak och rester av övriga ingredienser till lussebullarna. Att jag städat hela dagen för att ha det fint när vi skulle pyssla, kändes plötsligt så meningslöst och för att inte kommentera mitt ogjorda slit, hällde jag upp ytterligare en mugg glögg och teg.

- Mörda den inte! utbrast sonen plötsligt borta från köksbänken. Jag vänder mig om i tron om att någon seg fluga lyckats överleva hösten, men ser att det inte alls handlar om att mörda flugor.
- Jag mördar den inte, jag bara klappar till den, sa sambon med förmyndarröst och dängde bakspaden på de något överjästa lussebullarna. Så. Nu ser det bättre ut, sa han förnöjt med adress sonen.

Som den kloka mor jag är, log jag försynt för mig själv över pojkarnas stoj, strök bort en hårlock som ramlat ur sitt fäste ner i ansiktet, och återgick till att stämpla de hemmagjorda julkorten. De svarta hemmagjorda julkorten! Som på ackord stämplade jag stjärnor, stjärngossar och God Jul och Gott Nytt År i vacker guldfärg. Dunk, stämpla, dunk, stämpla, dunk...Varje gång stämpeln hämtade mer färg på stämpeldynan lät det som sambarytmer i mina öron och sakta började jag nynna på Fyra bugg och en Coca-cola.
- Sluta! Du förstör ju hela julen, hörde jag de nyss stojande pojkarna vråla i kör. Men det var då självaste..., tänkte jag och upphörde nynnandet just innan jag skulle ha sjungit ut i refrängen. Hm!

När så julmat, julkort och lussebullar var avverkade, återstod pysslet. Smällkarameller, fantasifulla kreationer av smörpapper och tomma toarullar. Ni vet sådana vi gjorde på lekis på sjuttiotalet. Jag har inte gjort smällkarameller sedan lekis på sjuttiotalet och skulle nog ha förstått vad det skulle innebära. Min smällkaramell smäller inte någon annan stans än i pappersåtervinningen då jag efter en halvtimmas meck gav upp och slängde saxen över bordet. Pojkarna kastade sig åt sidorna för att undvika stygn i den egna kroppen, och försökte trösta med att jag kunde få någon av deras skapelser.
-Tack det är bra, svarade jag syrligt, och hade i detta läget, om jag hade rökt, gått ut och dragit halsbloss för att coola ner mig. Julpyssel - vad tänkte jag på? Det är tur att det är drygt 355 dagar till nästa års pyssel. Jag hinner kanske glömma eller förtränga?

Traditioner del 2: julavslutning

Traditioner är enkom av godo, eller? Luciatåget är demokratiskt och firandet av ljustes drottning en lugn och högtidlig sed? Att julpyssla är bara kul-kul och julavslutningen i kyrkan är fenomenalt stämningsfull? Under den gångna helgen fick jag väl en del av mina traditionsbundna åsikter förskjutna. Ganska rejält. Vi tar det i tre delar.
Detta är del 2.

Just nu pågår det en diskussion i mina trakter huruvida en skola ska fira julavslutning (som de alltid gjort) i en kyrka eller om de ska vara i en idrottshall. Det senare på grund av att skolan har elever med annan tro än den kristna, och för att därmed inte stöta sig med någon elev.

Det stormar rejält på insändarsidor och andra mötesforum i bygden, och berörda pedagoger finner sig högst inblandade i att ta ställning för eller emot. Föräldrar rasar mot det ena och det andra alternativet, och detsamma gör elever på den berörda skolan. Även folk som bor fjärran från skådeplatsen har åsikter om julavslutningen som äger rum på fredag i - ja, var återstår att se.

Jag behöver inte ta ställning just nu, är som bekant ledig. Men jag kan spåna kring hur jag hade gjort om jag varit i tjänst och arbetat på den aktuella skolan. Skulle jag ha hållit fast vid tradition och majoritet eller gått minoriteten tillmötes och skapat en ny tradition?

Råkade, i ett samtal med en pedagog, uttrycka mina funderingar. Aldrig mer ska jag göra så. Yttra mig alltså. För jötapetter vad påhoppad jag blev om att "skolan minsann ska vara konfessionsfri (fritt översatt; fri från religiösa vinklingar)", och att "alla religioner och alla former av tro ska få ta plats", och att "du som är utbildad i de samhällsorienterade ämnena borde om någon veta bättre".
- Veta vad? undrade jag då och undrar än. Ska jag veta att den religionsundervisning jag bedriver ska vara neutral men ändå utgå från västerländsk och kristen tro enligt skolans styrdokument- är det att vara objektiv?

Ska jag veta att elever med annan religiös bakgrund än vi ska riskerar att bli utpekade i skolans matsal för att de enligt sin tro inte får äta griskött, då de får sin mat i särskilda kantiner på särskild anvisad plats - är det att vara objektiv i skolans värld? Ska jag veta att vi på julavslutningarna kliver in i Guds hus, med ungdomar som svär, behandlar sin nästa som skit, far med osanning gentemot sina föräldrar och gärna har ett begär till en polares flick-eller pojkvän (generaliserar) och därmed hänvisar avslutningen till den västerländska gudens hus?

Det finns så mycket större saker att brottas och bråka om. Skolans problem (inte endast den specifika) med att vara likabehandlande, spricker fett i vissa sömmar då det drar ihop sig till julavslutning och en fridfull tid. Det borde inte spela någon roll var vi firar en avslutning om vi respekterar varandras olikheter. Oavsett om du i din tro utgår från kristendom, islam eller new age. Men tyvärr, nu spelar det roll, respekten saknas. Jag är glad att jag är ledig just nu. I jultid.

Traditioner del 1: Lucia

Traditioner är enkom av godo, eller? Luciatåget är demokratiskt och firandet av ljustes drottning en lugn och högtidlig sed? Att julpyssla är bara kul-kul och julavslutningen i kyrkan är fenomenalt stämningsfull? Under den gångna helgen fick jag väl en del av mina traditionsbundna åsikter förskjutna. Ganska rejält. Vi tar det i tre delar. Detta är del 1.

Ett lussetåg kan ju skrämma livet ur de flesta, även de i dagarna aktuella Nobelpristagarna. Både en och tre av den sorten har genom åren ramlat ur säng och halm när de vitklädda änglarna med ljus i hand skrider genom rummet i arla gryningstimma. Nu behövde jag inte ramla ur sängen eftersom jag inte blev uppvaktad av något ljuståg (inte lätt med tre tomtar i hemmet), men nere på stadens gator och torg firades det desto mer - i alla fall efter 22-slaget. Det drällde av berusade tonåringar vars billiga glitter kasat snett på deras hårdstylade huvuden. Med mascaran utsmetad, den korta kjolen förvandlad till ett skärp, snuset rinnandes ur munnen, de redan nedhasade brallorna nu vid knäna var det ofrånkomligt att undra över två saker:

1: Var var alla andra vuxna denna kväll? Hade de egna lussefiranden med grannarna där de spetsat ischokladen med whiskey eller nått?
2: Var har alla dessa ungdomar fått sin sprit ifrån? Att det langas vilt av sådana som satt inköpsresor till Tyskland i system det vet jag, men alla har väl inte sådan kontakter? Eller?

Tänk vad många familjer (inte bara i vår stad) som i lördags vaknade upp bakrusiga - tillsammans - mamma, pappa och barn! Tänk vad många familjer som vaknade upp i lördags där en (eller flera) i familjen blivit misshandlad, utsatt för rånförsök eller trakasserad. Inte lika kul att fira Lucia längre, va?

Ett vinnande koncept!

Han har väl allt den killen? Från en ö i Medelhavet, till nordligaste Sverige och Arvidsjaur. In på en lokal pub bland scooterförare och renskötare (fördomsfullt jag vet) där han rev av gamla covers på sin gura för en ölstinn publik. Någon sa då att den killen där kommer att bli stor. Och det blev han.

Fredagens final av Idol var avgjord från den dagen fredagskvällarnas startfält var klart. Kevin Borg har stuckit ut hela vägen, inte ens säregna Alice eller ögongodiset Robin från Svenljunga kunde tränga sig förbi denna skönsjungande maltes på prispallen. När han klev upp på scen i Globen fick jag "ståpäls", något som inte inträffat i musikaliska sammanhang sedan Bruce Springsteen på Ullevi sommaren 1985!

Kevin Borg kommer att bli en svensk stjärna, och kanske med hjälp av sina internationellt bevandrade kollegor Anders Bagge, Andreas Carlsson och Jörgen Elofsson, kan han nå utanför våra gränser. Kevin Borg äger, regerar och återupprättade artisternas heder i en tävling som enligt mig, höll på att förbruka sig själv. Kevin Borg visade att en vinnare är en vinnare och att den som blir etta i Idol kan lyckas! Nu återstår att se om tvåan kan lyckas, eller om det blir som i idrotsssammanhang; att en tvåa är först i raden av förlorare?

Bilderna är hämtade från Kevins hemsida, http://www.kevinborg.se/

Min temalösa blogg och jag

Jag borde kanske skaffa mig ett bloggtema? Vara ett ämne trogen, hålla mig till det, och inte skena iväg på en massa ovidkommande (?) sidospår? Vid en snabb rundsurfning i den svenska bloggvärlden finner jag att det är få som strör sina ämnen så vitt och brett som jag. Design och inredning, mode och skor, samhällskritik och politik, hem och barn, matlagning och recept. Inte allt på en och samma gång, i en och samma blogg så som jag valt att ha det, utan sammansatt, kategoriserat och strukturerat. Är det för att jag är aktiv ledighetsnjutare som jag inte klarar att hålla mig till sak och ämne, eller vill jag helt enkelt inte tycka om en sak?

Om jag nu upplever min egen blogg som rörig helt plötsligt, vad har då mina stackars läsare och besökare inte gjort? Jag vet ju åtminstone hur jag tänker när jag skriver inläggen. Du som läser riskerar ju att få orden ryckta ur en tankekontext och då blir det ju sannolikt tokrörigt?

Nu får jag allt sätta mig ner i något leksaksfritt hörn av hemmet och fundera över om jag ska slå mig in på en specifik och smal väg, eller stanna kvar på den obegränsat breda transportsträcka jag hittills knattrat fram mina blogginlägg på. Vad tycker du?

Önskar er alla en trivsam och lugn helg. Stanna upp en stund och bara andas. Det är värt det. Och förresten, det snöar just nu och har så gjort hela dagen. Är nog ingen idé att ta ut baden-baden stolen, idag heller.

Tillbakabild

Det sägs att vi får snö inatt. Sommar, sommar, sommar. Att det ska bli kall och torr luft. Värme, värme, värme. Nu kan skridskor, miniskidor och pulkor tas fram. Bada, bada, bada. Kängor, termobrallor, varm choklad ute. Kall Fanta, baden-baden stol och massa sol.

Kontrasternas paradis måste ju ändå vara vinter på väst(bäst)kusten eftersom vi ena dagen har alpint glittrande väder med rimfrost, snö och hög luft, andra dagen plus åtta grader, regn och halv storm. Den tredje dagen och de flesta andra så här års ska vi inte ens nämna.

Tacka vet jag att få sitta vid vår brygga vid vår sjö och räkna abborrar. Då drömmer undertecknad sällan om västkustens knasiga vintrar. Sommar.

Alternativa kulor

Har varit ute i handeln och fotat lite alternativa kulor att hänga i årets gran. Jag väljer att inte kommentera dem ingående, men kan tycka att en del av dessa alternativa julgransdekorationer är så fåniga att det bara inte är sant!

Att vara traditionsbunden och tycka att det ska vara kulor som dinglar i granens grenar känns kolossalt och hopplöst ute när jag reflekterar kring bilderna och ser pelikaner, högklackade skor, svulstiga grisar och sälar! Änglar, smällkarameller och söta små virkade klockor likaså.

Jag vet inte ens om man ska bli förvånad - egentligen - över den värld i ytterligheternas sfär som kommersen tycks vilja få oss att vandra vilse i, men visst blir du väl, som jag, uppriktigt förvånad över de som fortfarande bokar resor till Thailand, dras med i Årets Julklappshets och fortfarande inreder sina hem efter årstiderna med en intensiv slit-och-släng mentalitet?

Om något är ute så är det just allt det som svarar för drygt mycket överskott i privatkassan, flashiga översittarattityder och en stinkande låg moral som förvisar vissa av världsmedborgarna till bondespelare att offras i schackjakten på en stunds glittrande glättighet i överflödets sjuka buk.

Fram för second hand, återvinning och kravodlade grönsaker! Årets julklapp är att få sina nära och kära att tänka om, tänka till och tänka både klimatsmart och global rättvist! Våga vägra ett år till med Wii-spel, Nudie jeans och/eller obegriplig littografi av någon koakainstinn konstnär. Ge istället bort en kram, ett tvåtimmars barnvaktspass, en husstädning, ännu en kram och/eller en hemlagad middag där diskning ingår.

I fredens tecken, love.

Trots att...

... vädret kunde varit bättre, clementinerna sötare, avsnitten i Greys anatomy lite längre, tvättmaskinen rustad för fler kilo, Rolf Berg tomtar billigare, köksfläkten effektivare i utsuget, Skype-telefonin mer utbrett bland vännerna, julkalendern i SVT mer julig, sommaren närmare, Tradera.com mindre lockande, jag själv något smalare, valet av pensionsbolag enklare, min födelsedag en helgdag (för ledighetens skull), cancern i den bästa av världar utrotad och vädret mycket bättre, känner jag mig ändå go och glad (å där kom kopplingen till bilden)!


Trevlig helg på er alla. Ska seriöst försöka att hitta inspiration till vettigare bloggande i nästa vecka. Men, Orsa kompani lovar inget bestämt!

Noll inspiration - okej?

Ibland tryter inspirationen för att göra något och orken liksom försvinner. Just nu är det bloggens kreativitet som känns eftersatt och släpande. Som att dra på ett tungt brunnslock. Jag kan inte komma på ett endaste något (vettigt) att skriva om och skulle behöva en kurs i att komma igång. Det är som om jag har tentaångest. Gör allt annat än att skriva ett blogginlägg. Tvättar. Diskar. Pyntar för jul. Pratar i telefon...eller nej, det gör jag inte det heller. Hushållets trådlösa telefoni har ballat ur och fungerar bara i enstaka minuter. Felkällan sökes varje kväll (jag kan inte något så jag söker inte något) av sambon som har betydligt större tålamod för struliga tekniska prylar än mig. Hm. Iallafall de som är kopplade till något som inte syns och löper genom en fiberkabel.

Tänker nu återgå till att inte ha någon inspiration eller ork och diska undan efter kaffet jag druckit och pepparkakorna jag ätit. Vi skrivs vidare, bästa hälsningar.

Lillgammal(t)

Det händer allt oftare att jag finner mig själv uppkrupen i soffan framför något TV-program som jag inte riktigt kan se mig själv titta på när jag tänker på mig själv. Typ Bingolotto. Utan att jag har en lott att spela på tittar jag och nynnar igenkännande med när Kicki Danielsson river av en av sina gamla up-tempo låtar från åttiotalet, allt till applåder av programmets gäst Lasse Holm och den eminenta programledaren Lotta Engberg. Det osar lillgammalt om mig vid ett sådant tillfälle. Om jag ändå haft en lott, då kunde jag ju skylla på att det var den där svensktillverkade och supersäkra bilen jag ville åt, eller en säng från det där rutiga företaget eller de sköna slantarna att handla barnmat för i den där mataffären.

Ett annat tillfälle då jag inser att jag är lillgammal är när jag funderar på om jag ska lägga fram de virkade juldukarna på fönsterbrädorna i år eller inte, och bringa julstämning i hemmet. I dessa stålrena och prylavskalade inredningstider är virkade dukar sannolikt bland det mest omoderna jag kan omge mig med. Julstämning eller inte. Vad hände egentligen med den vackra handarbetenas tid? Dog den ut i samband med att vi gick från Amiga 323 till PC, eller innan dess? Hur långt innan dess isåfall? Jag är ju för tusan född på sjuttiotalet och minns dukarnas storhetstid! Alla hade ju virkade dukar! Alla!

Andra advent står för dörren och nått litet virkat stycke ska jag nog pricka in under nån kruka nån stans. Så lillgammal är jag och så lillgammalt vill jag ha det över julen! Så det så!

Glöggfest med tradition

Jag har haft turen att få ha mina närmaste inom en radie av bara några mil från den egna bostaden vilket innebär att vi i familjen kan ses i stort sett när som helst med endast några minuters varsel. Det är lyx.

En annan lyx är att ha vänner som varje år vill vaka in advent med mig och som tack vare den viljan skapat en tradition. På lördag är det dags att anno 2008 dricka årgångsglögg, äta god mat och skråla julsånger a´la Absolute Christmas.

Jag hoppas att också du har familj, vänner och traditioner att njuta av. Om inte - välkommen hem till oss. Vår dörr är (för det mesta) öppen. Åtminstone i glöggtider!

Var sak har sin tid

Ju äldre jag blir, desto arbetsbekvämare blir vännen i mig. Jag erbjuder inte längre först och högst min extra säng när polarens kusins mammas moster kommer på besök och inte har någonstans att bo. Inte heller hoppar jag högt av glädje då någon i bekantskapskretsen ska flytta och behöver hjälp med att konka kartonger, städa sovrum eller bygga badrum. Allt mer glest är det mellan gångerna då jag finner mig själv i bilen klockan halv fem på morgonen körandes iklädd nattkläder för att hämta upp en kompis (oftast killkompisarna) som hamnat fel i festyran och fått hon-ser-ut-som-ett-troll--jag-måste-hem-nu-ångest och ringt mig för undsättning! Nej, istället hör jag mig själv nu för tiden hänvisa alla dessa vänners behov till vandrarhem, flyttfirmor och taxibolag. Och tro det eller ej, men det funkar. Nästan varje gång.

Hur långt ska vi vara beredda att agera för våra vänner? Är talesättet genom eld och över vatten (typ) det som ska gälla, eller kan vi gena över en bro eller via en tunnel ibland? Är ärlighet det bästa - i alla situationer? Och hur mycket kan vännerna kräva och förvänta sig av oss? Beroende på hur just du är som person, om du ser dig själv som en Robin Hood i urbaniserad dräkt, eller som en smitare från vänskapliga "plikter", resonerar vi olika inför ovan nämnda frågeställningar. Är du personen som erbjuder dig dina tjänster, eller är du personen som sitter tyst när vännerna ber om hjälp? Är du den som hör dig själv tala åt andra eller talar du alltid i egen sak?

Jag har alltid varit den första. Därav att det lite för ofta ses som en självklarhet att jag alltid ska ställa upp. Mina vänner har liksom alltid kunnat räkna med mig - en roll jag gärna tagit och ett ansvar jag gärna axlat. Men strax vid den gyllene medelåldern, börjar jag istället ladda för att hämta barnen mitt i natten på något diskotek i orrapinnebygden, hjälpa barnen att flytta hemifrån och hjälpa barnens svärföräldrar med kost och logi över en weekend. Hm, fast tänk vad mycket jag missat om jag inte ställt upp och roddat hem saker och ting åt vänner, vänners bekanta och bekantas vänners bekanta samt deras kusiner! Well, var sak har sin tid, så är det.

Kyckling- och baconpaj

Ett av familjens favoritrecept utgår från basingredienser i en matpaj och har spetsats till med lite extra kryddning och något mindre äggstanning. Receptet är beräknat till en normalstor pajform (även om det på slutbilden är tre pajer).

Deg
3 dl vetemjöl
1½ dl lättkesella
100 g margarin eller smör
Mixa samman allt i matberedare. Knåda ut och forma till passande storlek. Lägg den måttade degen i smord form, picka den med en gaffel och förgrädda i cirka 10 minuter på 200 grader.

Fyllning
2 kycklingfiléer
1 pkt bacon
2 krdm grillkrydda
2 färskpressade vitlöksklyftor (alternativt vitlökskrydda)
Dela kyckllingfiléen i flera mindre bitar. Bryn baconet hastigt och lägg i kycklingbitarna. Blanda ner grillkrydda och vitlök. Låt allt "smaka samman" i pannan i cirka 5 minuter på låg värme.

Äggstanning
2 ägg
1 ½ dl mjölk
salt och peppar
Vispa samman allt och slå över fyllningen efter att du lagt den i pajformen.

Garnera pajen med 3 skivade tomater och 2 dl riven ost. In i ugnen i 30 minuter, eller till osten fått färg. Servera med sallad och tzatziki.

Du kan med fördel göra ett par pajdegar i förväg och frysa in. Då känns det kanske lite effektivare att göra paj oftare om halva jobbet är gjort.

Bon apetit!

"Exitmetod"

Vet du vad en "exitmetod" är? Om inte, kan du efter några enkla musklick landa i vad jag personligen skulle vilja kalla en del av Internets stinkande bakgård. Exitmetod är ett annat ord för hur du tar livet av dig, med vilka metoder var och när.

Ordet är hämtat från en en sajt som steg för steg, i rapportutförande stil, beskriver in i minsta lilla detalj hur du ska begå självmord. Sajten vänder sig till "den som funderar på självmord men inte vet hur dom ska gå tillväga". Fattar vi hur sjukt det är att detta finns på nätet till allas beskådan? Hur kan vi stillasittande (?) låta sådant material få publiceras? Och vem står bakom sajten och kan bedömas som ansvarig utgivare? Den enda formen av kontakt med den eller de som lagt ut sidan, och förmodar jag, sammanställt "självmordsguiden" är en e-postadress: info@fajaf.com

Vad har hänt med vår värld? Jag blir så förbannad av sådana här sidor, och återigen funderar jag över tryckfriheten i Sverige. Är det bra att sådant här får läggas ut på nätet? Jag skulle söka på anhörigverksamhet för dem som har någon nära som tagit sitt liv, googlade och denna idiotiska sajt kom upp som första träff. Sajten, bland det mer osmakliga jag någonsin surfat in på (och då har jag under åren inom media haft anledning att besöka en hel del skitiga sidor), föreslår till och med dagar att ta livet av sig på; fars dag, mors dag, nyår och andra högtider.

Är jag ensam om att reagera (eller överreagera) på detta? Jag ska samla mina tankar, skriva ett brev uppåt i den svenska hierarkin, och bara f r å g a om detta är okej? Väl medveten om att barnpornografi, rasism, sidor som förespråkar anorexi, obduktionsbilder och annan skit förekommer på nätet och säkert inte går att hejda, vill jag ändå skrika och reagera!

Överreagerar jag? Oavsett, jag fick i alla fall avreagera mig...för nu.

Helgen före första advent!

Undertecknad har för första gången blivit omnämnd i någon annans blogg! Helt otippat och jättekul! En blogg som ger mig en del tankeställare och känns matnyttig att återkoppla mitt jobb som lärare till. Jag ska bli lärare är väl värd ett besök, oavsett om du arbetar i skolans värld eller ej.

Min blogg tycks ha en relativt lojal och trogen läskrets, det är i runda slängar samma antal besök varje dag. Tack till alla er som tar er tid att surfa in och ögna igenom mina texter. Det värmer att veta att ni gör det!

Önskar er trevlig helg, glöm nu inte preppa glöggen, leta upp julgardiner och annat rött, för nästa helg är det första advent!

Hufvudstaden, del 3: Lant-lollan

Stockholm har utsetts till en av världens vackraste städer. Jag kan förstå det. Mycket är vackert med staden, men en del är också underligt. Lant-lollan noterade tre saker:

Exempel 1: Om jag tittade ut från sjunde våning på vårt hotell kunde jag, utan att luta mig ut, utan att leta noggrant, räkna till nio byggkranar som likt robotar ur en science fiction film svängde över hustaken. Skanska eller PEAB stod det på kranarna, och byggjobbarna höll igång även lördag och söndag. Hur mycket kan egentligen byggas uppåt och hur mycket kan det byggas uppe på redan befintliga hus?

Exempel 2: Flertalet affärer har klämts in i gallerior som är näst intill gigantiska från golv till tak när vi väl kliver innanför den relativt anspråkslösa entrédörren. En kvav shoppingvärld öppnas upp, där Levís, Mexx, Gant, Armani, Hugo Boss och andra mer eller mindre fashionabla märken trängs vägg i vägg, och där glasscafé, ölcafé, yougurtcafé och andra aptitretare delar av gallerians markplan som ett pärlhalsband för den sugne estradören. Varför ska affärer ligga inne i en galleria? Är det så fräscht att servera mat mitt i en strid ström av folk med skitiga ytterkläder?

Exempel 3: Stockholms gator är hela och till synes fria från håligheter och skvavanker. Jag försökte vid ett av promenadtillfällena att studera just infrastrukturens kvalité och fann snabbt att vår hemkommuns beslutsfattare inom gata-parkförvaltningen (och nämnd) har en hel dela att lära. Jag vrickade inte fötterna en enda gång och jag blev inte blöt om fötterna en enda gång! De har så fina gator i Stockholm att fotfolket går i stort sett hela tiden - de stannar inte ens för röd gubbe vid övergångsstället utan kliver rakt ut på den fina asfalten. Att tjugo bilar tvingas stanna för en eller två gångtrafikanters iver, tycks inte spela någon roll. För dem, men hoppsan vad bilförarna tutade och svor och pekade finger. Nästan som en fars!

Nu kanske det låter som om lant-lollan fått sig en överdos av storstaden? Nja, kanske inte riktigt. Jag har varit i hufvudstaden förr, till och med bott där. Men det var för några år sedan och då var byggkranar, gallerior och antal övergångsställen något färre jämfört med idag. Jag hoppas Stockholm snart stannar upp, inte bara river för att bygga nytt och låter sig själva njuta av den vackra stad de lever i, om den bara går ner i varv något. För när dagen övergår i kväll och alla lampor lyser upp innerstaden är Stockholm riktigt vackert!

Hufvudstaden, del 2: middagarna

Stockholm är en stad med många krogar, restauranger, barer och ölhak. Vi valde och frossade i utbudet en månad i förväg och föll för två säkra kort som huvudmål under trippen. Det första är inget vi egentligen kan rekommendera som gourmé, men Jensen's Bøfhus funkar bra för den köttätande middagsgästen, som kan acceptera mat för massorna och lite slit och släng så där. Personalen var dessutom måttligt intresserade av oss, och bad inte ens om ursäkt över att de schabblat bort vår bokning (vilken vi kunde styrka genom utskrift av bokningsbekräftelse).

Greken på Hörnet däremot är en av de absolut bättre restaurangerna jag och mitt sällskap någonsin ätt på. Redan 2003 stiftades den första bekantskapen med denna lilla kvarterskrog, och redan då imponerade precis allt på oss. Maten, miljön, personalen, stämningen och priset. En tvårättersmiddag med rött vin samt öl till maten, en drink till dessert fick notan att landa strax under tvåtusen för fyra personer. Värt varenda krona! Jag tänker inte rekommendera någon speciell rätt ur menyn, men proppsar stenhårt på att om du ska besöka Stockholm ska du låta dina smaklökar få sitt lystmäte på denna krog! Boka bord i tid, det är en välbesökt restaurang!

Hufvudstaden, del 1: tågresan

Första punkten jag delar med mig är styrhytten på tåget som jag fick förmånen att besöka. Trots att jag antagligen för länge sedan passerat "vill-du-träffa-lokföraren-åldern" var det ett nöje att få göra det. Och jag passade på att ställa följande frågor till herr lokförare:
- Körde du på några djur under vår resa mellan Göteborg och Stockholm?
och
- Måste du sitta och titta på spåret hela tiden när du kör?

Två intelligenta och djupa frågor som jag tror att fler än jag funderat på under en X 2000-resa! Va? Vad då? Ah, svaren! OK. På fråga ett svarade han Nej, och på fråga två svarade han Nej. Inga döda djur och ganska trevligt att kunna se en spännande DVD-film , läsa sin favoritbok igen eller surfa runt bloggvärlden. Och få betalt för det!

Jag ska allvarligt fundera över att bli lokförare i mitt nästa liv. Inte fel att förutom eget rum på tåget, kunna strosa runt på stan (varierande stad beroende på arbetsrutt) i fyra timmar innan det är dags att åter vända tåget till motsatt kust.

I dessa klimatsmarta tider kändes det mycket motiverat att åka tåg. Det var hyfsat billigt tack vare vår "rajslajter" som var på hugget hos SJ 90 dagar före avfärd och fixade fram bra priser. Jag slår ett slag för SJ!

Fula gubbar, Charles Dickens och Jamaica-man!

Som rubriken kanske skvallrar om har det varit fult upp i den kungliga hufvudstaden. Just nu står vi i lobbyn, har checkat ut och ska med något slitna sinnen ge oss ut på en kortare promenix innan tåget (utan en mig i styrhytten) tar oss till motsatt kust.

"Så liiiiten han är", sa sambon när Uggla entrade scen igår. "Vem är Charles Dickens?" undrade någon annan något senare på kvällen, och vad ville egentligen Jamaica-man sälja till undertecknad vid tre-bläcket inatt utanför "määcken"? Hm. Storstad. Puls. Ingen vila, ingen ro?

Nu vänder vi hemåt till lantligt lugn, bubbliga barn och eget kylskåp.

Rött, blött och styrhytt!

Framme, efter en fantastiskt mysig tågresa som avslutades med att undertecknad fick kliva in i styrhytten på X 2000. Najs, som, kidsen säger.

Vädret är kallare än hemma, men nu nalkas värme med god lunch, shoping och någon värmande dryck...

Mer utförlig rapport om vad som hänt här uppe återkommer jag med efter helgen.

Gör något!

Kan du inte lova att göra något du inte gjort på länge i helgen? Kanske ringa någon som saknar att höra från dig? Varför inte gå ut och gå, köpa ett vackert vykort och med (snigel-)post skicka en varm hälsning till någon du bryr dig om? Lagen om Karma, mina vänner, den styr och den finns. Jag använder lagen och sänder extra energi till lilla S med familj som befinner sig en bit hemifrån just nu! Kram på er!

I tacksamhetens tidevarv (åtminstone i helgen), vi skrivs på andra sidan söndag!

På kanten

Ett mynt har två sidor. Det mesta har två sidor. Så även att vara föräldraledig mor och hemma med ett nyfött knyte, företrädesvis enligt sjuksköterskor och bättre vetande vänner, dygnet-runt- ammandes. Livet ter sig då underbart. Allt är ljusblått eller rosa, lyckönskningarna är oräkneliga och njutningen av att få uppleva en spädbarnstid tycks vara bättre än allt. Eller vad sägs om dessa fördelar med att vara föräldraledig mor:

• du får se en ny liten person formas och växa och som upptäcker nya saker varje dag
• du tillåts vara okoncentrerad och okontrollerad i huvudet, lite lagom spånig typ
• du förväntas inte veta vem som vann valet i USA utan vilken blöjsort som är bäst mot väta
• du vaknar med skadeglädje dagen efter festen då andra vaknar med herr Backus Fullus
• du kan utan ursäkter vandra omkring i förra årets mode och förr-förra årets frisyr
  

Mm, så kan det vara, men det finns alltid två sidor av allt. Här kommer några mindre fördelaktiga saker som säkert någon mer än jag reflekterat kring en stund eller fyra.

• den lilla personen är som lera på en drejskiva, medan du formar kan ett för hårt eller för löst grepp få oanade konsekvenser
  
• bristen på koncentration blir snart ett irritationsmoment för övriga i familjen eftersom du inte längre kan komma ihåg någonting åt någon och förlägger allt - hela tiden, varje dag
  
• du gråter uppgivet när du upptäcker att det amerikanska valet inte hade en kandidat den här gången vid namn George (valfri bokstav) Bush och inser att världen snurrat ett varv
• du längtar, drömmer och kan smackandes minnas känslan av annan måltidsdryck än vatten, mjölk och juice och lovar tyst att bjuda in Backus Fullus så snart det är möjligt
• att du tvingas fortsätta bära förra årets mode eftersom din kropp inte riktigt återhämtat sig till storleken du minns att du var van vid, och att håret mest känns som något att göra rent grillen med

Ett mynt har två sidor. Alltid. Men jag är född optimist (menar jag) och letar positiva vinklar i det mesta. Myntet har ju en kant, och på den kanten tillåter jag mig själv balansera, dribbla och flumma runt i tanke och själ medan jag ömsom njuter av ledigheten, ömsom längtar tillbaka till arbetslivet. Hur gör du med ditt knyte och med dina tankar?

Okej...

Världen är full av skyltar. Vet inte om du någon gång räknat, lagt märke till eller läst all den information som skyltarna vill förmedla. Jag tror att de allra flesta skyltarna, just på grund av att de är så många, riskerar att inte bli lästa.

Ibland kan dock en skylt vara högst underhållande och till och med statuera ett (ofrivilligt) exempel på skyltöverflödet i vår omvärld.

Felskrivningar, eller kanske feltryck i skyltfallen, borde väl rättas till så snart någon upptäcker felet? För allas intresse och för tydlighetens skull? För det var väldans så förvirrat det kan bli ibland på grund av en liten skylt.

Väl mött i den skyltrika världen.

Äppel-päppel-pirum...

Med risk för att tillfälligt tappa det radikala och samhällskritiska perspektivet, vill jag vara lite domestic och berätta om den trevliga sysselsättningen hela familjen ägnade sig åt i lördags. När sockerkakan, kladdkakan och tigerkakan var bakade (trogna läsare minns kanske att jag numera inte låter varor förspillas - äggen gick ut den åttonde), klädde vi på oss trädgårdsutstyrseln och knatade ut på våra domäner. Det var dags att plocka ner icke uppäten frukt från träden. Äpplena, som trots fyrahundratrettiosju äppelkakor/pajer/kompotter/sylt och mos-tillagningar fortfarande envist tyngde grenarna, höll på att förgås på grund av frosten. Å se det har jag minsann fått talat om för mig att det går ju inte bara för sig att låta frukt gå till spillo.

Vi plockade sålunda ner de röda c-vitaminrika frukterna. La de maskätna i en säck och släpade (äldsta sonen fick släpa-rollen) de ratade äpplena till närmsta kompost för att låta vår naturliga frukt återgå till naturen. Inte för att jag har en aning - men det känns så korrekt att säga att det varit ett osannolikt bra fruktår att det inget gör om vi sorterar bort de maskätna. De andra, de som fortfarande var fina, frystes efter hack och rens in! Jag kände mig verkligen domestic, redig och urmoderlig när vi räddat frukten från frosten och detta måste ju bara ge galet många pluspoäng i vuxenstatistiken!

När så detta var klart, det värsta lyckoruset lagt sig, gick vi inomhus och utmanade varandra på en omgång landslagsfotboll på X-box. Då intog tävlingsmänniskan undertecknad och borta var alla hemtrevliga och ödmjuka känslor. Nu räknades bara vinst, oavsett om den skulle komma mot den äldre sonen, den lånade kusinen eller sambon. Ja, man måste ju balansera saker och ting! Eller hur?

Ha en bra vecka!