Lillgammal(t)

Det händer allt oftare att jag finner mig själv uppkrupen i soffan framför något TV-program som jag inte riktigt kan se mig själv titta på när jag tänker på mig själv. Typ Bingolotto. Utan att jag har en lott att spela på tittar jag och nynnar igenkännande med när Kicki Danielsson river av en av sina gamla up-tempo låtar från åttiotalet, allt till applåder av programmets gäst Lasse Holm och den eminenta programledaren Lotta Engberg. Det osar lillgammalt om mig vid ett sådant tillfälle. Om jag ändå haft en lott, då kunde jag ju skylla på att det var den där svensktillverkade och supersäkra bilen jag ville åt, eller en säng från det där rutiga företaget eller de sköna slantarna att handla barnmat för i den där mataffären.

Ett annat tillfälle då jag inser att jag är lillgammal är när jag funderar på om jag ska lägga fram de virkade juldukarna på fönsterbrädorna i år eller inte, och bringa julstämning i hemmet. I dessa stålrena och prylavskalade inredningstider är virkade dukar sannolikt bland det mest omoderna jag kan omge mig med. Julstämning eller inte. Vad hände egentligen med den vackra handarbetenas tid? Dog den ut i samband med att vi gick från Amiga 323 till PC, eller innan dess? Hur långt innan dess isåfall? Jag är ju för tusan född på sjuttiotalet och minns dukarnas storhetstid! Alla hade ju virkade dukar! Alla!

Andra advent står för dörren och nått litet virkat stycke ska jag nog pricka in under nån kruka nån stans. Så lillgammal är jag och så lillgammalt vill jag ha det över julen! Så det så!