Traditioner del 3: julpyssel

Traditioner är enkom av godo, eller? Luciatåget är demokratiskt och firandet av ljustes drottning en lugn och högtidlig sed? Att julpyssla är bara kul-kul och julavslutningen i kyrkan är fenomenalt stämningsfull? Under den gångna helgen fick jag väl en del av mina traditionsbundna åsikter förskjutna. Ganska rejält. Vi tar det i tre delar.
Detta är del 3.

Den lilla familjen hade sedan veckor tillbaka kryssat för aftonen i den gemensamma köksalmanackan för julmat, julpyssel och julkort. Tillsammans skulle vi umgås i ett glöggdoftande kök, glada och förväntansfulla med pirr i hela kroppen inför den stundande högtiden och ledigheten. Familjen skulle umgås och ha det bra. Det visade sig snart att vi fick lägga betoning på umgås eftersom det mesta, åtminstone för undertecknad, avlöpte bara så där bra.

Endast tre av fyra i hushållet äter annat än välling och barngröt. Endast två av fyra är över 18, vilket innebär att endast två fick dricka glögg.
- Bra, tänkte jag, då blir det mer glögg till mig och far, och fyllde på glöggmuggen för tredje gången. Jag såg ut över köket som vid det här laget innehöll inte bara disken efter maten, utan även vetemjölet från pågående bak och rester av övriga ingredienser till lussebullarna. Att jag städat hela dagen för att ha det fint när vi skulle pyssla, kändes plötsligt så meningslöst och för att inte kommentera mitt ogjorda slit, hällde jag upp ytterligare en mugg glögg och teg.

- Mörda den inte! utbrast sonen plötsligt borta från köksbänken. Jag vänder mig om i tron om att någon seg fluga lyckats överleva hösten, men ser att det inte alls handlar om att mörda flugor.
- Jag mördar den inte, jag bara klappar till den, sa sambon med förmyndarröst och dängde bakspaden på de något överjästa lussebullarna. Så. Nu ser det bättre ut, sa han förnöjt med adress sonen.

Som den kloka mor jag är, log jag försynt för mig själv över pojkarnas stoj, strök bort en hårlock som ramlat ur sitt fäste ner i ansiktet, och återgick till att stämpla de hemmagjorda julkorten. De svarta hemmagjorda julkorten! Som på ackord stämplade jag stjärnor, stjärngossar och God Jul och Gott Nytt År i vacker guldfärg. Dunk, stämpla, dunk, stämpla, dunk...Varje gång stämpeln hämtade mer färg på stämpeldynan lät det som sambarytmer i mina öron och sakta började jag nynna på Fyra bugg och en Coca-cola.
- Sluta! Du förstör ju hela julen, hörde jag de nyss stojande pojkarna vråla i kör. Men det var då självaste..., tänkte jag och upphörde nynnandet just innan jag skulle ha sjungit ut i refrängen. Hm!

När så julmat, julkort och lussebullar var avverkade, återstod pysslet. Smällkarameller, fantasifulla kreationer av smörpapper och tomma toarullar. Ni vet sådana vi gjorde på lekis på sjuttiotalet. Jag har inte gjort smällkarameller sedan lekis på sjuttiotalet och skulle nog ha förstått vad det skulle innebära. Min smällkaramell smäller inte någon annan stans än i pappersåtervinningen då jag efter en halvtimmas meck gav upp och slängde saxen över bordet. Pojkarna kastade sig åt sidorna för att undvika stygn i den egna kroppen, och försökte trösta med att jag kunde få någon av deras skapelser.
-Tack det är bra, svarade jag syrligt, och hade i detta läget, om jag hade rökt, gått ut och dragit halsbloss för att coola ner mig. Julpyssel - vad tänkte jag på? Det är tur att det är drygt 355 dagar till nästa års pyssel. Jag hinner kanske glömma eller förtränga?