lördag 28 mars 2009

Att vara eller inte vara

Varde ljus och det vart ljus! Visst var mysfaktorn hög under den timma vi i afton släckte ner vår Moder Jord? Med stormen Gudrun färsk i minnet, var boet förberett för ett mörker. Värmeljus, godis, ficklampa och mera godis. Om vi i fortsättningen får veta när ljuset försvinner, ska åtminstone jag inte klaga om det händer igen (och undrar om det gjordes en massa barn, ni vet så som det brukar ske vid mörkläggningar och strömavbrott!).

Eftersom TV var tillåtet under den mörka men jordiska timmen i afton, undrar jag vad vi tyckte om Expedition Robinson ikväll ? Förra veckans premiärprogram skapade en smärre bloggbävning. Några tyckte programmet var OK, många undrade hur de tänkte när de satte i-landsmänniskor i ett träsk mitt ute i ingenstans och än fler hoppades att det på sista lappen i örådet skulle stå...Linda Isaksson.
Tojjan tänker inte tycka något i ämnet innan ni tyckt till, så bästa bloggvänner och medborgare i dokusåpalandet Sverige: gör eder röst hörd och låt universum (och Tojjan) få veta om Robinson ska få vara kvar, eller röstas ut.

Medan ni funderar tar jag mig en ostmacka, en kopp te och snabbspolar igenom veckans avsnitt av de desperata hemmafruarna. Nu är det full fart på elförbrukningen igen! Allt för att hålla igång de närliggande kärnkraftsreaktorerna till vår by.

fredag 27 mars 2009

Tojjan om kändisar i bloggsfärens

Det är frivilligt att besöka vår svenska kändiselits bloggar. Några av dem är mer läsvärda än andra. Alla (räknat hela skalan från A-Ö-kändisar samt wannabies och prospects), skriver inte skit om andra kändisar (vilket ord det är; kändisar), alla skriver inte om senaste modet inom pälssvängen och inte alla skriver om sina oändliga uppvaktare. En del skriver om sig själva, om sitt vardagsliv och sitt arbete.

Jag har halkat in på två sådana kändisars bloggar i den fantastiska sfären vi befinner oss i. Den ena är BODSTRÖMSSAMHÄLLET av och med Thomas Bodström, fd justitieminister. Han bloggar om allt från nya lagar till ungarnas kaninburar. Läsvärd blogg som säkert kommer att bli mer lättläst när vi tyckare fått tycka till!

Den andra är min ungdomshjältes, dito sanna idol (också ett intressant ord), MAGNUS UGGLA. Här kan jag följa med på fancy restaurants i New York, läsa om dotterns studenthippa samt skratta med i hans insiktsfulla anekdoter om det mesta och det minsta.

Snokar du runt hos någon kändis i bloggsfären? Vems isåfall, och varför?

Nu hälsar jag helgen varmt välkommen och hoppas på just värme. Tack för härliga och inspirerande kommentarer i veckan, ha det bra folket, vi skrivs igen. Kramen.


Bilderna är lånade från
http://www.tele2.se/images/Magnus_Uggla.jpg
http://www.ekero.se/upload/biblioteket/Bilder/bodstr%C3%B6m_thomas_1.gif

onsdag 25 mars 2009

Heter nån så?

Idag ska jag vara inskränkt och fördomsfull. Ska med vasst tangentbord ifrågasätta två fenomen som jag inte blir klok på: Namn och namn i almanackan.

När jag analytiskt går igenom månad för månad (!) finner jag namn som jag ställer mig högst tveksam till om de någonsin kommer att bli moderna igen. Dagens inskränkthet har således beslutat sig för att alla namn inte blir moderna igen.

Dubbelnamn är ett kapitel för sig och kommer inte att avhandlas i detta inlägg, utan endast "singelnamn". Namn som stavningskontrollen i ordbehandlingsprogrammet till exempel inte släpper igenom, men som återfinns i almanackan.

För att ge exempel:
Styrbjörn - Frideborg - Ansgar - Anselm - Torun - Halvar - Gotthard - Borghild - Moses - Abel - Holmfrid - Tiburtius - Irmelin - Volmar - Rutger - Torborg - Botvid - Alfhild... Och så vidare.

Namn kan delvis uppfattas som ett kulturarv. Och den tanken gillar jag. Men tänk alla dessa moderna namn vars bärare aldrig får en namnsdag. Hur förklarar vi det? - Ja du lille Olger, om si så där hundra år ska du se att ditt namn blivit ett kulturarv och kommer med i almanackan. Hm. Lika osannolikt som att människan någonsin satt sin fot på månen.

Smått provocerande är att ifrågasätta föräldrarna till de moderna namnbärarna. Hur tänkte ni när ni satte namn på era telningar? Tror ni att barnet kommer att uppskatta att heta Destiny när hon är i tonåren? Eller att sonen ler stolt vid uppropet i första klass då fröken frågar om Mex är närvarande? Och vad som händer när kompisarna ropar på Humla kan jag bara skaka på huvudet åt.

Åh, vad snålsnävt att få vara motvals, ifrågasätta dåtid och kritisera nytid. Lovar att det inte ska upprepas - på ett tag. Förresten, hur tänkte ni när ni namnade telningarna runt er?

tisdag 24 mars 2009

Vart är du på väg?

Vilket vårväder vi fått. Västkusten vaknar efter vinterns dvala och lustar väcks. Lökar letar sig upp ur jorden, det som planterades i höstas får nu visa sig för oss.

Vi var ute och kvällsstrosade igår. Himlen var som en romantisk tavla. Solnedgången i väst spred ett nästan magiskt sken över staden. Det var som om världen glödde.

Jag är på väg ut i solskenet för att hämta inspiration. Vart är du på väg?

måndag 23 mars 2009

En (ö-)känd generation

Vi som föddes mellan åren 1961-1979, styvt räknat, är barn till fyrtiotalister. Inte alla. Men de flesta, och vi kallas för Generation X. Om oss skrev Douglas Coupland (född 1961) en bok med den självklara titeln Generation X. Det beskrivs hur vi tillåtits fundera över religion, kultur, politik, den egna karriären på ett friare sätt än vad våra föräldrar fick. Det beskrivs även att vi upplevt IT-bubblan som sprack, katastrofhöga räntor och flera statsmord världen över. Påverkade detta oss?

Coupland fortsätter att berätta om generation X:s ständiga sökande efter meningsfullhet. Hur vi överkonsumerat, överdoserat och anammat ett översitteri. Allt för att uppnå någon form av lycka. Vi som druckit Festis ur trekantiga tetraförpackningar, läst om Babar och hans vänner i barndomen och fått testa diverse idrotter, vi skulle få den bästa av världar som vuxna och med alla säkerhet ta hand om fyrtiotalisterna som närt oss. De hade ju drillat oss så bra. Blev det så bra då?

Med influenser från popvärlden klädde vi oss i korta kavajer med axelvaddar. Med konsten som förebild fick plastiga posters ett universellt uppsving. Vi sprayade sönder ozonlagret med Studio Lines produkter och smetade ofattbara mängder Nivea Ultra på läpparna. Blå mascara, blå ögonskugga, trasiga jeans och bylsiga collagetröjor. Vi dansade till strax efter midnatt på något drogfritt diskotek och kunde namnen på de flesta fältassistenterna på stan. Vi kunde få allt, kunde uppnå allt och hade tillgång till nästan allt. Förstod vi hur vi levde?

När jag idag blickar tillbaka på allt från Razzel på TV till föräldrafria fester, känner jag ett vemod. Jag växte upp i en bubbla. Inte bara för att min familj var trygg, inte bara för att jag omgavs av ödmjuka vänner. Nej, vemodet är grundat i att min generation, X, inte ger tillbaka tillräckligt idag vad vi fick då. Var är samhällsengagemanget? När hjälpte vi en främling senast? Och hur stöttar vi upp våra egna barn?

Jag vet att ovan text generaliserar, fördömer rakt av och att det finns många ur vår generation som sätter sig själva i andra (och tredje) rummet för att ge tillbaka. Men tyvärr är det alldeles för få ändå. När ska vi inse att våra barn inte alls så självklart kommer att vilja ta hand om och hjälpa oss på höstens dagar eftersom vi missade att fatta det där med respekt, empati och lagen om Karma när vi växte upp? Skyll nu inte på fyrtiotalisterna. Jag är övertygad om att varenda en av dem gjorde så gott de kunde utifrån rådande förutsättningar. Men gör du det?

söndag 22 mars 2009

Vilken energi!

Vad glad jag blir av att mina bloggläsare tar sig tid och backar bakåt i inläggen och får fart i gamla texter. Just nu pågår en intressant diskussion kring inlägget om Sopplunch hos Frälsis. Ta gärna del av den, diskussionen alltså, och lämna en kommentar om du vill...

fredag 20 mars 2009

Alla häxor är ni klara?

-Jajamensan, fattas bara! Heja, heja, heja...

Snart påsk. För vissa betyder det lov och semester. För andra bråda tider med att måla ägg, klä ris och flyga kvast.

Jag ska försöka hinna med lite av varje och tänker i år mota vattkoppor och annat i grind, som kan sätta P för flygturer och rosa-rouge på kind. I år ska vi vara friska och glada.

Så preppa korgen, kitteln och kvasten - ni traditionstrogna, det drar sig mot spännande tider! Ha det trivsamt i helgen, vi skrivs igen. Kramen.

onsdag 18 mars 2009

Prisa ovan för eltandborsten!

Det är inte den enklaste saken i världen att klippa naglarna på en junior som just börjat upptäcka världen. Rädd för att missa naglarna, och istället klippa i ett finger, kan göra även den tuffaste morsan byxis. Åtminstone känner jag så.

I helgen fann vi bot på "problemet" med långa (och sylvassa) naglar och tillhörande ans av dem. Vi satte oss på golvet i badrummet, tog junioren i famnen, startade eltandborsten och voilá!

Hade vi inte haft ett liv vid sidan av småbarnssysslorna, hade vi säkert fortfarande suttit på golvet i badrummet och njutit av att skötseln av naglarna genomfördes utan vare sig klipp i fingret eller rastlös junior.

Tänk vad en batteridriven liten mojäng kan göra somliga av oss lugna och lyckliga!

tisdag 17 mars 2009

Varför klaga?

Jag har tänkt till. Om bloggandet. Och hur jag vill ha det. Mestadels, iallafall. Nu sticker jag ut hakan, beredd på en eller flera snytingar, men det är OK. Jag vet ju vad jag ger mig in på.

Vi klagar ofta på att det visas så negativa nyhetsinslag på TV, att debatterna alltid handlar om problem och att rubrikerna i pressen är nattsvarta. Hur ser det då ut i bloggsfären? Är vi amatörskribenter mer positiva eller använder vi våra privata och skapade forum för att gnälla, klaga och föra ut negativa åsikter?

Anledningen till denna funderingen startade med ett blogginlägg som du kan läsa här. En av landets främsta skribenter, dito skjutjärnsjournalister, kritiserar oss bloggare att vara okunniga, fara med osanning och sakfel samt att våra källor (oss själva?) inte är pålitliga. Alla har ju rätt att tycka vad de vill, och inom ramen för våra lagar också framföra tyckandet.

Men är vi bloggare verkligen undermåliga i vårt sätt att se på omvärlden? Har vi inga nyheter att komma med, inga sensationer att sprida eller erfarenheter värda att delas med andra? Jag vet inte hur insatt du är i andra människors liv, men under min tid som bloggare har jag lärt mig massor om massor. Allt från hur man trimmar hundar och hur en lärarstudent tänker, till vikten av att inte förneka det paranormala och hur man fixar mumsiga cupcakes. Dessutom har jag läst om hur svårt det kan vara att skola in barn på dagis, saknaden av en dotter som dog i cancer, livet med en funktionshindrad sambo samt underbara insyn i främmande bekantas liv.

Jag hävdar att bloggsfären gör oss till bättre människor, att vi utvecklar en bredare empati och att vi öppnar sinnena för nya fördomsfria möten. Jag hävdar att det är livet! Vad sedan experter tycker och tänker om oss, bekommer mig inte nämnvärt. De bloggar som jag följer ger alla kraft och energi till mig! För det tack!

måndag 16 mars 2009

FVC - för föräldrars utveckling

Blev just inspirerad att starta en entreprenörsverksamhet för småbarnsföräldrar. Vi är välsignade med BVC i vårt land där telningarna kontrolleras regelbundet så att de ökar i alla sina mått och omfång. Det bockas av ruta för ruta i takt med att barnen blir äldre, allt från att kunna vända sig och hålla upp huvudet då de ligger på mage, till att kunna balansera på en linje och rita huvudfotingar.

Nåväl. Min idé är att starta upp en central för föräldrar och med regelbundenhet checka av dem, en så kallad FVC. Några av de saker jag skulle kolla upp och föra journal över är:
  • har mamman tappat graviditetsvikten?
  • har pappan upptäckt att han behöver stötta nattetid om barnet är oroligt?
  • har mamman hittat ett bra sätt att med barnet i famn sköta alla communitys på nätet?
  • har pappan fått röka cigarr med grabbarna och bli på lyset i dito umgänge?
  • har mamman återfått rörlighet i bäcken, rygg, nacke och axlar?
  • har pappan lärt sig hur man snabbast knäpper på sig BabyBjörn-selen?
  • har mamman varit på bio utan man, barn och amningsinlägg i handväskan?
  • har pappan klarat att ta mammans humörsvängningar?
  • har mamman insett att även mannen gick upp under graviditeten?
  • har pappan förstått att barnet ska stanna i familjen i uppskattningsvis 20 år?
Det finns garanterat massor av bra tankar kring hur jag på bästa sätt kan lägga upp utvecklingsplanen för föräldrar. Kom gärna med idéer. Vem vet, slår jag samman denna verksamheten med den om Ge-Kås kan jag kanske anställa en eller två av er.

fredag 13 mars 2009

Hur är din tid?

Är jag den enda som tycker att tiden bara försvinner? Att veckorna rusar förbi som en skenande häst och blir till månader? Går inte 2009 ovanligt fort? Är tiden ur led, eller är det jag?

Tack och lov är det mot våren vi är på väg. Problemet för mig är att om första kvartalet svischade till i expressfart, hur ska då resterande delen av året te sig? Måtte det inte bli som det klassiska uttrycket: Jag går ut stenhårt och bara ökar. För då är det snart mörka tider igen. Och det behöver vi inte (?) just nu då alla möjliga och omöjliga områden är nattsvarta...

Önskar er en angenäm fredag (den trettonde) och helg, tackar samtidigt i vanlig ordning för en intressant bloggvecka där nya främmande bekanta knutit band med varandra. Bloggsfären är häftig, om det kan väl ingen tvista? Kramen.

torsdag 12 mars 2009

Varannan damernas - för vem?

Så händer det igen. Moderaternas kandidater till valet 2010 ska utgöras av hälften kvinnor. Jättebra, eller? I praktiken innebär det att 20 procent kommer att vara helt nya inom politiken, och inte ha haft någon förtroendevald post tidigare, skriver TT. De (kvinnorna) får inte ens ha varit reserver i någon nämnd om de ska bli aktuella för att kvoteras in. Vilken fälla! Om de inte fått pröva, hur vet de då att de kan? Om en person (kvinna eller man) inte har erfarenhet av den politiska världen, inte mer än ett intresse då, undrar jag hur de ska kunna jobba som bäst?

Släng in mig på en curlingbana. Jag vet att det handlar om att knö stenar ur boet, kana och sopa på is, men hur förbannat halt det kan vara har jag ingen upplevd erfarenhet av. Visst, jag kan lära mig. Men jag lär ha en öm bakdel och ha sett ut som Bambi många gånger om, innan jag lärt mig konsten, knepen och lyckas sopa rent. Och då kommer jag att ställa mig frågan, var det värt det? Här upptäcker tyvärr många kvinnor att nej, det var det inte och lämnar politiken.

Det är samma sak med att kvotera in kvinnor i politiken (eller på arbetsplatser). En person ska var på en viss plats för att den han kompetens för det, inte för att den har ett visst kön. Skapa istället bättre förutsättningar för kvinnor att engagera sig inom patriarkatets universum. Öppna upp för kvinnor att ta del av spelet och verka i maktens korridorer.

Jag tycker att tanken "varannan damernas" inte tillför kvinnor någonting mer än att vi åter degraderas till att vara "bara" kvinnor. Jag vill bli vald till en post för att jag kan ämbetet. Inte för att bli en politiskt korrekt term! Jag vill kunna ta med mig erfarenheter från lekmannanivå upp i proffsligan, och känna att jag har verktyg att klara mig vidare med. I mitt universum är alltså varannan damernas en paradox. Oavsett parti som förespråkar den typen av kvotering.

onsdag 11 mars 2009

Heureka!

Arkimedes ropade Heureka! när han klev ur badet och Tojjan fullkomligt vrålade Heureka! när hon lyfte ut en plåt med cupkcakes (muffins) idag!

Jag har, som återkommande läsare vet, alltid missat att lyckas med muffinsbak. Recept efter recept har prövats. Plåt efter plåt med vad som skulle blivit muffins har kastats. Uppgiven, bestört och med muffins-komplex, lät jag mig idag övertygas om att försöka bara en gång till.

Via den eminenta och smakfulla bloggen Kryddburken fann jag ett recept som jag, med blogginnehavarens goda minne, snodde. Slaviskt följde jag receptet med ett undantag. Istället för Dumlekolor vände jag ner Marabous chokladhjärtan. Man tager vad man haver, som Cajsa Warg sa. Dryga timme senare satt jag med tårfyllda ögon och tittade på de finaste muffins detta bo någonsin skådat.

Självklart ska det inte gå som en dans någonsin för mig vad gäller bakning, så ett litet missöde inträffade naturligtvis. I originalreceptet står att du ska använda 8-10 stora muffinsformar. Jag hade inga sådana, varpå jag resolut letade fram min muffinsplåt i teflon (?) som jag inhandlade på den tiden då det begav sig. Nu var jag väl inte riktigt klar över att det hade varit smart att smörja plåtens urholkade formar en aning, och drog därför lärdom av det då jag fick karva loss mina cupcakes.

Om du är sugen på att fixa något gott, snabbt och enkelt, till kvällsfikat så är mitt tips dessa cupcakes. Du kan toppa med någon mumsig kräm, men om det får du allt läsa själv hos Kryddburken.

tisdag 10 mars 2009

Lång man rik(-are)?

Enligt söndagens DN (Dagens nyheter) har ett forskarlag i Kalmar kommit fram till slutsatsen att långa män har högre lön än korta män. I genomsnitt. Sambandet tros ligga i de långa männens uppväxt och i deras kognitiva förmåga, det vill säga att ta in och tolka information. Mer än så förklaras inte och det lämnar iallafall åt mig en del att önska i trovärdighet.

Jag vet inte, men jag tror nog att Magnus Uggla, Leif Pagrotsky, Ingemar Stenmark med flera som alla är korta (under 175 cm), tjänar hyfsat. Okej då, dessa goa gubbar hamnar väl utanför forskarnas genomsnitt. Men ändå.

Till er som fortfarande är singlar och vill ha en man: Ut och leta i landets basket- och volleybollhallar. Där finna skapligt långa karlar som kanske kan tjäna dryga sex procent mer än den kort(-are) mannen. Och till oss som nu känner att äkta hälften på dryga 190 cm tjänar för dåligt: ta ett snack med hans chef. Kan lova att chefen är kort som...men tjänar bra som...

Vinnande vetande, eller?

måndag 9 mars 2009

Jobbar du?

En dag för längesedan var jag engagerad i en studentverksamhet. När examen var avlagd och det var dags att söka arbete, kontaktade jag en av de personer som under tiden med studentverksamheten varit som en mentor för mig. Jag frågade vad han (för det var en man) ville läsa om de personer som sökte arbete hos honom. Hur ville han att eventuella kollegor till honom skulle beskriva sig i det personliga brevet du skickar in vid platsansökningar.

Mannen, som (givetvis?) satt på en hög position, var chef för drygt tjugotalet anställda. Branschen han var verksam inom hade expanderat enormt på tre år och nådde nu i stort sett samtliga delar av Sverige. Den personal som han anställde fick vara beredda på att arbeta hårt, vara flexibla utöver gängse lexikala betydelse för flexibilitet samt att arbeta med sin personliga utveckling.

- Jag skulle vilja läsa om att den som söker arbete hos mig är medveten om sina fel och brister och att personen jobbar med dem. Förstår du vad jag menar, undrade han och tittade på mig.
- Ja, jag fattar. Men vågar man verkligen skriva så i ett brev där det handlar om att framställa sig själv på bästa sätt?
- Vad är bättre än att du erkänner att du har mycket kvar att lära, ser att du kan utvecklas om du fortsätter att våga förbättra ditt tänk och ditt sätt att vara?
Han hade onekligen en god poäng där. Jag fortsatte lyssna då han fortsatte att tala.

- Jag är trött på att läsa om hur mycket en blivande anställd tränar, hur mycket skogspromenader och middagar med vännerna uppskattas. Det är ju ingen kontaktannons som ska skrivas, utan ett personligt brev till din blivande chef, sa han.
- Men är inte den sociala biten viktig då, frågade jag?
- Självklart. Men det är en yrkesmänniska vi söker och den personen som ser det naturligt att beskriva sina fel och brister anser jag per automatik ha en mycket hög social kompetens.

Det har nu gått ett antal år sedan samtalet ovan ägde rum. Jag har tyvärr fegat ur de gånger jag skrivit en arbetsansökan, men i samtalen med chefer jag haft och har, har jag varit mycket tydlig med att jag vet om mina fel och brister och att jag jobbar med dem. Dagligen.

Jobbar du med dina?

söndag 8 mars 2009

Tojjans kommentar hos pedofilen Alex

Ja du. Vi har yttrandefrihet i det här landet, än så länge. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte är åsikter som dina som kommer att sätta P för den friheten. Du har rätt att tycka vad du vill, men utifrån mitt perspektiv är du redan på fel sida av en gräns för vad som kan skrivas.

Du verkar verbal mycket påläst. I ämnet. Hur det är annars kan jag endast småle åt. Blir inte förvånad om det så småningom visar sig att du utgör en "by-the-book"-profil för pedofiler den dag du blir påkommen att förgripa dig sexuellt på ett barn. För påkommen blir du, i sinom tid. Det är ju där er bransch har sin akilleshäl! Det ni tror göra i det tysta, kan aldrig få göras öppet. Oavsett vad du drömmer om utifrån juridiska ramar.

Hur en vuxen (?) man kan anse att en minderårig är positivt inställd till sexuellt umgänge med mannen, går över mitt förstånd. När du dessutom beskriver din smak för barn som är så små att de just fått tänder, undrar jag stilla hur du kommunicerar med barnet om det vill ha sex med dig. Anser du att barnets leende, över att du gungar det i knät, är ett ja? Eller att barnet skrattar då du agerar klätterställning åt det?

Jag ska inte argumentera mot dig och det du står för. Sådant känns som ett lågvattenmärke. Jag sänker mig inte till den nivån. Sådana som du har alltid funnits och det är endast i en framtida skärpt lagstiftning som ni tvingas krypa tillbaka till den håla ni en gång kröp fram ur. Och den lagstiftningen motiverar du mig starkt att engagera mig i. För det tack! Du gav just mig, och säkert fler, en anledning till att markera.

Bra jobbat!

Reagera - nu!

"Vi pedofiler kommer i hög grad i framtiden att forma den öppna pedofila kulturen allteftersom den blir mer accepterad..."

Citatet kommer från en person som kallar sig Alex och driver en blogg. En blogg som enligt mig endast platsar i Internets skitiga bakgård, som jag tidigare skrivit om. Jag reagerade inte i affekt när jag läste innehållet. Det är meningslöst. Jag var lugn som en filbunke och skrev en kommentar (den kan du läsa i nästa inlägg här hos Tojjan).

Ber er alla att ta del av Alex blogg och åtminstone bemöta någon av de vansinniga tankar om pedofili som han ger uttryck för. Ja, jag vet att vi har yttrandefrihet, men snälla var med och ifrågasätt denna man, med sitt skeva synsätt på vad han vill göra, och kanske gör med barn. Han kan vara din granne... Och kanske vill du inte att just han leker klätterställning med dina barn?

"Vi är långt bort i fantasins värld när jag känner ett varmt och lätt drag i nacken
någon andas lätt. Det kittlar till vid halsen och och ett ansikte tangerar synfältet.
Det spikraka nötbruna håret tillhör en vacker femårig flicka som brukar betrakta
mig som en klätterställning när tillfälle bjuds. En varm och silkeslen kind trycks
lätt mot min nyrakade i några sekunder. Inte mer, sedan reser hon sig försiktigt
och går utan ett ord".
Citat: www.alex.pedofil.se

fredag 6 mars 2009

Tojjan som gästbloggare

Ett litet P.S. Tojjan gästbloggar på Marcus Blogg. Hoppas ni har tid att titta in på den sidan. Inte för att jag skriver där, utan för att bloggen är viktig! Ingrid Degerman, kvinnan och mamman bakom bloggen, var gästbloggare här i februari. Den texten hittar du genom att söka i Tojjans arkiv.

Ut och promenera!

Kort och koncist. Trevlig helg och tack för en intressant bloggvecka med många härliga kommentarer om ditten och datten, både här och där.

Ut och promenera med er i helgen. Har du vägarna förbi "min" stad, vid kvällningen, kan du vid uppehåll få njuta av vyn som bilden visar. Ganska okej vy, eller hur?

Själv ska jag umgås med delar av den yngre släkten och rösta på Sarah Dawn Finer i andra chansen. Alla behöver en andra chans. //Kram

torsdag 5 mars 2009

Bokbytardag anno 2009

Idag är det fritt fram att gå fram till vem som helst, var som helst, och be att få byta bok med vederbörande. Idag är nämligen Bokbytardag i landet. Morgonnyheterna visade positiva inslag från Sergels Torg i Stockholm, där initiativtagarna till dagen, uppmuntrade folk och fä att gå man och kvinna ur huse och byta till sig en (bra-bättre) bok.

Jag anammade detta och steppade, i morgonsärken, ut i grannskapet för att se vilka härliga böcker det fanns att välja bland. Skulle jag våga gå fram till personen som bor i det röda huset, som jag nästan aldrig pratat med, eller skulle jag välja den unga kvinnan vars hund jag så gärna klappar när vi möts? Spännande, spännande.

Nu blev det inte riktigt så spännande som jag önskat. Utanför vårt bo fanns ingen som ville byta böcker, ingen som förväntansfullt stod och spanade efter andra bokbytare, och den enda personen jag såg bar på en tvättkorg inte böcker!

Slokörad lommade jag in igen. Sjönk ner vid köksbordet. Drog en suck och önskade att även vår stad skapat möjligheter för bokbytarsugna människor att mötas, språkas en stund och kanske ses när bytesböckerna var lästa över en kopp kaffe för att prata om dem. Hm.

Själv är väl bäste dräng då, och nästa år ska jag gå i bräschen för att byta böcker med främmande bekanta. Har du fått bytt en bok idag? Isåfall, grattis - jag är en hel del avis!

onsdag 4 mars 2009

Enkel och god pizzasallad

Just nu är vitkål en av de grönsaker (?) som är billiga att inhandla och njuta av. Sålunda begav jag mig till affären, shoppade kålen och vände hem för att göra en smarrig pizzasallad. Då jag icke tidigare haft förståndet att göra egen pizzasallad (och allt mer sällan äter pizza från pizzeria) hade jag ett sug efter den vinägrettdoftande vitkålen.


Här följer receptet jag följde...
- ½ vitkålshuvud
- 1 liter kokande vatten
- 1 ½ dl solrosolja eller annan matolja
- 4-5 msk vitvinsvinäger (beroende på hur framträdande smak du vill få)
- ½ dl vatten
- 1 msk strösocker
- 2 msk oregano (jag använde pizzakrydda)
- 2 tsk salt
- 1 krm finmalen svartpeppar (jag använde pepparmix)


Och så här gjorde jag...
Strimla vitkålshuvudet med osthyvel för bästa resultat och lägg den strimlade kålen i ett durkslag. Koka upp vattnet och häll det över kålen. Låt vattnet rinna av!

Använd en rymlig plastbunke med tätslutande lock och häll ner kålen. Vispa ihop ingredienserna till dressingen i en skål och slå över kålen. Blanda väl!

Låt svalna i rumstemperatur och förvara sedan pizzasalladen i kylskåp.
Hållbarhet 5-7 dagar. Smaklig spis!

Originalreceptet är hämtat från bloggen Kryddburken.

tisdag 3 mars 2009

Kärlek...

Det är inte ofta jag får länkar till externa sidor som jag anser vara värda att tipsa andra om, men idag fanns det ett undantag i inkorgen på min mail.

Läs först den korta texten, ta dig sedan vidare till länken.

En dag frågar en son sin far:
- Pappa, springer du en maraton med mig?
- Ja, svarade pappa och de sprang sin första maraton.

En dag frågar sonen sin far:
- Pappa, springer du ett maraton till med mig?
- Ja, svarade pappan och de sprang ytterligare ett maraton.

En dag frågar sonen sin far:
- Pappa, vill du göra en Ironman tillsammans med mig (4 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning)?
- Ja svarade pappan.

Varsågod, här är bilderna till den här berättelsen. fungerar inte länken, kopiera adressen och klistra in den i adressfältet på din dator.

http://www.youtube.com/watch?v=VJMbk9dtpdY

måndag 2 mars 2009

Rapport från en åskådare x 2, del 1

Vi begav oss i lördags ut på två sportevenemang. Ett var gratis och innehöll blivande stjärnor i klass med Ljungberg, Zlatan och Allbäck. Ett kostade en hel del och bjöd på de som redan är stjärnor, bland annat Wesslau, Bremberg och Kallio.

Det första evenemanget spelades på trägolv, det andra på blankspolad is. Vi hade behållning av båda fast på olika sätt, och jag lyckades samla ihop ett par intressanta intryck som jag vill berätta om här. I två separata inlägg...Låt oss börjar så här.

Åskådning no 1:
Föräldrar till barn som idrottar beter sig inte alltid föredömligt. Vissa föräldrar tror att de är coacher/ledare och att de minsann vet bäst hur en lång boll ska slås på Bengt. Sådant gör mig förbannad. Inte nog med att de skämmer ut sig inför övriga åskådare (föräldrar), de underminerar tränarnas roller och gör barnen på plan så gruvligt förvirrade. Kan inte dessa besswerwissrar till pappor (för det är oftast pappor) hålla klaffen och låta ledarna göra sitt jobb? Om jag varit gift med en läktarcoach hade jag stängt av vederbörande på obestämd framtid.

Åskådning no 2:
Idrottsmän och kvinnor som har förmånen att få betalt för att utöva sin hobby (jag vet att det är ett jobb) tycks ha lättare för att lacka ur och bli sura så fort de möter motstånd på plan. Ett rejält jävlar anamma saknas lite väl ofta bland våra inhemska proffs och det är synd att de inte kan ta i från tårna när drygt 11 500 personer betalar en himla massa slantar för att titta på dem (och direkt bidraga till deras lön). Inte sjutton får en VD för ett företag tjura sönder sig på sitt kontor och skita i att göra sitt jobb vara för att företagsaktierna dalar lite. Nä, mer företagsanda och jävlar anamma i svensk idrott (läs hockey).

Slutsats no 1:
När barnen är små och fortfarande har kul på planen är allt tillåtet. Det är OK att missa en straff, OK att bli utbytt och OK att faktiskt förlora en match. Ledarna lyfter, peppar (de gapande papporna på läktaren slutar oftast gapa efter den missade straffen, de ger upp?) och bär fram de blivande stjärnorna mot kommande matcher. Underbart. Heja landets positiva ledare!

Slutsats no 2:
När barnen blivit äldre, och efter diverse gallringar i ungdomsåren, är några av de få som kan livnära sig på sin idrott tycks glädjen rinna ur dem lika snabbt som svetten under visiret rinner från deras pannor. Varför? När slutade det att vara kul att spela sin lagsport? När lönen blev tillräckligt (?) fet? När fel tränare tog över laget, eller när bakåtmålet innebar att slutspelet försvann ur sikte? Oavsett. De spelare som spelar på elitnivå måste ta ett större ansvar för att ha roligt på jobbet.

Jag har kul på mitt jobb, och jag har varken is, trägolv, fet lön eller ny chef. Hur har du det på ditt jobb?