Det första evenemanget spelades på trägolv, det andra på blankspolad is. Vi hade behållning av båda fast på olika sätt, och jag lyckades samla ihop ett par intressanta intryck som jag vill berätta om här. I två separata inlägg...Låt oss börjar så här.
Åskådning no 1:Föräldrar till barn som idrottar beter sig inte alltid föredömligt. Vissa föräldrar tror att de är coacher/ledare och att de minsann vet bäst hur en lång boll ska slås på Bengt. Sådant gör mig förbannad. Inte nog med att de skämmer ut sig inför övriga åskådare (föräldrar), de underminerar tränarnas roller och gör barnen på plan så gruvligt förvirrade. Kan inte dessa besswerwissrar till pappor (för det är oftast pappor) hålla klaffen och låta ledarna göra sitt jobb? Om jag varit gift med en läktarcoach hade jag stängt av vederbörande på obestämd framtid.
Åskådning no 2:Idrottsmän och kvinnor som har förmånen att få betalt för att utöva sin hobby (jag vet att det är ett jobb) tycks ha lättare för att lacka ur och bli sura så fort de möter motstånd på plan. Ett rejält jävlar anamma saknas lite väl ofta bland våra inhemska proffs och det är synd att de inte kan ta i från tårna när drygt 11 500 personer betalar en himla massa slantar för att titta på dem (och direkt bidraga till deras lön). Inte sjutton får en VD för ett företag tjura sönder sig på sitt kontor och skita i att göra sitt jobb vara för att företagsaktierna dalar lite. Nä, mer företagsanda och jävlar anamma i svensk idrott (läs hockey).
Slutsats no 1:
När barnen är små och fortfarande har kul på planen är allt tillåtet. Det är OK att missa en straff, OK att bli utbytt och OK att faktiskt förlora en match. Ledarna lyfter, peppar (de gapande papporna på läktaren slutar oftast gapa efter den missade straffen, de ger upp?) och bär fram de blivande stjärnorna mot kommande matcher. Underbart. Heja landets positiva ledare!
Slutsats no 2:När barnen blivit äldre, och efter diverse gallringar i ungdomsåren, är några av de få som kan livnära sig på sin idrott tycks glädjen rinna ur dem lika snabbt som svetten under visiret rinner från deras pannor. Varför? När slutade det att vara kul att spela sin lagsport? När lönen blev tillräckligt (?) fet? När fel tränare tog över laget, eller när bakåtmålet innebar att slutspelet försvann ur sikte? Oavsett. De spelare som spelar på elitnivå måste ta ett större ansvar för att ha roligt på jobbet.
Jag har kul på mitt jobb, och jag har varken is, trägolv, fet lön eller ny chef. Hur har du det på ditt jobb?
9 kommentarer:
vinnarskallar är speciella människor att leva med tror jag. på gott eller ont är de också ofta dåliga förlorare. det är en sporre framåt, men också en spark bakåt.
jag har också kul på jobbet. men kanske hade jag haft ännu kuligare med högre lön :)
Mitt jobb är det BÄSTA jobbet, skulle mycket, mycket till för att jag skulle byta bort det. Detta trots (vissa) tjuriga jobbarkompisar och inkompetent chef (trots diverse finare utbildningar). Men liksom ditt jobb, så är inte mitt heller särskilt högavlönat - även om det ju är på väg åt rätt håll.
Jag har det bra på mitt jobb har inte världens bästa lön men världens bästa arbetskamrat!!
Kram
Tack :) Ja jag tyckte det verkade vara bra på två, sätt, som jag skrev. Sonen hinns med såklart. Mig själv hinner jag med när han sover :)
Och inte nog med att du älskar ditt jobb, du är fantastisk på det - något jag själv fått erfara :)
Kram!
Hej du!
Vi flyttar in i slutet av april. Vi kommer inte hinna innan med all renovering. Jag är redan tokstressad över allt vi ska hinna göra innan dess. Men det löser sg säkert. Dags för en fika snart igen hoppas jag?
Kram!
Jo jag har det bra på mitt jobb, utan fet lön och annat. Huvudsaken man trivs så får man gräva där man står här och nu tycker jag. Inget kan vara helt perfekt - alltid!
~Liveti byn
Intressant att vi kvinnor har kul på jobbet trots att lönen kanske inte är den bästa. Undrar just om män resonerar/tycker likadant.
Tack för alla goa inlägg och engagemang!
Kram Tojjan
Detta är något man kan tycka mycket om. Jag riskerar min haka genom att sticka ut den lite. Jag har oerhört svårt att ta de fantasisummor som läggs på spelare i diverse sporter, både mellan lagen och i direkt lön till spelaren. Jag kan inte för mitt liv förstå vad de gör för mänskligheten som försvarar de fantasisummor de får. Jag vet att de inte håller i alla år och måste tänka på framtiden, men det finns väl fler yrkesgrupper som inte håller i alla år. Visa mig det vårdbiträde som med utsliten rygg kan plocka ut några miljoner på banken när ryggen inte håller längre. Nej, jag har som sagt svårt att förstå att det ska vara mer värt att jaga en boll (eller puck) än att ta hand om en människa.
Såja, välkomna att tala om för mig hur fel jag har och hur de muntrar upp folk i djupa depressioner. Jag köper det ändå inte!
Skicka en kommentar