Vad gjorde dom?

Alldeles nyligen satt jag och en bekant och spånade om vad våra föräldrar gjorde när vi ungar var och tränade, lagt oss på kvällarna, eller sov över hos kompisar. Köpte de ett gott rödvin, korkade upp och lät sig omslutas av romantik, eller städade de och sanerade bort kladd och söl efter sina telningar? Vi kunde inte minnas det första, inte heller att de gick på bio, tränade, sprang på självförverkligande kurser eller hade klädpartyn hos grannfrun. Plastpartyn möjligen. Men inte mer än så.

Vi kunde däremot erinra oss att de tittade på TV. Nyheterna eller nått. För om man någon gång kom upp för att säga något superviktigt, var det alltid en tråkig gubbe i rutan som babblade. Vi drar idag slutsatsen att det måste ha varit nyheterna.

Vi kunde också erinra oss att föräldrarna vid enstaka tillfällen var på något möte, symöte eller möte i en idrottsklubb eller föräldramöte i skolan. Men det var ju bara då och då. För det mesta var de där, hemma, och bara var. Vi drog slutsats nummer två att generationen över oss sannolikt var lugnare och bättre föräldrar än vad vi är. Eller har vi som barn bara noll koll på våra föräldrars barnfria vardags-och helgleverne? Intressant fråga, eller hur.

Jaja. Nu är det äntligen fredag. Tacos på menyn. Mer regel än undantag. Diverse idrottsevenemang under lördag och söndag. Måndag igen. Då längtar vi igen till att det äntligen ska bli fredag - igen. Och mellan fredagarna tränar vi, deltar i möten, bygger upp oss fysiskt och mentalt samt läser rappakalja-böcker för våra telningar samtidigt som vi har ett öra mot TV:n och någon torr dokumentär...

Ha ett kalasskönt veckoslut och tack för alla goa kommentarer på bloggen i veckan. Värmer!

Hushåll och nära tjänster

Ibland finns det anledning att fundera över vilken värld vi lever i. Kanske inte alltid den stora, yttre världen, utan den lilla, den man lever i var dag och vecka ut och vecka in. Vad vi väljer att lägga tid på och vad vi gallrar bort...

Har hört att det blir allt mer poppis att anlita städ- och tvätthjälp för att få tiden att räcka till. Så kallade hushållsnära tjänster. Jag har inte de pengar som krävs för att köpa sådan tjänster, inte heller viljan. För min skitiga tvätt och mina dammråttor vill jag nog helst ha hand om själv. Men disken vore kanske något att leja bort.

Städ av vind, förråd och andra samlingsutrymmen för diverse bröte vore också skönt att få hjälp med. Om du är en rask, effektiv, stark och gärna pratglad person som känner för att kånka en massa "jag-sparar-kan-vara-bra-att-ha-saker" ned från en vind, kan du maila undertecknad. Kaffe, lunch och gott sällskap utlovas!

Dagen efter...

Är rusigt glad över den royalistiska yran som utbröt i vårt land igår. Äntligen ska kronprinsessan få sin prins. Ja, för det tycker jag han är, en prins. Grattis till förlovningen, jublar jag från mitt hörn av Sverige. Dock inte helt fritt från grus...

Olika förståsigpåare har under gårdagen och dagen tyckt om huruvida Daniel, som man av folket, är för simpel för att axla den tunga bördan som det innebär att vara prins av Sverige. Att monarkin riskerar att gå under om vanligt blod från Gästrikland blandas med det blåblodiga Bernadotte. Att monarkin är ett förlegat styrelseskick som inte hör hemma i en demokrati för att det är tokfel att ärva ett ämbete år 2009. Och sist men inte minst, det där tjafset om apanage och vad nu ett bröllop kommer att kosta för oss skattebetalare.

Jag tror nog Daniel klarar mycket mer än vad alla negativa typer tycker och tror. Karln har ju inte bara stått på tur i sju år bakom "Vickan", han har även startat upp ett företag och gjort det till en kedja, han har vårdat kontakten med sitt Ockelbo och viktigast av allt; han har ju uppenbarligen stått ut med att vara med kungen! Bara det sista kvalificerar väl till en liten krona, eller tiara? Nä. Kör som fan nu och skaka om i fundamenten inne på Drottningholm. Daniel behövs och personifierar ju egentligen nuvarande kungens valspråk; För Sverige i tiden.
Detta med en man av folket ligger väl verkligen i (rätta) tiden?

Sopplunch hos Frälsis!

En av mina goda vänners mor är engagerad inom Svenska kyrkan och dess verksamhet. Det är en driven mor, vill alla väl och som vid flertalet tillfällen ställt upp för de mindre bemedlade i samhället. En förebild med andra ord. Senaste projektet modern engagerat sig i är att hjälpa de hemlösa i vår stad. Flera samfund har gått samman kring syftet och ska tillsammans arbeta för att skapa goda förutsättningar för de som saknar en egen härd att krypa in i.

Trots att vi bor i en relativt liten stad, drygt 56.000 invånare, har situationen för hemlösa blivit ett "problem" på kommunens stora bord som ingen handlingskraftigt velat ta i. Frälsningsarmén, med sina kokande grytor och sjungande arméer, upplåter därför helt naturligt sina lokaler där det på lördagarna serveras sopplunch, och där de olika samfunden arbetar sida vid sida.

I lördags blev jag inbjuden att tillsammans med min vän och den engagerade modern avnjuta en lunch i Frälsis lokaler. En "riktig" kock hade ställt upp ideellt för att koka soppa som serverades med creme fraiche och färskt bröd. Soppan, en form av gulasch, var vällagad och smakade mumma. Priset för lunchen, inklusive kaffe och kaka, var 20 kronor per person. Inte många proffslagade lunchrestauranger som kan matcha det!

Nåja. Vi åt och tog för oss, betalade och pratade med några av gästerna. Tro nu inte att alla som var där tillhörde de lägre samhällsklasserna, tvärtom! Där satt egenföretagaren, där var journalisten och dit kom konstnären och ett glatt pensionärsgäng. För en stund kändes det som om vi var på samma våglängd, oavsett bakgrund och missbruk eller inte. Oavsett om vi hade en fast bostad eller slaggade på någon offentlig toalett vid torget. Det var en härlig känsla.

När lunchen var över hade jag och vännen beslutat oss för att en kommande lördag i vår kocka soppa hos Frälsis. Om den blir lika god som den vi åt, vågar jag inte spekulera kring, vi är inga proffs, men vi kommer att lägga ner själ och hjärta i tillagningen. Och det bästa av allt, vi kan vara kaxiga över att få vara med om och dra ett litet strå till stacken.

Vilket strå drar du? Berätta - jag lyssnar! Och du, kolla upp Frälsis verksamhet i din stad. Kanske värt ett (smakfullt) besök?

Ge-Kås: shoppingparadiset, eller?

Har förmånen (?) att bo nästgårds till det smått världsberömda varuhuset Ge-Kås i Ullared, Halland. Kan med andra ord en tröttsam torsdag, i exempelvis februari, sätta mig i bilen och inom trettiofem minuter kliva in i det enormt stora shoppingparadiset. Där kan jag strosa runt med min kundvagn, som för övrigt rymmer en bilbarnstol, och glo på allt som går att köpas för pengar. Avundsjuk?

Varje år slussas en ofantlig mängd människor via olika transportmedel till Ullared. Med fulltankade kreditkort, meterlånga inköpslistor och energi i hinkvis rusar de kors och tvärs, hit och dit, fram och tillbaka för att få med sig schampo, kläder, aluminiumfolie, CD-skivor, ryktborstar till hästen, madrasser till spjälsängen och mera kläder. Och så godis så klart. Ahlgrens bilar försörjer åtta procent av sin årsproduktion via Ge-Kås. Himla många Ahlgrens bilar blir det.

Jag tänker på alla er som inte bor nästgårds, men som i samtal med svärmor, vännen, maken eller kusinen från Flen drömmer om dagen när ni äntligen ska få åka till Ge-Kås (igen). Åh, vad ni ska shoppa loss. Åh, vad ni ska handla allt det där som ni minsann inte hann med förra gången. Och åh, vad roligt det är att spendera en hel dag i ett varuhus stort som, jag vet inte hur många, fotbollsplaner! Eller?

Kanske vore värsta bästa affärsidén att bli personlig inköpare åt alla er som bor på ett längre avstånd än, låt säga 30 mil? Ni mailar mig vad ni ska ha. Jag handlar åt er en tröttsam dag i februari, mars eller annan valfri månad som har ett namn med bokstaven "r" i sig.

Vaddå, tänker ni nu? Vad menas? Jo, minns ni hur det var med AD-dropparna förr i tiden? Barnet skulle ha dessa livsviktiga droppar alla månader utom de som saknade ett "r" i namnet: maj, juni, juli och augusti. Likhetstecknet mellan AD-droppar och Ge-Kås då? Hur får jag till det? Jo ni förstår, just de där r-lösa månaderna får ni bannemej själva stå tre timmar i en kö som är fyrahundrameter lång, bara för att komma in! Ut ska vi inte tala om. Kan ta lika lång tid en av de många rekorddagarna som varuhuset såväl tangerar som överträffar varje år!

Nåväl - nån som ska ha nåt?

Öh, är detta illa eller?

Du är 29% ond!

Du är en aningen ond, fast i smyg!

Ett test från testportalen.se

Tojjan kommentar resultatet: Öh, är detta illa eller? Ond så där lagom i smyg, eller behöver jag terapi? Gör testet och checka dig själv. Good luck!

Tidningar och troll och äntligen helg!

Härförliden hade vi ett inbrottsförsök i vårt område. Klockan 11.30 försökte två män, varav den ena utrustad med kofot, att bryta sig in hos en granne. Grannen som jobbat natt, låg och sov, och trodde det var bostadsbolaget som kommit för att reparera familjens ytterdörr. Men så var det alltså inte.

När inbrottstjuvarna blev påkomna valde de att avbryta sin intrångsförsök och lämnade området. Kvar stod en chockad granne som klätt på sig och stigit upp för att släppa in, vad hon trodde var auktoriserad personal.

I vår lokala tidnings nätupplaga fanns dryga timmen efter en notis om händelsen. Och inte ett ord i den notisen stämde. Grannen blev irriterad, kom in till mig, och tillsammans ringde vi upp tidningens chefredaktör och bad dem justera texten.

Till vår förvåning gjorde de så, och när vi dagen efter inbrottsförsöket slog upp pappersupplagan av samma tidning, fanns inte ett ord om händelsen med. Var det en tankeställare om att alltid kontrollera sina källor som fick pressfolket att cutta storyn, eller var händelsen för liten som sådan att låta publiceras med trycksvärta? Oavsett. Man ska inte lita på allt som står i tidningen, inte heller allt som skrivs på nätet. Dock kan du lita på att denna text är både sann och kommer från en säker källa.

Tack till mina gästbloggare som förgyllt min sida under två veckors tid. Vi är många som uppskattat era inlägg. På måndag är oordningen tillbaka hos Tojjan som enligt sin tradition kommer att ventilera åsikter och tyckande om stort och smått. Väl mött då, och trevlig helg på er allesammans. Kram!

Kram!

Gästbloggare: Carita Liljendahl (feat. Adrian Debutsky)

Jag har aldrig gästbloggat förr. Inte i Finland, inte i Sverige. Att jag gör det hos Tojjan nu är därmed något unikt. Jag tror att hon är något slag av föregångare inom bloggsfären. Åtminstone skulle hon vara det om hon bodde i Finland.

Vi har i och för sig också en bloggvärld, men på finlandssvenskt håll är den oerhört liten. Den som vill FÅR skriva på svenska i Finland - men särskilt många läsare blir det inte. Bland annat därför öppnade jag i maj en blogg på Aftonbladet. På åtta månader har jag haft 29 000 sidbesök. Inte mycket, kanske du tänker, men för en Mumin är det rätt stort.

Och hur träffade jag Tojjan? Svar: på nätet. Via min blogg - tror jag. Plötsligt skrev hon nåt hos mig och beställde mina böcker. Jag gillade henne direkt, hon var så öppen och spontan. Jag började läsa hennes blogg och saken blev inte sämre då hon verkade gilla Adrian Debutsky, huvudpersonen i Horny24 och Uppdrag Utrotning. För mig finns han på riktigt. Och just därför känns det fantastiskt att Tojjan tagit honom till sig. Andra läsare har också gjort det. Börjat gilla honom och vill ha mer. Men på något sätt kom Tojjan att bli speciell. Hur och varför kan jag inte berätta här och nu...

Allt känns så overkligt. Som om Adrian hemsökt mig nu då jag inte skrivit om honom på några månader. Har haft så otroligt mycket att göra på jobbet, är projektchef för vår layoutreform och blir nyhetschef 2.3.09. Jag gillar inte att lämna honom. Att tvingas konstatera att jag ser honom först i slutet av april.

Men nu - sedan Tojjan kommit in i bilden - känner jag mig trygg. Adrian mår bra där han är just nu. Hos henne.

Gästbologgare: Joel tipsar

Hej, och hjärtligt välkomna skall ni vara till Joels blogg. Det står "Tojjan tycker till" som ni ser, men jag ska ändra det snart. Idag tänkte jag skriva om något som hade passat jättebra här för några veckor sedan när det var pinsamma-händelser-tema här, men nu är jag sent ute, och istället blir mitt inlägg snarare som en ljudlig fis under arbetsintervjun. Konstigt.

Det var sensommar och jag strosade runt i Stockholms centrala delar. Jag kom från centralstation och ett tåg från Småland, varifrån jag rest tidigt på morgonen. resten av min dag var oplanerad och jag lät mina steg föra mig till Gamla stan. Det blev turistrundan kring slottet där jag en gång stått och vaktat. Och plötsligt såg jag den. Den mäktiga dörren in till Museum Tre Kronor.

Vilket utmärkt tillfälle, tänkte jag. Jag som kände mig så glad. Glad över vädret, och min vackra huvudstad, glad på livet och glad över min relativt nyavslutade lumpentid. Jag smög mig in och kunde efter påpekandet av mitt eget slottsvaktande få tillgång till museets alla våningar.

Jag gick långsamt fram i den välpyntade källarvåningen och kikade på gamla vapen och målningar. När jag tagit mig igenom den första etappen kom jag ut i en något modernare avdelning, där garderober och toaletter var placerade. Jag påmindes genast om att jag behövde genomgå en s.k snabbantning, då tågets festivaldass hade hållit mig ifrån detta. Men nu såg jag chansen att på kunglig mark få mina behov uträttade.

Jag tog god tid på mig. Hängde prydligt upp rocken och skjortan. Jag kände att mina fötter inte hade det så bra efter många timmar i fångenskap, så jag bestämde mig även för att låta dem andas en stund. Här i min nyfunna fristad kände jag att jag kunde pusta ut ordentligt. Sitta en stund och filosofera, läsa lite kanske. Med tanke på att jag inte sett alls många andra gäster på museet hade jag inte för avsikt att skynda mig.

När jag kände mig belåten kunde jag konstatera att gårdagens middag gått hårt åt min mage, och jag längtade efter lite frisk luftkonditionering. Jag tog på mig kläderna, knäppte skjortan, passade på att rätta till frisyren med mitt medhavda hårvax och hängde därefter upp mina båda väskor på axlarna. Jag öppnar dörren, och i samma ögonblick den fräscha, oförorenade luften från museets salar tränger in i mina näsborrar sköljer en iskall våg av skam över mig. Utanför stod nu, till skillnad från när jag gick in på toaletten för 20 minuter sedan, en halv busslass med benkorsade människor. Jag sänkte kvickt mitt huvud och stegade mot utgången. De två obeesökta våningarna fick vänta - detta är ett gäng människor jag för allt i världen inte vill se igen.

Foto th: Åke E:son Lindman

Ännu ett veckoslut

Vilken bloggvecka vi har haft! Eller iallafall jag. Tack vare mina eminenta gästbloggare har jag kunnat njuta av god och personlig läsning. Jag har även haft tid att surfa runt och hitta nya intressanta bloggar. Det finns så många duktiga och orddrivna skribenter ute i stugorna. Hoppas ni alla tar er tid att söka vid tillfälle.

Böcker, med all respekt, har fått vila denna veckan eftersom jag haft mer inspiration för att skriva. Ni vet kanske hur det är, ena veckan upp, andra ner. Nästa vecka kommer två nya och läsvärda bloggare att ta plats här som skribenter. De sista för den här omgången. Men sanna mina ord, det var inte sista gången jag använde mig av gästbloggare! Det har varit både värdefullt och lite (för mig) nyskapande!

Trevlig helg, må lugnt och tryggt, vi skrivs nästa vecka!
Kram.

Gästbloggare: Livet på Fyran

Jag har blivit tillfrågad av Tojjan att gästa hennes blogg och skriva om det som min blogg handlar om, och som jag brinner för.

Jag har precis som många andra blivit helt såld på den fransk/danska inredningsstilen. I den stilen kan man ha en släng av olika stilar; industriell, boheme, rustik, romantik med mera. Det började i våras och det tycks inte ha någon ände. Man kan säga att bilden symboliserar en hel del av det jag tycker om. Glaskupor, vitt porslin, helgonkrafs (fast i lagom mängd). Det och mer finns att tycka om, vilket jag visar på min blogg.


Jag har oavsett lanlivsfanatism, ett drag av snabba racerbilar i kroppen, och måste ständigt ha nya projekt rullande och i planeringsstadiet. Så just nu målar jag köksluckorna - vita naturligtvis -, väggar i hallen på 2:a våning - vita naturligtvis - och målar diverse möbler, ja just det, vita naturligtvis!

Den vita stilen ger mig ljus och lugn och ro, får mig att trivas i mitt hem så fantastiskt bra! Nej, man blir inte trött på det vita, det gäller att bryta av med diverse i svart, rost och zink för att nämna några.

Jag önskar er en fortsatt fin vecka!

Gästbloggare: Ingrid Degerman (Marcus blogg)

Det går upp för mig, när vi står där mellan hyllorna på Ica, att hon försöker övertyga sig själv om att hon är skyddad från alla hemskheter. Hon ser med stolthet i blicken på sin tonårige son och ett litet leende smyger sig över ansiktet. Det hon säger och det hon förmedlar är dels dåligt samvete över att hon aldrig har hört av sig under det år som gått, och dels en lättnad över att hennes liv ser ut som vanligt. Hon klarade sig. Vi pratar lite om den gemensamma arbetsplats vi hade för tre år sedan, hennes nuvarande jobb, mina studier. Hon avslutar samtalet med att lite hurtfriskt säga att livet går vidare. Vi går sedan åt varsitt håll och plockar ner varor i våra korgar.

Jag har redan tappat all koncentration när det gäller att följa min handlingslista. Vet inte vad jag redan har plockat ner i korgen och vad som fattas. Det här var säkert den hundrade gången under det senaste året som jag försökt att berätta om tragedin i mitt liv inne i en mataffär. Försökt att beskriva hur det går att leva vidare utan sin 18-årige son som jag älskade, och fortfarande älskar, så oerhört mycket. Svarat på frågor om hur det går i sökandet efter hans kropp och svarat att vi fortfarande inte har hittat honom. Han försvann i havet under sin skotertur den 20 januari 2008. Skotern är hittad, hjälmen hittades några månader senare men inte Marcus. Eller rättare sagt kroppen efter Marcus.

Nu märker jag hur trött jag är på att vika ut mitt innersta känsloliv inne på Ica. Jag förstår också varför jag blir så enormt trött efter jag varit och handlat. Jag har ju både handlat och varit beredd på att bli stucken rakt in i själen bakom vilken hylla som helst. Sedan när frågorna kommer så krävs all kraft till att hålla ihop och inte gråta hejdlöst. För det gör man inte på Ica, i en liten stad. Eller kanske vore det bättre att göra det?

När jag står i kassakön tänker jag på att jag kanske hade tänkt likadant som min före detta arbetskamrat. För ett år sedan och 26 dagar sedan hade jag tänkt: "Det händer inte mig för det går inte. Inget kan hända mina barn därför jag älskar dem alldeles för mycket."
Och ändå hände det. Det som var omöjligt.

Nu är ingenting självklart längre och varje dag handlar om att hitta något meningsfullt med just den här dagen. Det handlar om att leva för dem som lever. Och det handlar om att acceptera det som hänt och inte gömma undan sina känslor.

Jag försöker se verkligheten som den är och lägga kraften och energin på det som känns rätt och äkta. Konstigt nog finns det ändå så mycket i livet som fyller på. Jag får lägga tankarna där och inte slösa tankekraft på sådant som tömmer mig på kraft. För nu, när det gått ett år sedan Marcus olycka, har jag insett hur många gånger jag möts av rädsla.

Jag personifierar alla föräldrars mardröm. Det är inte konstigt att många föräldrar blir rädda när de träffar mig eller att de tar på sig de stora skygglapparna.

Nu när jag har lärt mig att det är rädsla jag möter så känns det inte längre lika farligt. Och jag blir då inte heller lika trött av att gå på Ica.

Gästbloggare: Manzuri

Bästa bloggläsare.

Jag är en sträv, skamlös och stolt småbarnsägare i mina bästa år och roligaste men kanske också tyngsta år. Idag har jag fått äran att gästblogga här. Jag tänkte passa på att berätta för er om Kejsarens nya kläder. Man inbillar nämligen sig så mycket när man får barn.

Idag skulle jag köpa jeans. För det första är det inte så många jeans jag kommer i som nyförlöst (för nyförlöst räknas jag väl som minst i ett par år?). Och när jag väl hade hittat ett gäng jag skulle försöka pressa mig i (det går ju alltid att lägga lite lös hud vilandes ovanpå linningen) så fick jag knappast prova dem ifred.

2-åringen sprang ut och in och drog glatt bort skynket. Men inte gör det något, skrattade jag, jag har ju STRUMPBYXOR på mig! Att de var ganska trasiga och att man såg rakt igenom dem var en annan sak. Jag hade ju faktiskt tuttarna i bh:n för en gångs skull, och inga spyor eller annat kladd på mig (ännu). Så där stod jag, naken mitt i en butik, och kände mig påklädd. Men jag fick i alla fall med mig ett par byxor hem till slut, och även en vild 2-åring, vilket kanske var ännu mer otippat.

Sedan gick jag runt här hemma i de nya byxorna, med lappen kvar, tänk om jag skulle ångra mig och vilja lämna tillbaka dem? Jag är inte van att lägga pengar på mig själv, och det var ju många sedlar. Sedlar jag hade kunnat lägga på en stor hög små fingervantar att krympa i torktumlaren, eller varför inte hårda plastdjur och bilar att halka på, på morgonkvisten.

Lappen på byxorna hänger kvar än. Som att de skulle ta tillbaka byxorna men tomatsås, spya och diverse okända fläckar (jag vågar inte tänka på när de uppstod). Jag får nog nöja mig och anse byxorna som mina vid det här laget. Nu kan i alla fall inte det oskyldiga lilla barnet ropa "hon har ju ingenting på sig!"

Kejsaren är inte naken längre.

Gästbloggare, introduktion!

En av många tjusningar med bloggande är de nya bekanta man får. Via kommentarsfälten skapas en dialog och i mitt fall mynnade detta ut i idén om att låta de nya bekanta skriva i min blogg. Som gästbloggare. Dels gillar jag tanken att "min" läskrets får ta del av några av de fantastiska bloggar jag besöker och följer, dels att skriv- och läslandskapet vidgar sig via min blogg.

De bloggare som jag bett skriva, skriver alla om vitt skilda saker. Det enda gemensamma är väl att det är en vardag som de speglar. Men eftersom vi alla har olika vardagar, åtminstone innehållet i dem - veckodagarna är ju desamma, blir ingen text den andra lik. Vi står liksom på olika trappsteg i livet, med olika erfarenheter i bagaget.

Det är min förhoppning att mina gästbloggare ska få någon form av kick genom detta påhitt och att de blir väl bemötta av oss som läser. Utan någon rang eller ordning släpper jag nu tangentbordet för ett tag och låter mina bloggebekanta vara fria här hos Tojjan tycker till. Länk till dem som gästbloggar hittar du till höger i min bloggspalt.

Ett varmt tack till dem som anammat min idé. Läs deras texter, tänk och tyck!

Vem vet? Inte jag...

Behöver goda råd om hur jag bäst förvarar mina orkidéer som nu blommat färdigt för den här gången. Var ska jag ställa dessa blomlösa pinnar i jord någonstans? Mörkt? Varmt?

Ska pinnarna vattnas under den blomlösa tiden? Hur lång tid tar det innan det växer fram nya vackra knoppar? Ska växten planteras om? Hur många gånger i veckan bör jag prata med den sköra suckulenten?

Råd tas emot med tacksam famn.

Varför så trött?

Jag har inte, vad jag vet, dansat till mig vare sig en infarkt eller inre blödning. Jag har inte slarvat med kosten, istället givit upp allt vad godis heter, och mumsar medvetet lagom söt frukt. Jag har inte ruinerat mitt bankkonto, inte heller slarvat med nattsömnen. Men jag är så trött.

Vädret på vår bedårande West Coast har äntligen vänt från att ha varit mulet, blåsigt, kallt och grått till att vara uppfyllt av blå himmel, frostig mark, ett par minus och relativt vindstilla. Alltså kan vi vistas utomhus och ha behållning av det. Men jag är så trött.

Böckerna jag läser är spännande och intressanta. TV-programmen av underhållningskaraktär så att balansen mellan tyngd och rymd blir lagom. Radion skvalar inte längre Rix FM sedan den ersatts av en än värre pratig kanal och de få CD-skivor som når spelaren är mest för de yngre familjemedlemmarna. Jag kan ju frosssa bland utbudet hos Spotify! Men jag är så trött.

Är det omvärldsproblemen som trängt sig in i min borg? Ja. Jag börjar tro det. För idag fick jag vakna till ännu en korkad och idiotisk nyhet. Folkpartiet vill slopa ämnesundervisning på modersmål för landets invandarelever. Det innebär, enligt förslaget som ska utredas, att matematik och andra ämnen endast ska undervisas i på svenska. Jag undrar hur Folkpariets ledamöter tänker här. Vad ska invandrarungdomarna då i skolan och göra överhuvudtaget?

Jan Björklund; du måste ju vara tröttare än jag! Om inte, sluta trötta mig med befängda och segregerande förslag! Det är bra nu.