Skön helg!

Fredag och ledighet. Denna helg utökas vår familj med en kusin till barnen så det blir extra-allt på middagsbordet. Vi hoppas få till en bowlingmatch med de större juniorerna och se någon bra film. Däremellan önskar vi att molntäcket över kusten lättar så att vi kan vara ute och njuta av senhösten.

Tack för alla kommentarer under veckan, som väl ändå i minnesbanken får sorteras in under stora händelser? Jag tänker på Barack Obama. Intressant. Spännande. Nyvaknande.

Ha det gott, vi skrivs på andra sidan helgen!

Jag har en dröm

...om att jag vaknar imorgon bitti efter en god natts sömns, slår på text-TV och läser att USA fått en ny president. Jag har en dröm om att det inte är en åldring som vill fortsätta kriga mot ett sargat Irak, inte en vit konservativ klasskonstruerande 72-årig gammal man med en side-kick vid namn Palin som sammantaget ger ett mer vansinnigt intryck än Jack Nicholson i filmen Gökboet.

Jag har en dröm om att det är en svart, 47-årig, tvåbarnsfar med statsvetarexamen och juristexamen från Harvard. En radikal, innovativ och genomslagskraftig motståndare till Irakkriget som redan skrivit in sig i historieböckerma med sitt namn: Barack Obama.

Frågan är bara vad som står efter namnet. I min dröm står det USA:s president 2008 till...

Det var på den tiden...

Låt oss backa tiden till juni 1989. Året då jag tog studenten, tog körkort och tog ett par saker alldeles för givna. Det är året då hovrätten friade Christer Pettersson för mordet på statsminister Olof Palme (Pettersson som jag för övrigt intervjuade på sexårsdagen av mordet), eran Ingemar Stenmark börjar färden mot slutet och årets julklapp blev en videokamera.

1989. Det var på den tiden då bostadsförmedlingen kom ut till treorna på gymnasiet och bad dem sätta upp sig i bostadskön eftersom det fanns många lediga lägenheter i staden. Det var på den tiden då lärarna fick åka på skolresor med sina elever till Göteborg, besöka nöjesfält och bo på vandrarhem. Det var på den tiden då det funkade alldeles utmärkt att börja jobba efter år 9 och inte alls alla behövde plugga vidare på vare sig gymnasieskola eller högskola/universitet. Och det var på den tiden då det var status att jobba i vården, hjälpa andra och visa att man minsann brydde sig om sina grannar.

Året var alltså 1989. Sommaren är i sin linda, mitten av juni. Jag stod inför ett midsommarfirande med vännerna, höll på att landa efter pärsen att ha fått betyg i alla ämnen och erkänt min moders påpekande om att det var dax att ta tag i livet! Med det menat att skaffa ett jobb!

Sagt och gjort. Jag ringde kommunens växel, ställde några frågor, och var ett par dagar senare på väg in på socialkontoret för att prata med chefen om jobb i hemtjänsten.

- När kan du börja, undrade chefen?

- Måndagen efter midsommar, svarade jag.

- Skriv din namnteckning här, ett anställningsbevis och en penna räcktes över till mig. Kvinnan på andra sidan skrivbordet pekade med fingret på raden där jag skulle signa min autograf.

Jag gjorde som hon sa, fick en adress till det områdeskontor i hemtjänsten som jag just fått anställning vid, knäppte min jeansjacka, tackade för mig och lämnade kontoret. Jag hade fått mitt första riktiga jobb! Jordgubbarna som jag plockade, glassen jag sålde och hotellrummen jag städade somrarna före 1989 räknades liksom inte. Det var ju tillfälliga jobb medan jag fortfarande gick i skolan. Detta var ju skillnad! Nu hade jag ingen skola att gå tillbaka till i augusti och kunde därför säga jobb utan att sätta exempelvis sommar- före.

Drygt 20 år senare. 2008, är jag akademiskt utbildad eftersom försörjningsmöjligheterna inom vården blev färre och med sämre löner. Vårdtagarna, de blir tvärtom fler, och färre personal gör numera jobbet. Eller vänta lite, det är ju inte längre samma jobb vi talar om. 1989 var det vård och omsorg och social omtanke. Idag är det på sin höjd viss vård, men ingen tid finns till att se vårdtagarna, prata med dem, vara social och ge dem en klapp på kinden. Den personal som fortfarande sliter på inom hemtjänsten är mina vardagshjältar. Jag är imponerad av deras ork! Det är med befogad (?) rädsla jag spånar om vilka som kommer att ta hand om mig på ålderns höst. Och var jag kommer att bli omhändertagen någonstans.

Dax att återinföra ättestupa, fattighus och sockengång? Och i mitt huvud snurrar tankarna på dem som inte kan, vill eller bryr sig om att plugga vidare. De som bara vill gå till en kommunal chef på lagom mellannivå och fråga:
- När kan jag börja?
Var ska vi gömma undan dem? Ungdomsstup, skamvrå eller rätt ut i skogen?

Skorpioner och bakelser

Konstnären som gjort skorpionen på bloggens startsida heter Hasse, håller till i Kulla Skolor, strax utanför vår centralort och gör fantastiska verk i bland annat smide. Skorpionen (mitt stjärntecken) kom "på köpet" när sambon flyttade in. Visst är den fin, om än lite läskigt levande. Passar ju bra en helg som denna... Trick or treat?

Vi lite äldre kommer i afton att vara vakande över våra busungar när de ger sig ut för att knacka dörr. Vi nådde en kompromiss gällande Halloween; idag får barnen busa, imorgon får vi vuxna dinera i ett stillsamt tempo. Alla blir nöjda. Alla blir glada.

Vi förmanar och manar de små till försiktighet, ödmjukhet och vänlighet när de plingar på hos grannar och bekanta med hopp om att fylla korgen med gott. Själv har jag köpt jätteäckliga och billiga klubbor att dela ut, hittade tyvärr inget marmeladgodis som M Uggla tipsade om!

Trick or treat på er!

Det har gått tio år...

Vissa händelser glömmer man aldrig. Brandkatastrofen på Backaplan 1998, i media kallad Diskoteksbranden, där 63 ungdomar miste livet, är en sådan. Idag är det 10 år sedan. Då och då har tankarna vandrat till de ungdomar som omkom. Några av dem hade jag varit i kontakt med tack vare att vi delade intresset för en viss bollsport. Några av dem kom inte till de resterande seriematcherna som spelades efter den 29 oktober. Några matchställ fick ligga kvar i trunken den säsongen. Några spelare felades sina lagkamrater. För alltid.

I tanken har jag då och då återvänt till katastrofen. Så ock idag.

Trick or treat eller inte alls?

I hemmet pågår en diskussion om trick or treat. Diskussionen är sansad och saklig. Sonen förstår att helgen som står för dörren inte har med godis att göra, utan att det är en tid där vi ska stanna upp och tänka till. Kanske på de som gått vidare ur detta liv, kanske de som ännu finns bland oss. Sonen har alltså förstått att det är en afton som inte handlar om godis.
- Men fredagen då? säger han och tittar på oss. Då är det ju inte afton. Då kan vi gå ut och trick or treat. Mamma, snäällllaaaa...I almanackan står det ju till och med Halloween!
- Va, utbrister jag, och undrar när det tåget passerade. Vaddå Halloween i vår svenska almanacka. Sen när då? Vi har väl Alla helgons afton...?

Hur ska vi vuxna förhålla oss till detta för att alla ska bli nöjda?. Är säker på att vi har många svenska traditioner som i sina begynnelsetider uppfattades både skrämmande, smaklösa och respektlösa. Trick och treat hör samman med Halloween. Firar vi Halloween i Sverige? Eller är det ett kommersiellt jippo där företagen är de som egentligen trickar när de lockar (lurar?) ungarna att köpa Liemannen-kläder att ränna runt i.

Förra året uppmanades de som ville ha besök av utklädda busfrön att ställa ett brinnande ljus i fönstret...eller var det tvärtom? Hm. Vill vi ha besök som ringer på och trick or treat hela kvällen? Och vilken kväll ska vi vara beredda - med godis - isåfall?

Min stora lille idol, Magnus Uggla, berättade att han alltid köpte sådana där kletiga gröna marmeladliknande sockerdoppade godisar att dela ut till fröna som ringde på. Han menade att snart spred sig ryktet bland gatans barn att "i det där huset får du bara äckligt godis så skit i att ringa på där" och att dörrklockan snart förblev tyst. Kanske en bra idé? Gelédallrande grönt äckligt godis. Men hur gör jag med min egen trick or treat sugna unge? Ska jag låta barnen ge sig ut och samla kletigt godis ur grannarnas skålar eller ska jag vara marodör-morsa och sätta P för detta med trick or treat? Vad skulle du göra?

Irriterande mamma

Tryckfrihet är bra, rätten att demonstrera och rätten att få campa i naturen en natt helt avgiftsfritt är också bra. Men är yttrandefrihet alltid bra? Kan för mycket yttrande leda till att en slags "Peter och vargen"-effekt uppstår på, låt säga, lokaltidningarnas insändarsidor? Ska alla yttranden i demokratin tryckas så länge de inte kränker eller förtalar? Och vem bestämmer vad som ska tryckas, vad som anses kränkande, kan uppfattas som förtal eller till och med som hets mot folkgrupp? Balansgången är hårfin och jag avundas inte de redaktörer som tvingas skära i insändarflödet till landets lokaltidningsredaktioner. För det måste vara ett riktigt tröttande jobb...Eller vad sägs om det här:

Signaturen Irriterad mamma lämnade sitt yttrandefrihets-bidrag på insändarsidan i vår lokala tidning i förra veckan. Insändaren var kort, rakt på sak och tydlig. Budskapet gick fram. Irriterad mamma var så upprörd över sin sak att en insändare sannolikt var enda vägen ut ur hennes vrede. Utan att klä in sina åsikter i fina floskler vräkte hon ur sig sin syn på saken om att det är "ursuselt att inköparna i stan inte kunde räkna ut att alla femåringar minsann behöver regnkläder på hösten." Den högst uppretade mamman ifrågasatte inköparnas kompetens och lät oss läsare veta att hon "tvingas runt hela stan" i jakten på regnställ.

Jag erkänner villigt att få ting och företeelser i världen kan få mig så uppgivet irriterad som totalt fördummande yttranden i det offentliga rummet och som publiceras på insändarsidorna i någon tidning. I flera år har jag försökt att intala mig själv att alla människor har olika referensramar för innebörden av katastrof, kaos och uruselt.

För mig är tsunamin i Asien 2004 en katastrof eftersom människor blev hemlösa och utan tillgång till färskvatten. För mig är kaos det som uppstod efter mordet på statsminister Olof Palme 1986 då ingen visste vad den andre gjorde och alla undrade vem Hans Holmér var. För mig är uruselt betyget på de förändrade a-kasse- och sjukpenningsreglerna i vårt land eftersom arbetslösa och sjukskrivna riskerar att slås ut ur alla trygghetszoner.

Inte skriver jag en insändare om regnställen på H&M är slut! Inte låter jag himmel och jord rivas upp för ett sådant i-landsproblem och inte offentliggör jag min egen dåliga inköpsplanering av regnkläder eller andra årstidsbundna kläder och dumgör mig (visserligen anonymt) i en insändare över det! Signaturen Irriterad mamma borde ju veta att varje höst regnar det, så varför denna stackars referensramssnäva moder inte i augusti köpte regnställ till sin femåring är något jag däremot kan tänka mig att skriva en insändare om. Snart kommer dessutom vintern (se snön som lurar bakom träd) och med den behovet av skor med tjock sula och jackor av varmare slag. Bara ett tips, till irriterande mammor i vår stad.

Hög och låg

Jag klättrade upp på en höjd, såg ut över nejderna och inväntade bra idéer. Jag stod där, beundrade staden från ovan och insåg att den vackra utsikten endast förvirrade min idétorra tankevärld och då klättrade jag ner från höjden igen.

Väl hemma, sjönk jag ned vid köksbordet, slog upp en av veckans tidningar, och där var det! Uppslaget jag väntat på! Med andra ord är bloggverksamheten på väg att startas upp igen efter en vecka med andra åtaganden så som en bruten axel, god medmänniska och lyssnerska...

Trevlig helg, vi skrivs till veckan!

Framtidshopp!

De är ofta skalliga, dreglar, fiser offentligt och kräks lite här och där utan att be om ursäkt och kan somna mitt i ett samtal. Allt som om det vore det mest naturliga i världen, och för dem är det det. För vi talar om bebisar. Ett gäng goa ungar som gärna känner sig för på varandra, tittar fram ur bärsjalens trygga näste och skrattar gemensamt åt något lustigt som någon säger.

En dag i veckan, några timmar helt frivilligt, träffas ett gäng glada flerbarnsföräldrar i det som i "hetast just nu-listan" är döpt till måndagsklubben. Tretton, fjorton fantastiska föräldrar i olika åldrar, med olika erfarenheter, olika upplevelser och bakgrunder med olika små framtidshopp.

Det som gör den här måndagsklubben så förträfflig är dels den öppenhet och ärlighet som genomsyrar samtalen, dels det vidvinkelperspektiv som var och en av de vuxna utrustats med och som ger oss en förståelse för allas rätt till olikheter!

Det känns förmånligt att vi i ett ganska ytligt, stressigt och materiellt samhälle tillåts att stanna upp med våra framtidshopp några timmar i veckan och låta dem lukta på livet. Där på golvet i en babyblandning ligger kort, lång, ljus, mörk.

Där ligger någon som kommer att få tandställning, en annan glasögon, någon som blir berömd för det stora, en annan kommer att uträtta stora saker i det tysta. Alla dessa framtidshopp - så levande och nyfikna. Så leendes och lyckliga!

Jag var först!

Ibland blir jag glad. Ibland arg. Eller som idag, konfunderad. Över en kopp nybryggt frukostkaffe läser jag lördagens lokala tidning. På sidan 2 finns ett stort uppslag om ett ämne jag igår kväll skrev en blogginlägg om. Hur ska jag nu göra, tänker jag. Publicera min text, och framstå som värsta plankerskan, eller strunta i att publicera inlägget?

Efter en kvick överläggning med sambon (som idag utsåg sig själv till chefredaktör för bloggen) väljer vi (jag och chefredaktören) att låta texten bli läst på bloggen. Sträcker på mig, texten hamnar under det datum då jag skrev den om jag inte ändrar i inställningarna. Kanske var det mitt gamla journalist-jag som i veckan insåg att stamkundsrabatter är ett ämne som kommer att bli hett? Isåfall - jag var först, läs gärna texten, den ligger ute under den 16 oktober!