Att vara eller inte vara

Varde ljus och det vart ljus! Visst var mysfaktorn hög under den timma vi i afton släckte ner vår Moder Jord? Med stormen Gudrun färsk i minnet, var boet förberett för ett mörker. Värmeljus, godis, ficklampa och mera godis. Om vi i fortsättningen får veta när ljuset försvinner, ska åtminstone jag inte klaga om det händer igen (och undrar om det gjordes en massa barn, ni vet så som det brukar ske vid mörkläggningar och strömavbrott!).

Eftersom TV var tillåtet under den mörka men jordiska timmen i afton, undrar jag vad vi tyckte om Expedition Robinson ikväll ? Förra veckans premiärprogram skapade en smärre bloggbävning. Några tyckte programmet var OK, många undrade hur de tänkte när de satte i-landsmänniskor i ett träsk mitt ute i ingenstans och än fler hoppades att det på sista lappen i örådet skulle stå...Linda Isaksson.
Tojjan tänker inte tycka något i ämnet innan ni tyckt till, så bästa bloggvänner och medborgare i dokusåpalandet Sverige: gör eder röst hörd och låt universum (och Tojjan) få veta om Robinson ska få vara kvar, eller röstas ut.

Medan ni funderar tar jag mig en ostmacka, en kopp te och snabbspolar igenom veckans avsnitt av de desperata hemmafruarna. Nu är det full fart på elförbrukningen igen! Allt för att hålla igång de närliggande kärnkraftsreaktorerna till vår by.

Tojjan om kändisar i bloggsfärens

Det är frivilligt att besöka vår svenska kändiselits bloggar. Några av dem är mer läsvärda än andra. Alla (räknat hela skalan från A-Ö-kändisar samt wannabies och prospects), skriver inte skit om andra kändisar (vilket ord det är; kändisar), alla skriver inte om senaste modet inom pälssvängen och inte alla skriver om sina oändliga uppvaktare. En del skriver om sig själva, om sitt vardagsliv och sitt arbete.

Jag har halkat in på två sådana kändisars bloggar i den fantastiska sfären vi befinner oss i. Den ena är BODSTRÖMSSAMHÄLLET av och med Thomas Bodström, fd justitieminister. Han bloggar om allt från nya lagar till ungarnas kaninburar. Läsvärd blogg som säkert kommer att bli mer lättläst när vi tyckare fått tycka till!

Den andra är min ungdomshjältes, dito sanna idol (också ett intressant ord), MAGNUS UGGLA. Här kan jag följa med på fancy restaurants i New York, läsa om dotterns studenthippa samt skratta med i hans insiktsfulla anekdoter om det mesta och det minsta.

Snokar du runt hos någon kändis i bloggsfären? Vems isåfall, och varför?

Nu hälsar jag helgen varmt välkommen och hoppas på just värme. Tack för härliga och inspirerande kommentarer i veckan, ha det bra folket, vi skrivs igen. Kramen.


Bilderna är lånade från
http://www.tele2.se/images/Magnus_Uggla.jpg
http://www.ekero.se/upload/biblioteket/Bilder/bodstr%C3%B6m_thomas_1.gif

Heter nån så?

Idag ska jag vara inskränkt och fördomsfull. Ska med vasst tangentbord ifrågasätta två fenomen som jag inte blir klok på: Namn och namn i almanackan.

När jag analytiskt går igenom månad för månad (!) finner jag namn som jag ställer mig högst tveksam till om de någonsin kommer att bli moderna igen. Dagens inskränkthet har således beslutat sig för att alla namn inte blir moderna igen.

Dubbelnamn är ett kapitel för sig och kommer inte att avhandlas i detta inlägg, utan endast "singelnamn". Namn som stavningskontrollen i ordbehandlingsprogrammet till exempel inte släpper igenom, men som återfinns i almanackan.

För att ge exempel:
Styrbjörn - Frideborg - Ansgar - Anselm - Torun - Halvar - Gotthard - Borghild - Moses - Abel - Holmfrid - Tiburtius - Irmelin - Volmar - Rutger - Torborg - Botvid - Alfhild... Och så vidare.

Namn kan delvis uppfattas som ett kulturarv. Och den tanken gillar jag. Men tänk alla dessa moderna namn vars bärare aldrig får en namnsdag. Hur förklarar vi det? - Ja du lille Olger, om si så där hundra år ska du se att ditt namn blivit ett kulturarv och kommer med i almanackan. Hm. Lika osannolikt som att människan någonsin satt sin fot på månen.

Smått provocerande är att ifrågasätta föräldrarna till de moderna namnbärarna. Hur tänkte ni när ni satte namn på era telningar? Tror ni att barnet kommer att uppskatta att heta Destiny när hon är i tonåren? Eller att sonen ler stolt vid uppropet i första klass då fröken frågar om Mex är närvarande? Och vad som händer när kompisarna ropar på Humla kan jag bara skaka på huvudet åt.

Åh, vad snålsnävt att få vara motvals, ifrågasätta dåtid och kritisera nytid. Lovar att det inte ska upprepas - på ett tag. Förresten, hur tänkte ni när ni namnade telningarna runt er?

Vart är du på väg?

Vilket vårväder vi fått. Västkusten vaknar efter vinterns dvala och lustar väcks. Lökar letar sig upp ur jorden, det som planterades i höstas får nu visa sig för oss.

Vi var ute och kvällsstrosade igår. Himlen var som en romantisk tavla. Solnedgången i väst spred ett nästan magiskt sken över staden. Det var som om världen glödde.

Jag är på väg ut i solskenet för att hämta inspiration. Vart är du på väg?

En (ö-)känd generation

Vi som föddes mellan åren 1961-1979, styvt räknat, är barn till fyrtiotalister. Inte alla. Men de flesta, och vi kallas för Generation X. Om oss skrev Douglas Coupland (född 1961) en bok med den självklara titeln Generation X. Det beskrivs hur vi tillåtits fundera över religion, kultur, politik, den egna karriären på ett friare sätt än vad våra föräldrar fick. Det beskrivs även att vi upplevt IT-bubblan som sprack, katastrofhöga räntor och flera statsmord världen över. Påverkade detta oss?

Coupland fortsätter att berätta om generation X:s ständiga sökande efter meningsfullhet. Hur vi överkonsumerat, överdoserat och anammat ett översitteri. Allt för att uppnå någon form av lycka. Vi som druckit Festis ur trekantiga tetraförpackningar, läst om Babar och hans vänner i barndomen och fått testa diverse idrotter, vi skulle få den bästa av världar som vuxna och med alla säkerhet ta hand om fyrtiotalisterna som närt oss. De hade ju drillat oss så bra. Blev det så bra då?

Med influenser från popvärlden klädde vi oss i korta kavajer med axelvaddar. Med konsten som förebild fick plastiga posters ett universellt uppsving. Vi sprayade sönder ozonlagret med Studio Lines produkter och smetade ofattbara mängder Nivea Ultra på läpparna. Blå mascara, blå ögonskugga, trasiga jeans och bylsiga collagetröjor. Vi dansade till strax efter midnatt på något drogfritt diskotek och kunde namnen på de flesta fältassistenterna på stan. Vi kunde få allt, kunde uppnå allt och hade tillgång till nästan allt. Förstod vi hur vi levde?

När jag idag blickar tillbaka på allt från Razzel på TV till föräldrafria fester, känner jag ett vemod. Jag växte upp i en bubbla. Inte bara för att min familj var trygg, inte bara för att jag omgavs av ödmjuka vänner. Nej, vemodet är grundat i att min generation, X, inte ger tillbaka tillräckligt idag vad vi fick då. Var är samhällsengagemanget? När hjälpte vi en främling senast? Och hur stöttar vi upp våra egna barn?

Jag vet att ovan text generaliserar, fördömer rakt av och att det finns många ur vår generation som sätter sig själva i andra (och tredje) rummet för att ge tillbaka. Men tyvärr är det alldeles för få ändå. När ska vi inse att våra barn inte alls så självklart kommer att vilja ta hand om och hjälpa oss på höstens dagar eftersom vi missade att fatta det där med respekt, empati och lagen om Karma när vi växte upp? Skyll nu inte på fyrtiotalisterna. Jag är övertygad om att varenda en av dem gjorde så gott de kunde utifrån rådande förutsättningar. Men gör du det?

Vilken energi!

Vad glad jag blir av att mina bloggläsare tar sig tid och backar bakåt i inläggen och får fart i gamla texter. Just nu pågår en intressant diskussion kring inlägget om Sopplunch hos Frälsis. Ta gärna del av den, diskussionen alltså, och lämna en kommentar om du vill...

Alla häxor är ni klara?

-Jajamensan, fattas bara! Heja, heja, heja...

Snart påsk. För vissa betyder det lov och semester. För andra bråda tider med att måla ägg, klä ris och flyga kvast.

Jag ska försöka hinna med lite av varje och tänker i år mota vattkoppor och annat i grind, som kan sätta P för flygturer och rosa-rouge på kind. I år ska vi vara friska och glada.

Så preppa korgen, kitteln och kvasten - ni traditionstrogna, det drar sig mot spännande tider! Ha det trivsamt i helgen, vi skrivs igen. Kramen.

Prisa ovan för eltandborsten!

Det är inte den enklaste saken i världen att klippa naglarna på en junior som just börjat upptäcka världen. Rädd för att missa naglarna, och istället klippa i ett finger, kan göra även den tuffaste morsan byxis. Åtminstone känner jag så.

I helgen fann vi bot på "problemet" med långa (och sylvassa) naglar och tillhörande ans av dem. Vi satte oss på golvet i badrummet, tog junioren i famnen, startade eltandborsten och voilá!

Hade vi inte haft ett liv vid sidan av småbarnssysslorna, hade vi säkert fortfarande suttit på golvet i badrummet och njutit av att skötseln av naglarna genomfördes utan vare sig klipp i fingret eller rastlös junior.

Tänk vad en batteridriven liten mojäng kan göra somliga av oss lugna och lyckliga!

Varför klaga?

Jag har tänkt till. Om bloggandet. Och hur jag vill ha det. Mestadels, iallafall. Nu sticker jag ut hakan, beredd på en eller flera snytingar, men det är OK. Jag vet ju vad jag ger mig in på.

Vi klagar ofta på att det visas så negativa nyhetsinslag på TV, att debatterna alltid handlar om problem och att rubrikerna i pressen är nattsvarta. Hur ser det då ut i bloggsfären? Är vi amatörskribenter mer positiva eller använder vi våra privata och skapade forum för att gnälla, klaga och föra ut negativa åsikter?

Anledningen till denna funderingen startade med ett blogginlägg som du kan läsa här. En av landets främsta skribenter, dito skjutjärnsjournalister, kritiserar oss bloggare att vara okunniga, fara med osanning och sakfel samt att våra källor (oss själva?) inte är pålitliga. Alla har ju rätt att tycka vad de vill, och inom ramen för våra lagar också framföra tyckandet.

Men är vi bloggare verkligen undermåliga i vårt sätt att se på omvärlden? Har vi inga nyheter att komma med, inga sensationer att sprida eller erfarenheter värda att delas med andra? Jag vet inte hur insatt du är i andra människors liv, men under min tid som bloggare har jag lärt mig massor om massor. Allt från hur man trimmar hundar och hur en lärarstudent tänker, till vikten av att inte förneka det paranormala och hur man fixar mumsiga cupcakes. Dessutom har jag läst om hur svårt det kan vara att skola in barn på dagis, saknaden av en dotter som dog i cancer, livet med en funktionshindrad sambo samt underbara insyn i främmande bekantas liv.

Jag hävdar att bloggsfären gör oss till bättre människor, att vi utvecklar en bredare empati och att vi öppnar sinnena för nya fördomsfria möten. Jag hävdar att det är livet! Vad sedan experter tycker och tänker om oss, bekommer mig inte nämnvärt. De bloggar som jag följer ger alla kraft och energi till mig! För det tack!

FVC - för föräldrars utveckling

Blev just inspirerad att starta en entreprenörsverksamhet för småbarnsföräldrar. Vi är välsignade med BVC i vårt land där telningarna kontrolleras regelbundet så att de ökar i alla sina mått och omfång. Det bockas av ruta för ruta i takt med att barnen blir äldre, allt från att kunna vända sig och hålla upp huvudet då de ligger på mage, till att kunna balansera på en linje och rita huvudfotingar.

Nåväl. Min idé är att starta upp en central för föräldrar och med regelbundenhet checka av dem, en så kallad FVC. Några av de saker jag skulle kolla upp och föra journal över är:

• har mamman tappat graviditetsvikten?
• har pappan upptäckt att han behöver stötta nattetid om barnet är oroligt?
• har mamman hittat ett bra sätt att med barnet i famn sköta alla communitys på nätet?
• har pappan fått röka cigarr med grabbarna och bli på lyset i dito umgänge?
• har mamman återfått rörlighet i bäcken, rygg, nacke och axlar?
• har pappan lärt sig hur man snabbast knäpper på sig BabyBjörn-selen?
• har mamman varit på bio utan man, barn och amningsinlägg i handväskan?
• har pappan klarat att ta mammans humörsvängningar?
• har mamman insett att även mannen gick upp under graviditeten?
• har pappan förstått att barnet ska stanna i familjen i uppskattningsvis 20 år?

Det finns garanterat massor av bra tankar kring hur jag på bästa sätt kan lägga upp utvecklingsplanen för föräldrar. Kom gärna med idéer. Vem vet, slår jag samman denna verksamheten med den om Ge-Kås kan jag kanske anställa en eller två av er.