Vad gjorde dom?

Alldeles nyligen satt jag och en bekant och spånade om vad våra föräldrar gjorde när vi ungar var och tränade, lagt oss på kvällarna, eller sov över hos kompisar. Köpte de ett gott rödvin, korkade upp och lät sig omslutas av romantik, eller städade de och sanerade bort kladd och söl efter sina telningar? Vi kunde inte minnas det första, inte heller att de gick på bio, tränade, sprang på självförverkligande kurser eller hade klädpartyn hos grannfrun. Plastpartyn möjligen. Men inte mer än så.

Vi kunde däremot erinra oss att de tittade på TV. Nyheterna eller nått. För om man någon gång kom upp för att säga något superviktigt, var det alltid en tråkig gubbe i rutan som babblade. Vi drar idag slutsatsen att det måste ha varit nyheterna.

Vi kunde också erinra oss att föräldrarna vid enstaka tillfällen var på något möte, symöte eller möte i en idrottsklubb eller föräldramöte i skolan. Men det var ju bara då och då. För det mesta var de där, hemma, och bara var. Vi drog slutsats nummer två att generationen över oss sannolikt var lugnare och bättre föräldrar än vad vi är. Eller har vi som barn bara noll koll på våra föräldrars barnfria vardags-och helgleverne? Intressant fråga, eller hur.

Jaja. Nu är det äntligen fredag. Tacos på menyn. Mer regel än undantag. Diverse idrottsevenemang under lördag och söndag. Måndag igen. Då längtar vi igen till att det äntligen ska bli fredag - igen. Och mellan fredagarna tränar vi, deltar i möten, bygger upp oss fysiskt och mentalt samt läser rappakalja-böcker för våra telningar samtidigt som vi har ett öra mot TV:n och någon torr dokumentär...

Ha ett kalasskönt veckoslut och tack för alla goa kommentarer på bloggen i veckan. Värmer!

Hushåll och nära tjänster

Ibland finns det anledning att fundera över vilken värld vi lever i. Kanske inte alltid den stora, yttre världen, utan den lilla, den man lever i var dag och vecka ut och vecka in. Vad vi väljer att lägga tid på och vad vi gallrar bort...

Har hört att det blir allt mer poppis att anlita städ- och tvätthjälp för att få tiden att räcka till. Så kallade hushållsnära tjänster. Jag har inte de pengar som krävs för att köpa sådan tjänster, inte heller viljan. För min skitiga tvätt och mina dammråttor vill jag nog helst ha hand om själv. Men disken vore kanske något att leja bort.

Städ av vind, förråd och andra samlingsutrymmen för diverse bröte vore också skönt att få hjälp med. Om du är en rask, effektiv, stark och gärna pratglad person som känner för att kånka en massa "jag-sparar-kan-vara-bra-att-ha-saker" ned från en vind, kan du maila undertecknad. Kaffe, lunch och gott sällskap utlovas!

Dagen efter...

Är rusigt glad över den royalistiska yran som utbröt i vårt land igår. Äntligen ska kronprinsessan få sin prins. Ja, för det tycker jag han är, en prins. Grattis till förlovningen, jublar jag från mitt hörn av Sverige. Dock inte helt fritt från grus...

Olika förståsigpåare har under gårdagen och dagen tyckt om huruvida Daniel, som man av folket, är för simpel för att axla den tunga bördan som det innebär att vara prins av Sverige. Att monarkin riskerar att gå under om vanligt blod från Gästrikland blandas med det blåblodiga Bernadotte. Att monarkin är ett förlegat styrelseskick som inte hör hemma i en demokrati för att det är tokfel att ärva ett ämbete år 2009. Och sist men inte minst, det där tjafset om apanage och vad nu ett bröllop kommer att kosta för oss skattebetalare.

Jag tror nog Daniel klarar mycket mer än vad alla negativa typer tycker och tror. Karln har ju inte bara stått på tur i sju år bakom "Vickan", han har även startat upp ett företag och gjort det till en kedja, han har vårdat kontakten med sitt Ockelbo och viktigast av allt; han har ju uppenbarligen stått ut med att vara med kungen! Bara det sista kvalificerar väl till en liten krona, eller tiara? Nä. Kör som fan nu och skaka om i fundamenten inne på Drottningholm. Daniel behövs och personifierar ju egentligen nuvarande kungens valspråk; För Sverige i tiden.
Detta med en man av folket ligger väl verkligen i (rätta) tiden?

Sopplunch hos Frälsis!

En av mina goda vänners mor är engagerad inom Svenska kyrkan och dess verksamhet. Det är en driven mor, vill alla väl och som vid flertalet tillfällen ställt upp för de mindre bemedlade i samhället. En förebild med andra ord. Senaste projektet modern engagerat sig i är att hjälpa de hemlösa i vår stad. Flera samfund har gått samman kring syftet och ska tillsammans arbeta för att skapa goda förutsättningar för de som saknar en egen härd att krypa in i.

Trots att vi bor i en relativt liten stad, drygt 56.000 invånare, har situationen för hemlösa blivit ett "problem" på kommunens stora bord som ingen handlingskraftigt velat ta i. Frälsningsarmén, med sina kokande grytor och sjungande arméer, upplåter därför helt naturligt sina lokaler där det på lördagarna serveras sopplunch, och där de olika samfunden arbetar sida vid sida.

I lördags blev jag inbjuden att tillsammans med min vän och den engagerade modern avnjuta en lunch i Frälsis lokaler. En "riktig" kock hade ställt upp ideellt för att koka soppa som serverades med creme fraiche och färskt bröd. Soppan, en form av gulasch, var vällagad och smakade mumma. Priset för lunchen, inklusive kaffe och kaka, var 20 kronor per person. Inte många proffslagade lunchrestauranger som kan matcha det!

Nåja. Vi åt och tog för oss, betalade och pratade med några av gästerna. Tro nu inte att alla som var där tillhörde de lägre samhällsklasserna, tvärtom! Där satt egenföretagaren, där var journalisten och dit kom konstnären och ett glatt pensionärsgäng. För en stund kändes det som om vi var på samma våglängd, oavsett bakgrund och missbruk eller inte. Oavsett om vi hade en fast bostad eller slaggade på någon offentlig toalett vid torget. Det var en härlig känsla.

När lunchen var över hade jag och vännen beslutat oss för att en kommande lördag i vår kocka soppa hos Frälsis. Om den blir lika god som den vi åt, vågar jag inte spekulera kring, vi är inga proffs, men vi kommer att lägga ner själ och hjärta i tillagningen. Och det bästa av allt, vi kan vara kaxiga över att få vara med om och dra ett litet strå till stacken.

Vilket strå drar du? Berätta - jag lyssnar! Och du, kolla upp Frälsis verksamhet i din stad. Kanske värt ett (smakfullt) besök?

Ge-Kås: shoppingparadiset, eller?

Har förmånen (?) att bo nästgårds till det smått världsberömda varuhuset Ge-Kås i Ullared, Halland. Kan med andra ord en tröttsam torsdag, i exempelvis februari, sätta mig i bilen och inom trettiofem minuter kliva in i det enormt stora shoppingparadiset. Där kan jag strosa runt med min kundvagn, som för övrigt rymmer en bilbarnstol, och glo på allt som går att köpas för pengar. Avundsjuk?

Varje år slussas en ofantlig mängd människor via olika transportmedel till Ullared. Med fulltankade kreditkort, meterlånga inköpslistor och energi i hinkvis rusar de kors och tvärs, hit och dit, fram och tillbaka för att få med sig schampo, kläder, aluminiumfolie, CD-skivor, ryktborstar till hästen, madrasser till spjälsängen och mera kläder. Och så godis så klart. Ahlgrens bilar försörjer åtta procent av sin årsproduktion via Ge-Kås. Himla många Ahlgrens bilar blir det.

Jag tänker på alla er som inte bor nästgårds, men som i samtal med svärmor, vännen, maken eller kusinen från Flen drömmer om dagen när ni äntligen ska få åka till Ge-Kås (igen). Åh, vad ni ska shoppa loss. Åh, vad ni ska handla allt det där som ni minsann inte hann med förra gången. Och åh, vad roligt det är att spendera en hel dag i ett varuhus stort som, jag vet inte hur många, fotbollsplaner! Eller?

Kanske vore värsta bästa affärsidén att bli personlig inköpare åt alla er som bor på ett längre avstånd än, låt säga 30 mil? Ni mailar mig vad ni ska ha. Jag handlar åt er en tröttsam dag i februari, mars eller annan valfri månad som har ett namn med bokstaven "r" i sig.

Vaddå, tänker ni nu? Vad menas? Jo, minns ni hur det var med AD-dropparna förr i tiden? Barnet skulle ha dessa livsviktiga droppar alla månader utom de som saknade ett "r" i namnet: maj, juni, juli och augusti. Likhetstecknet mellan AD-droppar och Ge-Kås då? Hur får jag till det? Jo ni förstår, just de där r-lösa månaderna får ni bannemej själva stå tre timmar i en kö som är fyrahundrameter lång, bara för att komma in! Ut ska vi inte tala om. Kan ta lika lång tid en av de många rekorddagarna som varuhuset såväl tangerar som överträffar varje år!

Nåväl - nån som ska ha nåt?

Öh, är detta illa eller?

Du är 29% ond!

Du är en aningen ond, fast i smyg!

Ett test från testportalen.se

Tojjan kommentar resultatet: Öh, är detta illa eller? Ond så där lagom i smyg, eller behöver jag terapi? Gör testet och checka dig själv. Good luck!

Tidningar och troll och äntligen helg!

Härförliden hade vi ett inbrottsförsök i vårt område. Klockan 11.30 försökte två män, varav den ena utrustad med kofot, att bryta sig in hos en granne. Grannen som jobbat natt, låg och sov, och trodde det var bostadsbolaget som kommit för att reparera familjens ytterdörr. Men så var det alltså inte.

När inbrottstjuvarna blev påkomna valde de att avbryta sin intrångsförsök och lämnade området. Kvar stod en chockad granne som klätt på sig och stigit upp för att släppa in, vad hon trodde var auktoriserad personal.

I vår lokala tidnings nätupplaga fanns dryga timmen efter en notis om händelsen. Och inte ett ord i den notisen stämde. Grannen blev irriterad, kom in till mig, och tillsammans ringde vi upp tidningens chefredaktör och bad dem justera texten.

Till vår förvåning gjorde de så, och när vi dagen efter inbrottsförsöket slog upp pappersupplagan av samma tidning, fanns inte ett ord om händelsen med. Var det en tankeställare om att alltid kontrollera sina källor som fick pressfolket att cutta storyn, eller var händelsen för liten som sådan att låta publiceras med trycksvärta? Oavsett. Man ska inte lita på allt som står i tidningen, inte heller allt som skrivs på nätet. Dock kan du lita på att denna text är både sann och kommer från en säker källa.

Tack till mina gästbloggare som förgyllt min sida under två veckors tid. Vi är många som uppskattat era inlägg. På måndag är oordningen tillbaka hos Tojjan som enligt sin tradition kommer att ventilera åsikter och tyckande om stort och smått. Väl mött då, och trevlig helg på er allesammans. Kram!

Kram!

Gästbloggare: Carita Liljendahl (feat. Adrian Debutsky)

Jag har aldrig gästbloggat förr. Inte i Finland, inte i Sverige. Att jag gör det hos Tojjan nu är därmed något unikt. Jag tror att hon är något slag av föregångare inom bloggsfären. Åtminstone skulle hon vara det om hon bodde i Finland.

Vi har i och för sig också en bloggvärld, men på finlandssvenskt håll är den oerhört liten. Den som vill FÅR skriva på svenska i Finland - men särskilt många läsare blir det inte. Bland annat därför öppnade jag i maj en blogg på Aftonbladet. På åtta månader har jag haft 29 000 sidbesök. Inte mycket, kanske du tänker, men för en Mumin är det rätt stort.

Och hur träffade jag Tojjan? Svar: på nätet. Via min blogg - tror jag. Plötsligt skrev hon nåt hos mig och beställde mina böcker. Jag gillade henne direkt, hon var så öppen och spontan. Jag började läsa hennes blogg och saken blev inte sämre då hon verkade gilla Adrian Debutsky, huvudpersonen i Horny24 och Uppdrag Utrotning. För mig finns han på riktigt. Och just därför känns det fantastiskt att Tojjan tagit honom till sig. Andra läsare har också gjort det. Börjat gilla honom och vill ha mer. Men på något sätt kom Tojjan att bli speciell. Hur och varför kan jag inte berätta här och nu...

Allt känns så overkligt. Som om Adrian hemsökt mig nu då jag inte skrivit om honom på några månader. Har haft så otroligt mycket att göra på jobbet, är projektchef för vår layoutreform och blir nyhetschef 2.3.09. Jag gillar inte att lämna honom. Att tvingas konstatera att jag ser honom först i slutet av april.

Men nu - sedan Tojjan kommit in i bilden - känner jag mig trygg. Adrian mår bra där han är just nu. Hos henne.

Gästbologgare: Joel tipsar

Hej, och hjärtligt välkomna skall ni vara till Joels blogg. Det står "Tojjan tycker till" som ni ser, men jag ska ändra det snart. Idag tänkte jag skriva om något som hade passat jättebra här för några veckor sedan när det var pinsamma-händelser-tema här, men nu är jag sent ute, och istället blir mitt inlägg snarare som en ljudlig fis under arbetsintervjun. Konstigt.

Det var sensommar och jag strosade runt i Stockholms centrala delar. Jag kom från centralstation och ett tåg från Småland, varifrån jag rest tidigt på morgonen. resten av min dag var oplanerad och jag lät mina steg föra mig till Gamla stan. Det blev turistrundan kring slottet där jag en gång stått och vaktat. Och plötsligt såg jag den. Den mäktiga dörren in till Museum Tre Kronor.

Vilket utmärkt tillfälle, tänkte jag. Jag som kände mig så glad. Glad över vädret, och min vackra huvudstad, glad på livet och glad över min relativt nyavslutade lumpentid. Jag smög mig in och kunde efter påpekandet av mitt eget slottsvaktande få tillgång till museets alla våningar.

Jag gick långsamt fram i den välpyntade källarvåningen och kikade på gamla vapen och målningar. När jag tagit mig igenom den första etappen kom jag ut i en något modernare avdelning, där garderober och toaletter var placerade. Jag påmindes genast om att jag behövde genomgå en s.k snabbantning, då tågets festivaldass hade hållit mig ifrån detta. Men nu såg jag chansen att på kunglig mark få mina behov uträttade.

Jag tog god tid på mig. Hängde prydligt upp rocken och skjortan. Jag kände att mina fötter inte hade det så bra efter många timmar i fångenskap, så jag bestämde mig även för att låta dem andas en stund. Här i min nyfunna fristad kände jag att jag kunde pusta ut ordentligt. Sitta en stund och filosofera, läsa lite kanske. Med tanke på att jag inte sett alls många andra gäster på museet hade jag inte för avsikt att skynda mig.

När jag kände mig belåten kunde jag konstatera att gårdagens middag gått hårt åt min mage, och jag längtade efter lite frisk luftkonditionering. Jag tog på mig kläderna, knäppte skjortan, passade på att rätta till frisyren med mitt medhavda hårvax och hängde därefter upp mina båda väskor på axlarna. Jag öppnar dörren, och i samma ögonblick den fräscha, oförorenade luften från museets salar tränger in i mina näsborrar sköljer en iskall våg av skam över mig. Utanför stod nu, till skillnad från när jag gick in på toaletten för 20 minuter sedan, en halv busslass med benkorsade människor. Jag sänkte kvickt mitt huvud och stegade mot utgången. De två obeesökta våningarna fick vänta - detta är ett gäng människor jag för allt i världen inte vill se igen.

Foto th: Åke E:son Lindman

Ännu ett veckoslut

Vilken bloggvecka vi har haft! Eller iallafall jag. Tack vare mina eminenta gästbloggare har jag kunnat njuta av god och personlig läsning. Jag har även haft tid att surfa runt och hitta nya intressanta bloggar. Det finns så många duktiga och orddrivna skribenter ute i stugorna. Hoppas ni alla tar er tid att söka vid tillfälle.

Böcker, med all respekt, har fått vila denna veckan eftersom jag haft mer inspiration för att skriva. Ni vet kanske hur det är, ena veckan upp, andra ner. Nästa vecka kommer två nya och läsvärda bloggare att ta plats här som skribenter. De sista för den här omgången. Men sanna mina ord, det var inte sista gången jag använde mig av gästbloggare! Det har varit både värdefullt och lite (för mig) nyskapande!

Trevlig helg, må lugnt och tryggt, vi skrivs nästa vecka!
Kram.