Jobbar du?

En dag för längesedan var jag engagerad i en studentverksamhet. När examen var avlagd och det var dags att söka arbete, kontaktade jag en av de personer som under tiden med studentverksamheten varit som en mentor för mig. Jag frågade vad han (för det var en man) ville läsa om de personer som sökte arbete hos honom. Hur ville han att eventuella kollegor till honom skulle beskriva sig i det personliga brevet du skickar in vid platsansökningar.

Mannen, som (givetvis?) satt på en hög position, var chef för drygt tjugotalet anställda. Branschen han var verksam inom hade expanderat enormt på tre år och nådde nu i stort sett samtliga delar av Sverige. Den personal som han anställde fick vara beredda på att arbeta hårt, vara flexibla utöver gängse lexikala betydelse för flexibilitet samt att arbeta med sin personliga utveckling.

- Jag skulle vilja läsa om att den som söker arbete hos mig är medveten om sina fel och brister och att personen jobbar med dem. Förstår du vad jag menar, undrade han och tittade på mig.
- Ja, jag fattar. Men vågar man verkligen skriva så i ett brev där det handlar om att framställa sig själv på bästa sätt?
- Vad är bättre än att du erkänner att du har mycket kvar att lära, ser att du kan utvecklas om du fortsätter att våga förbättra ditt tänk och ditt sätt att vara?
Han hade onekligen en god poäng där. Jag fortsatte lyssna då han fortsatte att tala.

- Jag är trött på att läsa om hur mycket en blivande anställd tränar, hur mycket skogspromenader och middagar med vännerna uppskattas. Det är ju ingen kontaktannons som ska skrivas, utan ett personligt brev till din blivande chef, sa han.
- Men är inte den sociala biten viktig då, frågade jag?
- Självklart. Men det är en yrkesmänniska vi söker och den personen som ser det naturligt att beskriva sina fel och brister anser jag per automatik ha en mycket hög social kompetens.

Det har nu gått ett antal år sedan samtalet ovan ägde rum. Jag har tyvärr fegat ur de gånger jag skrivit en arbetsansökan, men i samtalen med chefer jag haft och har, har jag varit mycket tydlig med att jag vet om mina fel och brister och att jag jobbar med dem. Dagligen.

Jobbar du med dina?

Tojjans kommentar hos pedofilen Alex

Ja du. Vi har yttrandefrihet i det här landet, än så länge. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte är åsikter som dina som kommer att sätta P för den friheten. Du har rätt att tycka vad du vill, men utifrån mitt perspektiv är du redan på fel sida av en gräns för vad som kan skrivas.

Du verkar verbal mycket påläst. I ämnet. Hur det är annars kan jag endast småle åt. Blir inte förvånad om det så småningom visar sig att du utgör en "by-the-book"-profil för pedofiler den dag du blir påkommen att förgripa dig sexuellt på ett barn. För påkommen blir du, i sinom tid. Det är ju där er bransch har sin akilleshäl! Det ni tror göra i det tysta, kan aldrig få göras öppet. Oavsett vad du drömmer om utifrån juridiska ramar.

Hur en vuxen (?) man kan anse att en minderårig är positivt inställd till sexuellt umgänge med mannen, går över mitt förstånd. När du dessutom beskriver din smak för barn som är så små att de just fått tänder, undrar jag stilla hur du kommunicerar med barnet om det vill ha sex med dig. Anser du att barnets leende, över att du gungar det i knät, är ett ja? Eller att barnet skrattar då du agerar klätterställning åt det?

Jag ska inte argumentera mot dig och det du står för. Sådant känns som ett lågvattenmärke. Jag sänker mig inte till den nivån. Sådana som du har alltid funnits och det är endast i en framtida skärpt lagstiftning som ni tvingas krypa tillbaka till den håla ni en gång kröp fram ur. Och den lagstiftningen motiverar du mig starkt att engagera mig i. För det tack! Du gav just mig, och säkert fler, en anledning till att markera.

Bra jobbat!

Reagera - nu!

"Vi pedofiler kommer i hög grad i framtiden att forma den öppna pedofila kulturen allteftersom den blir mer accepterad..."

Citatet kommer från en person som kallar sig Alex och driver en blogg. En blogg som enligt mig endast platsar i Internets skitiga bakgård, som jag tidigare skrivit om. Jag reagerade inte i affekt när jag läste innehållet. Det är meningslöst. Jag var lugn som en filbunke och skrev en kommentar (den kan du läsa i nästa inlägg här hos Tojjan).

Ber er alla att ta del av Alex blogg och åtminstone bemöta någon av de vansinniga tankar om pedofili som han ger uttryck för. Ja, jag vet att vi har yttrandefrihet, men snälla var med och ifrågasätt denna man, med sitt skeva synsätt på vad han vill göra, och kanske gör med barn. Han kan vara din granne... Och kanske vill du inte att just han leker klätterställning med dina barn?

"Vi är långt bort i fantasins värld när jag känner ett varmt och lätt drag i nacken
någon andas lätt. Det kittlar till vid halsen och och ett ansikte tangerar synfältet.
Det spikraka nötbruna håret tillhör en vacker femårig flicka som brukar betrakta
mig som en klätterställning när tillfälle bjuds. En varm och silkeslen kind trycks
lätt mot min nyrakade i några sekunder. Inte mer, sedan reser hon sig försiktigt
och går utan ett ord". Citat: www.alex.pedofil.se

Tojjan som gästbloggare

Ett litet P.S. Tojjan gästbloggar på Marcus Blogg. Hoppas ni har tid att titta in på den sidan. Inte för att jag skriver där, utan för att bloggen är viktig! Ingrid Degerman, kvinnan och mamman bakom bloggen, var gästbloggare här i februari. Den texten hittar du genom att söka i Tojjans arkiv.

Ut och promenera!

Kort och koncist. Trevlig helg och tack för en intressant bloggvecka med många härliga kommentarer om ditten och datten, både här och där.

Ut och promenera med er i helgen. Har du vägarna förbi "min" stad, vid kvällningen, kan du vid uppehåll få njuta av vyn som bilden visar. Ganska okej vy, eller hur?

Själv ska jag umgås med delar av den yngre släkten och rösta på Sarah Dawn Finer i andra chansen. Alla behöver en andra chans. //Kram

Bokbytardag anno 2009

Idag är det fritt fram att gå fram till vem som helst, var som helst, och be att få byta bok med vederbörande. Idag är nämligen Bokbytardag i landet. Morgonnyheterna visade positiva inslag från Sergels Torg i Stockholm, där initiativtagarna till dagen, uppmuntrade folk och fä att gå man och kvinna ur huse och byta till sig en (bra-bättre) bok.

Jag anammade detta och steppade, i morgonsärken, ut i grannskapet för att se vilka härliga böcker det fanns att välja bland. Skulle jag våga gå fram till personen som bor i det röda huset, som jag nästan aldrig pratat med, eller skulle jag välja den unga kvinnan vars hund jag så gärna klappar när vi möts? Spännande, spännande.

Nu blev det inte riktigt så spännande som jag önskat. Utanför vårt bo fanns ingen som ville byta böcker, ingen som förväntansfullt stod och spanade efter andra bokbytare, och den enda personen jag såg bar på en tvättkorg inte böcker!

Slokörad lommade jag in igen. Sjönk ner vid köksbordet. Drog en suck och önskade att även vår stad skapat möjligheter för bokbytarsugna människor att mötas, språkas en stund och kanske ses när bytesböckerna var lästa över en kopp kaffe för att prata om dem. Hm.

Själv är väl bäste dräng då, och nästa år ska jag gå i bräschen för att byta böcker med främmande bekanta. Har du fått bytt en bok idag? Isåfall, grattis - jag är en hel del avis!

Enkel och god pizzasallad

Just nu är vitkål en av de grönsaker (?) som är billiga att inhandla och njuta av. Sålunda begav jag mig till affären, shoppade kålen och vände hem för att göra en smarrig pizzasallad. Då jag icke tidigare haft förståndet att göra egen pizzasallad (och allt mer sällan äter pizza från pizzeria) hade jag ett sug efter den vinägrettdoftande vitkålen.


Här följer receptet jag följde...
- ½ vitkålshuvud
- 1 liter kokande vatten
- 1 ½ dl solrosolja eller annan matolja
- 4-5 msk vitvinsvinäger (beroende på hur framträdande smak du vill få)
- ½ dl vatten
- 1 msk strösocker
- 2 msk oregano (jag använde pizzakrydda)
- 2 tsk salt
- 1 krm finmalen svartpeppar (jag använde pepparmix)


Och så här gjorde jag...
Strimla vitkålshuvudet med osthyvel för bästa resultat och lägg den strimlade kålen i ett durkslag. Koka upp vattnet och häll det över kålen. Låt vattnet rinna av!

Använd en rymlig plastbunke med tätslutande lock och häll ner kålen. Vispa ihop ingredienserna till dressingen i en skål och slå över kålen. Blanda väl!

Låt svalna i rumstemperatur och förvara sedan pizzasalladen i kylskåp.
Hållbarhet 5-7 dagar. Smaklig spis!

Originalreceptet är hämtat från bloggen Kryddburken.

Kärlek...

Det är inte ofta jag får länkar till externa sidor som jag anser vara värda att tipsa andra om, men idag fanns det ett undantag i inkorgen på min mail.

Läs först den korta texten, ta dig sedan vidare till länken.

En dag frågar en son sin far:
- Pappa, springer du en maraton med mig?
- Ja, svarade pappa och de sprang sin första maraton.

En dag frågar sonen sin far:
- Pappa, springer du ett maraton till med mig?
- Ja, svarade pappan och de sprang ytterligare ett maraton.

En dag frågar sonen sin far:
- Pappa, vill du göra en Ironman tillsammans med mig (4 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning)?
- Ja svarade pappan.

Varsågod, här är bilderna till den här berättelsen. fungerar inte länken, kopiera adressen och klistra in den i adressfältet på din dator.

http://www.youtube.com/watch?v=VJMbk9dtpdY

Rapport från en åskådare x 2, del 1

Vi begav oss i lördags ut på två sportevenemang. Ett var gratis och innehöll blivande stjärnor i klass med Ljungberg, Zlatan och Allbäck. Ett kostade en hel del och bjöd på de som redan är stjärnor, bland annat Wesslau, Bremberg och Kallio.

Det första evenemanget spelades på trägolv, det andra på blankspolad is. Vi hade behållning av båda fast på olika sätt, och jag lyckades samla ihop ett par intressanta intryck som jag vill berätta om här. I två separata inlägg...Låt oss börjar så här.

Åskådning no 1:
Föräldrar till barn som idrottar beter sig inte alltid föredömligt. Vissa föräldrar tror att de är coacher/ledare och att de minsann vet bäst hur en lång boll ska slås på Bengt. Sådant gör mig förbannad. Inte nog med att de skämmer ut sig inför övriga åskådare (föräldrar), de underminerar tränarnas roller och gör barnen på plan så gruvligt förvirrade. Kan inte dessa besswerwissrar till pappor (för det är oftast pappor) hålla klaffen och låta ledarna göra sitt jobb? Om jag varit gift med en läktarcoach hade jag stängt av vederbörande på obestämd framtid.

Åskådning no 2:
Idrottsmän och kvinnor som har förmånen att få betalt för att utöva sin hobby (jag vet att det är ett jobb) tycks ha lättare för att lacka ur och bli sura så fort de möter motstånd på plan. Ett rejält jävlar anamma saknas lite väl ofta bland våra inhemska proffs och det är synd att de inte kan ta i från tårna när drygt 11 500 personer betalar en himla massa slantar för att titta på dem (och direkt bidraga till deras lön). Inte sjutton får en VD för ett företag tjura sönder sig på sitt kontor och skita i att göra sitt jobb vara för att företagsaktierna dalar lite. Nä, mer företagsanda och jävlar anamma i svensk idrott (läs hockey).

Slutsats no 1:
När barnen är små och fortfarande har kul på planen är allt tillåtet. Det är OK att missa en straff, OK att bli utbytt och OK att faktiskt förlora en match. Ledarna lyfter, peppar (de gapande papporna på läktaren slutar oftast gapa efter den missade straffen, de ger upp?) och bär fram de blivande stjärnorna mot kommande matcher. Underbart. Heja landets positiva ledare!

Slutsats no 2:
När barnen blivit äldre, och efter diverse gallringar i ungdomsåren, är några av de få som kan livnära sig på sin idrott tycks glädjen rinna ur dem lika snabbt som svetten under visiret rinner från deras pannor. Varför? När slutade det att vara kul att spela sin lagsport? När lönen blev tillräckligt (?) fet? När fel tränare tog över laget, eller när bakåtmålet innebar att slutspelet försvann ur sikte? Oavsett. De spelare som spelar på elitnivå måste ta ett större ansvar för att ha roligt på jobbet.

Jag har kul på mitt jobb, och jag har varken is, trägolv, fet lön eller ny chef. Hur har du det på ditt jobb?

Vad gjorde dom?

Alldeles nyligen satt jag och en bekant och spånade om vad våra föräldrar gjorde när vi ungar var och tränade, lagt oss på kvällarna, eller sov över hos kompisar. Köpte de ett gott rödvin, korkade upp och lät sig omslutas av romantik, eller städade de och sanerade bort kladd och söl efter sina telningar? Vi kunde inte minnas det första, inte heller att de gick på bio, tränade, sprang på självförverkligande kurser eller hade klädpartyn hos grannfrun. Plastpartyn möjligen. Men inte mer än så.

Vi kunde däremot erinra oss att de tittade på TV. Nyheterna eller nått. För om man någon gång kom upp för att säga något superviktigt, var det alltid en tråkig gubbe i rutan som babblade. Vi drar idag slutsatsen att det måste ha varit nyheterna.

Vi kunde också erinra oss att föräldrarna vid enstaka tillfällen var på något möte, symöte eller möte i en idrottsklubb eller föräldramöte i skolan. Men det var ju bara då och då. För det mesta var de där, hemma, och bara var. Vi drog slutsats nummer två att generationen över oss sannolikt var lugnare och bättre föräldrar än vad vi är. Eller har vi som barn bara noll koll på våra föräldrars barnfria vardags-och helgleverne? Intressant fråga, eller hur.

Jaja. Nu är det äntligen fredag. Tacos på menyn. Mer regel än undantag. Diverse idrottsevenemang under lördag och söndag. Måndag igen. Då längtar vi igen till att det äntligen ska bli fredag - igen. Och mellan fredagarna tränar vi, deltar i möten, bygger upp oss fysiskt och mentalt samt läser rappakalja-böcker för våra telningar samtidigt som vi har ett öra mot TV:n och någon torr dokumentär...

Ha ett kalasskönt veckoslut och tack för alla goa kommentarer på bloggen i veckan. Värmer!