Alla kom, några sågs och en del dansade...

Så var det sjösatt, 2009 års första stora TV-happening; Let´s dance. TV 4:s storsatsning på pardans svävar vidare över dansgolvet. Inte bara det i studion, utan även säkert i många klickgolv i Folkhemssverige.

Startfältet är intressant. Det är en väl sammansatt blandning av personligheter med allsköns bakgrunder. Eller vad tycks om

• en kritisk politisk journalist, häcklad för sitt hår
• en Idol-jurymedlem vars bröst garanterat plockar hem några sms-röster
• en tonåring vars kändisskap bygger på ingenting alls
  
• en plus 50 kille som efterlyser folk
• en man som tar 350 kilo i bänkpress och kan kasta stenar stora som tonåringar
• en Arn-riddare som just blivit far
• en sprinterstjärna som för oss som minns henne minns att hon dopade sig
  
• en tuggummituggande ex-proffsboxare som riskerar få svårt att minnas stegen
  
• en bag-in-box-förespråkande överklassherre med glid på i:na
• en radiopratande ex-Big Brotherbrud som storkonsumerar kosmetika
  
• en före detta fotbollsfru med en historia inom det frikyrkliga
  
• en alldeles, alldeles underbar barnprogramledare från den bästa staden på Västkusten

Konstigt. Så många åsikter om deltagarna. Så mycket skvallerskriverier om de entusiastiska dansarna. Och ändå, jag kommer att följa dem och deras strapatser hela långa programserien igenom. Hm.

Vem vinner? Tja, efter att ha amatörbedömt de första stegen, satsar jag på Morgan Alling eller Mojje. Tills dess att det avgörs dansar jag vidare på klickgolvet och leker Let´s dance.

Fem är fler än fyra och mitt Waterloo är du...

Jag anser mig vara en tänkande, någorlunda allmänbildad och uppdaterad person. Som barn var jag förveten om det mesta och tröttnade, enligt min mor, aldrig på att ställa frågor. Ibland kunde jag ställa samma fråga om och om igen. Det var som om jag sökte ett visst svar på en viss fråga. Och ofta handlade det om att jag ville förstå sammanhang. Senare i livet har jag lärt mig att sammanhang ses bäst på avstånd.

Nåväl. Detta ska inte handla om min barndom eller om avstånd. Nej, detta ska handla om hur jag som vuxen vid två tillfällen - hittills - fått den berömda Poletten att trilla ner med sådan kraft att jordskalvet södra Sverige upplevde strax före jul, bleknar i jämförelse. Åtminstone på min ego Richter-skala. Och det har handlat om, ja just det, sammanhang!

2005 pluggade jag på högskolan med målet lärare. Vi analyserade, talade om kontexter och paradoxer. Läste experters avhandlingar och forskningsresultat. En intressant, men smal väg. I en trappa inne på högskolan, jag var på väg uppåt, mot slutet av utbildningen, tvärnitade jag en dag och utbrast:
- Ah, N U förstår jag!
Det jag förstått var det genialiska med titeln Fem myror är fler n fyra elefanter. Dels beskriver titeln storlek på djuren, dels beskriver den storleken hos talen. Dessutom, det är de minsta djuren som "vinner" över de stora djuren. M a o en liten kan också, ungefär som David och Goliat. Pricken över i:et är att titelförfattarna även får med det språkliga: det heter ju fler än, inte mer än. Där och då, i trappan, blev jag lycklig.

Alldeles nyss upplevde jag samma lycka igen! Ännu en Polett trillade ner. ABBA, Napoleon och Waterloo. Textraden i refrängen lyder på svenska: Wa Wa Wa Wa Waterloo - du är mitt öde, mitt Waterloo. Fram till alldeles nyss har jag uppfattat att sången handlade om Waterloo, slaget år 1815 som blev slutet för den franske kejsaren Napoleon. Jag hade m a o inte fattat att sången handlade om en mindre sund kärleksrelation. Waterloo som slag har inte ett jota med textinnehållet att göra annat än att det är en liknelse.
- D U är mitt öde, M I TT Waterloo.
Personen som är någons öde är alltså också personens Waterloo (undergång).

Med risk för att detta blogginlägg blir mitt Waterloo vad gäller att uppfattas som en tänkande, någorlunda allmänbildad och uppdaterad person, önskar jag Eder alla en vacker sammanhängande helg...

Okej att fejka!

Att fejka är i vissa situationer inte alls okej, i andra helt nödvändigt och i några smart. Jag har fejkat en ansenlig del i mina dagar, på gott och ont. Det har nog de flesta. Eller? Att fejka är inte detsamma som att ljuga, eller fara med osanning. Att fejka är att vara smidig och kunna situationsanpassa sig.

Exempel. Vi bor i en hyresrätt, och anser därför att omfattande renovering är att kasta pengarna i sjön. Med omfattande menas ekparkett i hela lägenheten, designad fläktkåpa och kakla om i köket. Vi pyntar vårt hem, tar hand om det och tillför givetvis viss uppfräschning utöver det som bostadsbolaget bekostar. Exempelvis en läcker fondvägg här och där och ny kyl i samband med att frysen valde att lägga av. Men några större belopp läger vi inte ut. Och skulle vi göra det, och använda bostadsbolagets resurser, får vi inte bara betala för jobb och material, det uppfräschade lägg på som pålägg på hyran. Om detta återkommer jag säkert till...

Nej, istället lågbudgetrenoverar vi och fejkar. Vi köper billigt tarkett golv och klär endast hall och kök. Låter övriga golv vara som de är (ett av de tre återstående är redan klätt i trä). Vi använder dimmer för att softa eller öka belysningen i hemmet istället för att installera "spottar" och klistrar platsfilm på kakelplattorna i köket i istället för att klä om ytan med nytt svindyrt kakel.

För att fixa fejkat kakel behövs endast en vass kniv, ett hårt underlag, diskmedel, någon form av linjal, något att skrapa med och en ren trasa. Efter någon timmes jobb har vi ett nytt kök, alla jublar och lyckan bli enorm hos underteckand. Vi har sparat pengar, tid och hyran är konstant. Yiha!

Sista rimmet...

Januariköldens temperatur är isande hård,
därför söker Tomten skydd i utbränd Ford.

I bilvraket ska han sitta och vänta i månader elva,
tills vi i december åter av julstress börjar skälva.

Äntligen slipper vi julens bjällerklang,
och kan istället tralla på rap med snitsig slang.

Jag önskar och hoppas för alla fred,
och att 2009 blir ett år med positiva besked.

Åldersnojja?

Vad kännetecknar en åldersnojja? Är det samma saker som oroar vid de olika åldrarna då vanligtvis viss nojja kan uppstå, eller skiftar det från ett ålderstrappsteg till ett annat?

Hm, låt mig tänka efter. Vi skippar de första tolv åren och backar (för de flesta av oss i alla fall) in i år 13. Vad nojjade man då om och över? Kläder, killar, kompisar. Ja. Men över att bli gammal? Nej. Sannolikt fanns en längtan efter den magiska femtonårsgränsen. Okej, då hoppar vi till den gränsen.

Femton år och mitt i mellan. Nojjor nu då? För små bröst, för lite muskler, för tjock, smal? Några minnen av att det var svårt att bli äldre? Nope. Nu hägrade ju arton. Bil, bar och bostad. Gammal nog att köra bil, skriva under ett hyreskontrakt samt köpa en öl eller sju på en bar. Nope, som sagt, vid femton heller ingen åldersnojja.

Men så händer något. När ålder 20 är nådd och du som medborgare får rätt att handla på systembolaget är den yttersta av åldersrelaterade gränser vi kan nå nådd. Och nu räknar jag inte singelkubbar för 35+, eller båtklubbar för 55+. Nej, nu menar jag sådana gränser som vi alla har rätt till, kommer åt och kan nå, oavsett kön, klasstillhörighet, utbildningsnivå, bakrund etc.
När vi fyllt 20, står på egna ben och ska börja leva som fullt vuxna med en vuxens rättigheter och skyldigheter, börjar åldersnojjan komma smygande.

Allt vi borde göra innan 25, i mitt fall vara gift, bo i radhus, ha två barn, jobba som vårdbiträde och umgås med samma vänner som när jag var femton, skulle nu förverkligas. Jag hade inte ens fast sällskap vid 20. Hur sjutton skulle jag hinna fixa en hoper ungar? Och utan en man så som läget var då? Inte konstigt att nojjan kom krypandes.

Sen har det väl bara rullat på. De inre nojjorna, att fixa sig en bra utbildning och ett bra jobb, har med stigande ålder ersatts av att fixa en bra toning till håret som täcker de grå och ett bra pensionssparande som kan ge återbäring på ålderns höst. För än är det typ sommar i mitt liv. Medelålders säger en del. Pyttsan, säger jag! Jag ska leva tills jag är (minst) hundra, och då är jag per dagens datum knappt i närheten av att vara medelålders.

Men en tatuering i svanken, det kanske skulle föryngra mig något och hejda åldersnojjan? För nog borde jag ha..och sett...och rest...och...

Lika som bär

Önskar god fortsättning. Har en paus i bloggandet, men spånar för fulla muggar på inlägg att publicera efter nyår. I väntan på textmassor får ni hålla tillgodo med en klassiker; lika som bär.

Ta det lugnt de sista skälvande dagarna av 2008, och börja lugnt de första av 2009.

God Jul
- till var och en, Ni inspirerar!

Många kramar
Tojjan

Klapp för fattiglapp

Om du har mycket lite pengar att spendera på klappar i jul, kommer här några sista-minuten-tips där det finurliga är att du ger och får i samma klapp! (Julälskande personer varnas då inlägget innehåller mindre stämningsfulla formuleringar)

Ett inramat fotografi
a) på barnen: till någon som behöver se dem lite oftare eller bli påmind om dem, din övertidsarbetande fru kanske, eller din svärfar som hellre spelar golf på Kanarieöarna än umgås med sin familj eller din styvmor som inte lärt sig namnen på dina barn fast de är 12 och 15 år gamla. Barnen alltså. Styvmorsan är åtminstone en bit över tjugo...tror du...
b) på någon kåkstad i världen: till din snåla bankman som vägrade lägga om topplånet på huset trots att ni nu renoverat upp köket och in ett mini-spa i källaren. Lånen steg på huset, men det gjorde minsann inte värdet, enligt den snorkiga civilekonomiutbildade maran på banken.
c) på upploppen i Göteborg: till chefen med garanti om att du inte kommer tillbaka efter nyår men lovar att rekommendera honom som köpare på Tradera.com när du sålt dina företagsaktier till honom!
En ask med choklad
a) till bror/syster: för att de lyckades med kursen i Viktväktarna, GI-metoden och Atkinsons på en och samma gång och du inte med något, inte ens nära.
b) till barnens lärare: med hopp om att vederbörande ska bli snällare och ge barnen bättre omdömen och färre kvarsittningar.
c) till gamla Faster Inga-Lena: för att hon har diabetes och ni har oddsat på hur högt hennes blodsocker stiger efter att hon ätit en ask med Paradispraliner.Förra årets (eller äldre) julklapp
(alla har väl fått något någon gång de inte vill ha?)
a) till din trendiga syster: grytlappen i silikon från IKEA, funkar sådär och är så ute (som det mesta av silikon är nu för tiden)!
b) till din ordningssamma mamma: asken med kylskåpspoesi, bara ordet är förvirrande rörigt och eftersom du gillar att skapa kaos hos andra, åker du regelbundet hem till mamma och ser till att stöka till det på hennes kylskåp genom att skapa grammatiskt felaktiga och ofullständiga meningar av de små platsbitarna!
c) till din nya pojk- eller flickvän: vad än det var du fick av ditt ex förra året kan du nu återvinna genom att ge det till din nya partner. Finns ju inte en chans att den nya/nye får reda på det, du spar pengar och alla blir glada och sentimentala!
God Jul, hela julen!

Ett stötande namn?

Vad hade du gjort om du bodde granne med den familj i USA vars tre barn alla har naziklingande namn? Deras två första barn heter JoyceLynn Aryan Nation (läs det och lyssna hur du uttalar det) och Honszlynn Hinler. Deras tredje barn, en liten oskyldig treåring, heter Adolf Hitler och är döpt till detta för att han ska vara ensam i världen om att heta så. Öh, är det nån risk i världen att någon annan döper sitt barn till Adolf Hitler? Nä, tror inte det.

Att namnen skapar rubriker världen över förvånar familjen:
- Det här är inte rättvist mot våra barn, hur kan ett namn vara stötande, frågar sig pappan.
Vi som inte blir förvånade över reaktionen svarar honom med vass ironi: Nä hur kan ett namn som Adolf Hitler vara stötande?

Mänsklighetens dumhet tycks ha så många fler ansiktet än jag i mitt ledighetsslöa huvud någonsin kan förstå. Jag måste skriv ner det på en post-it lapp och sätta på ett bra ställe där jag ofta tittar så att jag slipper reta upp mig i onödan!

Hej där...

...är det mycket nu, eller hinner du med allt? Sitter du säkert denna julen med eller håller du på att straffa ut dig på grund av stress? Stanna upp lite.
Vem du än är, vad du än gör, lämna gärna ett avtryck i form av en kommentar om vad just du gör. Oavsett om vi känner varandra eller inte, är en hälsning två civiliserade människor emellan något som faktiskt kan berika och glädja. - Kram -