Idoler och hjältar!

Var och en av årets fyra tider bär avslappnande och rogivande inslag med sig. Vintern har sina snövita dagar, våren de gryningsvackra mornarna, sommaren de heta nätterna och hösten sina långkörande TV-serier. För vad är mer behagligt efter en dag i ekorrhjulet (vardagen) än ett smaklöst avsnitt av Idol med direkt påföljande avsnitt av Heroes vars handling redan går på tomgång? Enligt mig - inte mycket!

Höstrusket är så äntligen här. Så också TV-serierna som i runda tal miljonen svenskar bänkar sig framför och som i alla fall ett par hundra tusen somnar in för natten till. Vilket sällskap vi är, vi som är Razzel-generationens barn och som dansade ballongdansen på diverse lössläppta kräftskivor när Melander, Åberg och Larsson chockat TV-tittarna, någon gång under en av åttiotalets höstar. Hm! Höst hjärta TV lika med sant.Och sjuttiotalisternas TV-behov tycks emellanåt vara bottenlöst.

Jag tillhör kategorin människor (och sjuttiotalisterna) som längtar efter nästa säsongs avsnitt av en bra serie redan innan sista avsnittet i föregående säsong visats, men som när första avsnittet i nya säsongen visas somnat före första reklampausen. Jag tillhör kategorin människor som först lovordar sedan sågar en serie, är den typen av person som efter första säsongen kan återge detaljerade beskrivningar av seriens olika avsnitt, men som efter ett program i den andra säsongen överger sin tidigare så djupa övertygelse för något mer intellektuellt som att surfa runt på Facebook. Allt medan sambon upprepade gånger påminner om att Heroes minsann börjat och att Idol-erna snart gjort bort sig färdigt...

Hängde du med? Bra, då förstår du säkert vad jag ville säga med dessa rader: En TV-serie anno 2000-talet håller bara en säsong! Precis som med de flesta prylar av idag - men det är en annan historia, det där med slit-och-släng samhället...