Tänd ett ljus!

Det så svenska och bedårande lussetåget träder in i stugor och hem denna morgon. Mången gång har vi väl alla tagit ton i något tåg och låtit vänner och bekanta njuta (?) av lika svenska och bedårande lussevisor.

Det är med spänning jag kryper tillbaka till den varma sängen, släcker ner dator och lampa och med traditionell förväntan lyssnar efter tassande små fötter som närmar sig sovrummet. Kanske kommer luciatåget förbi mitt hem idag? Kanske, kanske...

God Lucia på er där ute i sajber. Tänd ett ljus idag för någon ni tänker på och bryr er om. Oavsett.

Fredagsreflektion, nr 6

I veckan fick jag anledning att reflektera över min humor. Tillsammans med ett gammalt vänskapsgäng, kallat Söndagsklubben, spåkade vi om vad som är roligt i livet. Värdsliga saker som TV-program, filmer, en åktur i Balder, forna festligheter, kära återseenden nvar givna. Vi mindes en hel del av just nämnda kuligheter och skrattade. Sedan sa jag att reklam är kul och det blev tyst i församlingen. Helt tyst.

Jag kan skratta till bra och rolig reklam. Kanske bottnar skrattet i känslan av att det där var så kul att jag bara inte fattar hur de kom på det, men oftast är det igenkänningsfaktorn som får mig att garva i kanalernas sponsrade programavbrott. Min senaste favorit är två röda överviktiga, helsärksklädda herrar som vältrar sig i en säng samtidigt som två personer vänslas lite sött. I samma säng. Inte särskilt kul, kanske du tänker. Men se det tycker jag eftersom budskapet i reklamen var att inte låta röda prickar störa intimlivet. Typ.

Först trodde jag att det handlade om någon (ny?) form av svamp vi kan drabbas av. Men snart begrep jag att det var rakning inblandat och aha! då trillade poletten ner och jag skrattade. Missförstå mig rätt. Jag varken skäms längre, använder hyvel annat än till ost längre, roas inte aldrig av överviktiga personer men dessa män i sina röda helkroppsdressar var oemotståndliga. Kanske kan även de röda prickarna bli det tack vare reklamen?

Säkert är jag inte ensam om att ha upptäckt röda prickar på generande ställen strax före eller i värsta fall mitt under en intim akt. Och jorå, de är pinsamma. Prickarna alltså. Äntligen hävdar del av den producerande mänskligheten att de nu löst detta problem och alla som idkar intimt umgänge och har känt av röda prickar jublar. Eller?

Jag skrattar iallafall vidare och jo vars, lite rodnad - som i generad - uppstår på kinderna. Raka med förnuft och undvik trångboddhet i sängen.
- Se reklamen och du förstår vad jag menar!

Det är de små sakerna i livet!

Jag kan känna glädje över de små sakerna i livet. Sådant som vi inte alltid tänker på, utan mer tar för givet. Närmast syftar jag till de vänliga handlingarna som ett hej, ett leende och en KPA, klapp på axeln.

När barnen säger god morgon besvarar vi det med ett leende och bekräftar därmed att barnet gör rätt i att säga god morgon. När en person ler mot oss besvarar vi förhoppningsvis det för att vi mår så väl inombords av att få ett leende och per automatik vill ge tillbaka samma härliga känsla. Och när vi får en KPA sträcker vi ut de kanske lite slitna ryggkotorna och växer någon millimeter. Det är de små sakerna i vardagen, de så enkla handlingarna som ger feedback och trivsamhet i det stora livet vi lever.

Ibland är det gött att få ge före det att man fått. Kanske är det typiskt svenskt, att vi inte riktigt fixar det där med komplimanger och beröm, och kanske borde vi bli bättre på att ta emot och att ge? Min önskeklapp till omgivningen är att vi skrotar allt vad prestige heter, tar en titt i (back-)spegeln och frågar oss om det är något i vårt beteende vi kan förbättra för att stärka oss själva och andra. Det är så sent nittiotal att vara en vandrande egotripp och enbart sörja för det som ligger en själv närmast.

Idag, torsdagen den 10 december, har vår svenska journalist Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea i 3000 dagar, det vill säga 8 år, utan att ha begått ett brott. Skicka ett hej, ett leende och ge en KPA till honom via tanken. Det är de små sakerna i livet, ni vet...

Länktips tack!

Ibland går det stilltje i att finna finurliga sidor på nätet. Inte ens den fantastiska sökmotorn google kan bistå med hjälp och lätta tristessen från tangentbordet. Så, en efterlysning! Vilket är din favoritlänk? Tips belönas med varma ord och stor repsket.

Var gärna kreativ och undvik svt.se, och dylikt. Dem hittar jag själv till. Däremot vore det en underbar bloggklapp att få öppna nya sajter och ta del av nya tankar och texter.

Fredagsreflektion, nr 5

Ikväll ska två bli tre och som alltid är det vi tittare som avgör. Jag har, i likhet med drygt två miljoner andra, följt kampen om sångpokalen anno 2009 i Idol varje vecka. Från start fångade Calle Kristiansson mitt (omusikaliska) hjärta och detsamma vad gäller Sveriges svar på Sebastian Bach Erik Grönwall. Tove Östman Styrke har jag däremot haft svårt att bli klok på. Ena veckan en rocker av hög klass, andra veckan en medioker sångerska. Jag vet att hon bara är nyss 17 fyllda, och säkert har en lysande karriär framför sig, men Idol känns inte som ett forum för henne. Inte i år, inte i konkurensen med herrarna Kristiansson och Grönwall.

Inför kvällens mycket viktiga framträdande sjunger Idolerna två låtar var som juryn valt ut åt dem. Utifrån min smak och tycke är allt klappat och klart:
Calle ska sjunga Walking in Memphis, Erik Run to the hills och Tove tar ton i Greatest love of all. Två av tre låtar känns klockrena och borgar för en rejäl duell, medan en känns både fel och överambitiös. Det är dessa låtar som kommer att avgöra, favör herrarna. Tror jag. Vad tror du?

God helg, mys på i andra adventstider och glöm inte att kolla spolarvätskan i bilen. Det är A och O att ha god sikt och undvika tunnelseende.

El(ände), el(ände)!

Vilka problem man kan ställas inför. Som om livet hade en inbygd mekanism att återkommande utmana individens förstånd, fysik och fömåga. Jag tänker på de så kallade I-landsproblemen, ni vet de som är synonyma med att det endast går att ta ut 500-lappar i bankomaten, att busstidtabellen alltid är felzynkad med Fröken Ur och att vi fick mindre bra plaster i biosalongen.

Just nu kämpar vår lilla familj med en ljusslinga på balkongen på andra våning. Vi vill ha upp den, vi vill pynta fint med konstgjort granris, men vi hittar ingen bra lösning på kopplingen av elen. Eländes elände. Mannen i hushållet, som för övrigt är elektriker i botten, gnuggar geniknölarna i jakt på en perfekt lösning medan jag ifrågasätter om det finns perfekta lösningar - av I-landsproblem i stort och övrigt generellt.

Vid frukostbordet, i sms under lunchrasten och vid middagsbordet presenteras diverse förslag på kabeldragning och annat. Vi vill ha ljus utanför vårt hus, och idén om att belysa balkongräcket har snart blivit en fix idé. Mannen ska lyckas och mannen ska lyckas lösa det helst igår.

Medan förslag förkastas och nya tillkommer, trär jag på mig förklädet, badar ungarna och pyntar på i hemmets vrå. Jag är övertygad om att belysningen kommer att lysa upp både balkong och tillvaro inom en överskådlig framtid, och tar det hela med viss ro. Var sak har sin tid. Så även att finna lösning på I-landsproblemen.

Detta är nog ett av de mer ytliga inlägg Tojjan tyckt till om, men vaddå? Om jag skulle presenterat de reella utmaningar som vi brottas med, skulle du aldrig (?) ha läst till detta ord. För det är väl så det är, att vi har fullt upp med våra respektive livssituationer, att det kan vara helt okej att raljera över, och läsa om, något så simpelt som en elslinga på balkongen?

Bildts blogg borta!

Sveriges utrikesminister har fått sin blogg bortcensurerad i Kina. Tydligen har hans uppladdade tankar om och kring läget i världen väckt en vargflocks ilskna känslor och konsekvensen av detta är att Bildts blogg inte längre går att hitta via Internet, om du är online i Kina.

Ganska intressant, tycker jag. Vad kan Bildt ha skrivit som av Kinas ledare uppfattas som olämpligt? Tja, kanske lite om de mänskliga rättigheterna, en del om demokrati och kanske något om yttrandefrihet? Jo, jag vet att det sista är en del av de mänskliga rättigheterna, men vilken annan punshline hade jag kunnat komma på?

Jag hade tydliga tankar om att Kina fick arrangera OS 2008. Jag har lika tydliga tankar idag om hur landet sköts och under vilka livsvillkor det vanliga folket måste leva. Viker faktiskt inte en millimeter i de tankarna. Och angående Bildts blogg, vilken jag inte tidigare besökt, är den numera lagd till listan över Favoriter i datorn. Det känns ju lite i-landsbusigt att läsa en blogg som stoppats av makthavarna i en av världens största nationer, utan att mitt IP-nummer registreras och lagras...eller?!

Frid, fred och fräcka paket!

På söndag är det dags. Första advent och i fönstren skall ljusen tindra. Barnen ska gnistra ikapp med ljuset som gatlamporna reflekterar i den snöfria asfalten under kvällstid, och vi vårdnadshavare ska proklamera julens allvar och budskap. Frid, fred och fräcka paket!

Jag är torsk på julen. När den väl är här. Typ klockan tre på eftermiddagen den 24 december. Då är det too late att ändra och ångra, deletefunktionen upphör att fungera och det är bara att gilla läget. Då gillar jag läget med julen. Frid infinner sig, fred(-ligare) tankar tänks och de fräcka paketen rycker allt närmare ett öppnande.

Inför söndagen och 2009 års första advent har jag planerat att ta tag i en hel drös med uppgifter. Förutom att putsa fönster så att ljusen kan tindra och utöver att sopa bort alla löv som täcker den asfalterade gången utanför hemmet, ska jag prioritera mina kontouppgifter. I år ska julklappskontot stramas åt. De fräcka paketen ska minsann minskas på allvar och inte förrens det är klappat och klart får jag fred i sinnet.

Det var som...

Det blir ingen fredagsreflektion idag. Den utgår för att ge plats åt ett grattis. Årets mottagare av Nobels fredspris, Barack Obama, just made my weekend.




Kommer nu att orka, eftersom jag återfått hoppet om det inneboende goda, fira en familjemedlems "jämna" födelsedag i dagarna tre.

En lokal - många minnen!

Igår klev jag in i en lokal och överrumplades av en hel flock minnen. Ett överraskande intryck som jag burit med mig under gårdagens kväll, natt och vidare in i dagens dag.

Jag fick en flashback över en tid som flytt. Jag såg mig själv i blåställ med målarförg i håret, skrattandes, svettandes och slitandes. Jag mindes min delaktighet i att bygga en idrottsanläggning, en basketarena. Och vilken lycka det var. Där och då. Men också igår.

Jag stod i lokalen igår och såg ut golven i de båda hallarna där många, och ännu fler, fötter trampat genom åren. Hörselminnen från basketbollar som i fast rytm dunkades mot golvet, det svischande ljudet från korgnätet när en trepoängare sänktes, och de genomborrande ljuden av visselpipornas signaler. Vad roligt vi hade, vad konstruktiva vi var och vilket bygge vi bygde.

Lukten av välanvända omklädningsrum var bekant. Likaså speglarna i desamma som jag satte alldeles för lågt. Jag är betydligt kotare än vad basketspelare generellt är, vilket reulterade i att drakarna på två meter endast kunde navelskåda sig själva i det reflekterande glasen. Men vi skrattde åt det. Och jag log av minnet igår.

Jag var med och bygde ett slags basketens mecka i vår stad. Byggnaden är konkret och går att ta på. Känslorna, minnena, dofterna och ljuden är däremot abstrakta och finns endast inuti mig. Dock kan jag ta på dem, mentalt, och jag mådde så gott av att få göra det. Och att göra det om och om igen, hela denna vackra höstdag.

Tack för att jag fått uppleva detta. Tack för resan. Nu börjar matchen - igen! På plan finns Tojjan, om än i en annan roll och utan blåställ och målarfärg!