Pinsam hotellgäst!

Vi fortsätter på avdelningen resor och pinsamheter, och levererar en berättelse till. Dock kan inte jag ta åt mig cred för den här historien, utan detta råkade en vän, till en vän till en...ut för.

På ett hotellrum i de östliga delarna av Europa checkar en svensk civilingenjör in. I receptionen på det pittoreska hotellet möts han av en trevlig, men tyvärr enspråkig, receptionist. Personalen varken talade eller förstod engelska och språkförbistringen blev ett faktum.

Ingenjören får sin nyckel och går upp på sitt hotellrum. Det är ett rent och fint rum med utsikt över en vacker vik. Plötsligt känner ingenjören behov nr 2 göra sig påmint och går in på toaletten och uträttar behovet. När det är avklarat och dags att spola, finner ingenjören att toalettens spolanordning inte fungerar. Toaletten är av modell äldre, en sådan där med vattenbehållaren ovanför själva stolen, och med en liten spak som man ska röra upp eller ner för att spola.

Ingenjören för spaken upp. Och sen ner. Inget händer. Försöker igen, samma resultat, det vill säga noll vatten. Konfunderad kliar ingenjören sig i huvudet, överlägger med sig själv om det är möjligt att ur handfatet ösa vatten så att behoven spolas ner. Men icke, det finns inget att ösa med. Kan man låta det vara så här, funderar ingenjören vidare, och inser att nej det går inte. Lukten skulle sannolikt bli förskräcklig inom bara någon timma. Nåja, då återstår endast att bege sig ner till den rara receptionisten och förklara läget; att vattenbehållaren är ur funktion och att hjälp behövs.

Väl på plats nere i receptionen påbörjas så försöken att på engelska för den enspråkiga receptionisten förklara problemet. Och det är nu språkförbistringen ställer till med problem. Receptionisten fattar ingenting trots att ingenjören gestikulerar och gör charader. Efter ett par minuters tappra försök, ger ingenjören upp, tar resolut receptionisten i handen och går upp till rummet. In på toaletten, och där, där pekar ingenjören på behov nr 2 som ligger väl synligt mot det vita kaklet, för spaken på behållaren upp och ner och... VIPS, då fungerar allt som det ska! Behov numer två virvlar ner i avloppet och försvinner.

Svensken ler och tänker oj då. Receptionisten ler inte det minsta. Receptionisten stirrar istället på den välutbildade svensken, stirrar sedan på toaletten, backar långsamt, vänder på klacken och rusar ut från toaletten och hotellrummet med armarna viftandes ovanför huvudet.

Ingenjören såg inte receptionisten mer under sin vistelse på det lilla pittoreska hotellet i de östliga delarna av Europa. Inte alls konstigt tycker jag. Vad hade du tänkt om en hotellgäst som var stolt över att ha utfört behov nr 2 och ville visa dig det?

Inspirerande nätbutiker

Vad vi än tror och tycker så närmar sig våren och med den ljus, doft och känsla. Lite varmare, lite lättare och lite mer inspirerande. I väntan på att sippor och annat ska börja stå i backarna surfar jag, när tid finns, runt på nätet och letar efter inspiration för hem och hydda. Bjuder för intresserad, på några av de vårfräscha ting jag funnit och som tar plats på den fiktiva önskelistan.

Den klassiska Stringhyllan finns i olika storlekar och är en personlig favorit. Har förmånen att ha en hylla i original från svunna tider, men tycker att nyproducerade är lika läckra och praktiska. Formen är ju densamma, men fler färger finns att välja bland. Mer info hittar du här.

Mixin, nästa inspirerande hemsida, dito nätbutik, har jag nog besökt tjugo gånger, bara senaste veckan. Sidan har ett brett utbud, med en tydlig röd tråd. Allt från badrum, kök och barnrum, till förvaring, trädgård och glas, presenteras med känsla av en gammaldags stil. De har roliga, annorlunda och mycket passande presentprylar till stor och liten. Du kan skapa en personlig önskelista, fynda på reasidan, spåna kring hur du läckert dekorerar ett middagsbord och njuta av vintagemöbler att pryda hemmet med. Vad sägs om en stege som hylla? Vackert och speciellt. Du kan även köpa presentkort hos butiken att ge bort till någon betydelsefull, och få dem levererade med personlig hälsning. Smart och stilfullt! Mixin är en sida väl värt ett besök för att inspireras.

Den tredje sajten som förtjänas att tipsas om är hittar du här. En nätbutik med framför allt svenskproducerade ting, men även en del läckra och utvalda prylar från övriga världen. Utbudet erbjuder en rad olika stilar och detaljer vilka kan förenas, retro med nytt, färgglatt med svart-vitt. Eller vad sägs om dessa kuddar som lätt hade klätt de yngre familjemedlemmarnas rum? Kaxiga!

Man behöver ju inte köpa allt som inspirerar, det går lika bra att låta idéflödet få fart och sedan gå ut i second-hand-Sverige och fynda. För visst är det så att ganska snart återfinns många av dagens prylar på just marknaden inom second-hand. Och det är bra - och billigare!

Pinsam passagerare!

På en blogg som jag emellanåt besöker hittade jag idag en uppmaning om att berätta om det mest pinsamma man varit med om. Intressant och kul uppmaning, som jag plankar! Jag har en del pinsamheter i min garderob, det här är en av dem. Vilka har du?

1994 tog jag och en vän en restresa till härliga Algarvekusten. En vecka med sol, sena mornar och slappa i massor. På flygresan ner mot målet informerade kabinpersonalen oss passagerare om att det skulle serveras en lättare lunch bestående av potatisgratäng och nötkorv. "-Nötkorv, tänkte jag och hajade till. Jag är ju allergisk mot nötter!" Jag funderade ett tag och fick lite panik. Tänk om jag får en allergireaktion ombord på planet. Inte bra alls. Inte riktigt den 10 000 metersklubben jag vill vara med i.

Jag tillkallade, genom att trycka på "Lasse Åberg-knappen", personal och en vänlig flygvärdinna kom till min plats. "-Jo, öh, stammade jag. Nu är det så att jag är allergisk mot nötter och undrar om ni möjligtvis har något alternativ till nötkorven?" Flygvärdinnan tittade på mig. Min väninna i sätet bredvid tittade på mig. "-Förlåt? sa flygvärdinnan". Jag upprepade min fråga, artikulerade tydligt, och försökte låta så lite omständlig som det bara gick. "-Nötkorv, sa jag, jag tål inte nötter. Får problem med andningen och så. Har ni något annat jag kan äta istället?" Återigen tittade flygvärdinnan på mig. Denna gången med ett snett leende. Så böjde hon sig fram över sätet och sa sakligt: "-Korven har inga nötter i sig. Den är gjord av nötkött!"

Riktigt pinsamt! Resterande tid i kabinen ägnade jag åt att föröka försvinna. Än idag kan jag höra hur personalen skrattar åt den dumma passageraren och hennes nötkorv!

En egoboost och nya kontakter!

Jag har fått min första bloggutmärkelse och spricker av stolthet och glädje. Kändes som om jag vunnit en massa slantar, eller nått. Blev otroligt glad.
Personen som givit mig utmärkelsen är en ung man vid namn Joel. Hans blogg hittar du här, en skön sajt om vardagen spetsad med många kluringar. Jag följer Joel och hans tips dagligen och ler lika ofta som jag säger Aha! och Jaha-jaa! när jag läser hans blogginlägg.
Tackar Joel för den fina gesten, och önskar er alla en bra helg. Krama om någon. Det gör jag!

Personligt eller privat?

Som ordförande för familjens ledighetskommitté har jag all tid i världen att fundera över saker och ting. Några saker jag funderat på senaste tiden är meningen med en blogg. Läste att det finns personer runt om i världen som blivit arresterade för det de skrivit i sina bloggar. På riktigt. Jag tänker inte kritisera särdeles mycket åt något håll med denna enkla blogg, men känner ju att jag vill ha rätten att göra det inom rumsrena ramar. Och då kommer vi osökt in på temat för dagens skrivande: ska man vara personlig eller privat i bloggandet?

Jag såg en repris av Malou von Sivers förmiddagsprogram på Tv 4. Mark Levengood berättade om sin åsikt gällande privata respektive personliga skriftliga uttryck i tryck. Hans böcker är personliga, sa han, och menade att han aldrig skulle skriva om bråk, osämja eller annat negativt som rörde hans nära och kära. Hm. Jag tänker efter. Många bloggar handlar ju just om sådant. Människor som i dagboksform skriver om skilsmässor, bråk grannar emellan och likande privata saker. Känslor vräks ut i etern och käftsmällar delas ut till gamla ex och deras kusiner! Hur ska jag veta var gränsen går?

Att vara personlig skulle, enligt sansade Levengood, vara att lyckas skriva om skilsmässan utifrån det egna perspektivet, utan att kasta skit på exxet och utan att vräka ur sig galla över den havererade relationen. Det var också OK, menade han, att vara ironisk och driva med det självupplevda i den tryckta texten. Din del i bråket, skilsmässan, relationen. Så länge någon annan inte hängdes ut. Så länge det privata stannade på det personliga planet. Så länge du inte blottade allt, lät bli att fläka ut din byk offentlig.

Svårt att förstå? Ta dig då en titt på Jonas Gardells hemsida som du hittar här. Kanske blir det lättare att förstå då. Resonemanget om privat och personligt alltså. För Gardell kan. Han vet, liksom sin sambo, att hålla sig på rätt sida. Och det är så oerhört befriande, för andras privata bråk och osämjor bryr jag mig inte om. Däremot, bråkar du med myndigheter och andra drakar, berätta gärna det i etern så att vi alla kan utöva lite civilkurage (och olydnad?) mot Katla och C:o. Eller vad tycker du? Har vi någon outtalad gräns för vad vi kan och bör skriva om, eller kan vi med gott samvete hänga ut grannen om vi ligger i fejd?

Alla kom, några sågs och en del dansade...

Så var det sjösatt, 2009 års första stora TV-happening; Let´s dance. TV 4:s storsatsning på pardans svävar vidare över dansgolvet. Inte bara det i studion, utan även säkert i många klickgolv i Folkhemssverige.

Startfältet är intressant. Det är en väl sammansatt blandning av personligheter med allsköns bakgrunder. Eller vad tycks om

• en kritisk politisk journalist, häcklad för sitt hår
• en Idol-jurymedlem vars bröst garanterat plockar hem några sms-röster
• en tonåring vars kändisskap bygger på ingenting alls
  
• en plus 50 kille som efterlyser folk
• en man som tar 350 kilo i bänkpress och kan kasta stenar stora som tonåringar
• en Arn-riddare som just blivit far
• en sprinterstjärna som för oss som minns henne minns att hon dopade sig
  
• en tuggummituggande ex-proffsboxare som riskerar få svårt att minnas stegen
  
• en bag-in-box-förespråkande överklassherre med glid på i:na
• en radiopratande ex-Big Brotherbrud som storkonsumerar kosmetika
  
• en före detta fotbollsfru med en historia inom det frikyrkliga
  
• en alldeles, alldeles underbar barnprogramledare från den bästa staden på Västkusten

Konstigt. Så många åsikter om deltagarna. Så mycket skvallerskriverier om de entusiastiska dansarna. Och ändå, jag kommer att följa dem och deras strapatser hela långa programserien igenom. Hm.

Vem vinner? Tja, efter att ha amatörbedömt de första stegen, satsar jag på Morgan Alling eller Mojje. Tills dess att det avgörs dansar jag vidare på klickgolvet och leker Let´s dance.

Fem är fler än fyra och mitt Waterloo är du...

Jag anser mig vara en tänkande, någorlunda allmänbildad och uppdaterad person. Som barn var jag förveten om det mesta och tröttnade, enligt min mor, aldrig på att ställa frågor. Ibland kunde jag ställa samma fråga om och om igen. Det var som om jag sökte ett visst svar på en viss fråga. Och ofta handlade det om att jag ville förstå sammanhang. Senare i livet har jag lärt mig att sammanhang ses bäst på avstånd.

Nåväl. Detta ska inte handla om min barndom eller om avstånd. Nej, detta ska handla om hur jag som vuxen vid två tillfällen - hittills - fått den berömda Poletten att trilla ner med sådan kraft att jordskalvet södra Sverige upplevde strax före jul, bleknar i jämförelse. Åtminstone på min ego Richter-skala. Och det har handlat om, ja just det, sammanhang!

2005 pluggade jag på högskolan med målet lärare. Vi analyserade, talade om kontexter och paradoxer. Läste experters avhandlingar och forskningsresultat. En intressant, men smal väg. I en trappa inne på högskolan, jag var på väg uppåt, mot slutet av utbildningen, tvärnitade jag en dag och utbrast:
- Ah, N U förstår jag!
Det jag förstått var det genialiska med titeln Fem myror är fler n fyra elefanter. Dels beskriver titeln storlek på djuren, dels beskriver den storleken hos talen. Dessutom, det är de minsta djuren som "vinner" över de stora djuren. M a o en liten kan också, ungefär som David och Goliat. Pricken över i:et är att titelförfattarna även får med det språkliga: det heter ju fler än, inte mer än. Där och då, i trappan, blev jag lycklig.

Alldeles nyss upplevde jag samma lycka igen! Ännu en Polett trillade ner. ABBA, Napoleon och Waterloo. Textraden i refrängen lyder på svenska: Wa Wa Wa Wa Waterloo - du är mitt öde, mitt Waterloo. Fram till alldeles nyss har jag uppfattat att sången handlade om Waterloo, slaget år 1815 som blev slutet för den franske kejsaren Napoleon. Jag hade m a o inte fattat att sången handlade om en mindre sund kärleksrelation. Waterloo som slag har inte ett jota med textinnehållet att göra annat än att det är en liknelse.
- D U är mitt öde, M I TT Waterloo.
Personen som är någons öde är alltså också personens Waterloo (undergång).

Med risk för att detta blogginlägg blir mitt Waterloo vad gäller att uppfattas som en tänkande, någorlunda allmänbildad och uppdaterad person, önskar jag Eder alla en vacker sammanhängande helg...

Okej att fejka!

Att fejka är i vissa situationer inte alls okej, i andra helt nödvändigt och i några smart. Jag har fejkat en ansenlig del i mina dagar, på gott och ont. Det har nog de flesta. Eller? Att fejka är inte detsamma som att ljuga, eller fara med osanning. Att fejka är att vara smidig och kunna situationsanpassa sig.

Exempel. Vi bor i en hyresrätt, och anser därför att omfattande renovering är att kasta pengarna i sjön. Med omfattande menas ekparkett i hela lägenheten, designad fläktkåpa och kakla om i köket. Vi pyntar vårt hem, tar hand om det och tillför givetvis viss uppfräschning utöver det som bostadsbolaget bekostar. Exempelvis en läcker fondvägg här och där och ny kyl i samband med att frysen valde att lägga av. Men några större belopp läger vi inte ut. Och skulle vi göra det, och använda bostadsbolagets resurser, får vi inte bara betala för jobb och material, det uppfräschade lägg på som pålägg på hyran. Om detta återkommer jag säkert till...

Nej, istället lågbudgetrenoverar vi och fejkar. Vi köper billigt tarkett golv och klär endast hall och kök. Låter övriga golv vara som de är (ett av de tre återstående är redan klätt i trä). Vi använder dimmer för att softa eller öka belysningen i hemmet istället för att installera "spottar" och klistrar platsfilm på kakelplattorna i köket i istället för att klä om ytan med nytt svindyrt kakel.

För att fixa fejkat kakel behövs endast en vass kniv, ett hårt underlag, diskmedel, någon form av linjal, något att skrapa med och en ren trasa. Efter någon timmes jobb har vi ett nytt kök, alla jublar och lyckan bli enorm hos underteckand. Vi har sparat pengar, tid och hyran är konstant. Yiha!

Sista rimmet...

Januariköldens temperatur är isande hård,
därför söker Tomten skydd i utbränd Ford.

I bilvraket ska han sitta och vänta i månader elva,
tills vi i december åter av julstress börjar skälva.

Äntligen slipper vi julens bjällerklang,
och kan istället tralla på rap med snitsig slang.

Jag önskar och hoppas för alla fred,
och att 2009 blir ett år med positiva besked.

Åldersnojja?

Vad kännetecknar en åldersnojja? Är det samma saker som oroar vid de olika åldrarna då vanligtvis viss nojja kan uppstå, eller skiftar det från ett ålderstrappsteg till ett annat?

Hm, låt mig tänka efter. Vi skippar de första tolv åren och backar (för de flesta av oss i alla fall) in i år 13. Vad nojjade man då om och över? Kläder, killar, kompisar. Ja. Men över att bli gammal? Nej. Sannolikt fanns en längtan efter den magiska femtonårsgränsen. Okej, då hoppar vi till den gränsen.

Femton år och mitt i mellan. Nojjor nu då? För små bröst, för lite muskler, för tjock, smal? Några minnen av att det var svårt att bli äldre? Nope. Nu hägrade ju arton. Bil, bar och bostad. Gammal nog att köra bil, skriva under ett hyreskontrakt samt köpa en öl eller sju på en bar. Nope, som sagt, vid femton heller ingen åldersnojja.

Men så händer något. När ålder 20 är nådd och du som medborgare får rätt att handla på systembolaget är den yttersta av åldersrelaterade gränser vi kan nå nådd. Och nu räknar jag inte singelkubbar för 35+, eller båtklubbar för 55+. Nej, nu menar jag sådana gränser som vi alla har rätt till, kommer åt och kan nå, oavsett kön, klasstillhörighet, utbildningsnivå, bakrund etc.
När vi fyllt 20, står på egna ben och ska börja leva som fullt vuxna med en vuxens rättigheter och skyldigheter, börjar åldersnojjan komma smygande.

Allt vi borde göra innan 25, i mitt fall vara gift, bo i radhus, ha två barn, jobba som vårdbiträde och umgås med samma vänner som när jag var femton, skulle nu förverkligas. Jag hade inte ens fast sällskap vid 20. Hur sjutton skulle jag hinna fixa en hoper ungar? Och utan en man så som läget var då? Inte konstigt att nojjan kom krypandes.

Sen har det väl bara rullat på. De inre nojjorna, att fixa sig en bra utbildning och ett bra jobb, har med stigande ålder ersatts av att fixa en bra toning till håret som täcker de grå och ett bra pensionssparande som kan ge återbäring på ålderns höst. För än är det typ sommar i mitt liv. Medelålders säger en del. Pyttsan, säger jag! Jag ska leva tills jag är (minst) hundra, och då är jag per dagens datum knappt i närheten av att vara medelålders.

Men en tatuering i svanken, det kanske skulle föryngra mig något och hejda åldersnojjan? För nog borde jag ha..och sett...och rest...och...