En lokal - många minnen!

Igår klev jag in i en lokal och överrumplades av en hel flock minnen. Ett överraskande intryck som jag burit med mig under gårdagens kväll, natt och vidare in i dagens dag.

Jag fick en flashback över en tid som flytt. Jag såg mig själv i blåställ med målarförg i håret, skrattandes, svettandes och slitandes. Jag mindes min delaktighet i att bygga en idrottsanläggning, en basketarena. Och vilken lycka det var. Där och då. Men också igår.

Jag stod i lokalen igår och såg ut golven i de båda hallarna där många, och ännu fler, fötter trampat genom åren. Hörselminnen från basketbollar som i fast rytm dunkades mot golvet, det svischande ljudet från korgnätet när en trepoängare sänktes, och de genomborrande ljuden av visselpipornas signaler. Vad roligt vi hade, vad konstruktiva vi var och vilket bygge vi bygde.

Lukten av välanvända omklädningsrum var bekant. Likaså speglarna i desamma som jag satte alldeles för lågt. Jag är betydligt kotare än vad basketspelare generellt är, vilket reulterade i att drakarna på två meter endast kunde navelskåda sig själva i det reflekterande glasen. Men vi skrattde åt det. Och jag log av minnet igår.

Jag var med och bygde ett slags basketens mecka i vår stad. Byggnaden är konkret och går att ta på. Känslorna, minnena, dofterna och ljuden är däremot abstrakta och finns endast inuti mig. Dock kan jag ta på dem, mentalt, och jag mådde så gott av att få göra det. Och att göra det om och om igen, hela denna vackra höstdag.

Tack för att jag fått uppleva detta. Tack för resan. Nu börjar matchen - igen! På plan finns Tojjan, om än i en annan roll och utan blåställ och målarfärg!

Fredagsreflektion, nr 4

Är alla känslor av godo för vårt existerande och befinnande? Behöver vi känna känslor som oro för att känna säkerhet, rädsla för att uppnå trygghet eller sorg för att kunna uppleva glädje? Veckans fredagsreflektion ska handla om känslor och hur de påverkar mig.

I ungdomens ljuva år då förälskelserna avlöste varandra och tätt följdes av ett krossat hjärta skrev jag sida upp och sida ner i dagboken. Jag var lycklig och förväntansfull den ena dagen, bedrövad och nedstämd den andra.

Strax före de tjugo gjorde jag entré i arbetslivet och upplevde hur somliga människor levde sina liv alldeles ensamma. Oavsett om det var julafton eller en vanlig tisdag i maj var de ensamma. Sida upp och sida ner i dagboken fick ta emot tankar om framtiden och risken att även jag skulle bli ensam på äldre dar.

Vid trettio började de längtansfulla känslorna efter barn smyga sig på. Jag visste att barn inte var en rättighet, visste att inte alla kunde få barn, och givetvis skrev jag om detta i dagboken. Bilder av hur jag skulle få leva ett liv utan barn, i ett hem med man och kanske en Golden Retriver som symboliskt fick bli mitt barn var närvarande. Tills barnet, den förstfödde, kom till världen och jag istället uppfylldes av andra känslor.

Snart knackar medelåldern på min årsdörr. Jag undrar över min hälsa, känner viss vånda då mitt leverne inte alltid varit hälsosamt, sunt och fräscht. Jag borde ha fortsatt med idrotten, jag borde ha festat lite mindre, jag borde ha ätit mer varierat och jag borde ha...

Alla tankar jag tänker bottnar i en känsla. Eller är det tvärtom? Att tankarna uppstår på grund av en känsla? Oavsett, varje känsla och varje tanke, låg som hög, positiv som negativ, får mig att känna mig levande. När jag konstaterat detta är det därför upp till mig och jag vill leva i moll eller i dur.

Alla liv medför sorger och alla liv medför glädje. Vi vet av erfarenhet att våra individuella känsloryggsäckar emellanåt kan bli hutlöst tunga att bära, och att vi inte alltid kan se ett ljus i en dyster känslotunnel. Men vi vet också, i djupet av våra själars brunnar, att vi som art, homo sapiens, är finurligt utrustade med ett försvar och att det går att övervinna allt. Även de mest förvirrande känslorna vi tänker och bär med oss.

Så ja, jag anser att alla känslor av godo för vårt existerande och (väl-)befinnande. Och ja, jag anser att vi behöver känna känslor som oro för att känna säkerhet, rädsla för att uppnå trygghet eller sorg för att kunna uppleva glädje. Känner du som jag?

Har vi redan glömt?

"- Trots ett starkt motstånd fortsätter vi att gå framåt och fördubblar nästan våra mandat i kyrkomötet. Den ständigt uppåtgående trenden fortsätter och vi har fortfarande inte tappat röster i något val sedan partiet grundades. Det här bådar gott inför det kommande riksdagsvalet!"

Så säger Sverigedemokraternas partiledare dagen efter kyrkovalet. Jag undrar om vi tappat fotfästet fullkomligt eftersom detta högerextrema parti får våra röster? Har vi redan glömt vilka iskalla vindar som svepte över Europa för drygt 65 år sedan, och att allt började med ett "oskyldigt" valbart alternativ i forna Tyskland?

Jag röstade igår. Inte för att jag är överdrivet insatt i de kyrkopolitiska frågorna, utan för att jag inte vill ha in SD i något beslutande sällskap. Vare sig inom kyrkans värld, på riksdagsnivå eller i kommun- och landsting. Det är när vi sviker vår demokratiska skyldighet att rösta, som de extrema partierna kan vinna mark.

Ett år kvar till riksdagsval. Ett helt år att bestämma oss för vad vi vill. SD är för mig inget alternativ, därför kommer jag att lobba för allt vad jag är värd för övriga partier. Min ideologi står åt sidan, rött, blått eller diverse färgblandningar spelar ingen roll. Allt är bättre än SD!

Det är allas skyldighet att använda sin rösträtt i en demokrati för att upprätthålla demokratin. Våga värna om vår frihet, våra grundlagar och vårt land - utan att glida in i ett skymningsland som befolkas av politiker med främlingsförakt, nedlåtande attityd och syn på homosexuella samt människor med olika funktionshinder.

Fredagsreflektion nr 3

Är det enbart av godo att ha varit på en och samma arbetsplats i tjugo år? Vad kan jag, efter trogen tjänst i ett företag, om omvärlden och samhällets ständiga förändringar om jag traskar på i trygga spår på en och samma arbetsplats? Kan jag mycket om lite? Eller kan jag förvärva värdefull kunskap parallellt med att harva på i gamla spår?

En bekant, som just bytt arbetsplats, mötte en av sina nya kollegor på stan. Vi kan kalla min bekant för Axel och den nya kollegan för Max. Följande samtal uppstod:
Axel: - Hej där! Så du är också ute och handlar inför helgen?
Max: - Jo, frugan skickade ut mig att fylla på kylen du vet (skratt).
Axel: - Hur är det på jobbet? Gick det bra med det där projektet du skulle starta upp?
Max: - Absolut. Du vet, man har ju tjugo års erfarenhet av branschen. Nema problemas där inte.
Axel: - Schysst. Jo, erfarenhet är ju bra.
Max: - Jo, visst är det så. Jag fattar inte att du slutade hos oss. Du kunde det mesta.
Axel: - Mm, men det blev också ganska tråkigt till slut. Ingen utmaning, om du förstår.
Max: - Vaddå utmaning? Det är skönt att slippa jobba hårt (skratt igen).
Axel: - Jag tycker nog tvärtom jag. Gamla hjulspår blir lätt sliriga.
Max: - Äh, vad då? Så länge man blidkar chefen är allt lugnt (skratt för tredje gången).

Nu faller det sig så att min bekant Axel inte hinner fortsätta samtalet och avslutar med en att ge sin före detta kollega en klapp på axeln, ett "vi hörs" och går vidare. När Axel, efter att ha inhandlat det han skulle i stadens butiker, kommer hem är det en känsla i maggropen som maler och maler. Hade han gjort fel som sagt upp sig och bytt arbetsplats? Var det dumt att söka utmaningar i nya arbetsuppgifter? Max hade ju rätt i sak. Axel kunde sitt jobb. Och var mycket duktig på det.

Det som jag (Tojjan) reagerade på då historien återberättades för mig var den slentrian som Axels före detta kollega så tydlig stod för. Det där om att bara göra det allra nödvändigaste för att få fullfölja sin uppdragsbeskrivning och blidka chefen. Hur många fler sådana snubbar (och snubbor) hasar omkring på våra arbetsplatser? Och gör de ett bra jobb? Diskar de någonsin kaffekoppen i personalrummet, eller är det på grund av sådana som Max alla dessa varianter på "diska-din-egen-kopp-lappar" sätts upp?

Personligen har jag aldrig stannat längre än sex år på en och samma arbetsplats och för mig är det en merit. Å andra sidan, jag är inte tillräckligt gammal för att kunna ha varit på ett och samma jobb i tjugo år. Vem vet hur jag känner då? Men om jag blir en trött, bekväm, arbetsskygg (?) typ som bara hasar omkring och lyfter lön - säg till mig! Åtminstone om jag är kvar i samma bransch, vilken även Axel och Max är; i skolan som lärare!

Fredagsreflektion, nr 2

Fredag igen och en ny reflektion för er som ids läsa. Denna vecka har jag funderat över massmediernas inflytande på oss. Som exempel ska jag utgå från sommarens hybris kring svininfluensan..

Vid googling på ordet "svininfluensa" fick jag i augusti ("ungefär) 1 280 000 träffar på svenska sidor. Utöver kvällspressens frågelådor om den världsomspännande influensan, fann jag exempelvis att Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen och Läkemedelsverket varit om sig och kring sig och lagt ut information om sjukdomen. Dessa sidor kan anses som tillförlitliga och därmed som relevanta källor att hämta kunskap från. Inte lika trovärdiga anser jag att massmedierna.

Att sätta ordet svininfluensa i rubriken på löpsedeln lär ha sålt tusentals extra nummer under juni, juli och augusti. Om texten i tidningen dessutom spär på en redan skakad nations farhågor om insjuknande, är det inte så konstigt att vi fick hybris (och kanske fortfarande har) när det handlar om influensan. Eller vad sägs om följande saxade nyheter:

Enligt en prognos kommer över 400 000 svenskar att smittas av svininfluensa i höst även om vaccineringen kommer igång snabbt. I värsta fall kan fler än fem miljoner svenskar drabbas.
- Sydsvenskan.se den 14 juli 2009

WHO höjer till fas 5 på sin sexgradiga pandemiskala. Det innebär att influensaspridningen nu är så stor att en pandemi är förestående. (Pandemi betyder epidemi, vanligen av infektionssjukdom, som sprids över världsdelarTojjans anm.) - Aftonbladet.se den 3 augusti 2009

Och slutligen klippet som fick mig att sucka djupt:
Den höjda beredskapen märks på de populära semesterorterna på Cypern. Hotellgäster som klagar på huvudvärk och ber om en alvedon gör personalen nervös och får många följdfrågor. En kille från Varberg som var på Cypern för några veckor sedan ska, enligt uppgifter till HN, ha fått åka ambulans till sjukhuset efter en sådan förfrågan. Han fick också sitta i karantän på flygplatsen. Hallands Nyheter.se den 22 juli 2009

Men hallå! Vi har att göra med ett luftburet virus som orsakar feber, hosta, muskelvärk och trötthet. En klassisk influensa som smittar precis som alla tidigare influensor gjort. På den fronten intet nytt. Att viruset är en ny konstellation av influensavirus från gris, människa och fågel är den enda nyheten i sak. Och för guds skull, vi talar om en influensa - inte Digerdöden!

Som alltid i influensatider gäller det att undvika att bli spottad i ansiktet av en insjuknad, slarva med handhygienen och endast äta från sin egen tallrik. Jag frågar mig därför varför massmedierna låtit drevet gå mot dessa influensabakterier på det sätt som de gjort. Var sommarens nyhetstorka så torr att vi var tvungna att skapa hybris i folkhemmen och skriva om massvaccinationer, samhällshot och fara å land å rike? Det ska bli intressant när hösten är över att summera massmediernas hejarklacksrop på fritt vaccin till alla, farhågorna om samhället som kommer att haverera och om det verkligen blev det värsta scenariot; fem miljoner insjuknade bara i Sverige!

Tills dess ligger jag lågt i frågan, känner inte efter mer än nödvändigt då jag vaknar till ännu en vacker dag i Herrens fantastiska värld och fortsätter att umgås med mina snoriga lekkamrater. Prosit på er!

Ska jag spela den här matchen?

Ponera att din ännu icke vigda (med dig) livspartner vill lämna föreningen som omger den Svenska kyrkan för att partnern inte med gott hjärta kan ställa sig bakom föreningens stadgar, syften och mål.

Ponera att din partner tydligt proklamerar budskapet om Darwins teorier på diverse tillställningar och med vass tunga kritiserar allt från sanninghalten i att de tre vise männen verkligen hittade krubban och lille Jesus, till att Moses delade vattnet och skickade gräshoppor över Egypten.

Ponera att din partners kritik är otvetydig om var denne står i frågan kring föreningen Svenska kyrkan, och så snart året (varje år) lider mot sitt slut tänker säga upp medlemskapet. Dels utifrån ett ekonomiskt argument, dels utifrån argumentet om att vi aldrig ser några "matcher". Varför då heja på den föreningen? Förstår ni vad jag menar? Bra.

Förklara då gärna hur det kommer sig att densamme partner vill, om och när det skulle bli aktuellt, viga sig i kyrkan inför Gud, Jesus och alla de andra figurerna som representerar föreningen Svenska kyrkan. Var är logiken? Meningen med varför? Eller är det rent och skärt hyckleri?

Fotnot: Eventuella likheter mer personer i min omedelbara närhet är en ren slump.

Fredagsreflektion, nr 1

Jag ägnar denna första reflektion åt en snabb titt i backspegeln och frigör några tankar i ämnet semester. Den lexikala betydelsen av ordet semester är enligt ne.se följande:

"/.../ arbetstagares årliga, av arbetsgivaren betalda ledighet för rekreation."

Vidare kan vi läsa att det var 1938 som de anställda i Sverige fick lagstadgad rätt till semester, två veckors betald ledighet, att antalet veckor under senare år utökats för att idag vara föreskrivet i den så kallade semesterlagen att fem veckors årlig semester ska gälla. Detta om du har ett arbete och har tjänat in dina semesterdagar. Ne.se upplyser oss även om att semesterledigheten bör ge arbetstagaren en ledighetsperiod "av minst fyra veckor under juni, juli och augusti."

Okej. Så långt - inga frågor. Svensk lag lägger ribban, vi följer den och tar tacksamt emot vår ledighet. Frid och fröjd - inga frågor. Men hur har vi det på vår semester egentligen? Att semestern ska vara en tid för rekreation, tycks vara något som vissa grupper i samhället missat. Åtminstone efter vad jag sett sommaren 2009.

Grupp nr 1: Husvagnsfolket med (minst två) medföljande barn
Vi strövade genom en av vår stads många och vackra campinganläggningar en afton i juli. En av de fina, regnfria kvällarna. Oset av flintastek låg som en Londonfogg över området. I var förtält satt minst en uppsättning camparfamilj med barn och åt och drack. I många förtält satt flera familjer och idkade samkväm. En vacker svensk sommarvy.

Njae, inte den kvällen då vi passerade genom detta sätt att rekreera sig. Det var barnskrik, vuxenbråk, hundskall, tomgångsskörning, flaskklirr, husvagnsdörrar som smällde igen, tandagnisslan efter en vurpa med cykeln, hojtande om att lådvinet var slut, tjat om att få spela minigolf (igen) och en hel del annat liv som jag väljer att lätt censurera här.

- Hur orkar dom? frågade vi oss då vi kommit hem till vår lugna lya. Är det semester? Det enda batteri som laddas på campingplatsen vi strosade genom var väl bilbatterierna då vi faktiskt inte såg en enda bil i rullning (kanske berodde det på lådvinskonsumtionen?).

Grupp nr 2: Kulturfolket med (minst tre) medföljande barn
Denna grupp känns igen på sin relaxade klädstil; fördomsfullt kan de beskrivas att vara klädda i den inte allra senaste modellen av jeans, T-tröja och sandaler. Deras outfit har gälla färger, deras hår (iallafall barnens) detsamma. De äter medhavd matsäck, kör Volvo 745, har ingen koll på tiden men letar konstant efter kulturföreteelser att betrakta. Liseberg räknas inte (till barnens förtret) till något sådant. Nej, här gäller glasblåsning, silversmide, artefakter från medeltiden skogsstenar som talar, konstutställningar (utan inträde) och forntidslämningar som ingen förutom den svenska arkeologeliten förstår sig på.

Kulturfolket valsar runt på diverse visningar som kan bidra till ett kulturellt klimax och detta folk hänger på låset till vår stads museum var dag, i ur och skur, för att se allt - en gång till. Kulturfolkets barn som efter första museibesöket tappat sugen för det kulturella, blänger ilskt på lokalbefolkningen om vi kommer för nära. Som om det var vårt fel att de hittade en gubbe i en mosse, eller att nån godsherre fick spunk och skrev ner en massa visdomsord (även de obegripliga) på stenar i en skog. Kulturbarnen gör istället revolt. Mot allt och kallar sig plötsligt för anarkister, färgar håret i en än mer gäll färg och slutar att delta i det demokratiska livet. För nu.

- Hur orkar dom? frågade vi oss då vi kommit hem till vår lugna lya. Är det semester? Det enda kulturella klimax det folket uppnår är väl då de i samtal med likasinnade på sin bakgata i sin hemkommun kan visa upp polaroidbilderna av just gubben från mossen och de talande stenarna. Och då har deras barn hunnit färga håret i en ny färg - igen.

Det finns fler grupper att raljera och reflektera över och jag skriver detta med glimten i ögat. Var och en får givetvis använda sin lagstadgade ledighet till det de vill. Men samtidigt, när hade du och din familj en semester som var just en semester, det vill säga en tid av rekreation - utan happenings, minigolf, lådvin, kulturevenemang, gnäll och tandagnisslan?

Ett symboliskt inlägg

Så var vardagen här med arbete, hämta-och-lämna turer till förskolan, storhandla och "äntligen fredag"-längtan. Så även vardagen som innebär oslagbara minnen vid det alltid försenade frukostbordet, de spontana småbarnskommentarerna när det vinkas hej då i dörröppningen en duggregnig morgon och de njutfulla middagarna med familjen då veckans rabalder och stå redovisas över tacosfrossan.

Härligt att vara tillbaka i vardagen! Medger gärna att semestertider och svensk sommar inte är lika med lugn, ro och romantiska nätter. Inte längre. Annat var det förr, tiden före förskola, föräldraskap och fantasilösa (?) fredagsmiddagar. Då var vardagen det som höll uppe själen eftersom vardagen innebar vila från pub, danshak och ändlösa videosöndagar på sofflocket med kebabrulle och mycket kolsyrad dryck - utan spets av Absolut.

Vad skönt att var sak har sin tid, att vi inte fastnar i en ålder och sedan tvingas loopa i den år efter år. För ack och ve vad less jag varit på kebabrulle med veckans VHS om jag tvingats uppleva åren runt tjugo igen och igen och igen. Det som då var en självklarhet, är för mig en lyx idag.

Ser fram emot en höst då vi bojkottar tacos, är lite wild and crazy och hyr en rulle som vi avnjuter till en annan slags rulle från topplistan, och sedan somnar mätta och stinna med kolsyrebubblande bukar.

Välkommen kära vardag, anno hösten 2009!