Hufvudstaden, del 1: tågresan

Första punkten jag delar med mig är styrhytten på tåget som jag fick förmånen att besöka. Trots att jag antagligen för länge sedan passerat "vill-du-träffa-lokföraren-åldern" var det ett nöje att få göra det. Och jag passade på att ställa följande frågor till herr lokförare:
- Körde du på några djur under vår resa mellan Göteborg och Stockholm?
och
- Måste du sitta och titta på spåret hela tiden när du kör?

Två intelligenta och djupa frågor som jag tror att fler än jag funderat på under en X 2000-resa! Va? Vad då? Ah, svaren! OK. På fråga ett svarade han Nej, och på fråga två svarade han Nej. Inga döda djur och ganska trevligt att kunna se en spännande DVD-film , läsa sin favoritbok igen eller surfa runt bloggvärlden. Och få betalt för det!

Jag ska allvarligt fundera över att bli lokförare i mitt nästa liv. Inte fel att förutom eget rum på tåget, kunna strosa runt på stan (varierande stad beroende på arbetsrutt) i fyra timmar innan det är dags att åter vända tåget till motsatt kust.

I dessa klimatsmarta tider kändes det mycket motiverat att åka tåg. Det var hyfsat billigt tack vare vår "rajslajter" som var på hugget hos SJ 90 dagar före avfärd och fixade fram bra priser. Jag slår ett slag för SJ!

Fula gubbar, Charles Dickens och Jamaica-man!

Som rubriken kanske skvallrar om har det varit fult upp i den kungliga hufvudstaden. Just nu står vi i lobbyn, har checkat ut och ska med något slitna sinnen ge oss ut på en kortare promenix innan tåget (utan en mig i styrhytten) tar oss till motsatt kust.

"Så liiiiten han är", sa sambon när Uggla entrade scen igår. "Vem är Charles Dickens?" undrade någon annan något senare på kvällen, och vad ville egentligen Jamaica-man sälja till undertecknad vid tre-bläcket inatt utanför "määcken"? Hm. Storstad. Puls. Ingen vila, ingen ro?

Nu vänder vi hemåt till lantligt lugn, bubbliga barn och eget kylskåp.

Rött, blött och styrhytt!

Framme, efter en fantastiskt mysig tågresa som avslutades med att undertecknad fick kliva in i styrhytten på X 2000. Najs, som, kidsen säger.

Vädret är kallare än hemma, men nu nalkas värme med god lunch, shoping och någon värmande dryck...

Mer utförlig rapport om vad som hänt här uppe återkommer jag med efter helgen.

Gör något!

Kan du inte lova att göra något du inte gjort på länge i helgen? Kanske ringa någon som saknar att höra från dig? Varför inte gå ut och gå, köpa ett vackert vykort och med (snigel-)post skicka en varm hälsning till någon du bryr dig om? Lagen om Karma, mina vänner, den styr och den finns. Jag använder lagen och sänder extra energi till lilla S med familj som befinner sig en bit hemifrån just nu! Kram på er!

I tacksamhetens tidevarv (åtminstone i helgen), vi skrivs på andra sidan söndag!

På kanten

Ett mynt har två sidor. Det mesta har två sidor. Så även att vara föräldraledig mor och hemma med ett nyfött knyte, företrädesvis enligt sjuksköterskor och bättre vetande vänner, dygnet-runt- ammandes. Livet ter sig då underbart. Allt är ljusblått eller rosa, lyckönskningarna är oräkneliga och njutningen av att få uppleva en spädbarnstid tycks vara bättre än allt. Eller vad sägs om dessa fördelar med att vara föräldraledig mor:

• du får se en ny liten person formas och växa och som upptäcker nya saker varje dag
• du tillåts vara okoncentrerad och okontrollerad i huvudet, lite lagom spånig typ
• du förväntas inte veta vem som vann valet i USA utan vilken blöjsort som är bäst mot väta
• du vaknar med skadeglädje dagen efter festen då andra vaknar med herr Backus Fullus
• du kan utan ursäkter vandra omkring i förra årets mode och förr-förra årets frisyr
  

Mm, så kan det vara, men det finns alltid två sidor av allt. Här kommer några mindre fördelaktiga saker som säkert någon mer än jag reflekterat kring en stund eller fyra.

• den lilla personen är som lera på en drejskiva, medan du formar kan ett för hårt eller för löst grepp få oanade konsekvenser
  
• bristen på koncentration blir snart ett irritationsmoment för övriga i familjen eftersom du inte längre kan komma ihåg någonting åt någon och förlägger allt - hela tiden, varje dag
  
• du gråter uppgivet när du upptäcker att det amerikanska valet inte hade en kandidat den här gången vid namn George (valfri bokstav) Bush och inser att världen snurrat ett varv
• du längtar, drömmer och kan smackandes minnas känslan av annan måltidsdryck än vatten, mjölk och juice och lovar tyst att bjuda in Backus Fullus så snart det är möjligt
• att du tvingas fortsätta bära förra årets mode eftersom din kropp inte riktigt återhämtat sig till storleken du minns att du var van vid, och att håret mest känns som något att göra rent grillen med

Ett mynt har två sidor. Alltid. Men jag är född optimist (menar jag) och letar positiva vinklar i det mesta. Myntet har ju en kant, och på den kanten tillåter jag mig själv balansera, dribbla och flumma runt i tanke och själ medan jag ömsom njuter av ledigheten, ömsom längtar tillbaka till arbetslivet. Hur gör du med ditt knyte och med dina tankar?

Okej...

Världen är full av skyltar. Vet inte om du någon gång räknat, lagt märke till eller läst all den information som skyltarna vill förmedla. Jag tror att de allra flesta skyltarna, just på grund av att de är så många, riskerar att inte bli lästa.

Ibland kan dock en skylt vara högst underhållande och till och med statuera ett (ofrivilligt) exempel på skyltöverflödet i vår omvärld.

Felskrivningar, eller kanske feltryck i skyltfallen, borde väl rättas till så snart någon upptäcker felet? För allas intresse och för tydlighetens skull? För det var väldans så förvirrat det kan bli ibland på grund av en liten skylt.

Väl mött i den skyltrika världen.

Äppel-päppel-pirum...

Med risk för att tillfälligt tappa det radikala och samhällskritiska perspektivet, vill jag vara lite domestic och berätta om den trevliga sysselsättningen hela familjen ägnade sig åt i lördags. När sockerkakan, kladdkakan och tigerkakan var bakade (trogna läsare minns kanske att jag numera inte låter varor förspillas - äggen gick ut den åttonde), klädde vi på oss trädgårdsutstyrseln och knatade ut på våra domäner. Det var dags att plocka ner icke uppäten frukt från träden. Äpplena, som trots fyrahundratrettiosju äppelkakor/pajer/kompotter/sylt och mos-tillagningar fortfarande envist tyngde grenarna, höll på att förgås på grund av frosten. Å se det har jag minsann fått talat om för mig att det går ju inte bara för sig att låta frukt gå till spillo.

Vi plockade sålunda ner de röda c-vitaminrika frukterna. La de maskätna i en säck och släpade (äldsta sonen fick släpa-rollen) de ratade äpplena till närmsta kompost för att låta vår naturliga frukt återgå till naturen. Inte för att jag har en aning - men det känns så korrekt att säga att det varit ett osannolikt bra fruktår att det inget gör om vi sorterar bort de maskätna. De andra, de som fortfarande var fina, frystes efter hack och rens in! Jag kände mig verkligen domestic, redig och urmoderlig när vi räddat frukten från frosten och detta måste ju bara ge galet många pluspoäng i vuxenstatistiken!

När så detta var klart, det värsta lyckoruset lagt sig, gick vi inomhus och utmanade varandra på en omgång landslagsfotboll på X-box. Då intog tävlingsmänniskan undertecknad och borta var alla hemtrevliga och ödmjuka känslor. Nu räknades bara vinst, oavsett om den skulle komma mot den äldre sonen, den lånade kusinen eller sambon. Ja, man måste ju balansera saker och ting! Eller hur?

Ha en bra vecka!

Skön helg!

Fredag och ledighet. Denna helg utökas vår familj med en kusin till barnen så det blir extra-allt på middagsbordet. Vi hoppas få till en bowlingmatch med de större juniorerna och se någon bra film. Däremellan önskar vi att molntäcket över kusten lättar så att vi kan vara ute och njuta av senhösten.

Tack för alla kommentarer under veckan, som väl ändå i minnesbanken får sorteras in under stora händelser? Jag tänker på Barack Obama. Intressant. Spännande. Nyvaknande.

Ha det gott, vi skrivs på andra sidan helgen!

Jag har en dröm

...om att jag vaknar imorgon bitti efter en god natts sömns, slår på text-TV och läser att USA fått en ny president. Jag har en dröm om att det inte är en åldring som vill fortsätta kriga mot ett sargat Irak, inte en vit konservativ klasskonstruerande 72-årig gammal man med en side-kick vid namn Palin som sammantaget ger ett mer vansinnigt intryck än Jack Nicholson i filmen Gökboet.

Jag har en dröm om att det är en svart, 47-årig, tvåbarnsfar med statsvetarexamen och juristexamen från Harvard. En radikal, innovativ och genomslagskraftig motståndare till Irakkriget som redan skrivit in sig i historieböckerma med sitt namn: Barack Obama.

Frågan är bara vad som står efter namnet. I min dröm står det USA:s president 2008 till...

Det var på den tiden...

Låt oss backa tiden till juni 1989. Året då jag tog studenten, tog körkort och tog ett par saker alldeles för givna. Det är året då hovrätten friade Christer Pettersson för mordet på statsminister Olof Palme (Pettersson som jag för övrigt intervjuade på sexårsdagen av mordet), eran Ingemar Stenmark börjar färden mot slutet och årets julklapp blev en videokamera.

1989. Det var på den tiden då bostadsförmedlingen kom ut till treorna på gymnasiet och bad dem sätta upp sig i bostadskön eftersom det fanns många lediga lägenheter i staden. Det var på den tiden då lärarna fick åka på skolresor med sina elever till Göteborg, besöka nöjesfält och bo på vandrarhem. Det var på den tiden då det funkade alldeles utmärkt att börja jobba efter år 9 och inte alls alla behövde plugga vidare på vare sig gymnasieskola eller högskola/universitet. Och det var på den tiden då det var status att jobba i vården, hjälpa andra och visa att man minsann brydde sig om sina grannar.

Året var alltså 1989. Sommaren är i sin linda, mitten av juni. Jag stod inför ett midsommarfirande med vännerna, höll på att landa efter pärsen att ha fått betyg i alla ämnen och erkänt min moders påpekande om att det var dax att ta tag i livet! Med det menat att skaffa ett jobb!

Sagt och gjort. Jag ringde kommunens växel, ställde några frågor, och var ett par dagar senare på väg in på socialkontoret för att prata med chefen om jobb i hemtjänsten.

- När kan du börja, undrade chefen?

- Måndagen efter midsommar, svarade jag.

- Skriv din namnteckning här, ett anställningsbevis och en penna räcktes över till mig. Kvinnan på andra sidan skrivbordet pekade med fingret på raden där jag skulle signa min autograf.

Jag gjorde som hon sa, fick en adress till det områdeskontor i hemtjänsten som jag just fått anställning vid, knäppte min jeansjacka, tackade för mig och lämnade kontoret. Jag hade fått mitt första riktiga jobb! Jordgubbarna som jag plockade, glassen jag sålde och hotellrummen jag städade somrarna före 1989 räknades liksom inte. Det var ju tillfälliga jobb medan jag fortfarande gick i skolan. Detta var ju skillnad! Nu hade jag ingen skola att gå tillbaka till i augusti och kunde därför säga jobb utan att sätta exempelvis sommar- före.

Drygt 20 år senare. 2008, är jag akademiskt utbildad eftersom försörjningsmöjligheterna inom vården blev färre och med sämre löner. Vårdtagarna, de blir tvärtom fler, och färre personal gör numera jobbet. Eller vänta lite, det är ju inte längre samma jobb vi talar om. 1989 var det vård och omsorg och social omtanke. Idag är det på sin höjd viss vård, men ingen tid finns till att se vårdtagarna, prata med dem, vara social och ge dem en klapp på kinden. Den personal som fortfarande sliter på inom hemtjänsten är mina vardagshjältar. Jag är imponerad av deras ork! Det är med befogad (?) rädsla jag spånar om vilka som kommer att ta hand om mig på ålderns höst. Och var jag kommer att bli omhändertagen någonstans.

Dax att återinföra ättestupa, fattighus och sockengång? Och i mitt huvud snurrar tankarna på dem som inte kan, vill eller bryr sig om att plugga vidare. De som bara vill gå till en kommunal chef på lagom mellannivå och fråga:
- När kan jag börja?
Var ska vi gömma undan dem? Ungdomsstup, skamvrå eller rätt ut i skogen?