Om att starta upp igen

Senaste inlägget på denna blogg dateras september förra året. Kan det verkligen stämma? Har det gått fem månader sedan jag sist var här? Skumt.

Jag ska försöka, men lovar inget bestämt, starta upp skrivandet igen. Jag har saknat att filosofera bakom anonymitetens genomskinliga sajbervägg och jag har saknat att få se bokstäver tryckas fram på skärmen.

Jo, jag har saknat min blogg. Och jag har saknat att läsa andras bloggar, skriva en kommentar efter någons inlägg. Jo, jag ska på allvar försöka hitta hit oftare och komma igång igen.

Trevlig helg till er. Om ni fortfarande ids att titta in här...

 

P.S Jag älskar dig...

...idag. Och efter idag och under hela resan. Det vet jag att du vet och av det mår jag bra. Gör du? 

Ännu doftar sommar...

Idag fick Bästkusten tillbaka lite av värmen som nyss var här. Det strålade, det värmde och det doftade sommar. Jag som just hade givit upp, släppt taget och accepterat att hösten var här. För aldrig förr har väl en sommar passerat så fort?

Jag är normalt en höstlig typ som gärna kryper inomhus och gottar till det i boet. Men med åren kommer behov jag inte visste fanns. Allt tantprat om ljuset hit och ljuset dit förstår jag idag. Jag tantar själv på i diverse sammanhang helt osammanhängande om att ack, ve och hur kunde det bli mörkt så fort?

Imorgon ska det stråla och värma och dofta igen. Iallafall om jag förlitar mig på SMHI. Men imorgon är idag passerat och vi arbetar inomhus hela dagen. Vi ser inte solen, känner inte värmen och den enda doft som nässan nosar upp är doften av skola. Ni vet. För ni minns väl doften från er barndoms skola?

Jag minns att jag har kaffe på G. Det doftar. Vad doftar du här och nu?

Valdramatik och valpanik?

Jag tror att det blir lite dramatik i valet trots allt. Om inte resultatet blir en thriller kommer iallafall Björklund att hamna mitt i en riktig rysare så snart lamporna i SVT:s studio släcks ner efter kvällens debatt. Han gör ju inte så lite bort sig på bästa sändningstid. Han misslyckas med det mesta men lyckas med att prata mot sin allians ståndpunkt i flertalet frågor.

Stackars Reinfeldt. Som om inte han hade tillräckligt med problem med att hålla Hägglund vid liv (syns inte - finns inte), Maud ovanför ytan i de mörka vatten hon simmar i samt sig själv och den skampåle han bundit fast de sjuka vid i det här landet.

Jag tror att det kan bli lite dramatik i valet trots allt.

Kalastrend: Innovativa bjudningar!

Umgängeskretsen, flertalet födda 1970, har levererat en av årets bästa innovationer. Istället för att få galna fyrtioårspresenter i form av en obegriplig skulptur i glas, ett set tallrikar som aldrig kommer att ätas på eller en ljusstake i fejkat silver, betalar vi in en mindre summa till kalaset. Vi får mat, dryck, lajvband och polerat golv - de får mätta, glada och dansanta gäster utan dödsångest för vad de ger bort.

När jag fyller fyrtio (om si så där 12 år i min fantasi) skulle jag också kunna tänka mig en sådan innovativ festgrej. Jag har allt jag vill ha (exklusive trasiga ledband i fötterna, inklusive ett antal kilon för mycket på fel ställe) och vill hellre kunna tacka ärligt för firandet, än att med dåligt samvete knasa över att den där skulpturen måste stå framme om ifall att de som gav den kommer på oväntat besök.

I skymningen, god afton!

Bakåtsträveri och galenpannor!

Det finns alltid saker att reta sig på. Är det inte källsorteringen i kvarteret där du bor, är det expediten i närbutiken som snorkar sig. Du kan reta dig på grannens katt som ockuperat din rabatt som toalett, du kan reta dig på din käresta för att tandkrämstubens midjemått alltid är lika med Barbies.

Och så kan du kanske, som jag, reta dig på bakåtsträveri och galenpannor. En inte alltför sällsynt kombination som ofta gör sig uppmärksammade på arbetsplatser. Jag fattar inte riktigt det här med att ständigt säga "det var bättre förr". Att ständigt påpeka andra människors fel och brister och att snacka skit som om det vore en livsuppehållande kraft.

Det var ta mej fan inte bättre förr. Om vi håller oss att diskutera samhäleliga strukturer och välmående. Det var så illa en gång i tiden i det här landet att en verbalt begåvad journalist döpte Sverige till lort-Sverige. Kvinnor fick först 1984 söka alla arbeten i landet. 1982 föll hustrumisshandel (misshandel inom äktenskapet) under allmännt åtal. Det var ta mej fan inte bättre förr. Tiderna förbättras, vi förändras. Det senare allt för ofta till det sämre.

Med ett tappat vidvinkelpespektiv kommer bitterheten som ett brev på posten. Innovation ska bekämpas med cementerade strukturer och Jantelagen styrks som en vittnesmål i rätten. Galenpannor träder fram och yrar mössan av oss om att saker mår bäst av att vara. Ifred.

Nu tänker jag på allvar börja säga ifrån. Min strategi det senaste åren har varit att bida min tid, men nu är det ta mej fan färdigbidat. Dags att agera och använda den där muskeln man har innanför pannbenet. Bort ska allt bakåsträveri. Fram ska galenpannorna så att de blottar sin okunskap och faller på eget grepp.

Det är dags att de vuxna slutar att kränka barn i den svenska skolan!

Kristallkaos och karusellsjuka!

Man lär så länge man lever och idag har jag fått känna att jag lever - snurrigt! Jo, det är snurrigt hos Tojjan. Natten till torsdagen vaknade jag av att hela världen snurrade och att det inte gick att fästa blicken på ett enda ting i det (som jag tyckte) roterande sovrummet. Säkert såg jag ut som en trött orm i Robin Hood när jag satte mig på sängkanten och försökte fokusera blicken. Jag fick snabbt reflektera över onsdagskvällens måltidsdryck - kranvatten - och sträva efter att logiskt nå en slutsats om att vattnet varit rent, men inte som i Renat. Jag kände mig alltså riktigt, riktigt onykter.

När klockan efter omsömn väcker mig ramlar jag bokstavligen ur sängen. Allt för snabbt reser jag mig upp, förvånad över att ansiktet kysst golvet, och fick en ny erfarenhet av hur det är att starta dagen med att därefter ramla in i en vägg. Var jag packad på riktigt, hade någon givit mig sprit intravenöst eller ingick vårt bo numera i Lisebergs åkpark?

Arbetsdagen blev en sjösjuk historia och mina ögon fladdrade runt i sina hålor med jämna melanrum då yrseln lekte tafatt med mina sinnen. En god kollega tyckte att det inte var helt normalt att gå omkring i plana korridorer och yrsla, utan tyckte att en läkare kanske borde konsulteras. Efter ytterligare någon timmas karusellåkning abdikerade min motvilja till vårdcentraler och ett akut läkarbesök bokades.

Det tog den eminenta läkaren typ två minuter att ställa diagnos. Detta efter att jag under våra två minuter tillsammmans hunnit med att nästan trilla av en stol, riva ner en plansch på väggen samt dra omkull ett stålbord med diverse tops och träpinnar. Jag fick veta att mina kristaller i öronen gått ut i vild strejk och orsakade kaos på den inre stambanans balans. Kristaller? I öronen? Jo, jag sa ju det - man ler så länge man lever! Läs gärna om den mycket vanliga åkomman på här! Kroppen är en kul grej!

Tills vi skrivs - måtte allt snurra på för er del, med kristallerna på rätt plats.

Äntligen vardag!

Om 48 timmar har livet stabiliserat sig och semester anno 2010 är över. Det känns helt okej, jag har blivit en dekadent högborg i sommar och inte gjort ett enda måste. Det har varit skönt, fast det injobbande vuxenansvaret har varit konstant närvarande och spökat när ännu en drink med färgglatt paraply tömts. Kanske förstår någon sjuttiotalist vad jag menar? Herregud, vi håller ju på att bli gamla och sommaren som passerade var på något underligt vis en flashback. Är nästa stora partysommar 2020 då vi blir 50 år?

Nåja. Nu är det vardag och med det hämta - lämna på förskola, rätta prov och bedömma insatser, veckohandla, tvätta färgade kkläder var för sig och fredgasmys! Hm. Inte helt fel. Har beslutat att hösten ska få innehålla en hel del måsten. Däribland den egna hälsan som ska rätas upp, födelsedagen som ska firas och familjen som ska prioriteras.

Tror ni jag får ihop det?

Sensommar, svalt vin och superartist!

Ikväll vankas Dan Reed på stage i vår bästkuststad. En upplevelse som för tankarna bakåt i tiden till dagar då håret var längre, lockarna fler, kläderna beiga och snedlugg ett begrepp det inte gick att leva utan. Vilka tider - vilka dagar - och vilka ungdomsnätter!

Ikväll sitter vi och laddar upp med Spotify, lyssnar in på de år som passerat och njuter av kvällssolen. Vi konstaterar att var tid har sin charm, men erkänner att det gör mer ont idag - när vi vaknar imorgon - än då! Å andra sidan, det var väl på just nittiotalet som någon sa (läs sjung) imorgon är en annan dag.

Go´afton folket! Nu loggar Tojjan ut och löser in entrébiljetten till sommarens retroevent nummer ett - alla kategorier. Rainbow child - here we come, tjugo år senare!

Helt perfa!

Lagom till aftonutflykt med "flerbarnshavarna" anländer en känsla av högsommar till staden. Perfa, som kiddsen i skolan säger.

Innan jag skriver helg och innan jag dansar ut på lövade bryggor (bildligt - inte bokstavligt) skickar jag en Karmakram till er som av någon anledning inte har lugn, ro, värme, kall dryck och glatt humör. Ett tips skaffa allt - det gör livet helt perfa!

Bästkustens grejer är det bästa som finns!

Vad mycket det finns att upptäcka i vår stad när det finns tid för expeditioner. Utöver ett traditionellt Bästkustenutbud med salta dopp och smidiga klippor, vita stränder och lockande krabbfiske, pockar insjöar i glesbygden, konstsafari utanför stadskärnan och lata glass-ätar-stunder på ett undanskymt café på uppmärksamhet. Om du ger dig till att hitta dit vill säga.

Jag och de mina har i år bojkottat alla måsten på ledigheten. Inget får gå före det vi själva vill göra, med undantag för familjära tillställningar som kalas och sammankomster. Vi har lovat oss att inte inhysa förbipasserande vänner från när och fjärran a´la modell vandrarhem och vi har lovat varandra att ignorera den renovering gräsmattan egentligen hade behövt. Vi tänker ändå inte tillbringa ledigheten i trädgården, så varför bry oss - just nu?

Det finns så mycket att upptäcka i vår stad och det tänker vi göra ända in i nästa arbetsperiod. Tänker du upptäcka din stad, ort eller by i på din ledighet?

Hoppsan Kerstin!

Glad sommar! Jag är på G, men det tar lite tid. Har en del sidekicks som ska underhållas och som pockar på uppmärksamhet, men jag har tankarna här i denna sfär. Sanning!

Bada, bubbla och busa på. Det gör jag och de mina i sommarboet.

Om jag inte hade haft några barn så...

...hade inte kräks loopat i boet som värsta åkattraktionen på Liseberg.
...hade helgerna tillbringats med shoping, inte att gräva ur sandlådan om och om igen.
...hade ekonomin inte kretsat kring barnbidrag, vabavdrag eller barnomsorgsavgifter.
...hade maten varit mer varierande än dess nuvarande likhet med bambasedelns kost.
...hade glamrock från åttiotalet dundrat ut högtalarna, inte Mora Träsk vol 4.
...hade inte urvuxna skor ramlat ner från hyllplanet i klädkammaren.
...hade en najs After Work inneburit fortsatt nattliv, inte däckad och seg klockan 19.
...hade sambon lekt med mig (minus byggklossar) och jag hade skrattat.
...hade tiden på dygnet räckt till och blivit över.

...hade livet varit så oändligt mycket mindre värt, torftigare och påtagligt innehållslöst.

Till alla kids i boet: Jag älskar er!

Jag: en sengångare!

Vet inte vad det är som händer. Upplever en trötthet just nu som inte går att sova bort. På jobbet är det full fräs som alltid, men hemma djup suck. Jag känner som junioren i boet säger: "orka" och fortsätter göra absolut ingenting. I mitt fall, i min tid just nu, är absolut ingenting mycket nätsurfande. Jag hittar allt från spännande butiker till fiffiga hemsidor. Det mesta är mer intressant och tilltalande just nu än mycket av sådant jag borde, skulle och måste.

Är det vårtrötthet? Vi har temperatur mot de 20 i solen nästan varje dag. Är det maten? Snabba E-nummers sockerinnehåll tar ut sin rätt. Jag håller inte på att rasa ihop, om nu någon (orkar) undra, men trött är jag. Så trött att det svider i skinnet. Aj, aj och svid.

Någon sa "det är åldern", en annan att "det är övergående" och en tredje att "go with the flow". Vilken tur då att dagens ålder är övergående och att jag inte kan verka mot tidens rand. Bara följa med. Men erkänn (som junioren i boet säger) att det är otippat att känna otippade saker i en tid då naturen får liv igen och då ljuset som når vår hud omvandlas till energi i kroppen. Kanske ska jag erkänna att det är vårkänslor och inte (vår)trötthet jag upplever. Isåfall tippar jag på att min trötthet är övergående och tippar på en rejält energifylld framtid.

R.I.P och bakvatten

Just nu pågår down town en manifestation för David Birgersson. Efter att ha varit försvunnen i 56 dagar återfanns hans kropp i havet. Vad som orsakat hans död kommer obduktionsrapporten att tala om, och därmed förhoppningsvis sätta "p" för alla spekulationer som hans försvinnande omgivits av. Droger, självmord, bråk med invandrare - you name it - den här tragedin har gett alla CSI-inspirerade privatdeckare sitt lystmäte. Naturligt eller makabert?

Men. I bakvattnet av David Birgerssons tragiska öde har det startats en rad olika grupper på en rad olika forum där alla tillåts sörja honom. Tiotusentals människor som samlas i sajber och uttrycker sina kondoleanser till familj och anhöriga. Och det utan att ha känt David Birgersson. Jag kan inte tycka att det är helt naturligt. Mer makabert. Jag kan förstå att väldigt många engagerats i pojkens försvinnande, men en del av alla de anslutna till exempelvis den officiella sidan på Facebook, är tioåriga barn! Barn som sitter framför datorn, kanske utan en vuxen att prata med, och som med ett musklick deltar i en slagas sorggrupp. Är det rätt?

Jag förnekar inte människan att sörja i grupp. Tvärtom, men vore det inte bättre att vi skapade mötesplatser för sorg i det riktiga livet? Öppna upp fritidsgårdarna igen, låt fältassistenter bli ett naturligt inslag på gator och torg sena kvällar och möt människor i sorg där de är. Dock inte på nätet, som just nu har fler r.i.p-sidor/grupper än jag sett graffitti i gångtunnlarna Sverige runt! Ja, jag tycker det är makabert att sorgen närs på nätet.

Förstår ni vad jag menar? Jag vill inte provocera, men det är dags att ta tag i tioåringar som sörjer främmande människor på nätet omdedelbart! Tioåringen kan mycket väl triggas av all den uppmärksamhet, exempelvis David Birgersson fått, och själv få för sig både det ena och det andra. Get my point?

Fredagsreflektion, nr 11

Sällan har ett program väckt så starka känslor som SVT:s Uppdrag granskning i onsdags. Jag har, som säkert många andra, reagerat och agerat! Jag överlåter denna fredagsreflektion åt mina bloggläsare att själva reflektera.

En utgångspunkt kan vara att starta här och sedan läsa vidare via de länkar du finner! Ett annat sätt är att du ansluter dig till Facebookgruppen. Hur en hel bygd kan bete sig så nedrigt är för mig som salt tant utmed kusten en gåta!

Som underlag för din reflektion kan du ju läsa domen.

Allt går att fixa!

Det papperslösa informationssamhället har sina för- och nackdelar. Mycket av våra uppgifter transporteras via sajber, men emellanåt måste även en traditionell papperskopia upprättas.

Undrar just vad det blivande äkta paret tycker om att nedan dokument läckt ut på nätet. Eller är månne så att detta dokument är en offentlig handling och att det är helt okej att publicera det?

För inte kan det väl vara så att hela grejen är en bluff? Inte att de ska bli ett äkta par då, utan att pappersprodukten är fejk? (Klicka på bilden för att förstora den)

Ordmärkaren brer ut sig

Ibland kan det vara bra att ha koll på vad som komma skall, men att i förväg veta att det ska ske ett bankrån...är det möjligt? Ska man tro skyltmakaren bakom denna lapp, som idag sattes på en av stadens bankkontor, så är det solklart möjligt!


Bilden är lånad från hn.se

Hemma - aa-a-a-a-a...

När man efter ett dygn inte kan bli fri från en reklamjingel, borde det vara på sin plats att skicka ett gratulationskort till reklamabyrån som skapat jingeln. Right?

Jag har nu skrålat, nynnat, trallat och sjungt Hemma-aa-a-a-a-a i minst ett dygn och lär inte komma ur den loopen i första taget. När någon på jobbet idag sagt något har jag svarat med att byta ut ordet hemma till ett annat ord som passat in på kollegans prat men sjungt fram ordet med melodin. Hänger ni med?

Varför fastnar inget vinnande vetande på samma sätt? Tänk vad praktiskt om saker man lärde sig i skolan för hundra år sedan hakade fast lika fort som dagens reklamjinglar. Kära nån vilka betyg jag skulle haft! Prova nu inte att nynna på Hemma-aa-a-a-a-a. Du fastnar. Det kan jag lova. Lova-aa-a-a-a-a...

Om att ha sista ordet - alltid!

Alla grupper har sina givna karaktärer. Ett osorterat urval kan ungefär se ut så här; den diplomatiska, motvals-kärringen/gubben, den dominanta, den roliga och den som alltid ska ha sista ordet. Samtliga karaktärer har sina för- och nackdelar. En del har fler fördelar än andra, några fler avogsidor och nackdelar. Svårast att samarbeta med av de uppradade och outade karaktärerna är enligt mig, den som alltid ska ha sista ordet. Den som aldrig lämnar ett möte utan att ha sagt p-u-n-k-t. Suck.

Nu vill jag att du separerar sista-ordet-typen från besserwissern. Besserwissern kan man liksom leva med och samarbeta med eftersom det handlar om att förstå att besserwissern inte förstår. Men den där sista-ordet-typen är bara för mycket för att jag ska orka! Oavsett. Jag tror på, och värnar om, den demokratiska ideologin. Jag röstade mot EU en gång i tiden, men majoriteten sa Ja och inte fan motarbetar jag den europeiska klubben för det. Tvärtom. Jag gör det bästa av situationen. Dubbel suck.

Men den där sista-ordet-typen är odemoktratisk, osolidarisk och otrevlig. Vill klippa till verbalt med ett vad var det jag sa, eller ett det tycker inte jag efter det att mötesklubban nått bordet och beslut fattats. Eller bara rapar upp det som diskuterats under mötet med syfte att få det att låta som om allt var sista-ordet-typens egna ord. Från början till slutet. Trippel suck.

Nu drar jag söderut, checkar in på hotell och lär för livet i tre dagar. Ingen suck där inte! Punkt.