Om jag inte hade haft några barn så...

...hade inte kräks loopat i boet som värsta åkattraktionen på Liseberg.
...hade helgerna tillbringats med shoping, inte att gräva ur sandlådan om och om igen.
...hade ekonomin inte kretsat kring barnbidrag, vabavdrag eller barnomsorgsavgifter.
...hade maten varit mer varierande än dess nuvarande likhet med bambasedelns kost.
...hade glamrock från åttiotalet dundrat ut högtalarna, inte Mora Träsk vol 4.
...hade inte urvuxna skor ramlat ner från hyllplanet i klädkammaren.
...hade en najs After Work inneburit fortsatt nattliv, inte däckad och seg klockan 19.
...hade sambon lekt med mig (minus byggklossar) och jag hade skrattat.
...hade tiden på dygnet räckt till och blivit över.

...hade livet varit så oändligt mycket mindre värt, torftigare och påtagligt innehållslöst.

Till alla kids i boet: Jag älskar er!

Jag: en sengångare!

Vet inte vad det är som händer. Upplever en trötthet just nu som inte går att sova bort. På jobbet är det full fräs som alltid, men hemma djup suck. Jag känner som junioren i boet säger: "orka" och fortsätter göra absolut ingenting. I mitt fall, i min tid just nu, är absolut ingenting mycket nätsurfande. Jag hittar allt från spännande butiker till fiffiga hemsidor. Det mesta är mer intressant och tilltalande just nu än mycket av sådant jag borde, skulle och måste.

Är det vårtrötthet? Vi har temperatur mot de 20 i solen nästan varje dag. Är det maten? Snabba E-nummers sockerinnehåll tar ut sin rätt. Jag håller inte på att rasa ihop, om nu någon (orkar) undra, men trött är jag. Så trött att det svider i skinnet. Aj, aj och svid.

Någon sa "det är åldern", en annan att "det är övergående" och en tredje att "go with the flow". Vilken tur då att dagens ålder är övergående och att jag inte kan verka mot tidens rand. Bara följa med. Men erkänn (som junioren i boet säger) att det är otippat att känna otippade saker i en tid då naturen får liv igen och då ljuset som når vår hud omvandlas till energi i kroppen. Kanske ska jag erkänna att det är vårkänslor och inte (vår)trötthet jag upplever. Isåfall tippar jag på att min trötthet är övergående och tippar på en rejält energifylld framtid.

R.I.P och bakvatten

Just nu pågår down town en manifestation för David Birgersson. Efter att ha varit försvunnen i 56 dagar återfanns hans kropp i havet. Vad som orsakat hans död kommer obduktionsrapporten att tala om, och därmed förhoppningsvis sätta "p" för alla spekulationer som hans försvinnande omgivits av. Droger, självmord, bråk med invandrare - you name it - den här tragedin har gett alla CSI-inspirerade privatdeckare sitt lystmäte. Naturligt eller makabert?

Men. I bakvattnet av David Birgerssons tragiska öde har det startats en rad olika grupper på en rad olika forum där alla tillåts sörja honom. Tiotusentals människor som samlas i sajber och uttrycker sina kondoleanser till familj och anhöriga. Och det utan att ha känt David Birgersson. Jag kan inte tycka att det är helt naturligt. Mer makabert. Jag kan förstå att väldigt många engagerats i pojkens försvinnande, men en del av alla de anslutna till exempelvis den officiella sidan på Facebook, är tioåriga barn! Barn som sitter framför datorn, kanske utan en vuxen att prata med, och som med ett musklick deltar i en slagas sorggrupp. Är det rätt?

Jag förnekar inte människan att sörja i grupp. Tvärtom, men vore det inte bättre att vi skapade mötesplatser för sorg i det riktiga livet? Öppna upp fritidsgårdarna igen, låt fältassistenter bli ett naturligt inslag på gator och torg sena kvällar och möt människor i sorg där de är. Dock inte på nätet, som just nu har fler r.i.p-sidor/grupper än jag sett graffitti i gångtunnlarna Sverige runt! Ja, jag tycker det är makabert att sorgen närs på nätet.

Förstår ni vad jag menar? Jag vill inte provocera, men det är dags att ta tag i tioåringar som sörjer främmande människor på nätet omdedelbart! Tioåringen kan mycket väl triggas av all den uppmärksamhet, exempelvis David Birgersson fått, och själv få för sig både det ena och det andra. Get my point?

Fredagsreflektion, nr 11

Sällan har ett program väckt så starka känslor som SVT:s Uppdrag granskning i onsdags. Jag har, som säkert många andra, reagerat och agerat! Jag överlåter denna fredagsreflektion åt mina bloggläsare att själva reflektera.

En utgångspunkt kan vara att starta här och sedan läsa vidare via de länkar du finner! Ett annat sätt är att du ansluter dig till Facebookgruppen. Hur en hel bygd kan bete sig så nedrigt är för mig som salt tant utmed kusten en gåta!

Som underlag för din reflektion kan du ju läsa domen.

Allt går att fixa!

Det papperslösa informationssamhället har sina för- och nackdelar. Mycket av våra uppgifter transporteras via sajber, men emellanåt måste även en traditionell papperskopia upprättas.

Undrar just vad det blivande äkta paret tycker om att nedan dokument läckt ut på nätet. Eller är månne så att detta dokument är en offentlig handling och att det är helt okej att publicera det?

För inte kan det väl vara så att hela grejen är en bluff? Inte att de ska bli ett äkta par då, utan att pappersprodukten är fejk? (Klicka på bilden för att förstora den)

Ordmärkaren brer ut sig

Ibland kan det vara bra att ha koll på vad som komma skall, men att i förväg veta att det ska ske ett bankrån...är det möjligt? Ska man tro skyltmakaren bakom denna lapp, som idag sattes på en av stadens bankkontor, så är det solklart möjligt!


Bilden är lånad från hn.se

Hemma - aa-a-a-a-a...

När man efter ett dygn inte kan bli fri från en reklamjingel, borde det vara på sin plats att skicka ett gratulationskort till reklamabyrån som skapat jingeln. Right?

Jag har nu skrålat, nynnat, trallat och sjungt Hemma-aa-a-a-a-a i minst ett dygn och lär inte komma ur den loopen i första taget. När någon på jobbet idag sagt något har jag svarat med att byta ut ordet hemma till ett annat ord som passat in på kollegans prat men sjungt fram ordet med melodin. Hänger ni med?

Varför fastnar inget vinnande vetande på samma sätt? Tänk vad praktiskt om saker man lärde sig i skolan för hundra år sedan hakade fast lika fort som dagens reklamjinglar. Kära nån vilka betyg jag skulle haft! Prova nu inte att nynna på Hemma-aa-a-a-a-a. Du fastnar. Det kan jag lova. Lova-aa-a-a-a-a...

Om att ha sista ordet - alltid!

Alla grupper har sina givna karaktärer. Ett osorterat urval kan ungefär se ut så här; den diplomatiska, motvals-kärringen/gubben, den dominanta, den roliga och den som alltid ska ha sista ordet. Samtliga karaktärer har sina för- och nackdelar. En del har fler fördelar än andra, några fler avogsidor och nackdelar. Svårast att samarbeta med av de uppradade och outade karaktärerna är enligt mig, den som alltid ska ha sista ordet. Den som aldrig lämnar ett möte utan att ha sagt p-u-n-k-t. Suck.

Nu vill jag att du separerar sista-ordet-typen från besserwissern. Besserwissern kan man liksom leva med och samarbeta med eftersom det handlar om att förstå att besserwissern inte förstår. Men den där sista-ordet-typen är bara för mycket för att jag ska orka! Oavsett. Jag tror på, och värnar om, den demokratiska ideologin. Jag röstade mot EU en gång i tiden, men majoriteten sa Ja och inte fan motarbetar jag den europeiska klubben för det. Tvärtom. Jag gör det bästa av situationen. Dubbel suck.

Men den där sista-ordet-typen är odemoktratisk, osolidarisk och otrevlig. Vill klippa till verbalt med ett vad var det jag sa, eller ett det tycker inte jag efter det att mötesklubban nått bordet och beslut fattats. Eller bara rapar upp det som diskuterats under mötet med syfte att få det att låta som om allt var sista-ordet-typens egna ord. Från början till slutet. Trippel suck.

Nu drar jag söderut, checkar in på hotell och lär för livet i tre dagar. Ingen suck där inte! Punkt.

Premiär: 06.30.2010

I väntan på den tredje filmen i Twilightserien, kan du hålla till godo md trailern. Den lockar säkert många till biograferna i sommar, men jag blir faktiskt besviken. Är detta "allt"?

Trailern hittar du här!

Fredagsreflektion, nr 10

Vem uppfann hostan? Finns det någon person som kan ta på sig ansvaret dit jag kan skicka mina klagomål kring denna företeelse? Jag menar, det är helt OK att då och då hosta till lite. Men att hosta sönder strupe, hals och svalg. Att ha träningsvärk långt ner i torso för att hostan attackerar som värsta T-rex. Nej tack. Passar på det. Nu är jag mitt i (host-host-host) en personlig mardröm (i-landsreferens på mardröm, I know) och tycker så ömmande synd om mig själv.



Nattetid är jag förpassad till soffan efter familjeråd tidigare i veckan där medlemmarna i boet röstade ut mig från sovavdelningarna. Vaddå Robinson minus tropisk värme och anemonblått hav! Jag hann inte ens ana en pakt innan jag var borträknad och ute ur rummen med de ljuvliga DUX-sängarna. Lipar lite!


Jag har bestämt mig för att vara tolerant och demokratisk mot alla baskelusker i ett dygn till. Därefter är det förklarat krig mot virus, luftrörsinfektioner och humörsänkande tillstånd.


God helg på er, och må ni vara och förbli friska och utan (host-host) krämper!