Om att starta upp igen

Senaste inlägget på denna blogg dateras september förra året. Kan det verkligen stämma? Har det gått fem månader sedan jag sist var här? Skumt.

Jag ska försöka, men lovar inget bestämt, starta upp skrivandet igen. Jag har saknat att filosofera bakom anonymitetens genomskinliga sajbervägg och jag har saknat att få se bokstäver tryckas fram på skärmen.

Jo, jag har saknat min blogg. Och jag har saknat att läsa andras bloggar, skriva en kommentar efter någons inlägg. Jo, jag ska på allvar försöka hitta hit oftare och komma igång igen.

Trevlig helg till er. Om ni fortfarande ids att titta in här...

 

P.S Jag älskar dig...

...idag. Och efter idag och under hela resan. Det vet jag att du vet och av det mår jag bra. Gör du? 

Ännu doftar sommar...

Idag fick Bästkusten tillbaka lite av värmen som nyss var här. Det strålade, det värmde och det doftade sommar. Jag som just hade givit upp, släppt taget och accepterat att hösten var här. För aldrig förr har väl en sommar passerat så fort?

Jag är normalt en höstlig typ som gärna kryper inomhus och gottar till det i boet. Men med åren kommer behov jag inte visste fanns. Allt tantprat om ljuset hit och ljuset dit förstår jag idag. Jag tantar själv på i diverse sammanhang helt osammanhängande om att ack, ve och hur kunde det bli mörkt så fort?

Imorgon ska det stråla och värma och dofta igen. Iallafall om jag förlitar mig på SMHI. Men imorgon är idag passerat och vi arbetar inomhus hela dagen. Vi ser inte solen, känner inte värmen och den enda doft som nässan nosar upp är doften av skola. Ni vet. För ni minns väl doften från er barndoms skola?

Jag minns att jag har kaffe på G. Det doftar. Vad doftar du här och nu?

Valdramatik och valpanik?

Jag tror att det blir lite dramatik i valet trots allt. Om inte resultatet blir en thriller kommer iallafall Björklund att hamna mitt i en riktig rysare så snart lamporna i SVT:s studio släcks ner efter kvällens debatt. Han gör ju inte så lite bort sig på bästa sändningstid. Han misslyckas med det mesta men lyckas med att prata mot sin allians ståndpunkt i flertalet frågor.

Stackars Reinfeldt. Som om inte han hade tillräckligt med problem med att hålla Hägglund vid liv (syns inte - finns inte), Maud ovanför ytan i de mörka vatten hon simmar i samt sig själv och den skampåle han bundit fast de sjuka vid i det här landet.

Jag tror att det kan bli lite dramatik i valet trots allt.

Kalastrend: Innovativa bjudningar!

Umgängeskretsen, flertalet födda 1970, har levererat en av årets bästa innovationer. Istället för att få galna fyrtioårspresenter i form av en obegriplig skulptur i glas, ett set tallrikar som aldrig kommer att ätas på eller en ljusstake i fejkat silver, betalar vi in en mindre summa till kalaset. Vi får mat, dryck, lajvband och polerat golv - de får mätta, glada och dansanta gäster utan dödsångest för vad de ger bort.

När jag fyller fyrtio (om si så där 12 år i min fantasi) skulle jag också kunna tänka mig en sådan innovativ festgrej. Jag har allt jag vill ha (exklusive trasiga ledband i fötterna, inklusive ett antal kilon för mycket på fel ställe) och vill hellre kunna tacka ärligt för firandet, än att med dåligt samvete knasa över att den där skulpturen måste stå framme om ifall att de som gav den kommer på oväntat besök.

I skymningen, god afton!

Bakåtsträveri och galenpannor!

Det finns alltid saker att reta sig på. Är det inte källsorteringen i kvarteret där du bor, är det expediten i närbutiken som snorkar sig. Du kan reta dig på grannens katt som ockuperat din rabatt som toalett, du kan reta dig på din käresta för att tandkrämstubens midjemått alltid är lika med Barbies.

Och så kan du kanske, som jag, reta dig på bakåtsträveri och galenpannor. En inte alltför sällsynt kombination som ofta gör sig uppmärksammade på arbetsplatser. Jag fattar inte riktigt det här med att ständigt säga "det var bättre förr". Att ständigt påpeka andra människors fel och brister och att snacka skit som om det vore en livsuppehållande kraft.

Det var ta mej fan inte bättre förr. Om vi håller oss att diskutera samhäleliga strukturer och välmående. Det var så illa en gång i tiden i det här landet att en verbalt begåvad journalist döpte Sverige till lort-Sverige. Kvinnor fick först 1984 söka alla arbeten i landet. 1982 föll hustrumisshandel (misshandel inom äktenskapet) under allmännt åtal. Det var ta mej fan inte bättre förr. Tiderna förbättras, vi förändras. Det senare allt för ofta till det sämre.

Med ett tappat vidvinkelpespektiv kommer bitterheten som ett brev på posten. Innovation ska bekämpas med cementerade strukturer och Jantelagen styrks som en vittnesmål i rätten. Galenpannor träder fram och yrar mössan av oss om att saker mår bäst av att vara. Ifred.

Nu tänker jag på allvar börja säga ifrån. Min strategi det senaste åren har varit att bida min tid, men nu är det ta mej fan färdigbidat. Dags att agera och använda den där muskeln man har innanför pannbenet. Bort ska allt bakåsträveri. Fram ska galenpannorna så att de blottar sin okunskap och faller på eget grepp.

Det är dags att de vuxna slutar att kränka barn i den svenska skolan!

Kristallkaos och karusellsjuka!

Man lär så länge man lever och idag har jag fått känna att jag lever - snurrigt! Jo, det är snurrigt hos Tojjan. Natten till torsdagen vaknade jag av att hela världen snurrade och att det inte gick att fästa blicken på ett enda ting i det (som jag tyckte) roterande sovrummet. Säkert såg jag ut som en trött orm i Robin Hood när jag satte mig på sängkanten och försökte fokusera blicken. Jag fick snabbt reflektera över onsdagskvällens måltidsdryck - kranvatten - och sträva efter att logiskt nå en slutsats om att vattnet varit rent, men inte som i Renat. Jag kände mig alltså riktigt, riktigt onykter.

När klockan efter omsömn väcker mig ramlar jag bokstavligen ur sängen. Allt för snabbt reser jag mig upp, förvånad över att ansiktet kysst golvet, och fick en ny erfarenhet av hur det är att starta dagen med att därefter ramla in i en vägg. Var jag packad på riktigt, hade någon givit mig sprit intravenöst eller ingick vårt bo numera i Lisebergs åkpark?

Arbetsdagen blev en sjösjuk historia och mina ögon fladdrade runt i sina hålor med jämna melanrum då yrseln lekte tafatt med mina sinnen. En god kollega tyckte att det inte var helt normalt att gå omkring i plana korridorer och yrsla, utan tyckte att en läkare kanske borde konsulteras. Efter ytterligare någon timmas karusellåkning abdikerade min motvilja till vårdcentraler och ett akut läkarbesök bokades.

Det tog den eminenta läkaren typ två minuter att ställa diagnos. Detta efter att jag under våra två minuter tillsammmans hunnit med att nästan trilla av en stol, riva ner en plansch på väggen samt dra omkull ett stålbord med diverse tops och träpinnar. Jag fick veta att mina kristaller i öronen gått ut i vild strejk och orsakade kaos på den inre stambanans balans. Kristaller? I öronen? Jo, jag sa ju det - man ler så länge man lever! Läs gärna om den mycket vanliga åkomman på här! Kroppen är en kul grej!

Tills vi skrivs - måtte allt snurra på för er del, med kristallerna på rätt plats.

Äntligen vardag!

Om 48 timmar har livet stabiliserat sig och semester anno 2010 är över. Det känns helt okej, jag har blivit en dekadent högborg i sommar och inte gjort ett enda måste. Det har varit skönt, fast det injobbande vuxenansvaret har varit konstant närvarande och spökat när ännu en drink med färgglatt paraply tömts. Kanske förstår någon sjuttiotalist vad jag menar? Herregud, vi håller ju på att bli gamla och sommaren som passerade var på något underligt vis en flashback. Är nästa stora partysommar 2020 då vi blir 50 år?

Nåja. Nu är det vardag och med det hämta - lämna på förskola, rätta prov och bedömma insatser, veckohandla, tvätta färgade kkläder var för sig och fredgasmys! Hm. Inte helt fel. Har beslutat att hösten ska få innehålla en hel del måsten. Däribland den egna hälsan som ska rätas upp, födelsedagen som ska firas och familjen som ska prioriteras.

Tror ni jag får ihop det?

Sensommar, svalt vin och superartist!

Ikväll vankas Dan Reed på stage i vår bästkuststad. En upplevelse som för tankarna bakåt i tiden till dagar då håret var längre, lockarna fler, kläderna beiga och snedlugg ett begrepp det inte gick att leva utan. Vilka tider - vilka dagar - och vilka ungdomsnätter!

Ikväll sitter vi och laddar upp med Spotify, lyssnar in på de år som passerat och njuter av kvällssolen. Vi konstaterar att var tid har sin charm, men erkänner att det gör mer ont idag - när vi vaknar imorgon - än då! Å andra sidan, det var väl på just nittiotalet som någon sa (läs sjung) imorgon är en annan dag.

Go´afton folket! Nu loggar Tojjan ut och löser in entrébiljetten till sommarens retroevent nummer ett - alla kategorier. Rainbow child - here we come, tjugo år senare!

Helt perfa!

Lagom till aftonutflykt med "flerbarnshavarna" anländer en känsla av högsommar till staden. Perfa, som kiddsen i skolan säger.

Innan jag skriver helg och innan jag dansar ut på lövade bryggor (bildligt - inte bokstavligt) skickar jag en Karmakram till er som av någon anledning inte har lugn, ro, värme, kall dryck och glatt humör. Ett tips skaffa allt - det gör livet helt perfa!