Fredagsreflektion nr 8

Det är så ofta vi tänker "äh, jag gör det imorgon". Och så gör vi det imorgon och livet går vidare som om inget skjutits upp. Allt är i sin ordning. Frid och fröjd. Men så inträffar situationer som du inte kan skjuta upp till morgondagen, eller någon annan dag alls, och stressen kommer krypandes. Några av oss arbetar bäst med piskan vilandes mot ryggen, andra brakar samman och klarar inte att tänka klart. Oavsett.

Jag sköt upp en sak som jag idag känner ånger över att jag inte där och då tog tag i. En före detta arbetskollega hade fått cancer, sjukdomsförloppet gick med ljusets hastighet och endast en vecka efter att jag fått beskedet om att personen var sjuk, nåddes jag av dödsbudet. När jag fick veta att den före detta kollegan var sjuk, låg inlagd för vård och att läkarna givit kollegan tid till påsk att leva, lindades min tanke om ett besök in i en bekväm linda. "Ja, men okej. Då hinner jag ju upp till sjukhuset närta vecka, tänkte jag".

Jag hann inte upp. Han steg upp ett steg före det att jag hann möta honom. Nu väntar begravning. En ceremoni jag bävar för. Inte för att begravningar är tillställningar jag ser fram emot generellt, men nu känns det tyngre än nödvändigt då mitt slöa jag och mitt "det jag inte gör idag gör jag imorgon"-tänkt ställt till det. Skit också att jag inte gick till honom när jag först tänkte tanken. Skit också att han inte längre finns här. Och skit också för att vi ännu inte lyckats läsa cancerproblematiken i världen!

Sensmoral: Gör inte det du kan göra idag någon annna dag. Just do it - today!

Vilket klipp!

För drygt tre miljader svenska kronor har nu Spyker (äntligen) fått lov att köpa SAAB. Jag kör visserligen inte SAAB längre, någon stal min lilla svarta i börja av förra decenniet och då sa jag "aldrig mer", men givetvis är jag glad å alla SAAB-ägare, - arbetare, - fans, - pampar att bolaget fortsätter produera bilar med avsändare Sverige!

Det finns väl inga garantier att SAAB kommer att överleva i all evighet, med tanke på konkurrens och sin litenhet, men återigen - vad skönt att affären innebär att x antal kan behålla sina jobb, slappna av och se våren an med tillförlit!

Att Fiats VD dömer ut affären beror säkert på att han inte fick köpa SAAB! Tji fick han!

Fredagsreflektion, nr 7

Ibland fryser tillvaron till rejält och det blir snuskigt kallt om baken. Trots att man är inomhus. En vän berättade om en kille som kände en tjej som hade en pappa som ägde en butik. Här kommer en sann och ganska färsk berättelse, som är svinkall men som har en krum på slutet som visar att någon där uppe minsann inte tappat handtaget om rättvisan!

Butiksägaren, fortsättningsvis kallad Kalle Karma, var smygrasist och hävdade att univerums alla snatterier begicks av invandrare. Kalle Karma portade gärna och ofta människor med, ett för honom, avvikande utseende från sin butik och berättade med yviga gester att han så gjorde. Kalle Karma skröt ikapp med måsarna om hur lite svinn han minsann hade i sin butik, och att han minsann hade vett på att sätta span på skumma kunder.

Kalle Karmas butik delade entré med en annan butik och i den andra butiken hade saker börjat försvinna. Konstigt, tyckte personalen som inventerade, det stämde illa med kvitto och kvar på hylla. En anställd i den andra butiken drog sig till minnes att Kalle Karmas son synts vandra runt bland hyllorna och vid ett tillfälle burit på en hel hög med diverse varor. Var var de varorna nu? Konstigt, tyckte personalen som inventerade och pratade med Kalle Karma.

Nu kommer den lilla krummen. Vet ni vem som snattat massa, massa, massa varor i den andra butiken, den som delade entré med Kalle Karmas? Jo, Kalles egen son! Och han är tokblond, blåögd och minsann inte alls avvikande från den svenska modellen. Jag kan inte känna något medlidande med Kalle Karma, jag gör nämligen sällan det med smygrasister, när han och hans butik nu gått i konkurs. Ni ser när ryktet nådde byn att Kalle, som i alla år klandrat invandrare för brottstatistiken, närt en snattare vid sin barm, valde byfolket att inte handla hos Kalle Karma.

Inga kunder, inga pengar och Kalle Karma körde i konken!

Så svårt!

Jag inser att jag lovat något som jag inte kan hålla. Om jag ska hålla löftet måste jag sluta blogga. Jag klarar helt enkelt inte av att inte KLAGA. Jag vet. Patetsikt. Men om jag inte får klaga på, låt säga blindgalna makthavare, odemokratiska idioter, trångsynta tanter, slappa sillar och makalösa män så vet jag inte om vad jag ska skriva. Ibland.

Det är ju inte så att jag har ett behov av att klaga var eviga dag, men att få sänka saker, skeendern och händelser i närliggande flod då och då, är väl ändå en mänsklig rättighet? Jag fixar inte att vara rar och redig i bloggsfären längre. På jobbet måste jag vara det konstant och utan undantag, så jag behöver nog en ventil...bloggen! Därför, framöver kommer Tojjan att tycka till som Tojjan kan, vill och bör (?) göra. Ah, vad gott att ha klargjort mitt misslyckande med att vara klagolösheten personifierad.
Let´s rock!

Det blev tyst och stilla!

Fråga: Vad är det som varit dött, legat nere och inte fungerat en endaste sekund de senaste sju dagarna? Svar: Boets trådlösa IP-telefoni och bredband. Klassisk (idrotts-)fråga: Hur kändes det? Ett inte lika klassiskt svar: Det kändes tyst och stilla. Och kanoners bra!

Vi har varit avskärmade från sajber och från telefontrådar i fler än sju dagar och registrerat att det varken kivats om datorer eller pratats i telefon till natten. Vi har njutit av att lojt landa i soffan för att titta på TV eller läsa en bok samt att ha en massa finfina moments över till varandra. Vi har haft det tyst och stilla. Och nästan ändrat livsstil i boet. Nu vet vi att det (fortfarande) funkar alla tiders utan facebook, blogg och e-post. Bra att vi vet det!

Den gamla Tojjan hade ju självklart skrivit ner det trådlösa strulnätet, klagat över inre stress att inte kunna läsa jobbrelaterade mail på fritiden, definitivt upplevt att livet blev något gråare utan sajber och minst nio gånger i tanken formulerat ett potentiellt soptunnebrev till Sverker. Den nya klagofria Tojjan tackar för all underbar tid som frigjordes och skriver minsann inte ett uns negativt om den trådlösa, med betoning på lösa, vardagen vi just upplevt.

Det är skönt att (fortfarande) inte ha klagat (annat än i hypotetiska fall) 2010!

Utan att klaga - är det möjligt?

Jag kände av det stora vemodet på nyårsnatten. Med raketer och barn som exploderade i individuella yror runt mig, insåg jag hur förbannat bra vi har det i vår vrå av världen. Inga krig, ingen nationell hungersnöd, inga livsfarliga småkryp eller ormar. Vad klagar vi för? Är det den där Jante med sin lag som ställer till det i vårt optimistiska sinne med ojämna mellanrum, eller är det en del av människans (o)natur att låta klagan höras och spridas?

Jag yttrade inga nyårslöften på nyårsafton. Av tradition sedan ett år tillbaka (oj oj) basuneras numera alla "jag-ska-aldrig-mer" och alla "nu-ska-jag-bannemej"-löften ut efter trettondagshelgen. Då är feta fester och kuliga kalas över och vardagen återintar sin position som ohotad etta i rutinledet. och först då kan jag fokusera på det jag vill förbättra.

Men, tillbaka till vemodet på nyårsnatten. Jag tänker inte klaga en enda gång (offentligt) under 2010. Jag ska se, om än makrolitet, något positivt i allt som sker och jag ska inte klaga! Jag tror nämligen att alla, inklusive jag själv, kommer att må väldans mycket bättre om glaset är halvfullt och inte halvtomt. Jag ska välja det halvfulla vid eventuella vägskäl jag ställs inför.

Att jag i generna är en ganska problemfri typ som sällan gnyr över smält smör, kan ju onekligen ge mig en viss fördel, men även Tojjan får sina klagobryt och blir en bitter typ. Ibland. Men nu är det slut, över och finito med det. Iallafall under 2010.